Idag går jag i fängelse.

.

Idag är det måndagen den 16 mars 2009. Det är 64 år sedan Hitlers död, 56 år sedan världen befriades från Josef Stalin, 23 år sedan den svenska beskyddarverksamhetens ledargestalt i modern tid gick i graven och 11 år sedan Birgitta Dahls kompis Pol Pot av omvärlden tilläts självdö efter att ha mördat 2,2 Miljoner Cambodjaner. Idag går jag i fängelse i Sverige för ett grovt bokföringsbrott som inte är något bokföringsbrott utan istället politiska repressalier.

Det torde väl vid det här laget vara bekant för den som läser detta att det kan kopplas till min strävan att värja min och våra företags ekonomier från utsugning genom den nationalsozialdemokratiska rörelsens beskyddarverksamhet.

Och nu, i den elektroniska tiden, med mobiltelefoner, internet, flyg o.s.v. och när det finns hur mycket arbete som helst att utföra till kundernas, företagets och landets bästa, då ska jag in i fängelse. Jag ska vara isolerad från omvärlden genom att inte kunna ringas, eller mailas, om det behövs eller jag skulle kunna vara till gagn för allmänheten. Istället för att utföra det arbete jag är bra på och som är förhållandevis nödvändigt för att upprätthålla samhällsviktiga funktioner, till skillnad mot det mesta som sosseriet ägnar sig åt, ska jag lalla på med någonting som förmodligen för mig är okvalificerat arbete och som antagligen är terapi och inte alls behöver utföras. Detta är ett sätt att förhålla sig till samhällets resurser, som kännetecknat sosseriet allt sedan Pomperipossatiden, med över 100 % marginalskatt under tjuvsamhällets främsta företrädare, den så kallade finansministern Gunnar Sträng. Då ledde den höga marginalskatten bland annat till, att av samhället i decennier utbildade läkare tog ledigt och högg ved, därför att de sparade mer pengar på att hugga ved, än de förlorade i utebliven inkomst efter skatt när de var borta från jobbet. Samtidigt rådde läkarbrist i landet och människor gick med smärtor i onödan därför att sosseriet hade satt läkarna att hugga ved. Åter igen snuddande nära Cambodjanska förhållanden under Pol Pot.

Vad ska nu detta tjäna till? Kommer jag att bli en bättre människa av det? Kommer jag att bli mer benägen, att tycka att till exempel Per-Ola Eriksson är en hederlig eller dugande karl, eller att någon över huvud taget i ledande position i sosseriet, över huvud taget duger någonting till? Det är ju knappast troligt. Snarare är det ännu ett exempel på sosseriets bristande respekt för den möda som ligger bakom varje inbetald skattekrona och den uppoffring som varje inbetald skattekrona innebär, för våra många, mindre bemedlade, människor. Även i vårt land lever många människor under knappa förhållanden. Och vad gör Skurk-Maja och de andra dilletanterna i S-partiets ledning? Jo, de sätter sig gång efter annan på dessa människor. Hade vi varit i Frankrike då hade nog giljotineringen varit i full gång nu. Vi må vara en lättledd skock, vi svenskar, men nog måste det väl finnas gränser för hur mycket väljarförakt detta hänsynslösa pack kan utsätta människor för, utan att bli föremål för allmän pilkastning på gator och torg?

Under den närmaste tiden får mitt arbete, för ett Sverige där rättstrygghet inte heter vare sig mutor eller partibok, bedrivas inifrån åtminstone de symboliska fängelsemurarna. På utsidan av murarna finns tills vidare, Bo Johansson, Per-Ola Eriksson, Sven-Erich Bucht och de många människor som, utan att över huvud taget ha uträttat någonting nyttigt, har beviljat sig själva generös mångmiljonbonus, för att ha kört våra banker över styr – igen, och för att ha ödelagt stora delar av pensionskapitalet, med kraftigt sjunkande pensioner som följd.

Eftersom avundsjuka och missunnsamhet är den livsluft som socialdemokratin andas så kommer det väl dessutom att sluta med, att de blir gröna av avund – varför är det bara Styrman som får sitta i fängelse?

Under senare dagar har flera av dessa bonusdirektörer ramlat tillbaka till verkligheten, när regeringen på ett förtjänstfullt sätt stuckit hål på den bubbla i vilken de levt, isolerade från sin omvärld. Sådant fick man minsann inte se på sossetiden. Då vällde istället en flod av innehållslös men fördömande retorik över de socialdemokratiska läpparna, men pengarna fick skurkarna alltid behålla. Det är lätt att föredra Reinfeldts lågmälda, närmast försynta, sätt att sticka hål på ballongerna, och av allt att döma delar jag den åsikten med en förkrossande majoritet av svenskarna.

På kort sikt är det inte möjligt för en enskild person att göra avtryck när korruptionen har blivit systemet. Det kan därför synas fåfängt att kämpa mot en stor välorganiserad maffia. Men de många människornas små insatser, där man lyfter sig själv i håret och uppbådar lite mer civilkurage än vanligt, får på sikt maffian att krackelera, ungefär som droppen urholkar stenen. Vi kan alla se hur råttorna börjat överge det socialdemokratiska skeppet och hur rörelsen, och den rättsröta och korruption som den impregnerat landet med, sakta söker sig allt närmare historiens soptipp. Hitler, Stalin och Pol Pot står och väntar och tar emot på den andra stranden. Snart kommer därför domare åter att kunna vara ett hedervärt och respekterat yrke, inte en beteckning på en av flera sorters politruker.

Det är en nåd att stilla bedja om att vi också ska befrias från översittare som anser sig ha rätt
att inkräkta på sina medmänniskors rätt att fritt tänka och uttrycka sig,
att göra inbrott i våra hem och lyssna på våra samtal, konversationer och idéer,
att avlyssna våra telefoner och våra arbetsplatser,
att tillförskansa sig, öppna och läsa vår post,
och tar sig rätten att använda rättsmaskineriets resurser till att förfölja meningsmotståndare.
De försöker bita sig fast och de finns i alla partier, men vi måste för vår egen, och våra barns skull, driva iväg dem från våra lagstiftande församlingar. Det kommer vi att klara, men kanske inte förrän vi infört personval.

Om regeringen vill, kan vi dessutom snart få en rättsordning
där vi inte i praktiken döms av arbetarekommunens ordförande,
där vi kan bli kallade till rättegång i en ordning som följer högt ställda krav på rättssäkerhet istället för nu rådande spektakel,
där vi har rätt att få vår sak prövad i högre instans av kunniga istället för politiserade domare,
där högsta domstolen har skyldighet att rätta felaktiga domar, istället för att, som åtminstone delvis är fallet nu, det är ett privilegium för ibland mutade justitieråd, ensidigt rekryterade från regeringskansliet.
Vi blir inte kvitt ett sådant system med parasiteter och utsugare som skrämmer människor utan att vi är beredda att göra avkall på vår bekvämlighet och göra tillfälliga uppoffringar.

Även i hederligare rättssystem än det svenska, är beskyddarverksamhet svårbekämpad.
Vi är, beroende på vår livssituation och våra försörjningsmöjligheter, olika väl rustade att utsätta oss för det obehag som följer av, att man utmanar den grova organiserade brottsligheten. Jag är väl införstådd med, att det är svårt för många att stå på barrikaderna och kraxa som jag har gjort. Men alla kan göra någonting för att vi och våra barn ska få ett bättre land att leva i. Alla kan göra något för att vi i framtiden inte ska behöva sätta likhetstecken mellan tjuv och polis, som det många gånger varit under sossediktaturen. Alla kan på sitt sätt driva in en liten spik i den organiserade brottslighetens kista. Den guppar nu allt djupare i vågorna. Inte så många spikar till så sjunker eländet.

Det är i skrivande stund oklart i vilken utsträckning jag kommer att kunna upprätthålla skrivandet på bloggen. Om det är tillåtet att göra det kommer jag att försöka skriva återkommande om aktuella ämnen och sannolikt ur ett perspektiv och med ett innehåll som inte massmedia av olika skäl tillhandahåller.

Om det visar sig inte vara tillåtet att skriva på bloggen ska jag försöka göra det ändå. Då måste jag finna en Stig Fredriksson som är beredd att ta på sig besväret att föra ut mina texter och lägga upp dem på nätet.

Trots all ekonomisk oro lever vi just nu i en storartad och omvälvande tid och vi har förmånen att få vara med och uppleva detta skådespel, på gott och ont. Nu rasar pyramiderna och de av mutor och korruption uppehållna improduktiva samhällsonyttiga oligopolen och monopolen skakas i sina grundvalar. När marknadsekonomins självsanering har satts ur spel genom korruption kommer så småningom det sammanbrott, vars inledning vi sannolikt upplever nu och som kommer att rensa våra ekonomier från onyttigt skräp. När banker upphör att vara affärsmässiga och affärsdrivande och övergår till att vara politiska och maffiakollaborativa och säger upp enskilda företagares lån på maffians begäran, då har de sannolikt anträtt vägen mot undergången. Mycket talar för att många genom korruption övergödda företag, inte bara banker och försäkringsbolag, kommer att förgöra sig själva innan den här depressionen har nått sin ände. Det må vara en bitvis smärtsam process men efter regn så kommer sol.

.