Dags för en ny reduktion.

.

I alla tider har makthavare i form av politiker, kungar, kejsare m.m. belönat sina vapendragare. Det har kunnat ske genom att titlar, egendomar och befattningar förlänats dem. Vanligt har varit att kungens män adlats och därigenom erhållit förmåner som exempelvis skattefrihet.
Med tiden, och med svaga ledare, tenderar ett sådant belöningssystem att skena iväg och bli så betungande för kronan att man måste göra något åt det för att inte drabbas av en statsfinansiell bankrutt.

Jag hörde någonstans, utan att ännu haft möjlighet att belägga det, att Spanien en gång i tiden hade så många adliga att landet höll på att gå i statsfinansiell konkurs. I dagens Saudi-Arabien lär en tredjedel av befolkningen vara av kunglig släkt och därför arbetsbefriade. Landet är en av världens största oljeproducenter och har en ganska liten befolkning, så de kan nog klara av det ett tag till.
Sverige däremot har inga oljetillgångar varför Sverige behöver ta itu med dagens adel varmed jag menar den politiska lågadeln.

Landet är fullt av nationalsozialdemokratiska stödtrupper, eller före detta stödtrupper, som uppbär höga löner utan att utföra något för nationen nyttigt arbete. Vi kan lyfta fram nära nog vilken myndighet eller organisation som helst för granskning så finns de där, drivorna av i bästa fall nollproducerande politruker. I de flesta fall, som till exempel i fråga om Revisorsnämnden, är de dessvärre inte bara nollproducerande utan direkt kontraproduktiva och gör stor samhällsekonomisk skada bland annat genom att fortsätta att driva nationalsozialdemokratisk politik trots att partiet inte längre har makten. Detta ska jag återkomma till i allmänhet och till Revisorsnämnden i synnerhet.

I Sverige har vi haft att hantera det här problemet vid flera tillfällen. Jag kan exempelvis nämna ett antal svenska regenter som funnit för gott att genom reduktioner återta avsöndrad statlig egendom eller begränsa förmåner när nyttan som förläningens mottagare tillhandahåller inte längre står i relation till kostnaden för kronan:

Birger Magnusson, Magnus Eriksson, Albrekt av Mecklenburg, Drottning Margareta, Karl Knutsson, Gustav Vasa, Gustav II Adolf, Drottning Kristina, Karl X, Karl XI är alla exempel på svenska regenter som tagit till reduktion när statsfinanserna så krävt. Förfarandet är av naturliga skäl nästan lika vanligt som belöningssystemet.

Sällan har behovet av en reduktion varit större än nu. Tidigare regeringar har lämnat efter sig stora skaror av drönare som skattebetalarna ska föda. Permittenttrafiken samt malmhandel med betalning i form av judiskt tandguld omhändertaget i koncentrationsläger gav goda ekonomiska betingelser under andra världskriget. Den så kallade neutralitetspolitiken gav landet en oförstörd industri och infrastruktur när resten av världen var ödelagd av kriget.

Dessa fördelar har nu förslösats. En fullständigt vettlös arbetsrätts- och skattelagstiftning framför allt från 1970 och framåt har gjort stora delar av befolkningen lat och missnöjd.

Det efter andra världskriget uppbyggda industrikapitalet har i sin tur till stor del förslösats genom ett oförnuftigt gynnande av en handfull misskötta bankföretag under 1980-90 talen, på det övriga näringslivets och befolkningens bekostnad.

Under decennier har övriga näringslivet pungslagits och en sannolikt samhällsekonomiskt olönsam bilindustri otillbörligt gynnats liksom tidigare även varvs- och tekoindustrier. Alla idag före detta industrier, oförmögna att attrahera kunder.

Nu står nationalhushållet inför stora påfrestningar. Våra pensionsbesparingar har fyra gånger åderlåtits på avsevärda belopp av tidigare s-regeringar utan att annat än ljumt motstånd bjudits. Den skada som den ekonomiska depression, som vi är på väg in i, kommer att åstadkomma på vårt pensionskapital låter sig bara anas. Den kommer så småningom att göra sig mycket handgripligen påmind när effekten av den drabbar pensionärerna. Samtidigt står landets finanser inför mycket stora påfrestningar, till inte ringa del på grund av den otillbörligt gynnade bankindustrins åter igen bekräftade oförmåga, att fullgöra sina åtaganden och rättfärdiga sina omotiverat höga vinster, genom tillhandahållande av samhällsnyttiga tjänster.

Det är enligt min uppfattning både klokt och ofrånkomligt att medelst något som kan jämföras med en reduktion, tillse att de som uppbär statliga löner och förmåner, också bidrar till samhällsekonomin med produktivt arbete. Vi behöver ett program som slussar över människor från kontraproduktiva byråkratiska anställningar i den offentliga förvaltningen till produktiva tjänster i den privata och/eller produktiva sektorn. Det är nödvändigt för att skatterna ska kunna sänkas eftersom det med stor sannolikhet är de höga skatterna som orsakar de höga ohälsotalen. I debatten förekommer en massa bullshit om att ohälsotalen påverkas av stress och högt arbetstempo. Självklart finns det sådana fall också. Väldigt många orsakas dock sannolikt av en problematik besläktad med det gamla Östeuropa och Sovjetunionen. Där påstod folkhumorn att inställningen var att ”vi låtsas arbeta för sedan låtsas ni betala oss”. I Sverige är det inte låga löner utan det förhållandet att man inte får behålla och råda över någon nämnvärd del av lönen själv som leder till stor del av ohälsan. Det är den obemedlades möjlighet att värja sig mot ett skattesystem som upplevs som orättfärdigt. Systemet i Sverige är sådant att om man arbetar blir man utnyttjad av en lat och till stora delar onyttig byråkrati. Om man inte arbetar blir man inte utnyttjad.

Den nationalsozialdemokratiska rörelsen vars lågadel dagens drönare i huvudsak utgör besitter stora tillgångar. Lämpligen kan rörelsen själv avlöna sina stödtrupper om man inom rörelsen tycker att det är en god idé att hålla drivor av för statsekonomin onyttiga drönare anställda.

Pointe Aux Piments, Mauritius, den 8 mars 2009
Mikael Styrman

.