.
När det kommunistiska Östeuropa gick mot sin oundvikliga konkurs - som socialism och kommunism alltid resulterar i, efter att först ha tagit omvägen via att göra befolkningen fattig och rädd, ville dåvarande västtyska förbundskanslern Helmut Kohl bli historisk som mannen som enade Tyskland.
Tyskarna har typiskt sett en mycket hög arbetsmoral. Under tiden östra Tyskland var Östtyskland förstörde kommunisterna människornas arbetsmoral genom att förstöra statens institutioner, förstöra all kreativitet och förfölja den egna befolkningen. Det fick till följd att människor med framåtanda, som inte nöjde sig med kommunismens smulor på bordet efter att ha låtsats arbeta, lämnade landet illegalt - vilket var enda sättet - för att söka sig till den fria världen.
Folkhumorn i Östtyskland var - som ofta är fallet med folkhumor - klarsynt och skoningslös. Ett klassiskt skämt kan få exemplifiera det. Bland annat sade östtyskarna man och man emellan ”vi låtsas arbeta, för sen låtsas ni avlöna oss.”
Kåt på ryktbarhet som Kohl var gick han med på ett antal kostsamma och kontraproduktiva stolligheter som idag får hela återföreningen att framstå som en förgiftad kalk.
Bland annat fick östtyskarna byta in sina värdelösa Öst-Mark mot D-Mark - en mot en. Det var ju ett hån mot västtyskarna som fick stå för kostnaderna. Östtyskarna hade gott om mark eftersom det inte gick att köpa något i Östtyskland. Hyllorna gapade tomma i affärerna. Man fick exempelvis stå i kö för världens kanske uslaste bil, den legendariska Trabanten, ett halvt arbetsliv. Att värdelös östvaluta fick bytas in mot kurant D-Mark skickade signalen till östtyskarna att deras leksakspengar verkligen var värda någonting och i förlängningen att kräftgången efter återföreningen var Västtysklands fel. Konsekvensen blev att väst fick skulden för östs fiasko i många östtyskars ögon. Redan vid återföreningen sådde Helmut Kohl - förhoppningsvis i oförstånd - på detta sätt fröet som nu i östra Tyskland utvecklas till något av en rysk renässans.
Planen var naturligtvis att glorifiera västpolitiker, men också att östtyskarna skulle bli tacksamma. Planen var även att östtyskarna snabbt skulle assimileras och att det enade Tyskland skulle bli samma industriella under som Västtyskland blev efter Andra Världskriget under Konrad Adenauers ledning. Nu blev inte verkligheten sådan. Östtyskarna blev istället bortskämda. De hade ju redan fått byta sina värdelösa låtsaspengar till kurant valuta som de hade ”tjänat in i öst”. Varför skulle inte även andra fördelar tillkomma dem? Företagsnybildningen i öst uteblev, arbetslösheten bet sig fast. Den kvarvarande befolkningens arbetsmoral hade blivit förstörd under kommunisttiden. De visar sig nu efter 45 år ännu ha mer gemensamt med ryska diktatorer än med västtyskar.
En omständighet som ännu verkar försummas i den allmänna debatten är att medan västtyskarna redan före återföreningen levde i ett öppet samhälle med full internationell rörelsefrihet levde östtyskarna under förtryck i ett slutet samhälle. Däri finns - tror jag - en stor del av förklaringen till att östra Tyskland ligger före i sin reaktion på den okontrollerade och bidragsfinansierade invandringen. Självfallet beror det i ännu hög grad på att det ekonomiska undret i östra Tyskland har uteblivit och att många östtyskar därför upplever sig bli behandlade som - och utkonkurrerade av - afrikaner m fl invandrande grupper.
Åtminstone delvis har undret i öst uteblivit på grund av att egennyttiga tyska politikers fokus legat mer på att i media, med hjälp av statens resurser, framhäva sig själva som de som skulle frälsa öst, än på att verkligen få något gjort. Men det berodde inte bara på otyglad politisk egennytta. Svårigheter skapades även av konflikten mellan öst och väst. Det förenade Tyskland levde på den framgångsrika industrin i väst. Åtgärder fick visst vidtas för att främja utvecklingen i öst, men inte i sådan grad att det hotade den ekonomiska motorn i väst. Resultatet blev - möjligen - låtsasåtgärder som inte resulterade i några positiva resultat.
Problemet gör sig som ovan nämnt ännu påmint genom att östtyskarna, som fortfarande har det sämre än västtyskarna, hemfaller åt invandringsfientlighet. Det har naturligtvis sin grund i att befolkningen upplever att självförhärligande västtyska politiker tillsammans med motsvarande svenska stollar ägnat sig åt jultomteverksamhet visavi Tredje Världens befolkning och bjudit in dem att ha det bra - utan att arbeta - dessutom belönande tyskar (och svenskar) med våldsdåd, attentat och gruppvåldtäkter. Hur kan någon ha trott på att det skulle sluta på något annat sätt?
Nynazister och jämförbara går - självklart - bra i den östtyska opinionen. Men det lär bara vara en förövning. Klimatfrågan - vare sig den orsakas av människan eller av naturen, opåverkbar för oss - lär inte bli nådig, vare sig mot Tysklands industri eller mot befolkningens levnadsstandard. Tyska politiker har slagit dövörat till och lekt Messias med migrationsfrågan och det kan kanske fungera - i goda tider. Men allting talar för att de goda tiderna är slut nu och att det som redan sker i öst snart sker även i väst.
Fortsatt politisk oförmåga att leverera talar nog för att det snart går i Sverige som man förr sade i Finland om ländernas relation till USA:
”Det som sker i USA sker 10-20 år senare i Sverige och det som sker i Sverige sker lite senare i Finland - men inte förrän man konstaterat att det fungerade inte i Sverige heller.”
Med snarlik logik sker det som nu äger rum i östra Tyskland snart även i västra Tyskland och något senare även i Sverige. Men det tycks inte med självklarhet smitta Finland som redan hunnit se och lära av att det inte fungerade i Sverige.
Falun fredagen den 21 februari 2025
Mikael Styrman
.
