.
Nu när Rysslands anfall mot Ukraina har pågått en och en halv månad går det väl inte för en vanlig dödlig att annat än förvånas över hur dåligt kriget går för Ryssland. Därmed är det inte självklart att säga att det går bra för Ukraina. Det ukrainska folket och nationen betalar ett mycket högt pris för sin självständighetskamp. För krigsindustrin däremot är ju kriget en succé, oavsett vad man väljer att kalla det.
Det går att begripa att ukrainarna är motiverade. Under lång tid har de levt under rysk överhöghet och vet att det är liktydigt med att leva under förtryck och i misär. Men detta till trots - vad kan man annat än förundras över det starka motstånd Ukraina presterat så här långt? Nu pratas det om att nästa steg innebär en mer konventionell krigföring. Det inger oro. Innebär det att kriga på ryssarnas villkor? Har inte framgångarna hittills skapats av att de INTE krigat på ryssarnas villkor? Nå, den som lever får se. Det är ju ett understatement att påstå att ukrainarna har överraskat tidigare.
Vad kan man annat än förvånas över ryssarnas fiasko, så här långt? Det är ju en sak att vi vanliga dödliga, bosatta långt därifrån, och med andra uppgifter i livet, har mycket vaga begrepp om stridsduglighet, mod och motivation hos parterna. Men hur i all världen kunde ryssarna ha en så felaktig bild parternas förmåga?
Lättare är då att förstå varför angreppet över huvud taget kom att äga rum. Det är härskarteknik med uråldriga traditioner att hålla sig med yttre fiender för att tygla inre fiender. Inget enar folket som en yttre fiende och lite återkommande skärmytslingar vid gränsen. Tsar-Ryssland gjorde så systematiskt. Och nu skulle Putin göra om tricket - igen.
Att det skulle bli ett frontalangrepp på Ukraina - dessutom så hårdhänt - trodde då inte jag, även om jag insåg att ryssarna hade starka motiv för att behålla greppet om Ukraina. Ett västorienterat Ukraina som utvecklas väl vore naturligtvis ett beskt piller för det ryska eliten. Nu när angreppet ägt rum och kriget har pågått ett tag känns det mycket lättare och se tecknen och förstå motiven. Ganska länge har media berättat om en allt hårdare repression i Ryssland och det säger naturligtvis mycket. Den som sitter tryggt och säkert i sadeln behöver inte ägna sig åt sådant. Den trygge vågar låta även kritiska röster komma till tals. Den som är rädd för att tappa greppet och förlora kontrollen har däremot anledning att göra en annan bedömning.
Den allt hårdare repressionen visar därför med all önskvärd tydlighet att regimen kände sig mycket hotad redan före angreppet och att det hade en avgörande betydelse för beslutet att anfalla. Så slutsatsen måste rimligen bli att Putin anföll Ukraina för att stärka sin ställning och kväsa oppositionen, såväl synlig som osynlig. Den första tiden innebär naturligtvis en smekmånad, men om kriget fortsätter att gå som hittills är smekmånaden snart slut. Efter hand som det mänskliga priset blir tydligare, och misären breder ut sig även i Ryssland, lär det bli uppenbart att Putin hoppat ur askan i elden. Den totalt hänsynslösa åtgärden som var ägnad att trygga hans position och det inhumana sättet kriget bedrivs på kommer sannolikt att visa sig ha gjort motsatsen.
Att Putin, som det kan tyckas, omger sig enbart med nickedockor, ja-sägare och käringar utan kjol gör inte honom immun mot statskupper. Men det kan - möjligen - resultera i att initiativet till att avsätta honom kommer från en lite vidare krets än den innersta cirkeln. Men innan det kan ske måste det nog blir sämre i Ryssland. En populär Putin vågar nog ingen sig på att försöka avsätta.
Stalin hade för vana att, förutom att ta livet av alla andra, även ta livet av alla högre militärer. Åtminstone i den högsta ledningen tycks Putin istället ha ägnat sig åt att klä icke-militärer i uniform. Andra åtgärder således, men resulterande i snarlikt slutresultat för stridsdugligheten.
Nikita Chrustjov blev raskt avsatt och tvångspensionerad efter att ha kommit tvåa när jänkarna satte ned foten och hindrade honom från att fullfölja planerna på att installera kärnvapen på Kuba 1962. Bra idé annars - sett ur neutral eller sovjetisk synvinkel. Det skulle onekligen ha jämnat ut det mentala kärnvapenhotet mellan Sovjet och USA. Men den prestigeförlust som Chrustjovs Sovjetunion drabbades av till följd av Kubakrisen var ju en mycket obetydlig västanfläkt i jämförelse med den monumentala katastrof som Putin och hans nickedockor åstadkommer.
Det ligger nog i korten att tiden inte arbetar i Putins favör.
Det blir intressant att följa hur EU och NATO stöttar Ukraina. Beror förutsägelsen om mer konventionell krigföring på att Ukraina inte försörjs med tillräckligt mycket moderna vapen och därför måste använda sig att stridsvagnar från skrotupplagen eller väntar ännu en överraskning på ryssarna bakom hörnet?
Om inte stora delar av Ukraina ska ödeläggas och den ukrainska befolkningen hemsökas hur mycket som helst behöver Ukraina få tillgång till lämpliga vapen, och/eller metoder för att slå ut ryssarnas artilleri och de baser från vilka Ukraina ödeläggs. En metod som tycks ha fungerat bra inne i Ukraina var att slå ut ryssarnas försörjningsvägar. Det är inte lika lätt att åstadkomma när ryssarna krupit tillbaka till östra kanten av Ukraina och därför inte har långa sårbara försörjningsvägar inne i Ukraina.
Det känns som att det finns en risk för att NATO i allmänhet och krigsindustrin i synnerhet utnyttjar Ukraina för egna syften, så som de allierade med Churchill i spetsen lät tyskar och ryssar decimera varandra under Andra Världskriget, utan att göra sig allt för stor brådska att på allvar ge sig in i striden. De västallierade var så senfärdiga att kriget nästan höll på att ta slut innan man lyckades ta sig in på det Europeiska fastlandet. Ett påtagligt hot från Ryssland är bra för krigsindustrins affärer och med dem associerade krafter. Ett alltför framgångsrikt Ukraina är inte lika självklart bra för samma affärer. Det krävs att västs politiker håller det militärindustriella komplexet i herrens tukt och förmaning för att inte Ukraina ska offras på deras affärers altare.
Falun fredagen den 8 april 2022
Mikael Styrman
.