.
Den svenska riksdagens, regeringens, rättsväsendets och polisens oförmåga att göra boskillnad mellan sin egen verksamhet och den grova organiserade brottsligheten tar sig allt absurdare uttryck.
Det må i sammanhanget framstå som en liten sak, men symbolvärdet är naturligtvis betydande av att förre statsministern Magdalena Andersson - under sin tid som statsminister - exploaterade en värnlös och svartjobbande städerska som inte hade rätt av vara i Sverige och som sedan skyndsamt kastades ut ur landet av den politiska polisen. Jag nämner det för att jag tycker att det gör det lättare att förstå den totala oförmågan och/eller viljan att i Sverige komma till rätta med den grova brottsligheten.
Då tänker jag inte den här gången på Anders Sundström och Sven-Erik Buch, men jag ska återkomma till dem och deras pågående försök att utnyttja vår korrupta statsapparat till att plundra Ingvar Kamprads kvarlåtenskap.
Den senaste tiden har det blivit allt tydligare att polisen under sin nuvarande ledning har fått allt svårare att veta i vems lag polisen ska vara med. Eller är det till och med så illa att polisen kommit ut ur det blå skåpet och nu synligt deltar i och beskyddar maffians verksamhet?
I 1920-talet Chicago, under förbudstiden, blomstrade den grova kriminaliteten. Vi är inte riktigt där ännu. Men vi är på väg ditåt, med god fart. Det finns både likheter och skillnader mellan 1920-talets Chicago och 2020-talets Sverige. En likhet är numera att polisen i både Chicago och Sverige agerar livvakt åt den grova brottsligheten. En skillnad är att i 1920-talets Chicago fick den grova brottsligheten betala polisen för sitt beskydd. I 2020-talets Sverige betalar skattebetalarna för den grova brottslighetens polisbeskydd.
Det är den av svenska politiker i skrytsam ton internationellt omhuldade ”svenska modellen” och dess konsekvenser.
Falun fredagen den 20 januari 2023
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar