När man kör bil i Stockholm-Södertälje-trakten ser man dem ofta. Åtminstone varje vecka, ibland flera gånger i veckan, men det har även hänt flera gånger samma dygn. De närmar sig snabbt bakifrån - om man alls hinner upptäcka dem - ibland i 200 knyck, eller mer, kastande sin stulna lyx- eller muskelbil sicksack mellan de andra bilarna. De tar ingen som helst hänsyn till andra trafikanter. Man bävar för den dagen man hinner se en glimt av dem i backspegeln och reflexmässigt råkar göra fel i hastigheten, eller för att man inte vet vad den upphinnande föraren avser göra - vilken sida han kommer att passera, eller för att man istället blir påkörd av den andra stulna sportbilen som han tävlar mot.
Oftast händer ingenting - bara skrämsel och ilska. Ibland smäller det.
De bilarna framförs alltid eller nästan alltid av lymlar från Mellanöstern, Främre Orienten och/eller Afrika, i Sverige första eller andra generationens invandrare - eller flyktingar som våra politiker och journalister brukar säga. Inte sällan är deras bilar fulla med lymlar. Ofta i tonåren, inte sällan i undre tonåren.
Härom dagen krockade en av dem, eller körde in i ett träd, i Hässelby. En dog. Två smet. Föraren och en till. Polisen letade rätt på dem med hund. Och släppte dem. De var barn.
Det är så de definieras - vettvillingarna. De är barn. De får göra vad de vill - utan efterräkningar och utan att någon lyfter ett finger för att skydda de som utsätts för lymlarnas ryska roulette med stulna snabba bilar.
Polisen överlämnar dem, förmodligen helt enligt lagen, till socialen för deras meningslösa improduktiva lallande. Symbolvärdet av att ingenting händer ska inte underskattas. Det skickar en signal, inte bara till dem, utan till alla andra som kan tänkas göra likadant, om att det är riskfritt. De får inte minsta lilla efterräkning. Och de har jävligt kul! Och spännande! Vad har något snabbt övergående och meningslöst gullande med tanterna från socialen att sätta emot det? Ingenting naturligtvis. Det är bara reklam.
Vad är det som måste hända för att man ska behandla de här marodörerna som den samhällsfara de är och skydda övriga medborgare från deras härjande? Måste de krocka med en buss med 50 döda som följd, vilka helt eller delvis brinner inne i bussen? Eller räcker det med att de kör ihjäl något barn till en sossepamp? Leif Axmyr var den svensk som åtminstone vid sin frigivning suttit längst tid sammanhängande frihetsberövad i Sverige. Från 1982 till 2016. För dubbelmord. Men det var inte därför. Det finns många dubbelmördare. Alla sitter kortare tid. Men Leif Axmyr slog ihjäl sin före detta flickvän och framför allt hennes pojkvän, förre finansministern Allan Larssons (S) styvson. Det är så den svenska rättvisan fungerar. Du får göra nästan vad du vill. Men kröker du ett hår på en sossepamps närstående går det illa.
Kanske är det något liknande som måste till? Kanske måste sossepamparnas barn ut och köra bil på heltid i Stockholmstrakten tills någon att de här lymlarna kör ihjäl dem, så att vi andra kan fredas? Då hjälper det nog inte att vara ”barn” att döma av svensk rättspraxis. Alla är lika inför lagen, men en del är lite mer lika än andra.
Falun söndagen den 1 december 2019
Mikael Styrman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar