.
Propagandakriget är i full gång nu sedan regeringen Löfven sjunkit ihop som den innehållstomma sufflé den var. Annie Lööf slår vakt om sina förmåner och lobbar för en ny Löfvenregering - naturligtvis. De senaste signalerna tyder dock på att Centern ger sig om punkt 44.
Ulf Kristersson har varit fram och pliktskyldigast påmint om sin existens och att han står till förfogande. Men han verkar tydligt märkt av att ha klantat bort den förra regeringsbildningen. Trots den kanske största borgerliga majoriteten i modern tid lyckades man förlora regeringsmakten till sosseriet.
Orsakerna är sannolikt flera och kan delvis spåras tillbaka till samma problem som förstört Liberalerna. Det är den nationalsocialdemokratiska infiltrationen av konkurrenterna som är problemet. Moderaternas problem är de personer i bakgrunden som utövar ett betydande inflytande i partiet, men som är mer intresserade av goda relationer till nationalsocialdemokratin än vad de är ideologiskt förankrade.
Liberalernas problem är de femtekolonnare som tydligt går sosseriets ärenden och har förstört partiet. Ett antal av dem är ju ganska uppenbart på sosseriets belöningslista och en del har till och med tilldelats egna intresseorganisationer med hjälp av vilka de fått berika sig själva och plundra nödlidande människor.
I fråga om moderaterna hade Anna Kinberg Batra insett hur den nya världsbilden såg ut och hade börjat närma sig SverigeDemokraterna. Sosseriet kom emellan i och med att de lyckades trigga Ulf Kristersson och de underhuggare han omger sig med att göra en palatskupp mot AKB. De trodde att det var öppet mål. Bara att intrigera ut henne så skulle Ulf bli statsminister. Och det var praktiskt taget öppet mål. Åtminstone om man hade gjort rätt. AKB skulle nog ha gjort rätt. Hon var helt klart inne på rätt spår. Men Ulf Kristersson och de som han omger sig med lyckades klanta till det.
Som utomstående är det inte så lätt att veta exakt hur alla misstag gjordes. Mycket talar för att man lät sosseriet lura moderatledningen att stänga dörren till var femte väljares röst som hade lagts på SD och varav många hade kommit från ett velande M. Sedan tog Kristersson och kompani på sig stora stövlarna från den tiden moderaterna var ett stort parti och började bestämma för de övriga borgerligas räkning hur de var ”skyldiga” att göra.
Men Löfven som uppenbarligen är en erfaren och skicklig förhandlare visste hur man köper och även förr har köpt Centern. Uppenbarligen hade inte moderatgänget minsta susning om hur maktspel går till och hur högt sosseriet värderade makten. Den som har ögon att se med vet att det inte finns något tak. De kan lova vad som helst. Det är ju alltid någon annan som betalar. Ideologi är för nationalsocialdemokraterna bara något som man tutar i väljarna. Och skulle priset ändå bli för högt trixar man fram ett hinder som gör det omöjligt fullgöra sin del av avtalet utan att själva kunna beslås med det.
Det är ju utomordentligt märkligt och förefaller ganska onödigt att moderaterna lyckades klanta till det så. Det är ju nästan en Reinfeldtsk kollaps. Redan Julius Caesar (100-44 f Kr) uttalade ”Hellre är jag första kommendant i denna lilla by än andre kommendant i Rom”.
Kristerssons entusiasm förefaller ganska måttlig i rådande läge. Det kan naturligtvis vara det tidigare regeringsbildningsfiaskot som spökar. Men det kan ju också vara så att nationalsocialdemokraterna har någon annan hållhake på honom. Vare det hur det vill med den saken så är det inga bra signaler från den som ska vara en entusiasmerande galjonsfigur och statsministerkandidat.
Nu håller Stefan Löfven och Annie Lööf på att rafsa ihop sitt korthus. Kanske lyckas det. Åtminstone borde det inte vara omöjligt. Men så småningom behöver borgerligheten ett namn att samlas kring. Någon som kan framstå som ett trovärdigt alternativ. Jag tror inte att Ulf Kristersson är ett sådant namn. Vägen mot makten hittills tyder inte på det.
Anna Kinberg Batra uppträder med en helt annan pondus och klarsynthet och är avspänd på ett sätt som de andra inte kommer i närheten av. Det är möjligt att det delvis följer av att rollen har förändrats. Det är också möjligt att hon efter att ha fått kniven i ryggen av Kristersson och kompani inte står till förfogande? Det är synd i så fall, för hon skulle nog vara ett bättre namn.
Paradoxalt nog förefaller både Ebba Bush och Nyamko Sabuni vara betydligt starkare kort än Kristersson. Paradoxalt eftersom båda leder ganska ganska små och åtminstone tidigare - kanske ännu - av riksdagsspärren hotade partier. Det har sin förklaring naturligtvis. I KD:s fall beror det på decennier av nationalsocialdemokratisk avkristningspropaganda och samhällsreformering som syftat till att sosseriet skulle bli den nya religionen. I Liberalernas fall beror det på att partiet har förstörts inifrån av nationalsocialdemokraternas femtekolonnare. Men båda partiledarna agerar kraftfullt och tydligt och är intellektuellt skarpa på ett sätt som säkert väcker moderat avund. Det är naturligtvis svårbedömt hur många väljare de kommer att lyckas attrahera. En stor potential utgörs av människor som röstat moderat. Men med många moderater är det som med nationalsocialdemokrater: de röstar på sitt parti om så partiledaren är en häst!
Om ett år det val. Senast efter det vet vi mycket mer. Stor osäkerhet råder ännu om vilket genomslaget blir av det utbredda nationalsocialdemokratiska rösträkningsfusket. Förr gick det bra att hålla ihop fusket. Men det är inte så säkert att det lyckas längre. Många gamla trogna rösträkningsfuskare är antingen döda, står med ena foten i graven eller har förlorat tron på partiet.
Den största osäkerheten gäller kanske SD. Förra valdagen var SD på kraftig frammarsch. Ända tills sosseriet stängde av valmyndighetens dator några timmar. När man slog på datorn igen gick det inte alls lika bra för SD. Då var SD ännu belagt med den nationalsocialdemokratiska bannbullan och den har ju numera till stora delar smulats sönder. Det tycks ju bara vara Stefan Löfven, Annie Lööf och Anders W Jonsson som förtvivlat försöker pumpa upp den - och inte nödvändigtvis i nämnd ordning. Mycket talar för att det går bra för SD i nästa val.
Nationalsocialdemokraternas, Centerns och Miljöpartiets maktinnehav är ju nästan en garanti för att det ska gå bra för SD. Beroende på hur det sedan går i rösträkningen kanske det inte alls är självklart att borgerligheten ska samlas runt en moderat statsminister. Det kan lika gärna vara SD-ledaren Åkesson som Sabuni eller Bush.
Jag tror att borgerligheten än så länge samlas kring moderatledaren av gammal vana. Det finns all anledning för borgerligheten att stanna upp och tänka efter. Är det valet så självklart? Är det till fördel för det borgerliga alternativet?
Intresset för att ta över makten efter sosseriets vanstyre verkar inte så översvallande just nu. Om man verkligen ville ha makten redan nu skulle man undersöka möjligheterna att bilda en blå-röd regering. Även om V och de övriga står långt ifrån varandra finns det också många frågor som förenar och som inte är ideologiskt förgiftade. Jag har tidigare dragit en lans för att man faktiskt kan bilda en regering kring frågor i vilka man har samsyn och lämna övriga frågor till majoritetsbeslut i riksdagen eller helt sonika låta dem vila ett år.
Givet hur situationen är i landet efter åratal av ansvarslöst regerande utan verklighetskontakt är det lätt att förstå om alla inte är eniga om att det inte är någon bingovinst att komma till makten nu och länge måsta städa efter sosseriets felaktiga beslut.
Falun onsdagen den 23 juni 2021
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar