måndag 22 april 2013
Budget-terror i Boston
.
Numera hädangångne Bertil Johansson, grundare, ägare och företagsledare i Lapplandsflyg, var en pionjär inom det svenska helikopterflyget och något av en legend i kraft av sin stora erfarenhet.
Han brukade säga, i kraft av sin mer än 50-åriga erfarenhet av fjällflyg, att helikopterpiloter är rädda för fel saker. De är rädda för det som inte är farligt, men de är inte rädda för det som är farligt. Med det ville han ha sagt, att helikopterpiloter är rädda för isbildning, trots att risken för det är obetydlig. Men de är inte rädda för buskar och träd varför de flesta helikoptrar kraschar eller skadas efter allt för närgången bekantskap mellan rotorerna och buskar och träd.
Så tycks det även vara med det amerikanska folket och deras många olika "terrorbekämpande" organisationer. Nästan inga amerikaner har dött i terrordåd i USA. Ändå tycks det uppta stora delar av amerikanarnas vakna tid att vara rädda för att dö i terrordåd. Och det är viktigt för det militärindustriella komplexet att underhålla och förstärka denna ängslan.
Visst, tre dog och 183 skadades i ett otäckt attentat. Men stor-Boston har, enligt Wikipedia, 4 313 000 invånare. Om de i genomsnitt lever 70 år kommer kommer 61 614 att dö varje år, eller 169 st att dö varje dag. Det innebär att folk dör som flugor i Boston - terrordåd eller ej. Och många av dem dör inte av ålderdomssvaghet utan av olika skäl som man skulle kunna göra något åt, som våldsbrott, felmedicinering, rökning och trafikolyckor. Men det är inte intressant.
Däremot är det så ruskigt intressant för makthavarna när tre dör i ett "terrordåd" att man drar igång en "manhunt" med 9.000 inblandade!
Varför?
Förmodligen för att det militärindustriella komplexet saknar fiender och därmed saknas även incitament att skicka skattebetalarnas pengar till dem. Så oavsett vem eller vad som ligger bakom attentatet så nyttjas det till att mjölka skattebetalarna på deras pengar.
Terrordåd är i princip omöjliga att förhindra. Och de triggar ibland efterföljare. I ett land som USA, där folk är beväpnade till tänderna kan det finnas anledning att känna viss oro efter ett attentat.
Och när det återigen visat sig, att hela denna enorma terroristbekämpningsapparat, som håller på att driva hela landet i konkurs, genom tips har känt till högriskobjekt men varit oförmögen att förhindra attentatet, finns det säkert anledning för många att försöka blanda bort korten genom en riktig hollywood-insats fullti klass med i filmen Wag the dog".
Stockholm måndagen den 22 april 2013
Mikael Styrman
.
onsdag 17 april 2013
När kommer Dr Strangelove tillbaka?
.
Med anledning av attentatet i Boston och den avslöjade statsfinansierade svenska drönarutvecklingen är drönarfrågan brännande aktuell.
Själv är jag nog för gammal. Men den som lever om 30 - 50 år får kanske veta hur diskussionerna går idag i maktens boningar, i USA. Åtminstone om man missar att köra något i dokumentförstöraren.
Säkert finns det redan de, i det militärindustriella komplexet och bland presidentens rådgivare, som i Dr Strangeloves anda börjat lobba för att man bör skjuta lite folk på måfå i USA också, med drönare. Eller med ”kirurgisk precision” som termen är i maktens boningar och som propagandaorganen sedan trumpetar ut åt allmänheten.
Och vare sig det sker attentat eller inte kan man alltid anse det bevisat att metoden gör nytta eftersom det ju annars skulle ha varit mycket fler attentat. Men det är klart att drönarna kommer att finna ”terroristerna” huvudsakligen i fattiga områden. Eftersom det även är där USA hämtar sina soldater uppstår den intressanta frågeställningen inför framtiden, huruvida en amerikansk soldat kommer att leva farligare när han är ute och tjänstgör eller när han är hemma på permission?
Övertorneå onsdagen den 17 april 2013
Mikael Styrman
.
Med anledning av attentatet i Boston och den avslöjade statsfinansierade svenska drönarutvecklingen är drönarfrågan brännande aktuell.
Själv är jag nog för gammal. Men den som lever om 30 - 50 år får kanske veta hur diskussionerna går idag i maktens boningar, i USA. Åtminstone om man missar att köra något i dokumentförstöraren.
Säkert finns det redan de, i det militärindustriella komplexet och bland presidentens rådgivare, som i Dr Strangeloves anda börjat lobba för att man bör skjuta lite folk på måfå i USA också, med drönare. Eller med ”kirurgisk precision” som termen är i maktens boningar och som propagandaorganen sedan trumpetar ut åt allmänheten.
Och vare sig det sker attentat eller inte kan man alltid anse det bevisat att metoden gör nytta eftersom det ju annars skulle ha varit mycket fler attentat. Men det är klart att drönarna kommer att finna ”terroristerna” huvudsakligen i fattiga områden. Eftersom det även är där USA hämtar sina soldater uppstår den intressanta frågeställningen inför framtiden, huruvida en amerikansk soldat kommer att leva farligare när han är ute och tjänstgör eller när han är hemma på permission?
Övertorneå onsdagen den 17 april 2013
Mikael Styrman
.
”Cypern 1” implementeras i Sverige?
.
Media rapporterar idag att efter årsskiftet blir 13 miljoner tusenlappar och 4 miljoner femtiolappar värdelösa. Sammanlagt 13,2 miljarder kronor. Så det blir till att gräva i gömmorna och söka upp maffians representanter och försöka förklara hur det kommer sig att man har pengar kvar som maffian inte har hittat.
En del pengar blir förstås värdelösa. En bieffekt blir också att maffian hittar en hel del av pengarna. De pengarna blir ju inte värdelösa - för maffian.
Det behöver ju inte vara en Cypernkonfiskation. Det kan naturligtvis finnas goda skäl att kassera lite pengar. Men det kommer ju nära i tiden. Och maffians kassörskor får öva sig att titta strängt, föraktfullt och anklagande på dem som lyckas hålla undan lite av sina egna pengar från maffian.
Övertorneå onsdagen den 17 april 2013
Mikael Styrman
.
Media rapporterar idag att efter årsskiftet blir 13 miljoner tusenlappar och 4 miljoner femtiolappar värdelösa. Sammanlagt 13,2 miljarder kronor. Så det blir till att gräva i gömmorna och söka upp maffians representanter och försöka förklara hur det kommer sig att man har pengar kvar som maffian inte har hittat.
En del pengar blir förstås värdelösa. En bieffekt blir också att maffian hittar en hel del av pengarna. De pengarna blir ju inte värdelösa - för maffian.
Det behöver ju inte vara en Cypernkonfiskation. Det kan naturligtvis finnas goda skäl att kassera lite pengar. Men det kommer ju nära i tiden. Och maffians kassörskor får öva sig att titta strängt, föraktfullt och anklagande på dem som lyckas hålla undan lite av sina egna pengar från maffian.
Övertorneå onsdagen den 17 april 2013
Mikael Styrman
.
Styr upp! Styr upp!
.
Partikongressen i nationalsocialdemokraterna valde en kandidat som inte visade sig passa partiledningen och därför tvingades avgå.
”Vad tror ni att ni är - ett remissorgan?” som kollegan i ”Division Nya Moderaterna” skulle ha uttryckt det.
Nu höjs ropen på rättning i de nationalsocialdemokratiska leden. I fortsättningen, och för att undvika dylika debacle, bör ingen kunna väljas som inte har fått godkännande i förväg av bolagets geschäftsführer eller geschäftsführerin.
I fortsättningen kommer de godkända kandidaterna att finnas på en lista minuterna innan personval ska förrättas. Med andra ord ungefär som hittills. Men, för att på allt sätt undvika missförstånd kommer det att finnas lika många kandidater som det finns valbara platser :-)
Övertorneå onsdagen den 17 april 2013
Mikael Styrman
.
Partikongressen i nationalsocialdemokraterna valde en kandidat som inte visade sig passa partiledningen och därför tvingades avgå.
”Vad tror ni att ni är - ett remissorgan?” som kollegan i ”Division Nya Moderaterna” skulle ha uttryckt det.
Nu höjs ropen på rättning i de nationalsocialdemokratiska leden. I fortsättningen, och för att undvika dylika debacle, bör ingen kunna väljas som inte har fått godkännande i förväg av bolagets geschäftsführer eller geschäftsführerin.
I fortsättningen kommer de godkända kandidaterna att finnas på en lista minuterna innan personval ska förrättas. Med andra ord ungefär som hittills. Men, för att på allt sätt undvika missförstånd kommer det att finnas lika många kandidater som det finns valbara platser :-)
Övertorneå onsdagen den 17 april 2013
Mikael Styrman
.
Man blir mörkrädd
.
När man reser i Tyskland idag och får tillfälle att jämföra svenska och tyska förhållanden blir man mörkrädd. I svenska media kan man ta del av det ena skönmålande reportaget efter det andra om hur gott tillståndet är i Sverige. Men konfronterad med verkligheten stämmer inte den bilden. Sveriges internationella konkurrenskraft är ingenting mindre än en
K A T A S T R O F !
Vi läser exempelvis om vilka framgångar svenska stjärnkockar har och hur högtstående det svenska kulinariska kunnandet därför är. Verkligheten är dessvärre att det finns ett försvinnande litet antal stjärnkockar i Sverige. Sedan finns det betydligt fler som döljer sin inkompetens genom att servera konstig mat under diverse piruetter, ungefär som en orkester som inte kan spela och sjunga och döljer det genom att höja volymen. Det finns naturligtvis duktiga kockar i Sverige som inte är stjärnkockar, men jag syftar på den allmänna bilden eller nivån.
Vad därför ankommer på övriga personer som rafsar ihop mat på svenska restauranger har flertalet sådana brister i sin kompetens att det är oklart om de klarar av att öppna en konservburk utan att det riskerar att gå på tok.
Sanningen om den svenska kokkonsten är, att man kan gå in på snart sagt vilken bya- eller kvarterskrog som helst i Tyskland och få mat överlägsen det svenska kockundret. Dessutom till priser som är mellan hälften och en tredjedel av svenska krogars. Förklaringen är åtminstone delvis att i det tyska köket står det en utbildad och kompetent person som kan laga mat. I det svenska köket står ofta någon som fått nödtorftiga instruktioner och ofta sköter andra sysslor och vars matlagningskompetens inte sällan begränsar sig till hur man klipper upp krympfilmen till den industrilagade troliga köttbiten av klistrat kött av okänd ras och okänt ursprung.
På motsvarande sätt är det med hotellrummen. Man får vara förbannat glad för att hitta ett hotellrum under 1300 kr per natt i Stockholm. Det blir lätt betydligt mer. I andra städer ofta något lägre. Man kan bo på camping i landsorten, inte sällan för 700 kr per natt eller på hotell för 1195 kr, som i Övertorneå. Och då har ägaren ändå fått hotellet gratis av det allmänna. :-)
Som en jämförelse bor man på alldeles utmärkta, mycket fräscha och rena hotell, centralt i exempelvis Berlin, Wiesbaden, Köln och Hamburg för mellan 300 och 700 kr, inkl WiFi, frukost och parkering!
Speglar detta den allmänna svenska konkurrenskraften riskerar vi alla att svälta ihjäl. Det ger i så fall en viss inblick i hur säljbara även andra svenska varor är.
Varför ser prisbilden ut så här i Sverige? Är det den offentliga sektorn som roffar åt sig och strör ut våra medel över världen genom de maffiakontrollerade företagen Vattenfall och Telia samt den dito försvarsindustrin? Eller är det marknaden som inte fungerar i hotellbranschen? I så fall som i de flesta andra oligopoliserade branscher i Sverige. Eller är det den maffiakontrollerade byggbranschen som ger alltihop en skev start? Är det kostnaden för partistödet? För presstödet? Eller kanske snarare den ackumulerade verkan av allt detta och mer därtill? Det kostar naturligtvis att ingenting någonsin fungerar och att alla klantar som ställer till det är skyddade. Det summerar till en hopplös konkurrenskraft. I vilket fall som helst bör man ta itu med det istället för att sprida fördummande fabler till folket om hur bra allting är, när det egentligen är näst intill åt helvete.
Övertorneå tisdagen den 16 april 2013
Mikael Styrman
.
När man reser i Tyskland idag och får tillfälle att jämföra svenska och tyska förhållanden blir man mörkrädd. I svenska media kan man ta del av det ena skönmålande reportaget efter det andra om hur gott tillståndet är i Sverige. Men konfronterad med verkligheten stämmer inte den bilden. Sveriges internationella konkurrenskraft är ingenting mindre än en
K A T A S T R O F !
Vi läser exempelvis om vilka framgångar svenska stjärnkockar har och hur högtstående det svenska kulinariska kunnandet därför är. Verkligheten är dessvärre att det finns ett försvinnande litet antal stjärnkockar i Sverige. Sedan finns det betydligt fler som döljer sin inkompetens genom att servera konstig mat under diverse piruetter, ungefär som en orkester som inte kan spela och sjunga och döljer det genom att höja volymen. Det finns naturligtvis duktiga kockar i Sverige som inte är stjärnkockar, men jag syftar på den allmänna bilden eller nivån.
Vad därför ankommer på övriga personer som rafsar ihop mat på svenska restauranger har flertalet sådana brister i sin kompetens att det är oklart om de klarar av att öppna en konservburk utan att det riskerar att gå på tok.
Sanningen om den svenska kokkonsten är, att man kan gå in på snart sagt vilken bya- eller kvarterskrog som helst i Tyskland och få mat överlägsen det svenska kockundret. Dessutom till priser som är mellan hälften och en tredjedel av svenska krogars. Förklaringen är åtminstone delvis att i det tyska köket står det en utbildad och kompetent person som kan laga mat. I det svenska köket står ofta någon som fått nödtorftiga instruktioner och ofta sköter andra sysslor och vars matlagningskompetens inte sällan begränsar sig till hur man klipper upp krympfilmen till den industrilagade troliga köttbiten av klistrat kött av okänd ras och okänt ursprung.
På motsvarande sätt är det med hotellrummen. Man får vara förbannat glad för att hitta ett hotellrum under 1300 kr per natt i Stockholm. Det blir lätt betydligt mer. I andra städer ofta något lägre. Man kan bo på camping i landsorten, inte sällan för 700 kr per natt eller på hotell för 1195 kr, som i Övertorneå. Och då har ägaren ändå fått hotellet gratis av det allmänna. :-)
Som en jämförelse bor man på alldeles utmärkta, mycket fräscha och rena hotell, centralt i exempelvis Berlin, Wiesbaden, Köln och Hamburg för mellan 300 och 700 kr, inkl WiFi, frukost och parkering!
Speglar detta den allmänna svenska konkurrenskraften riskerar vi alla att svälta ihjäl. Det ger i så fall en viss inblick i hur säljbara även andra svenska varor är.
Varför ser prisbilden ut så här i Sverige? Är det den offentliga sektorn som roffar åt sig och strör ut våra medel över världen genom de maffiakontrollerade företagen Vattenfall och Telia samt den dito försvarsindustrin? Eller är det marknaden som inte fungerar i hotellbranschen? I så fall som i de flesta andra oligopoliserade branscher i Sverige. Eller är det den maffiakontrollerade byggbranschen som ger alltihop en skev start? Är det kostnaden för partistödet? För presstödet? Eller kanske snarare den ackumulerade verkan av allt detta och mer därtill? Det kostar naturligtvis att ingenting någonsin fungerar och att alla klantar som ställer till det är skyddade. Det summerar till en hopplös konkurrenskraft. I vilket fall som helst bör man ta itu med det istället för att sprida fördummande fabler till folket om hur bra allting är, när det egentligen är näst intill åt helvete.
Övertorneå tisdagen den 16 april 2013
Mikael Styrman
.
Skillnad som svart och vitt
.
Man skulle kunna tro, att två länder så nära varandra, som under långa tider stått i tät förbindelse med varandra, som Sverige och Tyskland, skulle vara väldigt lika när man jämför dem. Säkert finns också saker som är lika. Men intressantare är de stora olikheterna, eller hur man i många sammanhang skiljer sig som svart och vitt.
Långsamt i tyska tätorter
Ta vägarna exempelvis, som jag nämnde i föregående blogg. I Tyskland har man valt, att behålla smala och krokiga vägar i byar, småstäder och bostadsområden, svåra eller omöjliga att köra om på. Vägar som motorfordon, cyklister och gående, inkl barn, samsas på. Vägar som på grund av sin utformning och sitt bruk resulterar i låga hastigheter.
Snabbt i svenska tätorter
I Sverige har man istället gått en annan väg. Breddat och rätat även sådana vägar och tydligare separerat gående och bilar med exempelvis breda trottoarer - som gjort för att främja omkörningar. Det skulle kunna vara, och det legitimeras av att vara, för att skydda gående från bilar. Men det kan nog lika gärna vara, och har fått konsekvensen, att bilarna håller högre hastigheter. En ganska uppenbar följd av detta blir att när gående, cyklister och bilar drabbar samman kommer bilarna i Sverige att ha högre hastighet och personskadorna att bli värre.
Snabbt på tyska större landsvägar
Landsvägarna, där stora transportarbeten utförs och många ska färdas långa sträckor, har faktiskt båda länderna gjort tvärtom. Tyskarna har valt att bygga raka, breda Autobahns med många filer och med huvudsakligen fri fart, för att medge säkra mötesfria omkörningar, snabba och effektiva transporter och medge olika trafikanter stor frihet att välja sin egen hastighet.
Långsamt på svenska större landsvägar
I Sverige däremot, har man istället för att bygga fler filer försett de befintliga med hinder för förhindra framkomlighet och vägunderhåll, försvåra omkörningar och förhindra individuell hastighetsanpassning. Konsekvensen blir långsamma och störningskänsliga vägar med svårbedömda restider och ineffektiva transporter.
Som Danmarks alpina förutsättningar
För en tänkande människa är det onekligen svårt att förstå logiken bakom den svenska policyn att hålla uppe hastigheten i samhällena och hålla nere den på landsvägarna. Man skulle kunna säga att den svenska trafikpolitikens logiska förutsättningar påminner starkt om Danmarks alpina förutsättningar.
Kompetens ./. Inkompetens
På område efter område kan man iaktta liknande skillnader mellan Sverige och Tyskland. Jag vågar påstå att en jämförelse nästan alltid utfaller till den tyska metodens fördel som förefaller vara resultatet av analys och eftertanke medan den svenska istället i bästa fall och med ett positivt synsätt förfaller vara resultatet av slumpens skördar eller åtminstone av djup okunnighet hos beslutsfattaren.
Genomgående präglas de tyska metod- och konstruktionsvalen av hög kvalitet, av en strävan att göra ett ordentligt arbete, medan de svenska ofta präglas av strävan mot hög effektivitet, ibland svårt att skilja från det som i vardagligt tal benämns fusk, lika ofta präglat av okunnighet eller ren dumhet. När metoderna tänjs till sitt yttersta uppstår lätt komiska effekter. Min personliga erfarenhet är att en tysk inte kan arbeta snabbare eftersom det oftast kräver att man fuskar i någon form och tysken inte vet hur man gör. Om en svensk byggare exempelvis blir ombedd att göra att göra någonting ordentligt får det ofta till konsekvens att han istället fuskar långsammare för att han inte vet hur man gör saker ordentligt.
VEM har gjort jobbet?
Båda arbetssätten har förstås både fördelar och nackdelar. Den tyska metoden är långsam och dyr, men den färdiga produkten håller länge. Den svenska produkten blir fort färdig, men går å andra sidan ofta fort sönder. Apropå att göra saker och ting ordentligt hörde jag en nära anförvant råda en yngre släkting apropå hur man ska sticka en tröja. Alla frågar: VEM har stickat den här tröjan? - ingen frågar hur länge det tog.
Applicerat på byggbranschen blir det tudelat. Slutkunder frågar VEM som har byggt. Professionella byggare frågar hur länge det tog :-)
I genomsnitt 44 år
Den tyska metoden tenderar att bli långsam och ge en trögrörlig marknad. Jag fick en gång lära mig att en upphandling av fönsterbyte till en tysk fastighet kunde kräva ett kompendium lika tjockt som en normal A4-pärm. Bland annat eftersom upphandlingen är så krånglig varar i gengäld det genomsnittliga affärsförhållandet i Tyskland 44 år. Det är ett tag sedan men det skulle förvåna mig om det inte ännu håller streck.
Den svenska metoden får andra konsekvenser. Åtminstone sedan 1980-talets början har svenska byggare med oklanderlig envishet försökt lära vattnet att rinna uppåt genom att placera badrummens golvbrunnar på golvets högsta punkt. I skrivande stund är det oklart om strävandena rönt framgång.
Man skulle kunna förledas att tro att metoderna är jämbördiga och ger ett ekonomiskt jämförbart utfall. Att den ena tar lång tid men håller längre medan den andra går fort, blir billig, men måste förnyas tidigare och att skillnaden mellan metodernas totalpris är blygsam. Mycket talar för att så inte är fallet. Låt mig återkomma till detta i en annan blogg.
Övertorneå tisdagen den 16 april 2013
Mikael Styrman
.
 | |
| Passau, Bayern, Tyskland, 50.600 inv. |
Man skulle kunna tro, att två länder så nära varandra, som under långa tider stått i tät förbindelse med varandra, som Sverige och Tyskland, skulle vara väldigt lika när man jämför dem. Säkert finns också saker som är lika. Men intressantare är de stora olikheterna, eller hur man i många sammanhang skiljer sig som svart och vitt.
Långsamt i tyska tätorter
Ta vägarna exempelvis, som jag nämnde i föregående blogg. I Tyskland har man valt, att behålla smala och krokiga vägar i byar, småstäder och bostadsområden, svåra eller omöjliga att köra om på. Vägar som motorfordon, cyklister och gående, inkl barn, samsas på. Vägar som på grund av sin utformning och sitt bruk resulterar i låga hastigheter.
 | |
| Vilsbiburg, Bayern, Tyskland, 11.500 inv |
Snabbt i svenska tätorter
I Sverige har man istället gått en annan väg. Breddat och rätat även sådana vägar och tydligare separerat gående och bilar med exempelvis breda trottoarer - som gjort för att främja omkörningar. Det skulle kunna vara, och det legitimeras av att vara, för att skydda gående från bilar. Men det kan nog lika gärna vara, och har fått konsekvensen, att bilarna håller högre hastigheter. En ganska uppenbar följd av detta blir att när gående, cyklister och bilar drabbar samman kommer bilarna i Sverige att ha högre hastighet och personskadorna att bli värre.
 |
| Övertorneå, Norrbotten, Sverige, 1.500 inv (pensionärer) |
Snabbt på tyska större landsvägar
Landsvägarna, där stora transportarbeten utförs och många ska färdas långa sträckor, har faktiskt båda länderna gjort tvärtom. Tyskarna har valt att bygga raka, breda Autobahns med många filer och med huvudsakligen fri fart, för att medge säkra mötesfria omkörningar, snabba och effektiva transporter och medge olika trafikanter stor frihet att välja sin egen hastighet.
Långsamt på svenska större landsvägar
I Sverige däremot, har man istället för att bygga fler filer försett de befintliga med hinder för förhindra framkomlighet och vägunderhåll, försvåra omkörningar och förhindra individuell hastighetsanpassning. Konsekvensen blir långsamma och störningskänsliga vägar med svårbedömda restider och ineffektiva transporter.
Som Danmarks alpina förutsättningar
För en tänkande människa är det onekligen svårt att förstå logiken bakom den svenska policyn att hålla uppe hastigheten i samhällena och hålla nere den på landsvägarna. Man skulle kunna säga att den svenska trafikpolitikens logiska förutsättningar påminner starkt om Danmarks alpina förutsättningar.
Kompetens ./. Inkompetens
På område efter område kan man iaktta liknande skillnader mellan Sverige och Tyskland. Jag vågar påstå att en jämförelse nästan alltid utfaller till den tyska metodens fördel som förefaller vara resultatet av analys och eftertanke medan den svenska istället i bästa fall och med ett positivt synsätt förfaller vara resultatet av slumpens skördar eller åtminstone av djup okunnighet hos beslutsfattaren.
Genomgående präglas de tyska metod- och konstruktionsvalen av hög kvalitet, av en strävan att göra ett ordentligt arbete, medan de svenska ofta präglas av strävan mot hög effektivitet, ibland svårt att skilja från det som i vardagligt tal benämns fusk, lika ofta präglat av okunnighet eller ren dumhet. När metoderna tänjs till sitt yttersta uppstår lätt komiska effekter. Min personliga erfarenhet är att en tysk inte kan arbeta snabbare eftersom det oftast kräver att man fuskar i någon form och tysken inte vet hur man gör. Om en svensk byggare exempelvis blir ombedd att göra att göra någonting ordentligt får det ofta till konsekvens att han istället fuskar långsammare för att han inte vet hur man gör saker ordentligt.
VEM har gjort jobbet?
Båda arbetssätten har förstås både fördelar och nackdelar. Den tyska metoden är långsam och dyr, men den färdiga produkten håller länge. Den svenska produkten blir fort färdig, men går å andra sidan ofta fort sönder. Apropå att göra saker och ting ordentligt hörde jag en nära anförvant råda en yngre släkting apropå hur man ska sticka en tröja. Alla frågar: VEM har stickat den här tröjan? - ingen frågar hur länge det tog.
Applicerat på byggbranschen blir det tudelat. Slutkunder frågar VEM som har byggt. Professionella byggare frågar hur länge det tog :-)
I genomsnitt 44 år
Den tyska metoden tenderar att bli långsam och ge en trögrörlig marknad. Jag fick en gång lära mig att en upphandling av fönsterbyte till en tysk fastighet kunde kräva ett kompendium lika tjockt som en normal A4-pärm. Bland annat eftersom upphandlingen är så krånglig varar i gengäld det genomsnittliga affärsförhållandet i Tyskland 44 år. Det är ett tag sedan men det skulle förvåna mig om det inte ännu håller streck.
Den svenska metoden får andra konsekvenser. Åtminstone sedan 1980-talets början har svenska byggare med oklanderlig envishet försökt lära vattnet att rinna uppåt genom att placera badrummens golvbrunnar på golvets högsta punkt. I skrivande stund är det oklart om strävandena rönt framgång.
Man skulle kunna förledas att tro att metoderna är jämbördiga och ger ett ekonomiskt jämförbart utfall. Att den ena tar lång tid men håller längre medan den andra går fort, blir billig, men måste förnyas tidigare och att skillnaden mellan metodernas totalpris är blygsam. Mycket talar för att så inte är fallet. Låt mig återkomma till detta i en annan blogg.
Övertorneå tisdagen den 16 april 2013
Mikael Styrman
.
måndag 15 april 2013
Sveriges framtid?
.
Kan vi se Sveriges framtid i det postnazistiska Tyskland eller är det blott en dröm?
Jag hade i förra veckan anledning att besöka vårt södra grannland Tyskland. Det land som, bortsett från efterkrigstidens svassande för allt amerikanskt - gott som ont, under många hundra år haft större påverkan på Sverige än något annat land. Tyskland är nu på väg att återfå sitt inflytande över Sverige, dels för att det till skillnad från dagens Sverige är väl fungerande och dels för att USA håller på att begå ekonomiskt och moraliskt självmord.
Kulturkrock
Man drabbas av en betydande kulturkrock när man kommer,
från det halta och lytta Sverige, med sitt moraliskt degenererade rättsväsende och sin till stora delar rent nazistiska förvaltning och politik,
till det postnazistiska Tyskland där allt tycks fungera, välståndet är utbrett, priserna låga och nationen konkurrenskraftig.
”Neutraliteten” skyddade den svenska nazismen?
Det är någon, minns ej vem, som gjort gällande, att det rättsliga och moraliska förfall som ödelade den tyska rättsstaten före andra världskriget och gjorde rättsväsendet och staten till brottslingars redskap, även renade Tyskland genom de många dödsfallen i alla samhällsskikt under andra världskriget. Sverige däremot, enligt samma tes, fortsatte att hemsökas av generationers inavel och korruption i de av världskriget helt opåverkade ledande samhällslagren.
Tyskland ./. Sverige - en jämförelse
Det skulle kunna förklara en del av de ganska iögonfallande skillnaderna man kan iaktta. Till och börja med att det finns fungerande polis i Tyskland. Att det finns polis som arbetar förebyggande. Att gatubrottslighet och stölder så vitt man som besökare kan iaktta knappt verkar existera. Att samhällets infrastruktur verkar fungera utan att kastas från kaos till kaos.
Socialt ansvar
Att det finns ett långt gående socialt ansvar bland medborgarna medan det tycks vara obefintligt i Sverige. Måhända beroende på att svensken upplever sig utsugen, utnyttjad och lurad av en samhällselit som kommit att bli helt egennyttig, medan tysken i allt väsentligt tycks uppleva sig som delaktig i samhället, som om den rådande samhällsordningen faktiskt är till för varje tysk och inte blott ett redskap för att plundra honom eller henne.
När ser vi människor i Sverige som på eget initiativ går och plockar upp skräp från gatorna på allmänna ytor för att hålla sin stad ren? Eller människor som hade intresse för och civilkurage till att säga åt dubbelparkerande människor som blockerar en hel gata utan något annat motiv än sin bekvämlighet? Detta dubbelparkerande som är så vanligt i Sverige verkar knappt existera i Tyskland. Åtminstone såg jag inget av det på min resa.
Den egennyttiga staten eller Den allmännyttiga staten?
Till en del är detta ”svenska” fenomen säkert skapat självt av ett samhälle som inte är till för medborgarna utan där medborgarna är till för samhället. Under en veckas tid i Tyskland såg jag väldigt lite parkeringsproblem. Ändå saknas det inte precis bilar i Tyskland. Hela mitt liv har jag av och till kunnat iaktta parkeringsproblemen i Stockholm. Det är, tycker jag, ganska uppenbart att parkerings- och trafikproblemen skapas med vett och vilja av ett politiskt system som har som målsättning att hunsa, kuva och plundra medborgarna. Att inte lösa trafikknutarna - åtminstone inte utan att ödelägga stadens andra värden. Att inte förse medborgarna med parkeringsplatser utan med brist på parkeringsplatser. Och att jaga ut dem på kvällar och nätter en dag i veckan för att söka efter obefintliga parkeringsplatser för att det offentliga ska låtsas sköta infrastrukturen men egentligen bara är ute efter att plundra bilägare på parkeringsböter. Och allt detta sker mellan staten/kommunen och större fastighetsägare i symbios. Om alternativet är att fly undan böter ideligen ter sig inte ens en mycket hög garagehyra särskilt kostsam. Så medan det allmänna i Tyskland synes värna allmänheten mot oskäligt plundrande verkar det allmänna i Sverige i symbios med fastighetsägarna för att driva upp priset på garageplatser.
Fungerande renhållning i Berlin - trots parkerade bilar
I Berlin som med råge är dubbelt så stort som Stockholm möttes jag inte av någon brist på parkeringsplatser. Jag kollade aldrig om det fanns datumparkering men kunde under mitt besök inte se några tecken på det. Däremot såg jag en fungerande renhållning göra sitt jobb tämligen obesvärade av de parkerade bilarna.
Bilar på tvären ger medborgarna parkeringsplatser och nattro
På många gator var bilarna parkerade på tvären varigenom dubbelt så många bilar kunde parkera på de trafiktomma gatorna under exempelvis nätter.
I Sverige få bilar och breda vägar, i Tyskland tvärt om
På ”landsbygden”, utanför de större städerna, såg jag tätt byggda ”småstäder” om ca 50.000 invånare, dvs större befolkningskoncentrationer än exempelvis Luleå, med för svenska förhållanden smala gator, där bilar, cyklister och gående samsades. Bevisligen utan något större problem med att utföra transporterna. I Sverige har man i mången liten bondby skövlat tomter, gårdsträd, häckar och staket för fastighetsägarna, för att bredda vägar, trots att transportarbetet som ska utföras på vägarna är försumbart jämfört med det i de befolkningsmässigt 5-50 gånger större tyska småstäderna. Man frågar sig varför inte samhällsplaneringen istället hade kunnat ske med befolkningens bästa för ögonen? Den mest bestående verkan av den svenska modellen har varit att förvandla byavägar till flygplatslika dragracingstrips eller fartsträckor. Knappast människovänligt. Knappast barnvänligt. Men inte ens i det biltäta och bilberoende Tyskland har bilarnas behov fått gå före människornas behov som det har gjort i Sverige.
Staterna har olika roller
Det tycks i allt väsentligt vara så, att det tyska samhället är till för tyskarna, tjänar och skyddar tyskarna, medan svenskarna istället är till för den svenska staten och tjänar den samt kuvas och hunsas av den. Jag får en bild av ett Tyskland som till stora delar är befriat från nazister och egennyttiga psykopater och ett Sverige som är dominerat av dessa och alltjämt, och för varje dag allt tydligare, utsätter medborgarna för naziststatens förtryck.
Tyskland renades från sina problem genom andra världskriget som även ödelade stora delar av det övriga Europa. Vad krävs det för att att rena även den svenska politiken och rättsväsendet och kommer vi att få det som tyskarna sedan? Eller finns det skillnader mellan tyskar och svenskar som gör att det är förutbestämt att tyskarna ska kunna bygga upp ett fungerande samhälle, medan svenskarna ska leva rädda i igensnöade jordkulor med dåliga vägar, utan parkering och med staket på vägarna som hindrar både plogning och trafik, utan fungerande tåg-, el- och teleförbindelser, men med höga kostnader för alla uteblivna nyttigheter, utan utbildning värd namnet, med ett rättsväsende som är den grova organiserade brottslighetens vapendragare, samt i avsaknad av fungerande sjuk- och åldringsvård?
Övertorneå måndagen den 15 april 2013
Mikael Styrman
.
Kan vi se Sveriges framtid i det postnazistiska Tyskland eller är det blott en dröm?
Jag hade i förra veckan anledning att besöka vårt södra grannland Tyskland. Det land som, bortsett från efterkrigstidens svassande för allt amerikanskt - gott som ont, under många hundra år haft större påverkan på Sverige än något annat land. Tyskland är nu på väg att återfå sitt inflytande över Sverige, dels för att det till skillnad från dagens Sverige är väl fungerande och dels för att USA håller på att begå ekonomiskt och moraliskt självmord.
Kulturkrock
Man drabbas av en betydande kulturkrock när man kommer,
från det halta och lytta Sverige, med sitt moraliskt degenererade rättsväsende och sin till stora delar rent nazistiska förvaltning och politik,
till det postnazistiska Tyskland där allt tycks fungera, välståndet är utbrett, priserna låga och nationen konkurrenskraftig.
”Neutraliteten” skyddade den svenska nazismen?
Det är någon, minns ej vem, som gjort gällande, att det rättsliga och moraliska förfall som ödelade den tyska rättsstaten före andra världskriget och gjorde rättsväsendet och staten till brottslingars redskap, även renade Tyskland genom de många dödsfallen i alla samhällsskikt under andra världskriget. Sverige däremot, enligt samma tes, fortsatte att hemsökas av generationers inavel och korruption i de av världskriget helt opåverkade ledande samhällslagren.
Tyskland ./. Sverige - en jämförelse
Det skulle kunna förklara en del av de ganska iögonfallande skillnaderna man kan iaktta. Till och börja med att det finns fungerande polis i Tyskland. Att det finns polis som arbetar förebyggande. Att gatubrottslighet och stölder så vitt man som besökare kan iaktta knappt verkar existera. Att samhällets infrastruktur verkar fungera utan att kastas från kaos till kaos.
Socialt ansvar
Att det finns ett långt gående socialt ansvar bland medborgarna medan det tycks vara obefintligt i Sverige. Måhända beroende på att svensken upplever sig utsugen, utnyttjad och lurad av en samhällselit som kommit att bli helt egennyttig, medan tysken i allt väsentligt tycks uppleva sig som delaktig i samhället, som om den rådande samhällsordningen faktiskt är till för varje tysk och inte blott ett redskap för att plundra honom eller henne.
När ser vi människor i Sverige som på eget initiativ går och plockar upp skräp från gatorna på allmänna ytor för att hålla sin stad ren? Eller människor som hade intresse för och civilkurage till att säga åt dubbelparkerande människor som blockerar en hel gata utan något annat motiv än sin bekvämlighet? Detta dubbelparkerande som är så vanligt i Sverige verkar knappt existera i Tyskland. Åtminstone såg jag inget av det på min resa.
 |
| Berlin - en stad som tillgodoser sina medborgares behov av parkeringsplatser. |
Den egennyttiga staten eller Den allmännyttiga staten?
Till en del är detta ”svenska” fenomen säkert skapat självt av ett samhälle som inte är till för medborgarna utan där medborgarna är till för samhället. Under en veckas tid i Tyskland såg jag väldigt lite parkeringsproblem. Ändå saknas det inte precis bilar i Tyskland. Hela mitt liv har jag av och till kunnat iaktta parkeringsproblemen i Stockholm. Det är, tycker jag, ganska uppenbart att parkerings- och trafikproblemen skapas med vett och vilja av ett politiskt system som har som målsättning att hunsa, kuva och plundra medborgarna. Att inte lösa trafikknutarna - åtminstone inte utan att ödelägga stadens andra värden. Att inte förse medborgarna med parkeringsplatser utan med brist på parkeringsplatser. Och att jaga ut dem på kvällar och nätter en dag i veckan för att söka efter obefintliga parkeringsplatser för att det offentliga ska låtsas sköta infrastrukturen men egentligen bara är ute efter att plundra bilägare på parkeringsböter. Och allt detta sker mellan staten/kommunen och större fastighetsägare i symbios. Om alternativet är att fly undan böter ideligen ter sig inte ens en mycket hög garagehyra särskilt kostsam. Så medan det allmänna i Tyskland synes värna allmänheten mot oskäligt plundrande verkar det allmänna i Sverige i symbios med fastighetsägarna för att driva upp priset på garageplatser.
Fungerande renhållning i Berlin - trots parkerade bilar
I Berlin som med råge är dubbelt så stort som Stockholm möttes jag inte av någon brist på parkeringsplatser. Jag kollade aldrig om det fanns datumparkering men kunde under mitt besök inte se några tecken på det. Däremot såg jag en fungerande renhållning göra sitt jobb tämligen obesvärade av de parkerade bilarna.
Bilar på tvären ger medborgarna parkeringsplatser och nattro
På många gator var bilarna parkerade på tvären varigenom dubbelt så många bilar kunde parkera på de trafiktomma gatorna under exempelvis nätter.
 | |
| Berlin - en stad vars infrastruktur fungerar utan att jaga runt medborgarna som skållade råttor om kvällarna. |
I Sverige få bilar och breda vägar, i Tyskland tvärt om
På ”landsbygden”, utanför de större städerna, såg jag tätt byggda ”småstäder” om ca 50.000 invånare, dvs större befolkningskoncentrationer än exempelvis Luleå, med för svenska förhållanden smala gator, där bilar, cyklister och gående samsades. Bevisligen utan något större problem med att utföra transporterna. I Sverige har man i mången liten bondby skövlat tomter, gårdsträd, häckar och staket för fastighetsägarna, för att bredda vägar, trots att transportarbetet som ska utföras på vägarna är försumbart jämfört med det i de befolkningsmässigt 5-50 gånger större tyska småstäderna. Man frågar sig varför inte samhällsplaneringen istället hade kunnat ske med befolkningens bästa för ögonen? Den mest bestående verkan av den svenska modellen har varit att förvandla byavägar till flygplatslika dragracingstrips eller fartsträckor. Knappast människovänligt. Knappast barnvänligt. Men inte ens i det biltäta och bilberoende Tyskland har bilarnas behov fått gå före människornas behov som det har gjort i Sverige.
Staterna har olika roller
Det tycks i allt väsentligt vara så, att det tyska samhället är till för tyskarna, tjänar och skyddar tyskarna, medan svenskarna istället är till för den svenska staten och tjänar den samt kuvas och hunsas av den. Jag får en bild av ett Tyskland som till stora delar är befriat från nazister och egennyttiga psykopater och ett Sverige som är dominerat av dessa och alltjämt, och för varje dag allt tydligare, utsätter medborgarna för naziststatens förtryck.
Tyskland renades från sina problem genom andra världskriget som även ödelade stora delar av det övriga Europa. Vad krävs det för att att rena även den svenska politiken och rättsväsendet och kommer vi att få det som tyskarna sedan? Eller finns det skillnader mellan tyskar och svenskar som gör att det är förutbestämt att tyskarna ska kunna bygga upp ett fungerande samhälle, medan svenskarna ska leva rädda i igensnöade jordkulor med dåliga vägar, utan parkering och med staket på vägarna som hindrar både plogning och trafik, utan fungerande tåg-, el- och teleförbindelser, men med höga kostnader för alla uteblivna nyttigheter, utan utbildning värd namnet, med ett rättsväsende som är den grova organiserade brottslighetens vapendragare, samt i avsaknad av fungerande sjuk- och åldringsvård?
Övertorneå måndagen den 15 april 2013
Mikael Styrman
.
Utnämningspolitik förr och nu.
.
Alla ska med
Nationalsocialdemokraterna försökte sig i dagarna på sitt gamla trick. Att lura i folk att alla kan vara med i partiet - även personer av diametralt olika uppfattning. Det var inte första gången man tydligt demonstrerade att man i partiet utses - inte på grund av kompetens eller värderingar, utan på grund av ens förväntade popularitet hos olika väljargrupper. Kompetetensen står partikansliet för, eller förväntas stå för. Vem minns inte utnämningen av Ibrahim Baylan till utbildningsminister som väl var ett utslag av samma sorts röstfiske? Ombuden ska bara bli valda, för att ge cirkusen och kanslierna demokratisk legitimitet.
Vald av kongressen, men ändå inte
När man nu på kongressen utsåg Omar Mustafa, och sedan tvingade honom att avgå, demonstrerade man även en annan sak: att partiet må utse företrädare vid det skendemokratiska spektakel som partistämmorna är, men att makteliten i partiet sedan kör över kongressen efter eget gottfinnande.
Av fin sossesläkt
En annan uppseendeväckande utnämning är att vägbelysningstjuven mm från Haparanda, Sven-Erik Bucht, utses till ordinarie ledamot i riksdagens finansutskott. Hur ska vi tolka det månntro? Som att det inte finns någon i partiet som kan finansfrågor? Då kan ju Sven-Erik anses kompetent som har en moster som har varit vice riksbankschef och som i sin tur har varit gift med en industriminister och riksbankschef. Åtminstone trodde jag att en av socialdemokratins hörnstenar var att man inte skulle födas till framskjutna positioner.
På samma våglängd?
Kanske är det ett utslag av att finansutskottet mot bakgrund av rådande finansiella läge är minerat, eller att de som bestämmer vill ha någon lojal vasall på platsen? Mot bakgrund av de metoder att roffa åt sig bankspararnas medel som den politiska eliten demonstrerade på Cypern kanske Sven-Erik helt enkelt bedömdes ha "rätt" egenskaper? Och det kan ju behövas någon som byter glödlampor på finansutskottets möten.
Social rörlighet
Det är klart att människan kan byta profession ibland. Ernst Röhm, SA-ledare fram tills han rensades ut, var yrkesofficer, så det hoppet var väl inte så stort. Josef Goebbels, senare propagandaminister i det tyska systerpartiet, promoverades till doktor vid universitetet i Heidelberg. Hans doktorsavhandling handlar om den romantiska dramatisten Wilhelm von Schütz. Heinrich Himmler, Reichsführer-SS, var ursprungligen agronom. Benito Mussolini var journalist. Allt enligt Wikipedia.
Övertorneå måndagen den 15 april 2013
Mikael Styrman
.
Alla ska med
Nationalsocialdemokraterna försökte sig i dagarna på sitt gamla trick. Att lura i folk att alla kan vara med i partiet - även personer av diametralt olika uppfattning. Det var inte första gången man tydligt demonstrerade att man i partiet utses - inte på grund av kompetens eller värderingar, utan på grund av ens förväntade popularitet hos olika väljargrupper. Kompetetensen står partikansliet för, eller förväntas stå för. Vem minns inte utnämningen av Ibrahim Baylan till utbildningsminister som väl var ett utslag av samma sorts röstfiske? Ombuden ska bara bli valda, för att ge cirkusen och kanslierna demokratisk legitimitet.
Vald av kongressen, men ändå inte
När man nu på kongressen utsåg Omar Mustafa, och sedan tvingade honom att avgå, demonstrerade man även en annan sak: att partiet må utse företrädare vid det skendemokratiska spektakel som partistämmorna är, men att makteliten i partiet sedan kör över kongressen efter eget gottfinnande.
Av fin sossesläkt
En annan uppseendeväckande utnämning är att vägbelysningstjuven mm från Haparanda, Sven-Erik Bucht, utses till ordinarie ledamot i riksdagens finansutskott. Hur ska vi tolka det månntro? Som att det inte finns någon i partiet som kan finansfrågor? Då kan ju Sven-Erik anses kompetent som har en moster som har varit vice riksbankschef och som i sin tur har varit gift med en industriminister och riksbankschef. Åtminstone trodde jag att en av socialdemokratins hörnstenar var att man inte skulle födas till framskjutna positioner.
På samma våglängd?
Kanske är det ett utslag av att finansutskottet mot bakgrund av rådande finansiella läge är minerat, eller att de som bestämmer vill ha någon lojal vasall på platsen? Mot bakgrund av de metoder att roffa åt sig bankspararnas medel som den politiska eliten demonstrerade på Cypern kanske Sven-Erik helt enkelt bedömdes ha "rätt" egenskaper? Och det kan ju behövas någon som byter glödlampor på finansutskottets möten.
Social rörlighet
Det är klart att människan kan byta profession ibland. Ernst Röhm, SA-ledare fram tills han rensades ut, var yrkesofficer, så det hoppet var väl inte så stort. Josef Goebbels, senare propagandaminister i det tyska systerpartiet, promoverades till doktor vid universitetet i Heidelberg. Hans doktorsavhandling handlar om den romantiska dramatisten Wilhelm von Schütz. Heinrich Himmler, Reichsführer-SS, var ursprungligen agronom. Benito Mussolini var journalist. Allt enligt Wikipedia.
Övertorneå måndagen den 15 april 2013
Mikael Styrman
.
tisdag 2 april 2013
Flyg renarna också!
.
 |
| Dödsdömd? |
Våra
statstjänstemäns fruktlösa försök att göra av med skattebetalarnas pengar, och
samtidigt sysselsätta sig själva, tilldrar sig allt mer uppmärksamhet. I
gårdagens Göteborgs-Posten (GP) skojar man också om Junselevargen. Under avdelningen
PS, som åtminstone igår var en skämtteckning, föreslås att man istället för att
hålla på och flyga runt Junselevargen med helikopter flyger ned några renar
till Stockholm. Och det vore väl inte så dumt, om man vill att vargarna ska
hålla sig i Stockholm.
Nu
går det väl dessvärre så med Junselevargen, som jag tidigare varit inne på, att
när byråkratin micklat färdigt med dess habitat kommer det nog att sluta med
att man har skjutit vargen.
Det
är inte säkert att det är till fördel för renarna att GP på detta lite
oskuldsfulla sätt skojar med att även renarna kan flygas omkring med helikopter.
Om den klassiska skämtplanschen, som raljerar med olika samhällssystem, bär syn
för sägen, riskerar det att sluta med att
byråkratin
fångar in en mängd renar,
skjuter
hälften av dem,
flyger
resten av dem till Stockholm med helikopter,
mjölkar
renarna,
spiller
ut mjölken
och
skjuter återstående renar.
Övertorneå
tisdagen den 2 april 2013
Mikael
Styrman
.
måndag 1 april 2013
Dräggens vasaller
.
Ifrån Telia-Sonera stal dräggen miljarder - tusentals miljoner. Nästan ofattbara summor. Men nu har den börjat - mörkläggningen som ska få oss att glömma och som ska göra det möjligt för dräggen att köra vidare som vanligt. Mörkläggningen som ska göra det möjligt att i tysthet så småningom låta dem glida av kroken.
Det går till så att dräggens vasaller, som exempelvis Sven-Erik Bucht, i utbyte mot fortsatta personliga förmåner, får lyfta någon liten, i sammanhanget obetydlig fråga för att göra det möjligt för media och allmänhet att fokusera på den istället för den viktigare frågan.
Den viktigare frågan är plundringen av Telia-Sonera. Det är den som kräver nedmontering av fungerande telenät och att de ersätts med dysfunktionella trådläsa nät. Det senare är en konsekvens av plundringen - inte någon huvudfråga.
Fokusera på dåliga trådlösa nät och glöm plundringen, och problemen kommer aldrig att upphöra.
Fokusera istället på och hantera plundringsfrågan så kan resten också hanteras.
En aspekt av plundringsfrågan är hur mycket svarta pengar som runnit ned i fickorna på svenska makthavare, och vilka dessa är, som gjort det möjligt för banditerna att rasera det svenska telenätet och svindla bort pengarna.
Tänk gärna på detta nästa gång dräggens vasaller uppträder i TV för att villa bort Dig och skydda sina gynnare.
Övertorneå måndagen den 1 april 2013
Mikael Styrman
.
Ifrån Telia-Sonera stal dräggen miljarder - tusentals miljoner. Nästan ofattbara summor. Men nu har den börjat - mörkläggningen som ska få oss att glömma och som ska göra det möjligt för dräggen att köra vidare som vanligt. Mörkläggningen som ska göra det möjligt att i tysthet så småningom låta dem glida av kroken.
Det går till så att dräggens vasaller, som exempelvis Sven-Erik Bucht, i utbyte mot fortsatta personliga förmåner, får lyfta någon liten, i sammanhanget obetydlig fråga för att göra det möjligt för media och allmänhet att fokusera på den istället för den viktigare frågan.
Den viktigare frågan är plundringen av Telia-Sonera. Det är den som kräver nedmontering av fungerande telenät och att de ersätts med dysfunktionella trådläsa nät. Det senare är en konsekvens av plundringen - inte någon huvudfråga.
Fokusera på dåliga trådlösa nät och glöm plundringen, och problemen kommer aldrig att upphöra.
Fokusera istället på och hantera plundringsfrågan så kan resten också hanteras.
En aspekt av plundringsfrågan är hur mycket svarta pengar som runnit ned i fickorna på svenska makthavare, och vilka dessa är, som gjort det möjligt för banditerna att rasera det svenska telenätet och svindla bort pengarna.
Tänk gärna på detta nästa gång dräggens vasaller uppträder i TV för att villa bort Dig och skydda sina gynnare.
Övertorneå måndagen den 1 april 2013
Mikael Styrman
.
Det Cypriotiska läckaget
.
Det sipprar fram nu, under hand, vilka som varnades och kunde rädda sina tillgångar från storstölden på Cypern. Föga förvånande, men desto angelägnare att rapportera om, finns nu uppgifter i media om att exempelvis Cyperns president Nikos Anastasiades tipsade sina kompisar om hur de skulle rädda sina tillgångar.
Jaaa, hade han inte gjort det hade han nog inte haft några kompisar kvar. Och det hade nog varit färdigpresidentat också. Det säger jag inte för att urskuldra hans beteende. Snarare för att peka på vad som händer när de europeiska rättsväsendena, liksom det svenska, slutat att vara rättsväsenden, för att istället gå i politikens och den organiserade brottslighetens koppel. Detta naturligtvis under förutsättning att de någonsin gjort något annat.
Med dysfunktionella rättsväsenden blir, som det nyss demonstrerats på Cypern, frågan om vems tillgångar som får stjälas och vems som är skyddade inte en fråga om rätt eller fel utan en fråga om vem som är tillräckligt ofarlig för att man ska våga stjäla dennes tillgångar. Utan ett fungerande rättsväsende är det bara frågan om ägarens eventuella farlighet som skyddar tillgångarna. Ofta gör brottslingarna rätt bedömning. Ibland gör de allvarligt felaktig bedömning. Och i det föregående fallet hör vi ingenting om saken. I det senare fallet får vi en tillrättaläggande förklaring i TT och DN ägnad att lägga locket på kring den överraskande och oförklarliga händelseutvecklingen, egentligen föranledd av rättsväsendets oförmåga att sköta sin enda uppgift.
Övertorneå måndagen den 1 april 2013
Mikael Styrman
.
 |
| Nikos Anastasiades - president och jourhavande kompis på Cypern. |
Jaaa, hade han inte gjort det hade han nog inte haft några kompisar kvar. Och det hade nog varit färdigpresidentat också. Det säger jag inte för att urskuldra hans beteende. Snarare för att peka på vad som händer när de europeiska rättsväsendena, liksom det svenska, slutat att vara rättsväsenden, för att istället gå i politikens och den organiserade brottslighetens koppel. Detta naturligtvis under förutsättning att de någonsin gjort något annat.
Med dysfunktionella rättsväsenden blir, som det nyss demonstrerats på Cypern, frågan om vems tillgångar som får stjälas och vems som är skyddade inte en fråga om rätt eller fel utan en fråga om vem som är tillräckligt ofarlig för att man ska våga stjäla dennes tillgångar. Utan ett fungerande rättsväsende är det bara frågan om ägarens eventuella farlighet som skyddar tillgångarna. Ofta gör brottslingarna rätt bedömning. Ibland gör de allvarligt felaktig bedömning. Och i det föregående fallet hör vi ingenting om saken. I det senare fallet får vi en tillrättaläggande förklaring i TT och DN ägnad att lägga locket på kring den överraskande och oförklarliga händelseutvecklingen, egentligen föranledd av rättsväsendets oförmåga att sköta sin enda uppgift.
Övertorneå måndagen den 1 april 2013
Mikael Styrman
.
Junselevargen hemma tillfälligt
.
Medan Europa följer hur Wolfgang Schäuble försöker få Europas sparare att behålla pengarna på bank i avvaktan på den politiska nomenklaturans nästa plundringsraid är det en annan varg som tilldrar sig intresse i Sverige.
Den svenska politiken och byråkratin håller sedan länge på med sitt egennyttiga lallande om vargarna. Den senaste turen innebär att "Junsele-vargen" nu åter har tagit sig hem. Jag vet inte för vilken gång i ordningen man har fångat in den och deporterat den. Vargen bara trotsar politikers och byråkraters gudslek. Trots att miljoner skattekronor kastats i sjön envisas den med att bete sig som ett vilt djur. Som om samhället inte har nått ut med informationen. Som om den inte förstår eller respekterar att skattebetalarna ofrivilligt lägger ned stora pengar på helikopterlallande och att om inte vargen tar sig i akt tvingas byråkratin slösa bort dessa skattepengar på några andra meningslösheter.
Jag tror att det här kommer att sluta, som det brukar sluta när något tilldrar sig byråkratins omsorger. Det går som med korna i Ljungskile som tilldrog sig Jordbruksverkets omsorg. Det slutar med att byråkratin så småningom skjuter den. Man "upptäcker" att det ur genetisk synvinkel, eller på grund av något annat trams, helt enkelt är att föredra att den skjuts. Men först ska det sättas sprätt på miljoner skattekronor genom att flyga omkring vargen i Sverige.
Varg finns i tusental runt om i Europa utan att det rapporteras om nämnvärda problem. Men i Sverige som är glest befolkat kan man inte ha varg (!). Rimmar inte det väldigt illa?
Bakgrunden är, att i det oftast tätare befolkade Europa, med mindre vidsträckta jaktmarker, är inte löshundsjakt möjlig. I det glesare, och inte sällan lågproduktiva, Sverige med sin glesare befolkning har det varit möjligt att ägna sig åt löshundsjakt och att avla fram hundar med vida sök istället för sådana med snäva sök. Det leder till att vargen då och då tar en jakthund. Inte så konstigt. Sådan är naturens ordning. Men makthavare är ofta jägare och har jägare i bekantskapskretsen. Jägare är därför en relativt betydelsefull påtryckargrupp som försvarar sin ursprungliga och naturnära jaktmetod: En jägare, en bra studsare och en löshund som letar rätt på viltet och låter stadsbeduinen känna sig besläktad med urtidsmänniskan.
Men, om jägarna uppfattar sin jakt som en naturlig verksamhet bör man också erkänna naturens rätt att då och då ta hand om en eller annan jakthund som kommer för nära en varg. Att hävda att den svenska naturen ska vara vargfri för att skydda löshundsjakten är nog lika dödsdömt som att försvara den klassiska engelska rävjakten. Viltets odds var ju för övrigt ungefär lika goda vid rävjakt som vid jakt med en duktig löshund och jägare beväpnade med gevär.
Det finns alternativa jaktformer för den som tycker att det blir för tråkigt att sitta på pass utan löshund. I Amerika till exempel idkas smygjakt på hjortdjur med pilbåge. Ingen risk för att vargen tar någon hund. Oddsen mellan jägaren och viltet är mer jämställda och släktskapen med urtidsmänniskan så mycket mer påtaglig och belönande. Och jakten kan bedrivas lika bra med LKAB-overall som med knickers och kanske allra bäst med träningsoverall eller liknande. Nackdelen är förstås att stora delar av jägarkåren lika gärna kan stanna hemma och blöta overallen i duschen som ge sig ut på smygjakt med pilbåge...
Övertorneå måndagen den 1 april 2013
Mikael Styrman
.
 | |
| Junselevargen |
Medan Europa följer hur Wolfgang Schäuble försöker få Europas sparare att behålla pengarna på bank i avvaktan på den politiska nomenklaturans nästa plundringsraid är det en annan varg som tilldrar sig intresse i Sverige.
Den svenska politiken och byråkratin håller sedan länge på med sitt egennyttiga lallande om vargarna. Den senaste turen innebär att "Junsele-vargen" nu åter har tagit sig hem. Jag vet inte för vilken gång i ordningen man har fångat in den och deporterat den. Vargen bara trotsar politikers och byråkraters gudslek. Trots att miljoner skattekronor kastats i sjön envisas den med att bete sig som ett vilt djur. Som om samhället inte har nått ut med informationen. Som om den inte förstår eller respekterar att skattebetalarna ofrivilligt lägger ned stora pengar på helikopterlallande och att om inte vargen tar sig i akt tvingas byråkratin slösa bort dessa skattepengar på några andra meningslösheter.
Jag tror att det här kommer att sluta, som det brukar sluta när något tilldrar sig byråkratins omsorger. Det går som med korna i Ljungskile som tilldrog sig Jordbruksverkets omsorg. Det slutar med att byråkratin så småningom skjuter den. Man "upptäcker" att det ur genetisk synvinkel, eller på grund av något annat trams, helt enkelt är att föredra att den skjuts. Men först ska det sättas sprätt på miljoner skattekronor genom att flyga omkring vargen i Sverige.
Varg finns i tusental runt om i Europa utan att det rapporteras om nämnvärda problem. Men i Sverige som är glest befolkat kan man inte ha varg (!). Rimmar inte det väldigt illa?
Bakgrunden är, att i det oftast tätare befolkade Europa, med mindre vidsträckta jaktmarker, är inte löshundsjakt möjlig. I det glesare, och inte sällan lågproduktiva, Sverige med sin glesare befolkning har det varit möjligt att ägna sig åt löshundsjakt och att avla fram hundar med vida sök istället för sådana med snäva sök. Det leder till att vargen då och då tar en jakthund. Inte så konstigt. Sådan är naturens ordning. Men makthavare är ofta jägare och har jägare i bekantskapskretsen. Jägare är därför en relativt betydelsefull påtryckargrupp som försvarar sin ursprungliga och naturnära jaktmetod: En jägare, en bra studsare och en löshund som letar rätt på viltet och låter stadsbeduinen känna sig besläktad med urtidsmänniskan.
Men, om jägarna uppfattar sin jakt som en naturlig verksamhet bör man också erkänna naturens rätt att då och då ta hand om en eller annan jakthund som kommer för nära en varg. Att hävda att den svenska naturen ska vara vargfri för att skydda löshundsjakten är nog lika dödsdömt som att försvara den klassiska engelska rävjakten. Viltets odds var ju för övrigt ungefär lika goda vid rävjakt som vid jakt med en duktig löshund och jägare beväpnade med gevär.
Det finns alternativa jaktformer för den som tycker att det blir för tråkigt att sitta på pass utan löshund. I Amerika till exempel idkas smygjakt på hjortdjur med pilbåge. Ingen risk för att vargen tar någon hund. Oddsen mellan jägaren och viltet är mer jämställda och släktskapen med urtidsmänniskan så mycket mer påtaglig och belönande. Och jakten kan bedrivas lika bra med LKAB-overall som med knickers och kanske allra bäst med träningsoverall eller liknande. Nackdelen är förstås att stora delar av jägarkåren lika gärna kan stanna hemma och blöta overallen i duschen som ge sig ut på smygjakt med pilbåge...
Övertorneå måndagen den 1 april 2013
Mikael Styrman
.
Wolfgang Schäuble betygar
.
Ja, jag är nog inte förvånad över de senaste finansiella turerna i Europa.
På något sätt blir det i alla fall Kreti och Pleti som får betala för noblessens svindlerier.
Jag trodde att det skulle bli genom att valutan kollapsar och blir värdelös.
Men det är naturligtvis enklare om det går att bara ta banktillgodohavandena.
Det känns som ganska uppenbart att de provar på Cypern om metoden kan fungera i hela Europa.
Å andra sidan skulle jag bli förvånad om metoden löser Europas av politiker och tjänstemän skapade problem. Det skinnar naturligtvis människorna, men tjuvar och oduglingar sitter kvar i orubbat bo, så problemet rullar bara vidare.
Enligt SvD fördelades bördorna på Cypern "rättvist" genom att man "glömde" stänga ett par cypriotiska bankfilialer i London. Den vägen smet de ryska maffiapengarna och maktelitens pengar ut. Om valet står mellan att hålla en filial öppen eller gå hem med huvudet under armen är det nog lätt att bestämma sig? Priset för att stjäla deras pengar är sannolikt högre än priset för att stjäla av Kreti och Pleti. Åtminstone i det korta perspektivet.
Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble betygar att Europas sparares pengar är säkra på banken. Precis som Cyperns sparares pengar var säkra, tills de inte längre var säkra. Det är väl vad Schäubles uttalande betyder?
Spararnas pengar är säkra på banken tills de inte längre är säkra.
Men när de inte längre är säkra kommer inte Schäuble eller någon annan att informera om det utan bankkunderna kommer en dag att finna att kontona länsats.
Och politikerna tror, att bara för att det inte omedelbart utlöser kravaller är det fritt fram att göra så. Men det fungerar nog så, att människorna sitter stil och hoppas så länge det finns hopp. Sen när det inte finns hopp längre kommer reaktionen. Då går den nog inte att hejda och utvecklingen inte att backa.
Det som skulle behövas vore en reaktion tidigare,
men det verkar inte komma någon...ännu.
Övertorneå söndagen den 31 mars 2013
Mikael Styrman
.
 |
| Wolfgang Schäuble |
På något sätt blir det i alla fall Kreti och Pleti som får betala för noblessens svindlerier.
Jag trodde att det skulle bli genom att valutan kollapsar och blir värdelös.
Men det är naturligtvis enklare om det går att bara ta banktillgodohavandena.
Det känns som ganska uppenbart att de provar på Cypern om metoden kan fungera i hela Europa.
Å andra sidan skulle jag bli förvånad om metoden löser Europas av politiker och tjänstemän skapade problem. Det skinnar naturligtvis människorna, men tjuvar och oduglingar sitter kvar i orubbat bo, så problemet rullar bara vidare.
Enligt SvD fördelades bördorna på Cypern "rättvist" genom att man "glömde" stänga ett par cypriotiska bankfilialer i London. Den vägen smet de ryska maffiapengarna och maktelitens pengar ut. Om valet står mellan att hålla en filial öppen eller gå hem med huvudet under armen är det nog lätt att bestämma sig? Priset för att stjäla deras pengar är sannolikt högre än priset för att stjäla av Kreti och Pleti. Åtminstone i det korta perspektivet.
Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble betygar att Europas sparares pengar är säkra på banken. Precis som Cyperns sparares pengar var säkra, tills de inte längre var säkra. Det är väl vad Schäubles uttalande betyder?
Spararnas pengar är säkra på banken tills de inte längre är säkra.
Men när de inte längre är säkra kommer inte Schäuble eller någon annan att informera om det utan bankkunderna kommer en dag att finna att kontona länsats.
Och politikerna tror, att bara för att det inte omedelbart utlöser kravaller är det fritt fram att göra så. Men det fungerar nog så, att människorna sitter stil och hoppas så länge det finns hopp. Sen när det inte finns hopp längre kommer reaktionen. Då går den nog inte att hejda och utvecklingen inte att backa.
Det som skulle behövas vore en reaktion tidigare,
men det verkar inte komma någon...ännu.
Övertorneå söndagen den 31 mars 2013
Mikael Styrman
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)