.
Den årliga sammandragningen av revirpinkande svammelkusar från hela världen har nyss avslutats. Den här gången samlades man i Brasilien för att diskutera klimatet.
Offentligt avlönade från hela världen har satt sig i tusental i stora jetplan och rest till Brasilien den här gången, för att där äta, dricka och kopulera i påstådd tro på att det ska rädda klimatet, som man åtminstone hävdar sig tro att behöver räddas.
Vägledande för att hela den här cirkusen ska pågå, på skattebetalarnas bekostnad, är vanföreställningen att klimatet är stabilt och att det skulle fortsätta vara stabilt om inte människan förändrade det.
Men verkligheten är att klimatet över tid aldrig varit stabilt och heller aldrig kommer att vara det, även om takten under vilken klimatet förändras varierar över tid, på grund av faktorer som vi i huvudsak varken förstår eller kan påverka.
Ibland - kanske alltid - varierar klimatet kortsiktigt och förändras långsiktigt. Vid andra tillfällen sker stora förändringar på kortare tid. Som regel vet vi inte varför klimatet förändras. Ibland kan vi, eller tror vi oss kunna, identifiera händelser, exempelvis yttre påverkan från rymden, vilka resulterar i stora förändringar på kort tid.
Numera tror vi oss veta att klimatet över tid inneburit många varma såväl som kalla perioder. Istiderna har avlöst varandra med däremellan förekommande varma perioder.
Tidsintervallen mellan istider och varma perioder och deras respektive varaktighet är så långa att de flesta spår av mänskligt, eller annan sorts liv, har hunnit brytas ned och utraderas.
Vi har under senare tid hittat mängder av lämningar efter tidigare civilisationer, vilka lämningar kullkastat tidigare rådande teorier fullständigt. I vart fall avseende tidsaxeln.
Det är numera accepterat i allt vidare kretsar, att mänskligt liv och civilisationer existerat före åtminstone de senaste istiderna. Må vara att det är oklart hur många istider, hur svåra de varit, och hur långt tillbaka i tiden de sträcker sig.
Att nämnda lämningar är svårbestämbara i tiden beror på att de sträcker sig så långt tillbaka i tiden att de flesta spår av tidigare civilisationer hunnit utraderas genom naturlig nedbrytning. Kvar finns som regel bara lämningar vilka inte går att tidsbestämma.
Vissa lämningar efter tidigare civilisationer, deras skick och det faktum att de varit helt okända för oss, talar för att ett flertal av dem är så gamla att de ligger en eller flera istider tillbaka i tiden. Exempel på sådana finns sannolikt över hela världen. Redan kända sådana finns på många platser i exempelvis Mellanöstern, Främre Orienten, Sydamerika och Sydostasien.
En försvårande omständighet för forskningen är att mänskligheten gärna bosätter sig nära vatten och att havens nivå varierar i skalan hundratal meter. Såvitt idag går att bedöma kommer historiebeskrivningen därför alltid att innehålla stora luckor i tiden. Sedan kan man naturligtvis filosofera över om det spelar någon roll.
Detta att mänskligt liv sträcker sig så mycket längre tillbaka i tiden än man tidigare trott saknar inte underhållningsvärde. När jag var ung och gick i skolan fick vi lära oss att människans tid på Jorden sträckte sig några tusen år tillbaka i tiden. Denna felaktiga tes försvarades med emfas av forskar- och samhällsetablissemanget och den som påstod annat motarbetades och förföljdes rent av, som varande icke renlärig.
Vi vet av naturliga skäl väldigt lite om dessa tidigare civilisationer. De kan mycket väl ha varit både långvariga och högstående. Sådana påståenden och antaganden brukar tillbakavisas och vår nuvarande civilisation brukar framhållas som mer högstående än alla tidigare. Men det finns inga belägg för att mänskliga civilisationer beskriver en sådan linjär utveckling. Det kan ha funnits tidigare civilisationer - eventuellt till och med flera - vilka varit lika höga eller högre stående än vår civilisation. Det är svårt att veta och leda i bevis eftersom de långa tidsspannen resulterar i att spåren efter tidigare civilisationer utraderats nästan helt. Emellanåt finner vi enstaka föremål som pekar mot att även tidigare civilisationer varit väl så högstående som vår egen. Problemet är i huvudsak att det mesta vi omger oss med, och som vi skapar, bryts ned redan på i sammanhanget ganska kort tid.
Vad har då allt detta med klimatkonferenserna och alla världsräddare som är så poppis numera att göra?
Klimatöversteprästerna in spe är vår tids överordnade till flagellanter, eller de vill åtminstone att vi ska bete oss som medeltidens flagellanter. Själva ska de vara vår tids överstepräster och flyga med jetplan i tusental till sina ”viktiga” konferenser, på vilka de ska lära sig hur vi ska utbildas i att rätt plåga oss själva.
Vi har numera funnit mängder av lämningar efter tidigare civilisationer, vilka av allt hittills känt att döma är lämningar från olika tidsepoker, sannolikt från flera olika mellanistider. Det undandrar sig ofta vår bedömning hur gamla dessa är, eftersom det inte finns material och lämningar vilka vi med idag känd teknik kan åldersbestämma.
Amazonas djungler vet vi numera att har varit bebodda av en eller flera jordbrukande civilisationer.
Sydamerikas bergstrakter vet vi numera att innehåller lämningar efter civilisationer påminnande om vår egen, vilka varit kapabla att bygga på sätt som vi ännu inte vare sig klarar av eller kan förklara.
Mellanamerika har vi vetat länge att har huserat olika civilisationer - förmodligen flera och från olika tidsepoker - före och efter istider. Nordamerika kommer sannolikt att uppvisa ett snarlikt förflutet, men är inte så lätt att forska i eftersom nuvarande befolkning synes mer intresserade av att hålla sig själva vid liv än att borra i hur man levde förr.
Främre Orienten huserar lämningar efter ett flertal civilisationer vilka sannolikt härrör från flera olika mellanistider. En omständighet som åtminstone jag inte sett att har diskuterats i sammanhanget är att många av dessa lämningar idag finns i förhållandevis karga områden. Men det talar emot bättre vetande och allt förnuft att lämningarna skulle ha danats under klimatförhållanden vilka allt för mycket påminner om dagens. Mer talar för att de idag karga områden i vilka dessa lämningar i huvudsak återfinns, har blomstrat när de skapats. Följaktligen är dagens klimatförhållanden väsentligt annorlunda än de som varit rådande när dessa idag blott lämningar har skapats.
Mellanöstern har - förstår man idag - huserat flera, kanske mängder av, högstående civilisationer vilka man först nu i dagarna börjat förstå hur högstående de verkligen varit. Mångtusenåriga källor talar om Libanons böljande cederskogar och landet som flödar av mjölk och honung. Jag tror att ifrågavarande länder nog blomstrat så som källorna beskriver, men det är länge sedan nu. Egyptens forntida civilisationer har man kanske först nu börjat glänta till hur högstående de verkligen varit. Men ännu kan vi bara ana vad de varit kapabla till. Redan vet vi emellertid att de varit kapabla att göra sådant som vi ännu inte kan kopiera.
Sahara har blomstrat vet vi numera, om än lämningar är svåra att finna på grund av att klimatförändringar långt tillbaka i tiden förvandlat bördiga områden till lättflyktig ökensand vilken döljer lämningarna.
Iran är utan vatten, vet vi nu. 28 miljoner människor saknar vatten i Teheran påstår media. En nyhet som i vanlig ordning ska exploateras av klimatalarmisternas prästerskap, men som naturligtvis lättast förklaras av att där bor väsentligt större mänsklig population än vad naturen klarar av att hålla med vatten. Jag har inte råkat se material som närmare beskriver hur bördigt Iran varit i forntiden. Men det mesta talar förstås för att förhållandena i Iran varit snarlika de i övriga mellanöstern.
Halva mänsklighetens historia återfinns oåtkomlig för oss, begravd under havet, eftersom havsnivån alltid varierat och alltid kommer att variera. Det är sannolikt inget stort problem för oss. Vi behöver bara lära oss att förstå vår blygsamma roll i universum och acceptera den. Orsaken är sannolikt omständigheter vilka vi aldrig kommer att kunna nämnvärt påverka. Därtill är mellanistiderna sannolikt allt för korta. När vårt kunnande ökar suddar naturen emellanåt ut det mesta och allting börjar om. Sedan kan sättet människans olika civilisationer utrotas på vara olika: torka, temperaturförändringar, asteroider, atomkrig eller annat.
Dessa gamla kulturer har periodvis utvecklats, blomstrat och dött ut, efter hand som det globala, regionala eller lokala klimatet förändrats. Klimatförändringarna som nu diskuteras så livligt är inget nytt. De har alltid funnits. Klimatet är inte statiskt, har aldrig varit statiskt och kommer nog aldrig att bli statiskt. Att påstå annat är att slå blå dunster i ögonen på människorna.
Det vi möjligen kan påverka och som sannolikt har fått många mänskliga civilisationer att duka under, är oförmågan att reglera mänsklighetens population, eftersom många mänskliga civilisationer dukat under just för att vi tillåtit oss att bli fler än Jorden i allmänhet och våra hemtrakter i synnerhet kunnat föda. Vi kan begränsa oss till det. Om vi klarar det är det vackert så. Inte mycket talar för att det kommer att lyckas. Naturen försöker ständigt att begränsa vår population. Vi försöker ständigt att undanröja dessa naturens försök med tekniska landvinningar och nya läkemedel. I slutändan är detta sannolikt en kamp som vi inte kan vinna.
Sahara var förr befolkat men är nu en öken. Liknande vet vi nu att har hänt över hela Jorden - ibland tillfälligt, ibland mer permanent. I Iran påstås det, som redan nämnts ovan, råda vattenbrist nu. Smälter exempelvis Himalayas isar, vilket väl en del talar för att kan komma att ske, förlorar de folkrika områdena i Asien, via vilka Himalayas berg avvattnas, sin förmåga att föda sin rikliga befolkning. Stora delar över hela Jorden har en stadigt växande mänsklig befolkning, vilken försörjs med vatten ur berggrunden. Stora floder flaggar redan för att grundvattenreservoarerna inte kommer att kunna fyllas på i den takt som är nödvändig, mot beaktande av befolkningsmängden. Grundvattenreservoarerna töms allt mer. I det här sammanhanget är nog inte klimatet problemet utan istället är det människans förmåga att anpassa sin numerär till vad Jorden kan föda som brister. Historien rymmer många exempel på sannolikt blomstrande civilisationer, vilka dukat under på grund av förändringar i nederbördsmönster och vattenföring. Egentligen är det väl fel att säga att människans förmåga att anpassa sin numerär brister. Det är kanske bara så enkelt som att det är den metod som naturen utvecklat för att reglera sådana saker, medan vi och naturen inte är helt överens om rollfördelningen och önskvärt resultat.
Av alla dessa flagellant-ledare som nu låtsas bekämpa klimatförändringar, vilka människan inte kan rå på, är det inte så lätt att veta vem som är fågel och vem som är fisk. En del är naturligtvis rättrogna rädda människor som skrämmer upp sig själva och andra. En del andra är karriärister som pinkar in ett bra revir åt sig själva, i vilket de kan leva gott på de mer lättskrämdas bekostnad. Det är de som åker på internationella klimatmöten för att där få lära sig hur de ska instruera alla andra om hur de på rätt sätt ska plåga sig själva. Men i slutändan är det inte säkert att det här självplågandet som nu lanseras av de självpåtagna klimatöversteprästerna tillför särskilt mycket av av värde. Största nyttan är kanske att de kan ha ganska trevligt på de där resorna, på skattebetalarnas bekostnad, med de rika möjligheter till självsmekeri som sådana där kattdop i kamerabelysningens sken erbjuder.
Falun söndagen den 23 november 2025
Mikael Styrman
.
