.
På olika håll i världen har man uppmärksammat vad som ser ut som hjulspår eller kärrspår i terrängen, i berg. Exempelvis visade Graham Hancock på sådana på Malta i sin Netflix-serie ”Ancient Apocalypse”. Jag ser att debatten om dylika lämningar naturligtvis rasar vidare på nätet, i kretsen av intresserade.
En debattör som jag råkade läsa idag uppmärksammade att det inte finns några spår efter dragdjur, vilket triggade mig att skriva detta inlägg.
Enligt min uppfattning ser man inga spår efter dragdjur därför att det inte använts några dragdjur. Spåren är gjorda av den tidens motsvarighet till Beach Boys med sina Beach Buggy:s eller andra lämpliga fordon. Detta naturligtvis uttalat med glimten i ögat. Vad jag menar är naturligtvis att vi inte är den första civilisationen på Jorden som lyckats bygga självgående fordon.
Man tenderar att stirra sig blind på att spåren idag går i hårda jordarter och drar härav slutsatsen att de är följden av en mängd fordon eller vagnar som upprepade gånger trafikerat platserna och nött ned underlaget så att spåren bildats. Det tror jag att är fel slutsats.
Jag tror att spåren är gjorda vid enstaka tillfällen och av ett fåtal fordon. Sedan har marken torkat eller stelnat och förstenats. Ungefär samma process som gör att vi ibland finner fotspår efter urtidsmänniskor och dinosaurier.
Orsaken till att vi inte ser några spår efter dragdjur är troligen att det inte använts några dragdjur. Spåren är i många fall gjorda av självgående fordon, snarlika våra bilar.
Vi har tyvärr lite svårt att se det eftersom vi sitter fast i myten om vår egen förträfflighet och oss själva som skapelsens krona. Så tror inte jag att det förhåller sig. Jag tror inte att utvecklingen beskriver ett linjärt förhållande. Min uppfattning är att det sannolikt flera gånger - före oss - funnits avancerade civilisationer på Jorden - väl så avancerade som vår egen civilisation.
Sedan har det hänt något och civilisationer har utrotats helt, eller nästan helt, och utvecklingen har börjat om. Det har sannolikt funnits flera, och troligen många, sådana händelser under Jordens historia. Det kan ha rört sig om kometer, meteoritregn, vulkanutbrott med omstörtande klimatförändringar som utlöst nya istider av varierande svårighetsgrad, klimatförändringar av skäl som vi inte känner till, både varmare och kallare samt atomkrig eller liknande.
Just atomkrig drar forskningen sig särskilt för att ens antyda. Det är så deprimerande. Ingen vill höra talas om saken. Man finner numera forntida lämningar på olika håll i världen, som skulle kunna förklaras av atomkrig. Men något sådant kan ingen tro på förrän alla andra möjligheter har kunnat prövas och uteslutas.
Vi vet att spåren efter forntida civilisationer är sparsamt förekommande i så måtto det nästan bara finns monumentala stenbyggnader kvar. Även sådana vilka varit exponerade för mycket höga temperaturer och även andra stora krafter. De förklaras normalt med jordbävning eller kometer - även när det är uppenbart osannolikt att dessa förklarar lämningarnas nuvarande skick. Självklart har sådana händelser ibland utrotat hela eller delar av civilisationer, men det finns även andra förklaringar.
Det nyss nämnda om spåren gör det svårare att veta. Men vi kan lära oss av vår egen civilisation. Se dig omkring. Vad kommer att finnas kvar om hundratusen år, eller kanske flera hundratusen år, av vår civilisation? - Inte mycket! I alla fall nästan ingenting som skvallrar om hur högstående eller tekniskt avancerad vår civilisation varit.
Under senare tid har man runt om i världen bland lämningar efter tidigare civilisationer funnit tydliga indikationer på att man innehaft kunskaper som påtagligt överstigit vår nuvarande förmåga.
Vi bör därför vara öppna för att överge tanken på att utvecklingen är och hela tiden har varit linjär och att vi därför är skapelsens krona. Det är ganska uppenbart att den inbilska tanken leder fel. Det blir exempelvis i skenet av upptäckter under senare tid allt svårare att förneka att även tidigare civilisationer varit globala.
Vi är bara den senaste civilisationen att dominera Jorden. Inte nödvändigtvis den mest avancerade - bara den senaste.
Vad jag vill komma fram till är, att även inom arkeologins område kan det vara så, att när vi finner upprepade bevis för att det funnits träd förr, betyder det sannolikt att det även funnits en skog.
För att lättare komma fram till intelligenta slutsatser om forntiden bör vi vara öppna för att de metoder vi använder för att åldersbestämma lämningar sannolikt under olika betingelser är förenade med så stora brister att tidsbestämningen blir grovt felaktig. Tidsbestämningen tar inte nödvändigtvis sin utgångspunkt i verkligheten och vetenskapen, utan istället ofta i vad som i olika tider varit politiskt korrekt och ofarligt att förespråka.
Falun fredagen den 28 november 2025
Mikael Styrman
.
1 kommentar:
Hej Mikael!
Jag är, precis som du, en f.d. Övertorneåbo. Jag har länge funderat på att skriva till dig, men livet är livet och plötsligt har många år passerat.
Jag var tonåring/ung vuxen under perioden då gatubelysningskonflikten pågick som mest. Jag minns tydligt spänningen i luften, men då såg jag bara dramatiken utan att förstå vad som egentligen låg bakom allt. Och i ärlighetens namn var jag mest upptagen med tonårslivets små bekymmer. Jag förstod inte syftet, bakomliggande orsaker eller människors motiv; jag såg bara konflikten och mörkret som bokstavligen föll över byn när gatlyktorna släcktes.
Idag, med livserfarenhet och mognad, ser jag saker annorlunda. Livet har lärt mig att mänskliga handlingar sällan är enkla eller svartvita. Vi är komplexa varelser, och våra handlingar styrs av känslor, erfarenheter, frustrationer ... men också av mod, integritet och en vilja att stå upp för det man tror på. Det som då kunde verka radikalt eller extremt kan i efterhand förstås som en mänsklig reaktion på komplexa omständigheter, ett sätt att göra sin röst hörd när andra dörrar verkade stängda.
Carl Jung skrev: "Ingen blir upplyst genom att föreställa sig ljus, utan genom att göra mörkret medvetet." För mig är detta citat väldigt träffande både bokstavligt och bildligt talat:
Bokstavligt eftersom gatlyktorna släcktes och mörkret lade sig över samhället.
Bildligt eftersom handlingarna, känslorna och konflikterna var ett mörker som behövde förstås och reflekteras över för att man skulle kunna se hela bilden och förstå varför människor agerar som de gör.
Jag har också, med årens gång, lärt mig att insikt och mognad ofta kräver distans. Ibland måste man ta några steg tillbaka, andas, reflektera och se saker från ett större perspektiv. Det är först då den verkliga förståelsen växer fram. När man kan se komplexiteten i människors handlingar och inse att det ibland krävs mod, vilja och uthållighet för att stå upp för sig själv, även om det kan innebära konflikt eller kritik.
Livet handlar kanske inte om gatubelysning i sig. Det handlar om att våga: att våga ta kampen, våga stå upp för sina principer och övertygelser, även när det innebär konsekvenser och motstånd. I stunden kan det väcka frågetecken, oro eller konflikt, men med tiden, när känslorna har lagt sig, framträder ofta förståelsen. Man ser modet, intentionen och drivkraften bakom handlingarna.
Jag skriver inte för att döma. Jag skriver för att reflektera och dela mina tankar. Livet är sällan svart eller vitt. Människor och handlingar är komplexa, och det är först när vi kan se både mörker och ljus, både misstag och intentioner, som vi får verklig insikt. Att våga, ta ansvar för sina handlingar och stå för dem är något som med tiden ofta leder till respekt, förståelse och personlig mognad.
Till sist vill jag bara säga att tidens distans gör det möjligt att se både människor och händelser i ett nytt ljus. Det har den gjort för mig. Och just därför ville jag skriva; för att uttrycka förståelse, inte för att gräva i det som varit. Jag hoppas att du tar emot dessa ord som de är menade: med respekt, nyfikenhet och uppriktig reflektion.
God 1:a advent!
Med vänlig hälsning,
från en högutbildad akademiker som bodde i Turovaara en gång i tiden
Skicka en kommentar