.
Idag är det måndagen den 16 mars 2009. Det är 64 år sedan Hitlers död, 56 år sedan världen befriades från Josef Stalin, 23 år sedan den svenska beskyddarverksamhetens ledargestalt i modern tid gick i graven och 11 år sedan Birgitta Dahls kompis Pol Pot av omvärlden tilläts självdö efter att ha mördat 2,2 Miljoner Cambodjaner. Idag går jag i fängelse i Sverige för ett grovt bokföringsbrott som inte är något bokföringsbrott utan istället politiska repressalier.
Det torde väl vid det här laget vara bekant för den som läser detta att det kan kopplas till min strävan att värja min och våra företags ekonomier från utsugning genom den nationalsozialdemokratiska rörelsens beskyddarverksamhet.
Och nu, i den elektroniska tiden, med mobiltelefoner, internet, flyg o.s.v. och när det finns hur mycket arbete som helst att utföra till kundernas, företagets och landets bästa, då ska jag in i fängelse. Jag ska vara isolerad från omvärlden genom att inte kunna ringas, eller mailas, om det behövs eller jag skulle kunna vara till gagn för allmänheten. Istället för att utföra det arbete jag är bra på och som är förhållandevis nödvändigt för att upprätthålla samhällsviktiga funktioner, till skillnad mot det mesta som sosseriet ägnar sig åt, ska jag lalla på med någonting som förmodligen för mig är okvalificerat arbete och som antagligen är terapi och inte alls behöver utföras. Detta är ett sätt att förhålla sig till samhällets resurser, som kännetecknat sosseriet allt sedan Pomperipossatiden, med över 100 % marginalskatt under tjuvsamhällets främsta företrädare, den så kallade finansministern Gunnar Sträng. Då ledde den höga marginalskatten bland annat till, att av samhället i decennier utbildade läkare tog ledigt och högg ved, därför att de sparade mer pengar på att hugga ved, än de förlorade i utebliven inkomst efter skatt när de var borta från jobbet. Samtidigt rådde läkarbrist i landet och människor gick med smärtor i onödan därför att sosseriet hade satt läkarna att hugga ved. Åter igen snuddande nära Cambodjanska förhållanden under Pol Pot.
Vad ska nu detta tjäna till? Kommer jag att bli en bättre människa av det? Kommer jag att bli mer benägen, att tycka att till exempel Per-Ola Eriksson är en hederlig eller dugande karl, eller att någon över huvud taget i ledande position i sosseriet, över huvud taget duger någonting till? Det är ju knappast troligt. Snarare är det ännu ett exempel på sosseriets bristande respekt för den möda som ligger bakom varje inbetald skattekrona och den uppoffring som varje inbetald skattekrona innebär, för våra många, mindre bemedlade, människor. Även i vårt land lever många människor under knappa förhållanden. Och vad gör Skurk-Maja och de andra dilletanterna i S-partiets ledning? Jo, de sätter sig gång efter annan på dessa människor. Hade vi varit i Frankrike då hade nog giljotineringen varit i full gång nu. Vi må vara en lättledd skock, vi svenskar, men nog måste det väl finnas gränser för hur mycket väljarförakt detta hänsynslösa pack kan utsätta människor för, utan att bli föremål för allmän pilkastning på gator och torg?
Under den närmaste tiden får mitt arbete, för ett Sverige där rättstrygghet inte heter vare sig mutor eller partibok, bedrivas inifrån åtminstone de symboliska fängelsemurarna. På utsidan av murarna finns tills vidare, Bo Johansson, Per-Ola Eriksson, Sven-Erich Bucht och de många människor som, utan att över huvud taget ha uträttat någonting nyttigt, har beviljat sig själva generös mångmiljonbonus, för att ha kört våra banker över styr – igen, och för att ha ödelagt stora delar av pensionskapitalet, med kraftigt sjunkande pensioner som följd.
Eftersom avundsjuka och missunnsamhet är den livsluft som socialdemokratin andas så kommer det väl dessutom att sluta med, att de blir gröna av avund – varför är det bara Styrman som får sitta i fängelse?
Under senare dagar har flera av dessa bonusdirektörer ramlat tillbaka till verkligheten, när regeringen på ett förtjänstfullt sätt stuckit hål på den bubbla i vilken de levt, isolerade från sin omvärld. Sådant fick man minsann inte se på sossetiden. Då vällde istället en flod av innehållslös men fördömande retorik över de socialdemokratiska läpparna, men pengarna fick skurkarna alltid behålla. Det är lätt att föredra Reinfeldts lågmälda, närmast försynta, sätt att sticka hål på ballongerna, och av allt att döma delar jag den åsikten med en förkrossande majoritet av svenskarna.
På kort sikt är det inte möjligt för en enskild person att göra avtryck när korruptionen har blivit systemet. Det kan därför synas fåfängt att kämpa mot en stor välorganiserad maffia. Men de många människornas små insatser, där man lyfter sig själv i håret och uppbådar lite mer civilkurage än vanligt, får på sikt maffian att krackelera, ungefär som droppen urholkar stenen. Vi kan alla se hur råttorna börjat överge det socialdemokratiska skeppet och hur rörelsen, och den rättsröta och korruption som den impregnerat landet med, sakta söker sig allt närmare historiens soptipp. Hitler, Stalin och Pol Pot står och väntar och tar emot på den andra stranden. Snart kommer därför domare åter att kunna vara ett hedervärt och respekterat yrke, inte en beteckning på en av flera sorters politruker.
Det är en nåd att stilla bedja om att vi också ska befrias från översittare som anser sig ha rätt
att inkräkta på sina medmänniskors rätt att fritt tänka och uttrycka sig,
att göra inbrott i våra hem och lyssna på våra samtal, konversationer och idéer,
att avlyssna våra telefoner och våra arbetsplatser,
att tillförskansa sig, öppna och läsa vår post,
och tar sig rätten att använda rättsmaskineriets resurser till att förfölja meningsmotståndare.
De försöker bita sig fast och de finns i alla partier, men vi måste för vår egen, och våra barns skull, driva iväg dem från våra lagstiftande församlingar. Det kommer vi att klara, men kanske inte förrän vi infört personval.
Om regeringen vill, kan vi dessutom snart få en rättsordning
där vi inte i praktiken döms av arbetarekommunens ordförande,
där vi kan bli kallade till rättegång i en ordning som följer högt ställda krav på rättssäkerhet istället för nu rådande spektakel,
där vi har rätt att få vår sak prövad i högre instans av kunniga istället för politiserade domare,
där högsta domstolen har skyldighet att rätta felaktiga domar, istället för att, som åtminstone delvis är fallet nu, det är ett privilegium för ibland mutade justitieråd, ensidigt rekryterade från regeringskansliet.
Vi blir inte kvitt ett sådant system med parasiteter och utsugare som skrämmer människor utan att vi är beredda att göra avkall på vår bekvämlighet och göra tillfälliga uppoffringar.
Även i hederligare rättssystem än det svenska, är beskyddarverksamhet svårbekämpad.
Vi är, beroende på vår livssituation och våra försörjningsmöjligheter, olika väl rustade att utsätta oss för det obehag som följer av, att man utmanar den grova organiserade brottsligheten. Jag är väl införstådd med, att det är svårt för många att stå på barrikaderna och kraxa som jag har gjort. Men alla kan göra någonting för att vi och våra barn ska få ett bättre land att leva i. Alla kan göra något för att vi i framtiden inte ska behöva sätta likhetstecken mellan tjuv och polis, som det många gånger varit under sossediktaturen. Alla kan på sitt sätt driva in en liten spik i den organiserade brottslighetens kista. Den guppar nu allt djupare i vågorna. Inte så många spikar till så sjunker eländet.
Det är i skrivande stund oklart i vilken utsträckning jag kommer att kunna upprätthålla skrivandet på bloggen. Om det är tillåtet att göra det kommer jag att försöka skriva återkommande om aktuella ämnen och sannolikt ur ett perspektiv och med ett innehåll som inte massmedia av olika skäl tillhandahåller.
Om det visar sig inte vara tillåtet att skriva på bloggen ska jag försöka göra det ändå. Då måste jag finna en Stig Fredriksson som är beredd att ta på sig besväret att föra ut mina texter och lägga upp dem på nätet.
Trots all ekonomisk oro lever vi just nu i en storartad och omvälvande tid och vi har förmånen att få vara med och uppleva detta skådespel, på gott och ont. Nu rasar pyramiderna och de av mutor och korruption uppehållna improduktiva samhällsonyttiga oligopolen och monopolen skakas i sina grundvalar. När marknadsekonomins självsanering har satts ur spel genom korruption kommer så småningom det sammanbrott, vars inledning vi sannolikt upplever nu och som kommer att rensa våra ekonomier från onyttigt skräp. När banker upphör att vara affärsmässiga och affärsdrivande och övergår till att vara politiska och maffiakollaborativa och säger upp enskilda företagares lån på maffians begäran, då har de sannolikt anträtt vägen mot undergången. Mycket talar för att många genom korruption övergödda företag, inte bara banker och försäkringsbolag, kommer att förgöra sig själva innan den här depressionen har nått sin ände. Det må vara en bitvis smärtsam process men efter regn så kommer sol.
.
måndag 16 mars 2009
onsdag 11 mars 2009
Inför differentierad pensionsålder i Finland.
.
Fortum på äventyr i österled.
I vårt östra grannland Finland, eller Västryssland som man numera kan kalla landet, efter Fortums inverterade erövringståg, håller det sakta på att gå upp för Västryssarna vad Fortum och pensionsförsäkringsbolagen ställt till med och hur det kan komma att påverka Västryssarna i form av höjda elavgifter, eftersatt underhåll av elnäten samt reducerade pensionsutbetalningar.
Notan hittills 4 Miljarder Euro.
Som behandlats tidigare på denna blogg har Fortum av någon outgrundlig anledning förvärvat Territorial Generating Company 10 (TGC-10) mellan Kazakstan och Jekaterinburg, öster om Ural. En affär som, visar det sig, hittills har en nota på närmare 4 Miljarder Euro (!) men vars sluträkning lika gärna kan bli 8 Miljarder Euro eller mer – ingen vet.
Fyra gånger högre priser i Norden.
Anledningen är att den ryska konsumentmarknaden avreglerats i området och energipriserna enligt uppgift rasat till en fjärdedel av vad Fortums kunder i Norden, själva får betala. Det torde i längden inte vara hållbart att ta ut ett pris av TGC-10:s kunder och fyra gånger mer av Fortums kunder i Norden, vilka är de som betalar kalaset.
Utprisnivån inom TGC-10:s område torde vara en bråkdel av vad den bör vara för att de investeringar i ytterligare elproduktion, som Fortum i samband med förvärvet åtagit sig att göra, ska bli lönsamma. Samtidigt har Fortum tvingats höja de anställdas löner med 20-30 % för att få behålla personalen.
Gaspriset styrs av Putin.
Farligast av allt är nog vad som framkommit om att kraftverken i fråga drivs av gas som levereras av Putin genom Gazprom. Priset på gas har inte avreglerats utan fastställs och uppräknas åratal i förväg av den ryska staten. Det nuvarande priset har bestämts före finanskrisen. Det torde därmed inte finnas några gränser för hur mycket detta äventyr kan komma att kosta för de nordiska elkunderna och de Västryska skattebetalarna.
Glidande omdömen.
När förvärvet presenterades var det enligt Fortums ledning en mycket god affär. För en tid sedan presenterades förvärvet som u-hjälp (från Finland till Ryssland). Numera kallar Fortum-ledningen förvärvet för en mycket stor utmaning. Jag vet inte vad Ni tycker, men jag vet att jag tycker att omdömena utvecklas i fel riktning.
Svårbedömda åtaganden.
När Finska Sonera for ut i Europa på erövringsfärd och köpte Tyska GSM-rättigheter slutade det med att finska staten gav bort hela Sonera till Svenska Telia, med pengar i kassan och allt, för att tas emot.
Det kändes väl inte som alldeles bra oavsett om man ville kalla det för god affär, u-hjälp eller stor utmaning. Om det skulle bli aktuellt att överlåta Fortum till någon på liknande villkor finns det anledning att fråga sig, om någon kommer att våga ta emot ett Fortum med svårbedömda, ännu ej infriade, åtaganden gentemot den Ryska staten.
Om Finska staten i så fall måste stötta Fortum med skattemedel – kommer den att ha råd med det?
Vad säger man i frågan på herrklubbarna för inbördes beundran i Helsingfors?
Pressen tiger.
Finland, eller som landet kallas i denna blogg, Västryssland, delar inte bara rättssystemet med det numera hädangångna Sovjetunionen. Pressens egen syn på tryckfriheten tycks man också ha gemensam med Putins Ryssland. Hur ska man annars tolka den Västryska pressens tigande i frågan?
Generositeten har en gräns.
Vi som följt västerländska optimistiska blåögda entreprenörers etablering i Ryssland har kunnat iaktta hur ryssarna låter den blåögde investera så länge denne har råd att investera. Sedan kommer en eller flera lågmälda typer in i lokalen och upplyser en om vilken god idé det är att bara lämna allt och resa hem. I det ögonblicket står valet mellan en skyndsam hemresa å ena sidan och, å den andra sidan, att med explosiv hastighet bli naturaliserad ryss med fast förankring i den ryska svartjorden. För de flesta brukar då en intensiv hemlängtan ta över viljan att besegra utmaningar. Vad de ansåg som inte reste hem, vet vi egentligen inte, eftersom vi ännu inte funnit någon sådan som kunnat berätta om sina överväganden.
Tidigare elverksinvesteringar i gamla Sovjetunionen.
För en tid sedan, ca 10-15 år, tog ett amerikanskt multinationellt företag över elverket i Tbilisi, i Georgien, och försökte stävja omfattande stölder, genom vilka var- och varannan som var släkt eller kompis med någon politiker, ansåg sig ha rätt till gratis el. Den gången slutade det med att det amerikanska företagets platschef kom hem från utlandsjobbet i en låda med de ungefärliga måtten 1x1x2 m. Fortums senior vice president, Tapio Kuula, bör nog ha sin sista vilja och testamente fäst på papper innan han åker på utlandsjobb. Mikael Lillius bör nog inte åka dit alls och kommer nog inte att göra det heller. Möjligen kan vi i framtiden få se Fortums kunder samla in pengar till en enkel biljett till Cheljabinsk åt Lillius.
De finska pensionsförsäkringsbolagen.
De Finska pensionsförsäkringsbolagen med Varma i spetsen har efter noggrann, skicklig och målmedveten investering av enorma pensionsmedel i närmast värdelösa fastigheter, att brottas med hur man ska förklara detta för de pensionssparande finnarna och därefter själva våga gå ut efter mörkrets inbrott.
Differentierad pensionsålder?
Ett sätt skulle kunna vara att införa differentierad pensionsålder. Om man ändrar så att männen får pension vid 89 års ålder och kvinnorna vid 102 år uppnås flera fördelar. Nästan inga pensioner behöver då utbetalas. Inga pensioner behöver heller sänkas.
Lugnet kan, åtminstone med hänvisning till denna fråga, åter infinna sig i herrklubbarna för inbördes beundran och det framgångsrika arbetet med att slutgiltigt placera andras tillgångar kan fortsätta.
Övertorneå den 11 mars 2009
Mikael Styrman
.
Fortum på äventyr i österled.
I vårt östra grannland Finland, eller Västryssland som man numera kan kalla landet, efter Fortums inverterade erövringståg, håller det sakta på att gå upp för Västryssarna vad Fortum och pensionsförsäkringsbolagen ställt till med och hur det kan komma att påverka Västryssarna i form av höjda elavgifter, eftersatt underhåll av elnäten samt reducerade pensionsutbetalningar.
Notan hittills 4 Miljarder Euro.
Som behandlats tidigare på denna blogg har Fortum av någon outgrundlig anledning förvärvat Territorial Generating Company 10 (TGC-10) mellan Kazakstan och Jekaterinburg, öster om Ural. En affär som, visar det sig, hittills har en nota på närmare 4 Miljarder Euro (!) men vars sluträkning lika gärna kan bli 8 Miljarder Euro eller mer – ingen vet.
Fyra gånger högre priser i Norden.
Anledningen är att den ryska konsumentmarknaden avreglerats i området och energipriserna enligt uppgift rasat till en fjärdedel av vad Fortums kunder i Norden, själva får betala. Det torde i längden inte vara hållbart att ta ut ett pris av TGC-10:s kunder och fyra gånger mer av Fortums kunder i Norden, vilka är de som betalar kalaset.
Utprisnivån inom TGC-10:s område torde vara en bråkdel av vad den bör vara för att de investeringar i ytterligare elproduktion, som Fortum i samband med förvärvet åtagit sig att göra, ska bli lönsamma. Samtidigt har Fortum tvingats höja de anställdas löner med 20-30 % för att få behålla personalen.
Gaspriset styrs av Putin.
Farligast av allt är nog vad som framkommit om att kraftverken i fråga drivs av gas som levereras av Putin genom Gazprom. Priset på gas har inte avreglerats utan fastställs och uppräknas åratal i förväg av den ryska staten. Det nuvarande priset har bestämts före finanskrisen. Det torde därmed inte finnas några gränser för hur mycket detta äventyr kan komma att kosta för de nordiska elkunderna och de Västryska skattebetalarna.
Glidande omdömen.
När förvärvet presenterades var det enligt Fortums ledning en mycket god affär. För en tid sedan presenterades förvärvet som u-hjälp (från Finland till Ryssland). Numera kallar Fortum-ledningen förvärvet för en mycket stor utmaning. Jag vet inte vad Ni tycker, men jag vet att jag tycker att omdömena utvecklas i fel riktning.
Svårbedömda åtaganden.
När Finska Sonera for ut i Europa på erövringsfärd och köpte Tyska GSM-rättigheter slutade det med att finska staten gav bort hela Sonera till Svenska Telia, med pengar i kassan och allt, för att tas emot.
Det kändes väl inte som alldeles bra oavsett om man ville kalla det för god affär, u-hjälp eller stor utmaning. Om det skulle bli aktuellt att överlåta Fortum till någon på liknande villkor finns det anledning att fråga sig, om någon kommer att våga ta emot ett Fortum med svårbedömda, ännu ej infriade, åtaganden gentemot den Ryska staten.
Om Finska staten i så fall måste stötta Fortum med skattemedel – kommer den att ha råd med det?
Vad säger man i frågan på herrklubbarna för inbördes beundran i Helsingfors?
Pressen tiger.
Finland, eller som landet kallas i denna blogg, Västryssland, delar inte bara rättssystemet med det numera hädangångna Sovjetunionen. Pressens egen syn på tryckfriheten tycks man också ha gemensam med Putins Ryssland. Hur ska man annars tolka den Västryska pressens tigande i frågan?
Generositeten har en gräns.
Vi som följt västerländska optimistiska blåögda entreprenörers etablering i Ryssland har kunnat iaktta hur ryssarna låter den blåögde investera så länge denne har råd att investera. Sedan kommer en eller flera lågmälda typer in i lokalen och upplyser en om vilken god idé det är att bara lämna allt och resa hem. I det ögonblicket står valet mellan en skyndsam hemresa å ena sidan och, å den andra sidan, att med explosiv hastighet bli naturaliserad ryss med fast förankring i den ryska svartjorden. För de flesta brukar då en intensiv hemlängtan ta över viljan att besegra utmaningar. Vad de ansåg som inte reste hem, vet vi egentligen inte, eftersom vi ännu inte funnit någon sådan som kunnat berätta om sina överväganden.
Tidigare elverksinvesteringar i gamla Sovjetunionen.
För en tid sedan, ca 10-15 år, tog ett amerikanskt multinationellt företag över elverket i Tbilisi, i Georgien, och försökte stävja omfattande stölder, genom vilka var- och varannan som var släkt eller kompis med någon politiker, ansåg sig ha rätt till gratis el. Den gången slutade det med att det amerikanska företagets platschef kom hem från utlandsjobbet i en låda med de ungefärliga måtten 1x1x2 m. Fortums senior vice president, Tapio Kuula, bör nog ha sin sista vilja och testamente fäst på papper innan han åker på utlandsjobb. Mikael Lillius bör nog inte åka dit alls och kommer nog inte att göra det heller. Möjligen kan vi i framtiden få se Fortums kunder samla in pengar till en enkel biljett till Cheljabinsk åt Lillius.
De finska pensionsförsäkringsbolagen.
De Finska pensionsförsäkringsbolagen med Varma i spetsen har efter noggrann, skicklig och målmedveten investering av enorma pensionsmedel i närmast värdelösa fastigheter, att brottas med hur man ska förklara detta för de pensionssparande finnarna och därefter själva våga gå ut efter mörkrets inbrott.
Differentierad pensionsålder?
Ett sätt skulle kunna vara att införa differentierad pensionsålder. Om man ändrar så att männen får pension vid 89 års ålder och kvinnorna vid 102 år uppnås flera fördelar. Nästan inga pensioner behöver då utbetalas. Inga pensioner behöver heller sänkas.
Lugnet kan, åtminstone med hänvisning till denna fråga, åter infinna sig i herrklubbarna för inbördes beundran och det framgångsrika arbetet med att slutgiltigt placera andras tillgångar kan fortsätta.
Övertorneå den 11 mars 2009
Mikael Styrman
.
tisdag 10 mars 2009
Lös bankproblemet
.
Varför bankkris igen?
Svenska politiker har åkt jorden runt och skrutit med hur man ”löste” bankkrisen i Sverige i 1990-talets början. Men, om man nu löste den svenska bankkrisen då, varför är vi mitt uppe i en bankkris igen, så kort tid senare?
Det gives inget annat svar än, att man inte löste någon svensk bankkris i början av 1990-talet. Istället för att låta marknadsekonomin fungera och rensa ut odugliga banker och en oduglig bankkultur skyfflade man över ansvaret för en stor del av de dåliga lånen på skattebetalarna. De mindre dåliga lånen delade man ut igen i en ny giv. Merparten av det bankfolk som ställt till det fick fortsätta att leka bank i någon form.
Gnida sig mot bankchefer.
Enligt min uppfattning kan man inte uttrycka det som att vi löste bankkrisen i början av 1990-talet i Sverige, om man inte i onödan vill utsätta sig för andras ringaktning. Snarare räddade man bankerna på bekostnad av sundheten i det finansiella systemet och bankväsendet genom att konservera och övervintra, rentav förvärra rådande bankstruktur och den samhällsskadliga bankkutym som vunnit insteg i bankväsendet. Varför gjorde man det? Förstod man inte bättre? Ofta är anledningen enklare än man tror. Jag tror att anledningen är så enkel som att politiker, som ju också är människor, vill umgås i fina salonger. Höga bankchefer har av tradition stort inflytande och det ger naturligtvis mycket poäng för en politiker sprungen ur enkla kretsar att få gå omkring och gnida sig mot bankchefer, odugliga eller ej. Det kan ge så mycket poäng att en politiker av rent egoistiska sociala skäl ikläder sig rollen av även odugliga bankchefers försvarare. Det vill gärna bli så, att även en folkvald politiker ganska snart finner sig ha mer gemensamt med en oduglig eller skurkaktig bankdirektör än sina väljare, vare sig väljarna är arbetare eller småföretagare.
Dränerade landet på industrier.
Under resans gång, och för att ”rädda” bankerna lät man dem i början av 1990-talet opåkallat säga upp lånen till tiotusentals svenska företag som varken hade misskött sig eller var i svårigheter. Genom att säga upp lånen drev bankerna, och indirekt deras ”räddare”, dessa företag i konkurs. Ett ansenligt industrikapital lämnade därigenom Sverige under 1990-talets första hälft för att aldrig återvända.
För långt driven fusionering förvärrades ytterligare.
Vi kan nu se vilken skadlig verkan de som slår sig för bröstet och orättmätigt kallar sig för bankräddare egentligen åstadkom. Våra banker har ursprungligen, åtminstone till stor del, uppstått som lokala banker med syfte att underlätta ortens befolknings och lokala näringslivs finansieringsbehov. Fusionering av banker hade redan tidigare skapat en åtminstone oligopolistisk bankmarknad med långt driven centralisering av kredithandläggning och dito beslut.
I samband med bankkrisen, och tvärtemot vad som hade varit klokt att göra, tvingade man i stor utsträckning fria sparbanker att ge upp sin självständighet för att staten skulle medverka till absolution till bankklåparna.
Små banker, små affärer – Stora banker, stora affärer.
Nu förhåller det sig så, att små banker gnetar på med små affärer i liten skala, oftast till nytta för bygden. Stora banker däremot vill göra stora affärer och snabba cash. Imperiebyggandet ligger uppenbarligen nära till hands i en bank som slutar att tillämpa kyrktornsprincipen. Vid bankkrisen i början på 1990-talet skapades således dessa vidunder som åkt runt i Europa och okontrollerat, självupptaget och inbilskt strött spararnas pengar över, i bästa fall, överoptimistiska entreprenörer med ingen, eller begränsad, egen insats. I sämre fall, vilket åtminstone under högkonjunkturens sista två år torde ha dominerat, har pengarna strötts över den grova organiserade brottsligheten, som inte haft någon annan avsikt än att hjälpa till att befria bankerna från de pengar som de själva gjorde sitt bästa för att bli av med.
Bankräddningen en katastrof.
Detta är vad ”bankräddarna” åstadkom i 1990-talets början. Inte en räddning av det finansiella systemet utan en veritabel katastrof vars verkliga omfattning vi sannolikt kommer att bli varse och som allmänheten knappt kan ana, ännu så länge. Detta bör Ni ha i åtanke när Ni åker runt och slår Er på bröstet och kallar Er bankräddare – pajasar!
Lokala banker att föredra.
Nu gäller det att göra det jobb som Ni skulle ha gjort i början av 1990-talet. Vi måste befria Sverige från framträdande, ledande och samtidigt odugligt bankfolk och inte låta dem köra vidare. Dessutom måste vi, och det är ännu viktigare, starta nya lokala banker som arbetar med lokal finansiering och kan vara med och bygga upp småföretag från grunden, som kan växa och ge oss den företagsnybildning som behövs om inte Välfärds-Sverige ska fortsätta sin förvandling till Fattig-Sverige.
En lokal bank kan medverka till en anställds eller företagares finansiering av dennes boende utifrån kundens förmåga att betala räntor och amorteringar. Dagens banker är tyvärr mer intresserade av att finansiera fastighetsklipp med snabb omsättningstid.
Det institutionella ägandets kris.
Man bör beakta att den nu pågående krisen i hög grad är det institutionella ägandets kris. Vi måste komma ifrån det nuvarande systemet där ansvaret för förvaltning av ens tillgångar helt överlåts på någon annan.
Starta nya lokala banker.
Vi bör starta nya lokala banker enligt vissa stödpunkter:
Spritt ägande
Lokalt ägande och därmed lokalt inflytande och lokal kännedom
Personligt ägande istället för diffust och otydligt ägande
Hembudsskyldighet
Finansinspektionens ställning en nyckelfråga.
Om nya lokala banker ska startas är det en försvårande omständighet om relationen mellan de nuvarande bankerna och Finansinspektionen är sådan att banker får säga upp enskilda företags lån utan skälig grund, kanske bara på partiets uppdrag och ändå bibehålla sin oktroj. Det är naturligtvis inte ägnat att skapa något förtroende, vare sig för Finansinspektionen eller bankerna.
Den långa vägen är kanske den korta vägen.
En av de allra viktigaste saker som finns att göra nu är att se till att det startas små, självständiga, lokala banker, med lokalt ägande och inflytande. Det bör göras skyndsamt och i stort antal. Den vägen kan synas lång att anträda men den kan visa sig vara den kortaste vägen ut ur den nuvarande bankkrisen. Den kan också visa sig vara den enda vägen ifrån ett system, som har gjort en, över tiden med olika grad av intensitet pågående, bankkris till ett normaltillstånd.
Pointe Aux Piments, Mauritius, den 8 mars 2009
Mikael Styrman
.
Varför bankkris igen?
Svenska politiker har åkt jorden runt och skrutit med hur man ”löste” bankkrisen i Sverige i 1990-talets början. Men, om man nu löste den svenska bankkrisen då, varför är vi mitt uppe i en bankkris igen, så kort tid senare?
Det gives inget annat svar än, att man inte löste någon svensk bankkris i början av 1990-talet. Istället för att låta marknadsekonomin fungera och rensa ut odugliga banker och en oduglig bankkultur skyfflade man över ansvaret för en stor del av de dåliga lånen på skattebetalarna. De mindre dåliga lånen delade man ut igen i en ny giv. Merparten av det bankfolk som ställt till det fick fortsätta att leka bank i någon form.
Gnida sig mot bankchefer.
Enligt min uppfattning kan man inte uttrycka det som att vi löste bankkrisen i början av 1990-talet i Sverige, om man inte i onödan vill utsätta sig för andras ringaktning. Snarare räddade man bankerna på bekostnad av sundheten i det finansiella systemet och bankväsendet genom att konservera och övervintra, rentav förvärra rådande bankstruktur och den samhällsskadliga bankkutym som vunnit insteg i bankväsendet. Varför gjorde man det? Förstod man inte bättre? Ofta är anledningen enklare än man tror. Jag tror att anledningen är så enkel som att politiker, som ju också är människor, vill umgås i fina salonger. Höga bankchefer har av tradition stort inflytande och det ger naturligtvis mycket poäng för en politiker sprungen ur enkla kretsar att få gå omkring och gnida sig mot bankchefer, odugliga eller ej. Det kan ge så mycket poäng att en politiker av rent egoistiska sociala skäl ikläder sig rollen av även odugliga bankchefers försvarare. Det vill gärna bli så, att även en folkvald politiker ganska snart finner sig ha mer gemensamt med en oduglig eller skurkaktig bankdirektör än sina väljare, vare sig väljarna är arbetare eller småföretagare.
Dränerade landet på industrier.
Under resans gång, och för att ”rädda” bankerna lät man dem i början av 1990-talet opåkallat säga upp lånen till tiotusentals svenska företag som varken hade misskött sig eller var i svårigheter. Genom att säga upp lånen drev bankerna, och indirekt deras ”räddare”, dessa företag i konkurs. Ett ansenligt industrikapital lämnade därigenom Sverige under 1990-talets första hälft för att aldrig återvända.
För långt driven fusionering förvärrades ytterligare.
Vi kan nu se vilken skadlig verkan de som slår sig för bröstet och orättmätigt kallar sig för bankräddare egentligen åstadkom. Våra banker har ursprungligen, åtminstone till stor del, uppstått som lokala banker med syfte att underlätta ortens befolknings och lokala näringslivs finansieringsbehov. Fusionering av banker hade redan tidigare skapat en åtminstone oligopolistisk bankmarknad med långt driven centralisering av kredithandläggning och dito beslut.
I samband med bankkrisen, och tvärtemot vad som hade varit klokt att göra, tvingade man i stor utsträckning fria sparbanker att ge upp sin självständighet för att staten skulle medverka till absolution till bankklåparna.
Små banker, små affärer – Stora banker, stora affärer.
Nu förhåller det sig så, att små banker gnetar på med små affärer i liten skala, oftast till nytta för bygden. Stora banker däremot vill göra stora affärer och snabba cash. Imperiebyggandet ligger uppenbarligen nära till hands i en bank som slutar att tillämpa kyrktornsprincipen. Vid bankkrisen i början på 1990-talet skapades således dessa vidunder som åkt runt i Europa och okontrollerat, självupptaget och inbilskt strött spararnas pengar över, i bästa fall, överoptimistiska entreprenörer med ingen, eller begränsad, egen insats. I sämre fall, vilket åtminstone under högkonjunkturens sista två år torde ha dominerat, har pengarna strötts över den grova organiserade brottsligheten, som inte haft någon annan avsikt än att hjälpa till att befria bankerna från de pengar som de själva gjorde sitt bästa för att bli av med.
Bankräddningen en katastrof.
Detta är vad ”bankräddarna” åstadkom i 1990-talets början. Inte en räddning av det finansiella systemet utan en veritabel katastrof vars verkliga omfattning vi sannolikt kommer att bli varse och som allmänheten knappt kan ana, ännu så länge. Detta bör Ni ha i åtanke när Ni åker runt och slår Er på bröstet och kallar Er bankräddare – pajasar!
Lokala banker att föredra.
Nu gäller det att göra det jobb som Ni skulle ha gjort i början av 1990-talet. Vi måste befria Sverige från framträdande, ledande och samtidigt odugligt bankfolk och inte låta dem köra vidare. Dessutom måste vi, och det är ännu viktigare, starta nya lokala banker som arbetar med lokal finansiering och kan vara med och bygga upp småföretag från grunden, som kan växa och ge oss den företagsnybildning som behövs om inte Välfärds-Sverige ska fortsätta sin förvandling till Fattig-Sverige.
En lokal bank kan medverka till en anställds eller företagares finansiering av dennes boende utifrån kundens förmåga att betala räntor och amorteringar. Dagens banker är tyvärr mer intresserade av att finansiera fastighetsklipp med snabb omsättningstid.
Det institutionella ägandets kris.
Man bör beakta att den nu pågående krisen i hög grad är det institutionella ägandets kris. Vi måste komma ifrån det nuvarande systemet där ansvaret för förvaltning av ens tillgångar helt överlåts på någon annan.
Starta nya lokala banker.
Vi bör starta nya lokala banker enligt vissa stödpunkter:
Spritt ägande
Lokalt ägande och därmed lokalt inflytande och lokal kännedom
Personligt ägande istället för diffust och otydligt ägande
Hembudsskyldighet
Finansinspektionens ställning en nyckelfråga.
Om nya lokala banker ska startas är det en försvårande omständighet om relationen mellan de nuvarande bankerna och Finansinspektionen är sådan att banker får säga upp enskilda företags lån utan skälig grund, kanske bara på partiets uppdrag och ändå bibehålla sin oktroj. Det är naturligtvis inte ägnat att skapa något förtroende, vare sig för Finansinspektionen eller bankerna.
Den långa vägen är kanske den korta vägen.
En av de allra viktigaste saker som finns att göra nu är att se till att det startas små, självständiga, lokala banker, med lokalt ägande och inflytande. Det bör göras skyndsamt och i stort antal. Den vägen kan synas lång att anträda men den kan visa sig vara den kortaste vägen ut ur den nuvarande bankkrisen. Den kan också visa sig vara den enda vägen ifrån ett system, som har gjort en, över tiden med olika grad av intensitet pågående, bankkris till ett normaltillstånd.
Pointe Aux Piments, Mauritius, den 8 mars 2009
Mikael Styrman
.
Dags för en ny reduktion.
.
I alla tider har makthavare i form av politiker, kungar, kejsare m.m. belönat sina vapendragare. Det har kunnat ske genom att titlar, egendomar och befattningar förlänats dem. Vanligt har varit att kungens män adlats och därigenom erhållit förmåner som exempelvis skattefrihet.
Med tiden, och med svaga ledare, tenderar ett sådant belöningssystem att skena iväg och bli så betungande för kronan att man måste göra något åt det för att inte drabbas av en statsfinansiell bankrutt.
Jag hörde någonstans, utan att ännu haft möjlighet att belägga det, att Spanien en gång i tiden hade så många adliga att landet höll på att gå i statsfinansiell konkurs. I dagens Saudi-Arabien lär en tredjedel av befolkningen vara av kunglig släkt och därför arbetsbefriade. Landet är en av världens största oljeproducenter och har en ganska liten befolkning, så de kan nog klara av det ett tag till.
Sverige däremot har inga oljetillgångar varför Sverige behöver ta itu med dagens adel varmed jag menar den politiska lågadeln.
Landet är fullt av nationalsozialdemokratiska stödtrupper, eller före detta stödtrupper, som uppbär höga löner utan att utföra något för nationen nyttigt arbete. Vi kan lyfta fram nära nog vilken myndighet eller organisation som helst för granskning så finns de där, drivorna av i bästa fall nollproducerande politruker. I de flesta fall, som till exempel i fråga om Revisorsnämnden, är de dessvärre inte bara nollproducerande utan direkt kontraproduktiva och gör stor samhällsekonomisk skada bland annat genom att fortsätta att driva nationalsozialdemokratisk politik trots att partiet inte längre har makten. Detta ska jag återkomma till i allmänhet och till Revisorsnämnden i synnerhet.
I Sverige har vi haft att hantera det här problemet vid flera tillfällen. Jag kan exempelvis nämna ett antal svenska regenter som funnit för gott att genom reduktioner återta avsöndrad statlig egendom eller begränsa förmåner när nyttan som förläningens mottagare tillhandahåller inte längre står i relation till kostnaden för kronan:
Birger Magnusson, Magnus Eriksson, Albrekt av Mecklenburg, Drottning Margareta, Karl Knutsson, Gustav Vasa, Gustav II Adolf, Drottning Kristina, Karl X, Karl XI är alla exempel på svenska regenter som tagit till reduktion när statsfinanserna så krävt. Förfarandet är av naturliga skäl nästan lika vanligt som belöningssystemet.
Sällan har behovet av en reduktion varit större än nu. Tidigare regeringar har lämnat efter sig stora skaror av drönare som skattebetalarna ska föda. Permittenttrafiken samt malmhandel med betalning i form av judiskt tandguld omhändertaget i koncentrationsläger gav goda ekonomiska betingelser under andra världskriget. Den så kallade neutralitetspolitiken gav landet en oförstörd industri och infrastruktur när resten av världen var ödelagd av kriget.
Dessa fördelar har nu förslösats. En fullständigt vettlös arbetsrätts- och skattelagstiftning framför allt från 1970 och framåt har gjort stora delar av befolkningen lat och missnöjd.
Det efter andra världskriget uppbyggda industrikapitalet har i sin tur till stor del förslösats genom ett oförnuftigt gynnande av en handfull misskötta bankföretag under 1980-90 talen, på det övriga näringslivets och befolkningens bekostnad.
Under decennier har övriga näringslivet pungslagits och en sannolikt samhällsekonomiskt olönsam bilindustri otillbörligt gynnats liksom tidigare även varvs- och tekoindustrier. Alla idag före detta industrier, oförmögna att attrahera kunder.
Nu står nationalhushållet inför stora påfrestningar. Våra pensionsbesparingar har fyra gånger åderlåtits på avsevärda belopp av tidigare s-regeringar utan att annat än ljumt motstånd bjudits. Den skada som den ekonomiska depression, som vi är på väg in i, kommer att åstadkomma på vårt pensionskapital låter sig bara anas. Den kommer så småningom att göra sig mycket handgripligen påmind när effekten av den drabbar pensionärerna. Samtidigt står landets finanser inför mycket stora påfrestningar, till inte ringa del på grund av den otillbörligt gynnade bankindustrins åter igen bekräftade oförmåga, att fullgöra sina åtaganden och rättfärdiga sina omotiverat höga vinster, genom tillhandahållande av samhällsnyttiga tjänster.
Det är enligt min uppfattning både klokt och ofrånkomligt att medelst något som kan jämföras med en reduktion, tillse att de som uppbär statliga löner och förmåner, också bidrar till samhällsekonomin med produktivt arbete. Vi behöver ett program som slussar över människor från kontraproduktiva byråkratiska anställningar i den offentliga förvaltningen till produktiva tjänster i den privata och/eller produktiva sektorn. Det är nödvändigt för att skatterna ska kunna sänkas eftersom det med stor sannolikhet är de höga skatterna som orsakar de höga ohälsotalen. I debatten förekommer en massa bullshit om att ohälsotalen påverkas av stress och högt arbetstempo. Självklart finns det sådana fall också. Väldigt många orsakas dock sannolikt av en problematik besläktad med det gamla Östeuropa och Sovjetunionen. Där påstod folkhumorn att inställningen var att ”vi låtsas arbeta för sedan låtsas ni betala oss”. I Sverige är det inte låga löner utan det förhållandet att man inte får behålla och råda över någon nämnvärd del av lönen själv som leder till stor del av ohälsan. Det är den obemedlades möjlighet att värja sig mot ett skattesystem som upplevs som orättfärdigt. Systemet i Sverige är sådant att om man arbetar blir man utnyttjad av en lat och till stora delar onyttig byråkrati. Om man inte arbetar blir man inte utnyttjad.
Den nationalsozialdemokratiska rörelsen vars lågadel dagens drönare i huvudsak utgör besitter stora tillgångar. Lämpligen kan rörelsen själv avlöna sina stödtrupper om man inom rörelsen tycker att det är en god idé att hålla drivor av för statsekonomin onyttiga drönare anställda.
Pointe Aux Piments, Mauritius, den 8 mars 2009
Mikael Styrman
.
I alla tider har makthavare i form av politiker, kungar, kejsare m.m. belönat sina vapendragare. Det har kunnat ske genom att titlar, egendomar och befattningar förlänats dem. Vanligt har varit att kungens män adlats och därigenom erhållit förmåner som exempelvis skattefrihet.
Med tiden, och med svaga ledare, tenderar ett sådant belöningssystem att skena iväg och bli så betungande för kronan att man måste göra något åt det för att inte drabbas av en statsfinansiell bankrutt.
Jag hörde någonstans, utan att ännu haft möjlighet att belägga det, att Spanien en gång i tiden hade så många adliga att landet höll på att gå i statsfinansiell konkurs. I dagens Saudi-Arabien lär en tredjedel av befolkningen vara av kunglig släkt och därför arbetsbefriade. Landet är en av världens största oljeproducenter och har en ganska liten befolkning, så de kan nog klara av det ett tag till.
Sverige däremot har inga oljetillgångar varför Sverige behöver ta itu med dagens adel varmed jag menar den politiska lågadeln.
Landet är fullt av nationalsozialdemokratiska stödtrupper, eller före detta stödtrupper, som uppbär höga löner utan att utföra något för nationen nyttigt arbete. Vi kan lyfta fram nära nog vilken myndighet eller organisation som helst för granskning så finns de där, drivorna av i bästa fall nollproducerande politruker. I de flesta fall, som till exempel i fråga om Revisorsnämnden, är de dessvärre inte bara nollproducerande utan direkt kontraproduktiva och gör stor samhällsekonomisk skada bland annat genom att fortsätta att driva nationalsozialdemokratisk politik trots att partiet inte längre har makten. Detta ska jag återkomma till i allmänhet och till Revisorsnämnden i synnerhet.
I Sverige har vi haft att hantera det här problemet vid flera tillfällen. Jag kan exempelvis nämna ett antal svenska regenter som funnit för gott att genom reduktioner återta avsöndrad statlig egendom eller begränsa förmåner när nyttan som förläningens mottagare tillhandahåller inte längre står i relation till kostnaden för kronan:
Birger Magnusson, Magnus Eriksson, Albrekt av Mecklenburg, Drottning Margareta, Karl Knutsson, Gustav Vasa, Gustav II Adolf, Drottning Kristina, Karl X, Karl XI är alla exempel på svenska regenter som tagit till reduktion när statsfinanserna så krävt. Förfarandet är av naturliga skäl nästan lika vanligt som belöningssystemet.
Sällan har behovet av en reduktion varit större än nu. Tidigare regeringar har lämnat efter sig stora skaror av drönare som skattebetalarna ska föda. Permittenttrafiken samt malmhandel med betalning i form av judiskt tandguld omhändertaget i koncentrationsläger gav goda ekonomiska betingelser under andra världskriget. Den så kallade neutralitetspolitiken gav landet en oförstörd industri och infrastruktur när resten av världen var ödelagd av kriget.
Dessa fördelar har nu förslösats. En fullständigt vettlös arbetsrätts- och skattelagstiftning framför allt från 1970 och framåt har gjort stora delar av befolkningen lat och missnöjd.
Det efter andra världskriget uppbyggda industrikapitalet har i sin tur till stor del förslösats genom ett oförnuftigt gynnande av en handfull misskötta bankföretag under 1980-90 talen, på det övriga näringslivets och befolkningens bekostnad.
Under decennier har övriga näringslivet pungslagits och en sannolikt samhällsekonomiskt olönsam bilindustri otillbörligt gynnats liksom tidigare även varvs- och tekoindustrier. Alla idag före detta industrier, oförmögna att attrahera kunder.
Nu står nationalhushållet inför stora påfrestningar. Våra pensionsbesparingar har fyra gånger åderlåtits på avsevärda belopp av tidigare s-regeringar utan att annat än ljumt motstånd bjudits. Den skada som den ekonomiska depression, som vi är på väg in i, kommer att åstadkomma på vårt pensionskapital låter sig bara anas. Den kommer så småningom att göra sig mycket handgripligen påmind när effekten av den drabbar pensionärerna. Samtidigt står landets finanser inför mycket stora påfrestningar, till inte ringa del på grund av den otillbörligt gynnade bankindustrins åter igen bekräftade oförmåga, att fullgöra sina åtaganden och rättfärdiga sina omotiverat höga vinster, genom tillhandahållande av samhällsnyttiga tjänster.
Det är enligt min uppfattning både klokt och ofrånkomligt att medelst något som kan jämföras med en reduktion, tillse att de som uppbär statliga löner och förmåner, också bidrar till samhällsekonomin med produktivt arbete. Vi behöver ett program som slussar över människor från kontraproduktiva byråkratiska anställningar i den offentliga förvaltningen till produktiva tjänster i den privata och/eller produktiva sektorn. Det är nödvändigt för att skatterna ska kunna sänkas eftersom det med stor sannolikhet är de höga skatterna som orsakar de höga ohälsotalen. I debatten förekommer en massa bullshit om att ohälsotalen påverkas av stress och högt arbetstempo. Självklart finns det sådana fall också. Väldigt många orsakas dock sannolikt av en problematik besläktad med det gamla Östeuropa och Sovjetunionen. Där påstod folkhumorn att inställningen var att ”vi låtsas arbeta för sedan låtsas ni betala oss”. I Sverige är det inte låga löner utan det förhållandet att man inte får behålla och råda över någon nämnvärd del av lönen själv som leder till stor del av ohälsan. Det är den obemedlades möjlighet att värja sig mot ett skattesystem som upplevs som orättfärdigt. Systemet i Sverige är sådant att om man arbetar blir man utnyttjad av en lat och till stora delar onyttig byråkrati. Om man inte arbetar blir man inte utnyttjad.
Den nationalsozialdemokratiska rörelsen vars lågadel dagens drönare i huvudsak utgör besitter stora tillgångar. Lämpligen kan rörelsen själv avlöna sina stödtrupper om man inom rörelsen tycker att det är en god idé att hålla drivor av för statsekonomin onyttiga drönare anställda.
Pointe Aux Piments, Mauritius, den 8 mars 2009
Mikael Styrman
.
måndag 9 mars 2009
Kulturminnesvården bör reformeras.
.
Endast ett hus i levande användning överlever.
Det är en gammal sanning, att när ett hus slutar att vara till nytta, då dör det. När man tar ett hus ur bruk förvandlas det från en nyttig tillgång till en belastning vars underhåll slukar betydande medel till tveksam eller ingen nytta. När ett hus inte längre får anpassas till ägarens behov utan istället ska konserveras, fortsätta att vara anpassad till vad en tidigare ägare, i en annan tid, hade för behov och förutsättningar, upphör huset att vara sin ägare till glädje.
Förföljelse kamouflerad till kulturminnesvård.
I Sverige låtsas vi för närvarande ha en kulturminnesvård i syfte att skydda vårt kulturarv. I själva verket är det inte alls det som pågår. Det som egentligen sker, är att ett avundsjukt och missunnsamt klientel, under sken av att skydda kulturarvet, egentligen hindrar dess ägare att få någon glädje av sina egendomar.
I vissa fall kan man tydligare än i andra fall se hur det nationalsozialdemokratiska klientelet med illa dold skadeglädje utnyttjar sina möjligheter att trakassera de besuttna, och andra, och att göra det kamouflerat till samhällsnyttig verksamhet.
I missunnsamhetens Norrbotten.
I juni 1985 var jag ensam hemma med vår förstfödda, en då 1,5 år gammal och synnerligen företagsam krabat. Klockan var ca 20 på kvällen. Jag blev då uppringd av en Mikael Kanerva. Det visade sig vara en yngling, projektanställd vid Länsstyrelsen eller möjligen Norrbottens Museum. Med den energi och det allvar som bara kan uppbådas av en ung människa som fått sitt första jobb och som tror att det är samhällsviktigt, ville han ställa några frågor till mig om en husgrund, en bit från vår släktgård, på holmen Toivolansaari i Torne älv i höjd med Kukkola. (Det gällde samma gård som politikerdöttrar skulle komma att bränna ned 1988, med påföljd att mordbrandsutredningen saboterades av polis och åklagare och det korrumperade rättsväsendet saboterade den efterföljande utredningen och skadeståndsprocessen, men mer om detta en annan gång.)
Gav sig inte.
Jag förklarade att jag gärna skulle hjälpa honom, om han återkom någon annan dag, under kontorstid, eftersom min dåvarande syssla som barnvakt inte medgav att jag lät min uppmärksamhet avledas åt annat håll. Med detta lät sig inte Kanerva nöja utan fortsatte att ställa frågor varpå jag upprepade mitt besked till honom, nu i något mer bestämd ton, varefter vårt samtal avslutades. Han hördes aldrig av mer.
30-årig ruin fornminnesförklarad.
Några år senare hade vi börjat planera för en flyttning till släktgården i fråga. Jag uppmärksammades då på, att någon hade upprättat en fornlämning strax söder om gården. Det visade sig vara grunden efter ett torp, i vilket eldstaden hade kallnat vid mitten av 1950-talet. Denna torplämning hade de statsavlönade krutuppfinnarna, denna gång bland annat i form av nämnda Kanerva, redan vid mitten av 1980-talet fornminnesförklarat. Här kan man tala om att ge historielösheten ett ansikte, när det historiska perspektivet hos kulturminnesvården inte är längre än 30 år.
Alla ska ha ”egna” fornlämningar.
Jag kontaktade museet och besökte holmen, med en i och för sig alldeles trevlig ung tjej med halvmärkvärdig titel. Själv trodde jag att det hela var ett misstag eller att möjligen Kanerva hade åstadkommit det av okynne, för att jag inte hade tid att tala med honom när han ville prata. Döm om min förvåning när människan berättade, att fornminnesförklaringen inte skulle undanröjas och att den var helt i linje med den syn som numera rådde i Sverige i kulturminneskretsar. Uppfattningen var numera att alla områden skulle ha sina egna fornminnen. Fanns det inga riktiga fornminnen då kunde en kvarlämnad båt som lämnats vid stranden halvt uppruttnad, eller som i mitt fall, en grund efter ett torp som man flyttat ut ur 30 år tidigare, få duga.
I Italien, Egypten med flera länder får vi som turister besöka hyggligt välbevarade kulturlämningar, ofta flera tusen år gamla, med en fascinerande historia att berätta. Åtminstone mer fascinerande än den hos en halvrutten modern båt i Torne älv. Hos oss leder den förda kulturpolitiken till att ett torp kan fornminnesförklaras blott 30 år efter att dess ägare övergått till att köra buss mot svart betalning istället för att sköta torpet. Nog är det mycket av en löjligare variant av Sovjetunionen över vår kulturminnesvård.
I missunnsamhetens Västmanland.
I media har jag kunnat följa att i Västmanland styr sosseriets värderingar och intentioner ännu kulturminnesvården. Där har sosseriet sysselsatt hela förtryckarapparaten för att förfölja Jonas Wahlström för att han kunnat köpa den stiliga Hedenbergska gården efter Ericsson-Greven Archibald Hamilton och börjat reparera den för sin och familjens bruk. Inte konstigt att sosseriet i Västmanland finner det nödvändigt att trakassera Wahlström för hans berömvärda insatser i herrgården.
Jämförelse Sverige ./. Rom.
För att återvända till min inledning, ska jag skriva några ord om hur det har gått i Rom, där några av världen mest mytomspunna och fascinerande, riktiga, fornlämningar finns.
Circo Massimo.
Circo Massimo, eller Cirkus Maximus som vi säger, ska ha anlagts av kungen Tarquinius Priscus i början av 500-talet f.Kr. Under kejsartiden var arenan ca 620 m lång och 120 m bred. Läktarna var 30 m höga och rymde 270 000 åskådare (!).
Idag återstår blott en dalgång och en förhöjning i marken, där den barriär fanns, som skulle rundas motsols i sju varv. Anläggningen har plundrats på i stort sett allt byggnadsmaterial vilket har bortförts och använts på annat håll.
Amphiteatrum Flavium.
Amphiteatrum Flavium eller Coloseo, eller Colosseum som vi säger, började uppföras av Kejsar Vespasianus år 70 e.Kr. och slutfördes av sonen Titus år 80. Arenan rymde 87 000 åskådare och hade en omkrets på 524 m och 48 m höjd (!).
När anläggningen slutat användas smältes den koloss föreställande en 40 m hög Kejsar Nero, och som gett arenan dess smeknamn, ned och användes till vapentillverkning. Likadant gick det med anläggningens armering varefter arenan delvis rasade vid en jordbävning år 1349. Vit marmor i stor mängd bortfördes och användes vid byggandet av Fontana di Trevi och Peterskyrkan.
Pantheon.
Av ett otal andra tempel och palats i Rom, Städernas Stad, denna fantastiska kulturskatt, återstår vad som helst mellan ingenting alls och ett strippat betongskal, utan marmor. Så går det dessvärre ganska snart för alla byggnader som tas ur bruk.
Ett lysande undantag finns – Pantheon. Detta magnifika tempel, uppfört ca 120 e.Kr. av Kejsar Hadrianus, finns kvar nästan opåverkat och kan beses än idag i all sin prakt, med sex meter tjocka väggar, invändigt helt klädd med marmor som ännu är helt intakt, med sitt unika öppna tak och inbyggd dränering av regnvatten i golvet.
Vad är förklaringen till att Pantheon finns kvar opåverkat? Jo, Pantheon är i bruk. Istället för att skövlas kom Pantheon att användas som kyrka sedan 600-talet och har kommit att vara gravkyrka åt vissa framstående italienares kvarlevor. Bland annat är renässansmålaren Rafael och det enade Italiens två första kungar Vittorio Emanuele II och Umberto I gravsatta här.
Idag besöks Pantheon av tusentals turister varje dag. Ingen av dessa senare användningar av Pantheon står i överensstämmelse med vad romarna ursprungligen avsåg med byggnaden. Ingen av dessa förändringar som räddat Pantheon skulle ha tillåtits om den italienska kulturminnesvården hade styrts av det avundsjuka och missunnsamma sossepack som styrt, och styr, den svenska kulturminnesvården.
Rädda vårt kulturarv från de fundamentalistiska kulturtalibanerna.
Vi bör ha en fungerande kulturminnesvård. Inte för att göra alla landets lite äldre fastighetsbestånd till museum men för att bevara vissa särskilt utvalda och unika byggnader och andra lämningar. I den mån staten inte redan äger dessa bör staten eventuellt försöka förvärva dem, om ägaren vill medverka till ett sådant arrangemang. Det bör inte vara någon Stalin-lagstiftning.
Regeringen bör ta krafttag för att rädda det svenska kulturarvet:
- Avveckla alla onödiga fornlämningar – vilket sannolikt är en helt förkrossande majoritet av dem.
- Stärk ägarintresset – finns det fornlämning som hindrar planerad markanvändning ska utgrävning ske utan dröjsmål och på bekostnad av det allmänna. Att det har färdats människor över fastigheten förr också, är inte skäl till att ta den ur produktivt bruk.
- Ge ägarna av det svenska kulturarvet, som är de som utför det verkliga kulturarbetet, möjlighet att låta sina hus följa med i tiden och leva och vara beboeliga och till glädje för den som bekostar dem. De som inte bör ändras och få följa med tiden kan staten äga och där kan, och kommer utan tvekan, viktigpettrarna att springa omkring och göra sig märkvärdiga på skattebetalarnas bekostnad.
- Skicka de övertaliga och Pol Pot-inspirerade kulturtalibanerna som styrt och styr kulturminnesvården till arbetsförmedlingen så får de något att bita i på arbetsförmedlingen.
- Kontorisera gärna gamla slott och herresäten om det leder till att de kan finnas kvar som ett stycke levande kulturhistoria istället för att vara likt en sönderfallande relik av en mumifierad Lenin.
Kulturarvet ska leva – inte mumifieras av Stalinistiska Överstepräster!
Pointe Aux Piments, Mauritius, den 8 mars 2009
Mikael Styrman
.
Endast ett hus i levande användning överlever.
Det är en gammal sanning, att när ett hus slutar att vara till nytta, då dör det. När man tar ett hus ur bruk förvandlas det från en nyttig tillgång till en belastning vars underhåll slukar betydande medel till tveksam eller ingen nytta. När ett hus inte längre får anpassas till ägarens behov utan istället ska konserveras, fortsätta att vara anpassad till vad en tidigare ägare, i en annan tid, hade för behov och förutsättningar, upphör huset att vara sin ägare till glädje.
Förföljelse kamouflerad till kulturminnesvård.
I Sverige låtsas vi för närvarande ha en kulturminnesvård i syfte att skydda vårt kulturarv. I själva verket är det inte alls det som pågår. Det som egentligen sker, är att ett avundsjukt och missunnsamt klientel, under sken av att skydda kulturarvet, egentligen hindrar dess ägare att få någon glädje av sina egendomar.
I vissa fall kan man tydligare än i andra fall se hur det nationalsozialdemokratiska klientelet med illa dold skadeglädje utnyttjar sina möjligheter att trakassera de besuttna, och andra, och att göra det kamouflerat till samhällsnyttig verksamhet.
I missunnsamhetens Norrbotten.
I juni 1985 var jag ensam hemma med vår förstfödda, en då 1,5 år gammal och synnerligen företagsam krabat. Klockan var ca 20 på kvällen. Jag blev då uppringd av en Mikael Kanerva. Det visade sig vara en yngling, projektanställd vid Länsstyrelsen eller möjligen Norrbottens Museum. Med den energi och det allvar som bara kan uppbådas av en ung människa som fått sitt första jobb och som tror att det är samhällsviktigt, ville han ställa några frågor till mig om en husgrund, en bit från vår släktgård, på holmen Toivolansaari i Torne älv i höjd med Kukkola. (Det gällde samma gård som politikerdöttrar skulle komma att bränna ned 1988, med påföljd att mordbrandsutredningen saboterades av polis och åklagare och det korrumperade rättsväsendet saboterade den efterföljande utredningen och skadeståndsprocessen, men mer om detta en annan gång.)
Gav sig inte.
Jag förklarade att jag gärna skulle hjälpa honom, om han återkom någon annan dag, under kontorstid, eftersom min dåvarande syssla som barnvakt inte medgav att jag lät min uppmärksamhet avledas åt annat håll. Med detta lät sig inte Kanerva nöja utan fortsatte att ställa frågor varpå jag upprepade mitt besked till honom, nu i något mer bestämd ton, varefter vårt samtal avslutades. Han hördes aldrig av mer.
30-årig ruin fornminnesförklarad.
Några år senare hade vi börjat planera för en flyttning till släktgården i fråga. Jag uppmärksammades då på, att någon hade upprättat en fornlämning strax söder om gården. Det visade sig vara grunden efter ett torp, i vilket eldstaden hade kallnat vid mitten av 1950-talet. Denna torplämning hade de statsavlönade krutuppfinnarna, denna gång bland annat i form av nämnda Kanerva, redan vid mitten av 1980-talet fornminnesförklarat. Här kan man tala om att ge historielösheten ett ansikte, när det historiska perspektivet hos kulturminnesvården inte är längre än 30 år.
Alla ska ha ”egna” fornlämningar.
Jag kontaktade museet och besökte holmen, med en i och för sig alldeles trevlig ung tjej med halvmärkvärdig titel. Själv trodde jag att det hela var ett misstag eller att möjligen Kanerva hade åstadkommit det av okynne, för att jag inte hade tid att tala med honom när han ville prata. Döm om min förvåning när människan berättade, att fornminnesförklaringen inte skulle undanröjas och att den var helt i linje med den syn som numera rådde i Sverige i kulturminneskretsar. Uppfattningen var numera att alla områden skulle ha sina egna fornminnen. Fanns det inga riktiga fornminnen då kunde en kvarlämnad båt som lämnats vid stranden halvt uppruttnad, eller som i mitt fall, en grund efter ett torp som man flyttat ut ur 30 år tidigare, få duga.
I Italien, Egypten med flera länder får vi som turister besöka hyggligt välbevarade kulturlämningar, ofta flera tusen år gamla, med en fascinerande historia att berätta. Åtminstone mer fascinerande än den hos en halvrutten modern båt i Torne älv. Hos oss leder den förda kulturpolitiken till att ett torp kan fornminnesförklaras blott 30 år efter att dess ägare övergått till att köra buss mot svart betalning istället för att sköta torpet. Nog är det mycket av en löjligare variant av Sovjetunionen över vår kulturminnesvård.
I missunnsamhetens Västmanland.
I media har jag kunnat följa att i Västmanland styr sosseriets värderingar och intentioner ännu kulturminnesvården. Där har sosseriet sysselsatt hela förtryckarapparaten för att förfölja Jonas Wahlström för att han kunnat köpa den stiliga Hedenbergska gården efter Ericsson-Greven Archibald Hamilton och börjat reparera den för sin och familjens bruk. Inte konstigt att sosseriet i Västmanland finner det nödvändigt att trakassera Wahlström för hans berömvärda insatser i herrgården.
Jämförelse Sverige ./. Rom.
För att återvända till min inledning, ska jag skriva några ord om hur det har gått i Rom, där några av världen mest mytomspunna och fascinerande, riktiga, fornlämningar finns.
Circo Massimo.
Circo Massimo, eller Cirkus Maximus som vi säger, ska ha anlagts av kungen Tarquinius Priscus i början av 500-talet f.Kr. Under kejsartiden var arenan ca 620 m lång och 120 m bred. Läktarna var 30 m höga och rymde 270 000 åskådare (!).
Idag återstår blott en dalgång och en förhöjning i marken, där den barriär fanns, som skulle rundas motsols i sju varv. Anläggningen har plundrats på i stort sett allt byggnadsmaterial vilket har bortförts och använts på annat håll.
Amphiteatrum Flavium.
Amphiteatrum Flavium eller Coloseo, eller Colosseum som vi säger, började uppföras av Kejsar Vespasianus år 70 e.Kr. och slutfördes av sonen Titus år 80. Arenan rymde 87 000 åskådare och hade en omkrets på 524 m och 48 m höjd (!).
När anläggningen slutat användas smältes den koloss föreställande en 40 m hög Kejsar Nero, och som gett arenan dess smeknamn, ned och användes till vapentillverkning. Likadant gick det med anläggningens armering varefter arenan delvis rasade vid en jordbävning år 1349. Vit marmor i stor mängd bortfördes och användes vid byggandet av Fontana di Trevi och Peterskyrkan.
Pantheon.
Av ett otal andra tempel och palats i Rom, Städernas Stad, denna fantastiska kulturskatt, återstår vad som helst mellan ingenting alls och ett strippat betongskal, utan marmor. Så går det dessvärre ganska snart för alla byggnader som tas ur bruk.
Ett lysande undantag finns – Pantheon. Detta magnifika tempel, uppfört ca 120 e.Kr. av Kejsar Hadrianus, finns kvar nästan opåverkat och kan beses än idag i all sin prakt, med sex meter tjocka väggar, invändigt helt klädd med marmor som ännu är helt intakt, med sitt unika öppna tak och inbyggd dränering av regnvatten i golvet.
Vad är förklaringen till att Pantheon finns kvar opåverkat? Jo, Pantheon är i bruk. Istället för att skövlas kom Pantheon att användas som kyrka sedan 600-talet och har kommit att vara gravkyrka åt vissa framstående italienares kvarlevor. Bland annat är renässansmålaren Rafael och det enade Italiens två första kungar Vittorio Emanuele II och Umberto I gravsatta här.
Idag besöks Pantheon av tusentals turister varje dag. Ingen av dessa senare användningar av Pantheon står i överensstämmelse med vad romarna ursprungligen avsåg med byggnaden. Ingen av dessa förändringar som räddat Pantheon skulle ha tillåtits om den italienska kulturminnesvården hade styrts av det avundsjuka och missunnsamma sossepack som styrt, och styr, den svenska kulturminnesvården.
Rädda vårt kulturarv från de fundamentalistiska kulturtalibanerna.
Vi bör ha en fungerande kulturminnesvård. Inte för att göra alla landets lite äldre fastighetsbestånd till museum men för att bevara vissa särskilt utvalda och unika byggnader och andra lämningar. I den mån staten inte redan äger dessa bör staten eventuellt försöka förvärva dem, om ägaren vill medverka till ett sådant arrangemang. Det bör inte vara någon Stalin-lagstiftning.
Regeringen bör ta krafttag för att rädda det svenska kulturarvet:
- Avveckla alla onödiga fornlämningar – vilket sannolikt är en helt förkrossande majoritet av dem.
- Stärk ägarintresset – finns det fornlämning som hindrar planerad markanvändning ska utgrävning ske utan dröjsmål och på bekostnad av det allmänna. Att det har färdats människor över fastigheten förr också, är inte skäl till att ta den ur produktivt bruk.
- Ge ägarna av det svenska kulturarvet, som är de som utför det verkliga kulturarbetet, möjlighet att låta sina hus följa med i tiden och leva och vara beboeliga och till glädje för den som bekostar dem. De som inte bör ändras och få följa med tiden kan staten äga och där kan, och kommer utan tvekan, viktigpettrarna att springa omkring och göra sig märkvärdiga på skattebetalarnas bekostnad.
- Skicka de övertaliga och Pol Pot-inspirerade kulturtalibanerna som styrt och styr kulturminnesvården till arbetsförmedlingen så får de något att bita i på arbetsförmedlingen.
- Kontorisera gärna gamla slott och herresäten om det leder till att de kan finnas kvar som ett stycke levande kulturhistoria istället för att vara likt en sönderfallande relik av en mumifierad Lenin.
Kulturarvet ska leva – inte mumifieras av Stalinistiska Överstepräster!
Pointe Aux Piments, Mauritius, den 8 mars 2009
Mikael Styrman
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)