Lös bankproblemet

.

Varför bankkris igen?

Svenska politiker har åkt jorden runt och skrutit med hur man ”löste” bankkrisen i Sverige i 1990-talets början. Men, om man nu löste den svenska bankkrisen då, varför är vi mitt uppe i en bankkris igen, så kort tid senare?

Det gives inget annat svar än, att man inte löste någon svensk bankkris i början av 1990-talet. Istället för att låta marknadsekonomin fungera och rensa ut odugliga banker och en oduglig bankkultur skyfflade man över ansvaret för en stor del av de dåliga lånen på skattebetalarna. De mindre dåliga lånen delade man ut igen i en ny giv. Merparten av det bankfolk som ställt till det fick fortsätta att leka bank i någon form.


Gnida sig mot bankchefer.

Enligt min uppfattning kan man inte uttrycka det som att vi löste bankkrisen i början av 1990-talet i Sverige, om man inte i onödan vill utsätta sig för andras ringaktning. Snarare räddade man bankerna på bekostnad av sundheten i det finansiella systemet och bankväsendet genom att konservera och övervintra, rentav förvärra rådande bankstruktur och den samhällsskadliga bankkutym som vunnit insteg i bankväsendet. Varför gjorde man det? Förstod man inte bättre? Ofta är anledningen enklare än man tror. Jag tror att anledningen är så enkel som att politiker, som ju också är människor, vill umgås i fina salonger. Höga bankchefer har av tradition stort inflytande och det ger naturligtvis mycket poäng för en politiker sprungen ur enkla kretsar att få gå omkring och gnida sig mot bankchefer, odugliga eller ej. Det kan ge så mycket poäng att en politiker av rent egoistiska sociala skäl ikläder sig rollen av även odugliga bankchefers försvarare. Det vill gärna bli så, att även en folkvald politiker ganska snart finner sig ha mer gemensamt med en oduglig eller skurkaktig bankdirektör än sina väljare, vare sig väljarna är arbetare eller småföretagare.


Dränerade landet på industrier.

Under resans gång, och för att ”rädda” bankerna lät man dem i början av 1990-talet opåkallat säga upp lånen till tiotusentals svenska företag som varken hade misskött sig eller var i svårigheter. Genom att säga upp lånen drev bankerna, och indirekt deras ”räddare”, dessa företag i konkurs. Ett ansenligt industrikapital lämnade därigenom Sverige under 1990-talets första hälft för att aldrig återvända.


För långt driven fusionering förvärrades ytterligare.

Vi kan nu se vilken skadlig verkan de som slår sig för bröstet och orättmätigt kallar sig för bankräddare egentligen åstadkom. Våra banker har ursprungligen, åtminstone till stor del, uppstått som lokala banker med syfte att underlätta ortens befolknings och lokala näringslivs finansieringsbehov. Fusionering av banker hade redan tidigare skapat en åtminstone oligopolistisk bankmarknad med långt driven centralisering av kredithandläggning och dito beslut.

I samband med bankkrisen, och tvärtemot vad som hade varit klokt att göra, tvingade man i stor utsträckning fria sparbanker att ge upp sin självständighet för att staten skulle medverka till absolution till bankklåparna.


Små banker, små affärer – Stora banker, stora affärer.

Nu förhåller det sig så, att små banker gnetar på med små affärer i liten skala, oftast till nytta för bygden. Stora banker däremot vill göra stora affärer och snabba cash. Imperiebyggandet ligger uppenbarligen nära till hands i en bank som slutar att tillämpa kyrktornsprincipen. Vid bankkrisen i början på 1990-talet skapades således dessa vidunder som åkt runt i Europa och okontrollerat, självupptaget och inbilskt strött spararnas pengar över, i bästa fall, överoptimistiska entreprenörer med ingen, eller begränsad, egen insats. I sämre fall, vilket åtminstone under högkonjunkturens sista två år torde ha dominerat, har pengarna strötts över den grova organiserade brottsligheten, som inte haft någon annan avsikt än att hjälpa till att befria bankerna från de pengar som de själva gjorde sitt bästa för att bli av med.


Bankräddningen en katastrof.

Detta är vad ”bankräddarna” åstadkom i 1990-talets början. Inte en räddning av det finansiella systemet utan en veritabel katastrof vars verkliga omfattning vi sannolikt kommer att bli varse och som allmänheten knappt kan ana, ännu så länge. Detta bör Ni ha i åtanke när Ni åker runt och slår Er på bröstet och kallar Er bankräddare – pajasar!


Lokala banker att föredra.

Nu gäller det att göra det jobb som Ni skulle ha gjort i början av 1990-talet. Vi måste befria Sverige från framträdande, ledande och samtidigt odugligt bankfolk och inte låta dem köra vidare. Dessutom måste vi, och det är ännu viktigare, starta nya lokala banker som arbetar med lokal finansiering och kan vara med och bygga upp småföretag från grunden, som kan växa och ge oss den företagsnybildning som behövs om inte Välfärds-Sverige ska fortsätta sin förvandling till Fattig-Sverige.

En lokal bank kan medverka till en anställds eller företagares finansiering av dennes boende utifrån kundens förmåga att betala räntor och amorteringar. Dagens banker är tyvärr mer intresserade av att finansiera fastighetsklipp med snabb omsättningstid.


Det institutionella ägandets kris.

Man bör beakta att den nu pågående krisen i hög grad är det institutionella ägandets kris. Vi måste komma ifrån det nuvarande systemet där ansvaret för förvaltning av ens tillgångar helt överlåts på någon annan.


Starta nya lokala banker.

Vi bör starta nya lokala banker enligt vissa stödpunkter:
Spritt ägande
Lokalt ägande och därmed lokalt inflytande och lokal kännedom
Personligt ägande istället för diffust och otydligt ägande
Hembudsskyldighet


Finansinspektionens ställning en nyckelfråga.

Om nya lokala banker ska startas är det en försvårande omständighet om relationen mellan de nuvarande bankerna och Finansinspektionen är sådan att banker får säga upp enskilda företags lån utan skälig grund, kanske bara på partiets uppdrag och ändå bibehålla sin oktroj. Det är naturligtvis inte ägnat att skapa något förtroende, vare sig för Finansinspektionen eller bankerna.


Den långa vägen är kanske den korta vägen.

En av de allra viktigaste saker som finns att göra nu är att se till att det startas små, självständiga, lokala banker, med lokalt ägande och inflytande. Det bör göras skyndsamt och i stort antal. Den vägen kan synas lång att anträda men den kan visa sig vara den kortaste vägen ut ur den nuvarande bankkrisen. Den kan också visa sig vara den enda vägen ifrån ett system, som har gjort en, över tiden med olika grad av intensitet pågående, bankkris till ett normaltillstånd.

Pointe Aux Piments, Mauritius, den 8 mars 2009
Mikael Styrman

.