”Sveriges sak är vår”

 .

Så sa Finlands president Sauli Niinistö igår. Det var ju vackert sagt. Dessutom hyggligt trovärdigt, givet den eleganta historiska återkopplingen som uttalandet väcker.

Dessvärre är det inte helt sant. Eller, sant och sant…det kan naturligtvis vara sant i viss mån. Lika sant som det var när det officiella Sverige uttryckte ”Finlands sak är vår”.

Men det är inte hela sanningen. Som vanligt är det vad som inte sägs som är det intressantaste. Ingen med direkt egen insikt lär stå i kö för att tala om hela sanningen åt oss, åtminstone inte på flera decennier.

Antaganden och teorier är - i väntan på oavvisliga bevis - all kunskaps moder och kan på sikt få den dolda sanningen att blottas för oss.

Sverige har stora problem med en gravt kriminell nomenklatura som förutom att - i likhet med vad som är praxis i Ryssland - plundra de offentligt ägda verksamheterna i första hand -  även ägnar sig åt annat, som skulle varit straffbart om vi hade haft ett rättsväsende som inte var maffiakontrollerat. Att kalla dem något annat än maffia vore vilseledande. I Sverige kontrollerar maffian politik, rättsväsende och media - kanske i högre grad än i något annat land. Åtminstone diskretare än i de flesta länder. Vi har inte mutlagstiftning värd namnet och offentligt utövad kriminalitet utreds inte, vare sig det handlar om grova stölder, förskingring eller mord. Skulle något korruptionsbrott i offentlig tjänst undantagsvis avslöjas, handlar det alltid bara om något helt obetydligt, som följaktligen blir mycket symboliskt straffat - om det alls leder till fällande dom. Det är ungefär som de där röstetalen som förr brukade presenteras när kommunistdiktaturer hade allmänna val. Det kunde presenteras siffror som 97% för regeringen och 3% procent mot, därför att 97% kändes trovärdigare än 100%. Det anses bra för tilltron till en korrupt stat att då och då döma någon obetydlig politruk för stöld av några suddgummin.

Föga förvånande har det svenska bankväsendet, med politikens troliga välsignelse, fungerat som den ryska maffians penningtvättare nummer ett. Det saknas anledning att anta att Finland i någon väsentlig utsträckning skiljer sig från Sverige i dylika sammanhang. Men skillnader finns det naturligtvis.

Stora korruptionshärvor har vid något tillfälle avslöjats och i viss mån beivrats i Finland. I Sverige har det aldrig skett. Det beror naturligtvis inte på att situationen är bättre i Sverige än i Finland - tvärtom.

I Finland avslöjades och dömdes chefen för narkotikapolisen i Helsingfors, Jari Aarnio, för grova narkotikabrott. Men inte heller det finska rättsväsendet orkade ta hand om alla inblandade aktörer. Man begränsade rättsskipningen till just Aarnio och lät mer perifera, men högt uppsatta, personer komma undan, sannolikt rättfärdigat av en strävan att begränsa fallets potentiellt förödande effekter på allmänhetens förtroende för administration och rättsväsende.

I Sverige har inget liknande skett. Det är fritt fram för polischefer på såväl hög som låg nivå att langa narkotika. Den svenska situationen blir allt mer lik den i Chicago på 1900-talet. Polisen beskyddar narkotikaligor och ägnar sig själva åt narkotikalangning. Konkurrerande uppkomlingar löper dock risk för att lagföras. Det är framför allt två saker som styr det. Förutom själva konkurrensen med polisbeskyddade narkotikaligor behövs det en viss mängd domar för narkotikalangning för att hålla uppe priset på narkotikan. Sjunker priset försämras inte bara lönsamheten för langarna utan även för deras beskyddare.

Finland har av historiska skäl haft täta kontakter med Sovjetunionen, senare Ryssland, och har därför exponerats mer för den ryska grova brottsligheten än de flesta andra länder, kanske framför allt sedan den privatiserades i kölvattnet på Sovjetunionens konkurs. Det finns omfattande finsk-ryska affärer som det finns anledning att misstänka att innehållit mycket grov korruption. Låt mig bara nämna Fortums ryska affärer. Men det är nog knappt toppen på isberget.

Det är naturligtvis extremt osannolikt, att ryska gangsters skulle göra grova korruptionsaffärer med finska gangsters i decennier och sedan inte utnyttja de insikter som blir följden härav, i en situation då man från rysk sida har anledning att känna sig hårt trängd.

Allt talar för att president Sauli Niinistö, och andra viktiga finska aktörer nära makten, sedan den 24 februari i år uppvaktats av en växande krets gråtande män av bägge könen, vilka ser sin framtid spolierad skulle sanningen komma fram om deras affärer med Ryssland. Jag tror att Sauli Niinistö under senare tid har haft anledning att känna sig ensam, mycket ensam, åtminstone potentiellt mycket ensam. Det ger sig självt att oron - även hos icke direkt inblandade - är stor för hur förtroendet för det offentliga Finland skulle påverkas, om ryssarna släpper den information de sitter på.

Det finns också andra aspekter, eller möjliga hot att beakta. När Fredrik Reinfeldt var statsminister i Sverige gjorde en säkerhetsvakt, enligt den officiella och snabbt nedtystade versionen, ”självmord” i statsministerns officiella bostad, Sagerska Palatset. Med största sannolikhet var det inget självmord utan ett hot mot Reinfeldt, en signal om att man kan komma åt honom var som helst, om man vill och om han inte ”sköter” sig. Ungefär som hästhuvudet i Gudfadern-filmen.

Självklart sitter den svenska nomenklaturan med tasken i kläm i den rysk-turkiska brevpressen. Men Finlands situation är inte heller idealisk. Ganska elegant att kamouflera lappkastet med ”Sveriges sak är vår”. Faktiskt ganska humoristiskt. Men utan korrupta media skulle man inte gå iland med det.

Falun måndagen den 13 juni 2022

Mikael Styrman

.