.
 |
| Välavlönad - och ständigt på hugget! |
Narkotikalangning är inget nytt i Sverige. Det har vi haft i säkert långt över hundra år. De som låg i Humlegården och knarkade som unga blev senare ministrar som äldre. Det gick inte alltid så bra, men det berodde nog inte på knarket - åtminstone inte bara på knarket. Däremot ledde det till att narkotikalangningen kom att till stor del utföras av den politiska nomenklaturan som hade ett övertag gentemot andra brottslingar. De kontrollerade nämligen polisen och rättsväsendet och de skaffade sig efter hand allt starkare grepp om dem.
Det är häri man finner förklaringen till att rikspolischefen med hjälp av sin handgångne man jagade livet ur vice rikspolischefen. Den ene brann för att utföra sitt arbete, den andre brann för att hålla sig väl med nomenklaturan och inte störa deras affärer. Det var oförenliga ambitioner som så småningom ledde till att vice rikspolischefen drevs att ta sig själv av daga.
Det nya narkotikalandskapet är en följd av att många i den senaste miljonen nysvenskar inte finner sig i att spela andra fiolen. De som levt under svåra förhållanden och har gått igenom stora svårigheter för att snabbt skapa sig en tillvaro med guldkant i främmande land, drar sig inte för att gå igenom lite ytterligare svårigheter för att ”trygga” sin tillvaro. Det var inte riktigt så planen såg ut. Planen var, att så som skett flera gånger tidigare, importera ett tillräckligt antal vänsterväljare som nomenklaturan kunde mata och skämma bort med det arbetande folkets pengar, i utbyte mot att de röstade på sosseriet och deras underhuggare, vilka därigenom kunde behålla makten.
De nya och de gamla langarna har både saker som förenar dem och sådant som skiljer dem åt. Till det som förenar dem hör att ingendera gruppen bryr sig ett dugg om att deras egen välfärd bygger på, och förutsätter, de många andras misär. Till det som skiljer dem åt hör att den som redan är etablerad och till stora delar kontrollerar såväl polisväsendet som pajasväsendet inte nödvändigtvis behöver utföra det smutsiga hantverket själv. Det sköter samhällets institutioner och servila media om, vanligtvis ganska fredligt. Den som ännu inte är etablerad däremot kan bara undantagsvis räkna med draghjälp från polis- och pajasväsendena. Den som vill sig upp måste själv organisera och ibland även utföra det smutsiga hantverket. Därav sprängandet och skjutandet. Den redan etablerade kan luta sig tillbaka och förlita sig på att polis- och pajasväsendena håller efter konkurrenterna.
Det är sällan bra för en verksamhet att sakna konkurrens. Effektiviteten sjunker och det är lätt hänt att organisationen skurkar till sig på ett oönskat sätt, som exempelvis Vattenfall och Televerket gjorde. Konkurrens håller även marknadsdominanten pigg och alert. Dessutom tillför konkurrens i det här sammanhanget ett ovärderligt tillskott. Tack vare att marknadsdominanten och polis- och pajasväsendena tillsammans av och till kan avslöja och gripa konkurrenter in spe får marknadsdominanten vara i fred, och polis- och pajasväsendena får möjlighet att upprätthålla skenet av att vara fungerande polis- och rättsväsenden.
Problemen uppstår när marknadsdominanten, eller snarare marknadsdominanterna, och polis- och pajasväsendena i förening spelat sina roller allt för länge utan att på allvar utsättas för marknadskrafterna. Då visar det sig att man har förlorat förmågan att utföra riktigt polis- och rättsväsendearbete, om man någonsin haft förmågan fullt ut. Därom tvistar de vise. När polisen en gång i tiden förstatligades påstods det vara i syfte att medborgarna skulle tillförsäkras en poliskår som hade tillräckliga resurser och professionell ledning vilka gjorde det möjligt att bygga upp och bevara den polisiära kompetensen. De stolta planerna tog definitivt slut i och med att ledande politiker tog sig till att återkommande droga och knulla småflickor som istället borde ha åtnjutit samhällets beskydd. Palme och Geijer tyckte inte alls att det var någon bra idé att polisledningen lade sig i att politiker knarkade ned och knullade av samhället omhändertagna småflickor.
Nu ser vi resultatet av rötan. Det visar sig att inte bara den senaste byråkratiska låtsasreformen inom polisen blev misslyckad. Även förstatligandet av polisen som allt byggde på gick åt helvete. Avsikten var - åtminstone officiellt - att vi skulle få en effektiv statlig polis utan den kommunala polisens brister och begränsningar. Vi fick istället en kommunal polis som åker omkring i statliga bilar och förlitar sig nästan helt på utländsk polis för att vid enstaka tillfällen klara upp brott, samtidigt som allt fler brott i praktiken avkriminaliserats, därför att ”balansen” växt från ett antal högar till ett monumentalt bergsmassiv under fortsatt stark tillväxt.
Åtminstone delvis kan detta förklaras med ”feta katter-syndromet”. En polisledning som aldrig avkrävts att vara polis utan bara behövt fokusera på att hålla sig väl med den grövsta organiserade brottsligheten och den politiska ledningen - vilka ibland går in i varandra - kan inte förväntas vara kapabel att agera med skärpa inom arbetsuppgifter som det var så länge sedan de behövde skötas att ytterst få nu levande personer inom organisationen kommer ihåg hur man skulle göra. Det fanns dessutom inte särskilt många sådana kunniga från början och det var inte heller i deras kretsar man rekryterade cheferna.
Ett tag kan naturligtvis politiker även i en sönderfallande nation ligga lågt och avvakta - förmodligen för att inte stöta sig med någon som vet för mycket - men med tiden blir det allt svårare att veta vilken prislapp som blir svårast att bära - den fridsamma passivitetens eller den utmanande aktivitetens. Båda har sina risker.
Falun söndagen den 18 juni 2023
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar