Ibland kan det vara så, att man försöker göra någonting bra, särskilt när människor är berörda, men att det sedan tar vägen någon helt annanstans. Som regel beror det då på att man inte själv haft rätt bakgrund, kunskaper och erfarenhet, eller att man helt sonika saknar den fantasi och föreställningsförmåga som behövs, för att kunna sätta sig in i hur människor ska regera på det man gör.
Ett klassiskt exempel är när man hade problem med att antalet väpnade personrån ökade starkt i Kina. För att komma till rätta med det införde man dödsstraff för väpnat rån. Det fick till följd att rånarna började mörda sina offer i Kina, för att inte lämna ett vittne vilket kunde resultera i dödsstraff.
På liknande sätt, med sannolikt de bästa av avsikter, har våra politiker, eller den godhjärtade dumheten, beroende på vem man pratar med, skapat ett parallellsamhälle i Sverige. Det består av människor som inte har rätt att vara i Sverige, men som vägrar lämna landet, som regel för att deras alternativ är så mycket sämre. Det är ett samhälle med både vinnare och förlorare. Förlorarna utgörs av människor som tvingas sälja sig billigt, till sex eller annat, som regel lågbetalt arbete. De bor illa, har ingen eller ringa köpkraft. De betalar visserligen ingen skatt men det resulterar inte i någon köpkraft. De har inga försäkringar, saknar skydd mot arbetslöshet eller sjukdom. Deras främsta bidrag till det svenska samhället är att de gör det omöjligt att konkurrera för den som utför vitt lönearbete och urgröper på det sättet ganska snart skattebasen.
Den andra ytterligheten är människor som funnit sig väl till rätta i den svarta världen, har höga inkomster på grund av knarkhandel, förmedling av svartarbete, våldsbrott, stölder, häleri, människohandel m m. Människor som vet hur de får tillgång till det svenska skyddsnätet utan att bidra till det. Därutöver finns hela skalan dem emellan.
Systemet med det organiserade svartarbetet ser ut så att högst upp i näringskedjan finns etablerade svenska företag, ofta med välkända varumärken. Det är de som drar nytta av svartarbetet, men som aldrig åtalas eller behöver skatta för det. Längre ned i pyramiden finns entreprenörerna, ofta invandrare som åtar sig att utföra arbetet till priser som båda parter vet att är omöjliga att hålla om man betalar normala löner, skatter och försäkringar mm. De åker som regel alltid fast. Inte ofta, men då och då när någon pekar på problemet och myndigheterna låtsas göra något. Då åker de som regel in ett tag. Ännu längre ned finns deras anställda. De som utför det praktiska arbetet. Alltid billigt, nästan alltid svart. Men de riskerar som regel ingenting. Teoretiskt riskerar de höga straffskatter - som svenska företagare eller svenska skattefuskande löntagare. Men i praktiken riskerar de ingenting. De har inga tillgångar. Myndigheterna hittar dem inte och vill inte heller hitta dem. Om myndigheterna hittar dem riskerar de att bli utvisade. Men i praktiken riskerar de ingenting. Ingen vet var de är. Ingen vill veta. Ingen letar efter dem. Om myndigheterna någon gång av misstag får tag i någon av dem så fungerar det ungefär som med hundar som jagar bilar. Om hunden någon gång undantagsvis får tag i en bil, vet den inte vad den ska göra med den. Det blir bara besvär. Det upprättas papper, ibland månadsvis, årsvis, men utan minsta avsikt att de någonsin ska användas till någonting. Deras enda syfte är att låta deras skapare producera dessa meningslösa papper för att de skyddar skaparen mot krav på att utföra något riktigt arbete, sådant som kan vara både obekvämt, tungt och farligt.
Det lite märkliga är att den här situationen har skapats aktivt av politiker. Vilken roll de spelat och vilken insikt de haft i vad som pågår är helt individuellt. Somliga vet precis vad som pågår och gillar vad de skapar. Andra begriper ingenting. De senare är förmodligen i förkrossande majoritet.
Parallellsamhället har skapats genom ett regelverk som innebär att människor får söka asyl i Sverige oavsett var de kommer ifrån. Processen tar betydande tid och besluten kan överklagas. under processen forsar miljonerna iväg till advokater, ofta första eller andra generationens invandrare. Sedan, när processen eventuellt är förlorad, då inträder den svenska motsvarigheten till det kinesiska dödsstraffet jag beskrev ovan, det som kom att få en följd som få insåg. Några insåg förstås mycket väl - men de teg. Då förväntar sig den godhjärtade dumheten att den som blivit nekad uppehållstillstånd ska åka hem. Det är extremt ovanligt. När någon undantagsvis ändå gör det beror det som regel på att de fått betalt för att åka hem. Men de flesta gömmer sig några år. Man har då tillgång till nästan alla förmåner som en svensk har, men behöver inte bidra till systemet. När det sedan gått fyra år börjar cirkusen om igen. Nya miljoner forsar iväg, till absolut ingen nytta.
Nu har Liberalerna kommit på att de måste lyfta på svansen lite, hur jobbigt det än kan verka. I nästa val är man annars helt utlämnad till de nationalsocialdemokratiska rösträkningsfuskarna. De går inte att lita på. Om inte de levererar kan man säga tack och adjö till köttgrytorna och alla förmåner. När nationalsocialdemokraterna har den utveckling de har kan man inte lita på att de prioriterar att fuska in Liberalerna i Riksdagen. Fuskarna tycks nu få fullt upp med att fuska in sig själva och verkar ändå riskera att bli så svaga att det är ointressant vart Liberalerna tar vägen.
Hur ska då Liberalerna göra detta Sisyfos-arbete som ska rädda dem kvar vid köttgrytorna till glädje för ingen annan än dem själva? Jo, man anpassar sig lite till den rådande tidsandan. Men bara lite. Invandringen ska minskas men hur mycket vet man inte. Åtminstone inte så mycket att man kan sätta ett volymmål. Nå, då vet man. Det blir i praktiken en ökning, som beskrivs som en minskning. En liten vit lögn som de som är lite fina i kanten och vill beskriva sig som liberaler brukar vara beredda att acceptera.
För att riktigt dra till med storsläggan tänker sig liberalerna att ändra dagens 4-åriga karenstid efter vilken man får söka asyl på nytt efter att ha fått avslag. Den vill man öka med några år säger man med den tydlighet som är typisk för svenska liberaler. Det ska öka andelen som återvänder hem efter avslag. Men den som har följt med minsta lilla inser naturligtvis att det inte ens åstadkommer något som motsvarar en piss i Mississippi. Men alltid är det väl någon som är med på att låta sig bedras. Bara man slipper konflikter.
Så svårt att vara liberal och göra minsta lilla sak ordentligt.
Falun tisdagen den 17 december 2019
Mikael Styrman
