Kulturminnesvården bör reformeras.

.


Endast ett hus i levande användning överlever.

Det är en gammal sanning, att när ett hus slutar att vara till nytta, då dör det. När man tar ett hus ur bruk förvandlas det från en nyttig tillgång till en belastning vars underhåll slukar betydande medel till tveksam eller ingen nytta. När ett hus inte längre får anpassas till ägarens behov utan istället ska konserveras, fortsätta att vara anpassad till vad en tidigare ägare, i en annan tid, hade för behov och förutsättningar, upphör huset att vara sin ägare till glädje.


Förföljelse kamouflerad till kulturminnesvård.

I Sverige låtsas vi för närvarande ha en kulturminnesvård i syfte att skydda vårt kulturarv. I själva verket är det inte alls det som pågår. Det som egentligen sker, är att ett avundsjukt och missunnsamt klientel, under sken av att skydda kulturarvet, egentligen hindrar dess ägare att få någon glädje av sina egendomar.

I vissa fall kan man tydligare än i andra fall se hur det nationalsozialdemokratiska klientelet med illa dold skadeglädje utnyttjar sina möjligheter att trakassera de besuttna, och andra, och att göra det kamouflerat till samhällsnyttig verksamhet.


I missunnsamhetens Norrbotten.

I juni 1985 var jag ensam hemma med vår förstfödda, en då 1,5 år gammal och synnerligen företagsam krabat. Klockan var ca 20 på kvällen. Jag blev då uppringd av en Mikael Kanerva. Det visade sig vara en yngling, projektanställd vid Länsstyrelsen eller möjligen Norrbottens Museum. Med den energi och det allvar som bara kan uppbådas av en ung människa som fått sitt första jobb och som tror att det är samhällsviktigt, ville han ställa några frågor till mig om en husgrund, en bit från vår släktgård, på holmen Toivolansaari i Torne älv i höjd med Kukkola. (Det gällde samma gård som politikerdöttrar skulle komma att bränna ned 1988, med påföljd att mordbrandsutredningen saboterades av polis och åklagare och det korrumperade rättsväsendet saboterade den efterföljande utredningen och skadeståndsprocessen, men mer om detta en annan gång.)


Gav sig inte.

Jag förklarade att jag gärna skulle hjälpa honom, om han återkom någon annan dag, under kontorstid, eftersom min dåvarande syssla som barnvakt inte medgav att jag lät min uppmärksamhet avledas åt annat håll. Med detta lät sig inte Kanerva nöja utan fortsatte att ställa frågor varpå jag upprepade mitt besked till honom, nu i något mer bestämd ton, varefter vårt samtal avslutades. Han hördes aldrig av mer.


30-årig ruin fornminnesförklarad.

Några år senare hade vi börjat planera för en flyttning till släktgården i fråga. Jag uppmärksammades då på, att någon hade upprättat en fornlämning strax söder om gården. Det visade sig vara grunden efter ett torp, i vilket eldstaden hade kallnat vid mitten av 1950-talet. Denna torplämning hade de statsavlönade krutuppfinnarna, denna gång bland annat i form av nämnda Kanerva, redan vid mitten av 1980-talet fornminnesförklarat. Här kan man tala om att ge historielösheten ett ansikte, när det historiska perspektivet hos kulturminnesvården inte är längre än 30 år.


Alla ska ha ”egna” fornlämningar.

Jag kontaktade museet och besökte holmen, med en i och för sig alldeles trevlig ung tjej med halvmärkvärdig titel. Själv trodde jag att det hela var ett misstag eller att möjligen Kanerva hade åstadkommit det av okynne, för att jag inte hade tid att tala med honom när han ville prata. Döm om min förvåning när människan berättade, att fornminnesförklaringen inte skulle undanröjas och att den var helt i linje med den syn som numera rådde i Sverige i kulturminneskretsar. Uppfattningen var numera att alla områden skulle ha sina egna fornminnen. Fanns det inga riktiga fornminnen då kunde en kvarlämnad båt som lämnats vid stranden halvt uppruttnad, eller som i mitt fall, en grund efter ett torp som man flyttat ut ur 30 år tidigare, få duga.

I Italien, Egypten med flera länder får vi som turister besöka hyggligt välbevarade kulturlämningar, ofta flera tusen år gamla, med en fascinerande historia att berätta. Åtminstone mer fascinerande än den hos en halvrutten modern båt i Torne älv. Hos oss leder den förda kulturpolitiken till att ett torp kan fornminnesförklaras blott 30 år efter att dess ägare övergått till att köra buss mot svart betalning istället för att sköta torpet. Nog är det mycket av en löjligare variant av Sovjetunionen över vår kulturminnesvård.


I missunnsamhetens Västmanland.

I media har jag kunnat följa att i Västmanland styr sosseriets värderingar och intentioner ännu kulturminnesvården. Där har sosseriet sysselsatt hela förtryckarapparaten för att förfölja Jonas Wahlström för att han kunnat köpa den stiliga Hedenbergska gården efter Ericsson-Greven Archibald Hamilton och börjat reparera den för sin och familjens bruk. Inte konstigt att sosseriet i Västmanland finner det nödvändigt att trakassera Wahlström för hans berömvärda insatser i herrgården.


Jämförelse Sverige ./. Rom.

För att återvända till min inledning, ska jag skriva några ord om hur det har gått i Rom, där några av världen mest mytomspunna och fascinerande, riktiga, fornlämningar finns.


Circo Massimo.

Circo Massimo, eller Cirkus Maximus som vi säger, ska ha anlagts av kungen Tarquinius Priscus i början av 500-talet f.Kr. Under kejsartiden var arenan ca 620 m lång och 120 m bred. Läktarna var 30 m höga och rymde 270 000 åskådare (!).

Idag återstår blott en dalgång och en förhöjning i marken, där den barriär fanns, som skulle rundas motsols i sju varv. Anläggningen har plundrats på i stort sett allt byggnadsmaterial vilket har bortförts och använts på annat håll.


Amphiteatrum Flavium.

Amphiteatrum Flavium eller Coloseo, eller Colosseum som vi säger, började uppföras av Kejsar Vespasianus år 70 e.Kr. och slutfördes av sonen Titus år 80. Arenan rymde 87 000 åskådare och hade en omkrets på 524 m och 48 m höjd (!).

När anläggningen slutat användas smältes den koloss föreställande en 40 m hög Kejsar Nero, och som gett arenan dess smeknamn, ned och användes till vapentillverkning. Likadant gick det med anläggningens armering varefter arenan delvis rasade vid en jordbävning år 1349. Vit marmor i stor mängd bortfördes och användes vid byggandet av Fontana di Trevi och Peterskyrkan.


Pantheon.

Av ett otal andra tempel och palats i Rom, Städernas Stad, denna fantastiska kulturskatt, återstår vad som helst mellan ingenting alls och ett strippat betongskal, utan marmor. Så går det dessvärre ganska snart för alla byggnader som tas ur bruk.

Ett lysande undantag finns – Pantheon. Detta magnifika tempel, uppfört ca 120 e.Kr. av Kejsar Hadrianus, finns kvar nästan opåverkat och kan beses än idag i all sin prakt, med sex meter tjocka väggar, invändigt helt klädd med marmor som ännu är helt intakt, med sitt unika öppna tak och inbyggd dränering av regnvatten i golvet.

Vad är förklaringen till att Pantheon finns kvar opåverkat? Jo, Pantheon är i bruk. Istället för att skövlas kom Pantheon att användas som kyrka sedan 600-talet och har kommit att vara gravkyrka åt vissa framstående italienares kvarlevor. Bland annat är renässansmålaren Rafael och det enade Italiens två första kungar Vittorio Emanuele II och Umberto I gravsatta här.

Idag besöks Pantheon av tusentals turister varje dag. Ingen av dessa senare användningar av Pantheon står i överensstämmelse med vad romarna ursprungligen avsåg med byggnaden. Ingen av dessa förändringar som räddat Pantheon skulle ha tillåtits om den italienska kulturminnesvården hade styrts av det avundsjuka och missunnsamma sossepack som styrt, och styr, den svenska kulturminnesvården.


Rädda vårt kulturarv från de fundamentalistiska kulturtalibanerna.

Vi bör ha en fungerande kulturminnesvård. Inte för att göra alla landets lite äldre fastighetsbestånd till museum men för att bevara vissa särskilt utvalda och unika byggnader och andra lämningar. I den mån staten inte redan äger dessa bör staten eventuellt försöka förvärva dem, om ägaren vill medverka till ett sådant arrangemang. Det bör inte vara någon Stalin-lagstiftning.

Regeringen bör ta krafttag för att rädda det svenska kulturarvet:

- Avveckla alla onödiga fornlämningar – vilket sannolikt är en helt förkrossande majoritet av dem.

- Stärk ägarintresset – finns det fornlämning som hindrar planerad markanvändning ska utgrävning ske utan dröjsmål och på bekostnad av det allmänna. Att det har färdats människor över fastigheten förr också, är inte skäl till att ta den ur produktivt bruk.

- Ge ägarna av det svenska kulturarvet, som är de som utför det verkliga kulturarbetet, möjlighet att låta sina hus följa med i tiden och leva och vara beboeliga och till glädje för den som bekostar dem. De som inte bör ändras och få följa med tiden kan staten äga och där kan, och kommer utan tvekan, viktigpettrarna att springa omkring och göra sig märkvärdiga på skattebetalarnas bekostnad.

- Skicka de övertaliga och Pol Pot-inspirerade kulturtalibanerna som styrt och styr kulturminnesvården till arbetsförmedlingen så får de något att bita i på arbetsförmedlingen.

- Kontorisera gärna gamla slott och herresäten om det leder till att de kan finnas kvar som ett stycke levande kulturhistoria istället för att vara likt en sönderfallande relik av en mumifierad Lenin.

Kulturarvet ska leva – inte mumifieras av Stalinistiska Överstepräster!

Pointe Aux Piments, Mauritius, den 8 mars 2009
Mikael Styrman

.