Den nya åsiktspolisen.

.

Med stigande förvåning har vi följt Vägverkets allt mer tydliga myglande med den sönderfallande nationalsocialdemokratin, framför allt i Haparanda. Från att ha myglat lite försiktigt, nästan opåvisbart, har man successivt blivit allt tydligare.

Vägverket som räddande ängel.

När sosseriet, med Sven-Erich Bucht som lokal småpåve, hade satt fast sig med skägget i vägbelysningsbrevlådan, fick Vägverket kliva fram och rädda ansiktet på Buchten.

Vägbelysningen i Mattila var i mörker och Buchtens förbrukande av skattebetalarnas tillika elabonnenternas pengar i Energimarknadsinspektionen, Konkurrensverket och Marknadsdomstolen fick inte till följd att vägbelysningen framför IKEA i södra Mattila tändes.

Vägverket fick i en hast komma fram till, att det var viktigt att bygga en gång- och cykelväg i Mattila och lika viktigt att ta bort den befintliga belysningen och ersätta den med en ny gång- och cykelvägsbelysning. Det fick göras med en rasande hastighet. Ja, det var till och med så viktigt, att det var nödvändigt att, alla skriverier och all offentlig uppmärksamhet till trots, låtsas vara ovetande om att det var Ekfors-bolagens belysning. På så sätt kunde man nödtorftigt rättfärdiga, åtminstone för sig själva, att man begick ett rättsövergrepp när man självsvåldigt rev bolagets belysning.

Sju decenniers hegemoni.

Vi trodde väl inte riktigt på att Vägverket var så oskyldiga när vi fick reda på att belysningen redan till stora delar var raserad. Men vi ville inte stoppa vägförändringen bara för att den delvis hanterades illa av någon sossepolitruk eller eljest korrupt handläggare. Då skulle man ju efter nästan 70 års nationalsocialdemokratisk hegemoni måsta stoppa det mesta, för det långa maktinnehavet och sosseriets speciella rekryteringsfilosofi har ju så att säga satt sina spår i det offentliga Sverige.

Skenöverenskommelser som inte följs.

Sedan träffade vi en överenskommelse med Vägverket som skulle ”läka” deras rättsövergrepp och kompensera oss för vad de hade ställt till med - trodde vi. Det var naturligtvis godtroget av oss men även erfarna och luttrade människor måste ibland få tro sin omgivning om gott. Annars blir tillvaron nog så deprimerande. Knappt hade vi träffat överenskommelsen med Vägverket så visade det sig att den inte alls gällde. Förmodligen hade de aldrig för avsikt att träffa en gällande överenskommelse. Avsikten var bara att låtsas träffa en överenskommelse för att få gång- och cykelvägsbelysningen i Mattila inkopplad. Så snart belysningen var inkopplad bjöd den yrkesheder, eller snarare brist på yrkesheder, som numera kännetecknar Vägverket att det var grönt ljus för dem att frånträda den träffade överenskommelsen.

Politisk åsiktspolis.

Nu har ju Vägverket klivit fram i ljuset ordentligt och visat att man i första hand är en politrukorganisation, ja till och med att man är politiska åsiktspoliser. Före jul flaggade vi för den utbredda korruptionen, misshushållningen med skattemedel och de många mutbrotten i Haparanda. Det fick av allt att döma den politiska nomenklaturan i vilt sken. Fram kom Svevias folk i blåljustempo och tog ned våra anslag, utan några som helst diskussioner, med åberopande av att de var otillåtna. Då ska man veta att det är fullt med otillåtna anslag längs berörda vägar som till skillnad mot våra dessutom ibland är illa placerade. Men att andas om korruption på våra skyltar, det gjorde dem väldigt otillåtna. Och det gjorde Vägverket till åsiktspoliser i första hand och väghållare i bästa fall i andra hand.

Väghållningen styrs av valdagen – inte av långsiktig ekonomi.

Jag har länge förundrat mig över hur inkompetent och politiserad väghållningen är. Mer än en väg i det är landet byggs om i ett rasande tempo inför valdagen. Det vore inte så mycket att säga om ifall man fick vara i tron att det sköttes på ett kompetent och yrkesmannamässigt sätt. Men nu förhåller det ju sig så, att vi har välsignelsen, eller ska jag säga förbannelsen, i att bo nära Finland. Vi kan därför hela tiden se hur man kan sköta vägar om man kan sitt jobb. Då blir det svårt att glädjas åt de pajaserier som Vägverket levererar.

Ta väg 99 till exempel, som då och då, inför valet, genomgår en kosmetisk ytbehandling och redan inom något år är lika dålig igen, därför att de dåliga massorna inte byts ut. Finnarna bygger sina vägar av bärlager och grus och byter ut de dåliga massorna där de inte fungerar. Svenska Vägverket bygger, i bästa fall, med undermåliga bärlager och leriga massor, i sämre fall underhåller man med återvunnen matjord från vägslänten vilket ger oss vägar av närmast afrikansk kvalitet.

Sveriges dyraste väg?

Armasjärvivägen byggs om till vart annat val. Den asfalteras trots att den är byggd som grusväg och skulle kunna fungera om den vore – just det, grusväg. Då skulle den kunna grusas och/eller hyvlas, när den blir dålig. Det kan inte en asfalterad väg.

Vi kryssar på Armasjärvivägen, som vore den en rallycrossbana, för att undvika stora pucklar och gropar, som allvarligt kan skada bilen och som vi inte sett på en allmän väg sen vi åkte mellan Narok och Nairobi i Kenya. Även där var orsaken till den dåliga väghållningen utbredd korruption.

Man skulle kunna fördra med jämnmod, de hinder som uppstår på Armasjärvivägen, om det hade skett på grund av någon okänd, oförutsägbar, omständighet. Men så är det inte. Det var känt bland alla som håller på med vägar vad som pågick, och hur det skulle bli. Alla vi som färdas där regelbundet följde projektet och skakade bara på huvudet åt denna dårhusinstitution som det svenska Vägverket är, eller har blivit av sju decenniers rekrytering av partipolitruker istället för vägkunnigt folk.

Kunnigt folk göre sig icke besvär.

För det saknas ju inte vägkunnigt folk i landet. Det finns folk på många åkerier som är mycket kunniga i väghållningsfrågor och som skulle kunna få ordning på det där politiserade Gökboet på kort tid, men de kan inte nyttjas, för det är som regel fel färg på dem. De har inte heller rätt politiska kontakter. De har inte släktingar som jobbar i Vägverket.

Ibland smyger det sig in en och annan dugande person, av misstag, i organisationen. Då kan man känna sig förvissad, om att vederbörande inte får någon befattning där han/hon kan få något att säga till om. De befattningarna är vikta för idioter med partibok eller åtminstone personer som det går att tro, att antingen är idiot eller har partibok eller möjligen fyller bägge kriterierna och dessutom har det goda omdömet att inte visa det, om något av kriterierna inte är uppfyllt. Nä, på de tjänsterna göre sig ingen utan partibok besvär.

Bortkört grus ersätts med nytt likvärdigt grus.

För att återvända till Armasjärvivägen visste vi inte om vi skulle skratta eller gråta när vi fick reda på hur Vägverket jobbade. Det för varje vägkunnig person naturliga, att flytta senare tiders gruslager åt sidan, gräva bort dåliga, tjälskjutande, massor och köra bort dem, för att därefter återfylla med det tillfälligt flyttade gruset underst, följt av toppning med nytt grus före asfalteringen visade sig inte vara så naturligt för Vägverket. De hade istället en helt egen metod som helt avvek från känd vetenskap och beprövad erfarenhet. Man grävde sålunda istället bort senare tiders gruslager och körde bort dem för deponi. Därefter lät man de dåliga jordlagren som gav upphov till alla tjälrörelser ligga kvar. Före asfaltering körde man på nytt grus som ersatte det grus som man nyss hade grävt upp och kört bort. Vägkunnigt folk, såväl som andra med vanligt bondförnuft, skakade förundrat på huvudet – det kunde ju bara gå åt helvete – och visst gick det åt skogen.

Det man åstadkom var, att man körde bort användbart grus, körde fram nytt likvärdigt, och asfalterade på en undermålig vägkropp. Allihop till en kostnad i samma storleksordning som det skulle kostat att bygga en bra väg. Möjligen skedde det på grund av en prestigelåsning. Vägdriften sköttes då av en privat entreprenör. Förmodligen kunde de pissviktiga vägverkarna inte ta råd av den privata entreprenören.

Dubbdäckens slitage var undermåligt bärlager.

I åratal, säkert ett decennium, om inte två, har debatten rasat i landet om dubbdäcken som äter upp asfalten. När man sedan sågat av vägar och kontrollerat, har det visat sig att asfalten varit ganska opåverkad. Det som svikit har varit bärlagren som fyllts med för mjukt berg så att trafiken malt ned gruset till sand och tagit asfalten med sig ned.

Det har varit åratal av intensiv debatt grundad på total avsaknad av kunskap och närmast avskärmning från kunskap. Som det brukar vara, när ledningen är svag, är kunskapssökande ett hot, eftersom det undergräver den verklighet som en svag ledning grundat sina tidigare beslut på. Att i ett Vägverk som i ett eller två decennier grundat sin verklighet och sina anslag på myten att det är dubbdäcken som äter asfalten och på så sätt gör vägarna spåriga, var det säkert inte lätt att fäkta för att man skulle kontrollera om det inte istället var dåligt berg i bärlagren och därmed egen kompetensbrist som förrödde vägarna. Jag måste säga att jag känner beundran för de människor som mot denna kunskapsfientliga mobb orkade driva frågan om de undermåliga bärlagren.

Sossekäringar som kör 500 mil per år styr vägpolitiken.

Under lång tid har trafikpolitiken i Sverige styrts av sossekäringar som kör bil 500 mil om året. Det har lett till att landet snart fyllts av mitträckesvägar eller råttfällevägar som det väl egentligen är. För byggindustrin och alla anhängare av Östtyska arbetsmetoder är det alldeles utmärkta lösningar. Det leder till att trafiken sitter fast bakom traktorer och annan långsamtgående trafik samt att väghållning, plogning och utryckningsfordons framkomlighet såväl som möjligheterna att backa och ta en annan väg vid hinder försvåras, för att inte säga omöjliggörs. För byggindustrin har metoden det goda med sig, att det kostar nästan lika mycket att bygga om till en mitträckesväg, som att direkt bygga motorväg. Sedan är det inbyggt i metodvalet, att en så enfaldig lösning inte kan överleva, utan att man snart måste bygga om till motorväg i alla fall. Och då kommer bonusen för byggbranschen för då kostar det lika mycket som att bygga en motorväg – igen!

Sidoräcken istället för vägunderhåll.

Nu rasar hela Tornedalen över Vägverkets senaste tokerier. Längs vägsträckor som nyss iordningställts för nollvisionens stolligheter, med låga, flacka vägbankar, där Vägverkets entreprenörer nyss har varit och städat bort alla stenar, hinder och farliga föremål sätter nu Vägverkets folk upp sidoräcken. För oss som dagligen färdas på väg 99 framstår det först som fullständigt obegripligt hur man kan lägga skattemedel på att sätta upp sidoräcken utan att först åtminstone hyvla ned de högsta bergskedjorna och fylla igen de djupaste ravinerna i vägen. Istället kommer idioterna och monterar sidoräcken. Och Herre Gud min skapare – vad ska detta tjäna till, tänkte jag först, när jag hörde talas om detta.

Vägunderhållspengarna går åt till att skapa dödsfällor.

Det som kommer att ske är, att istället för att som hittills växa på bredden vintertid, kommer vägarna istället att bli smalare. I snörika trakter blir plogningen mycket svårare och vintervägarna periodvis mycket smalare och snöröjningen kraftigt fördyrad. Det handlar om rena sabotaget mot vägnätets driftskostnader och trafiksäkerheten. Det värsta är nog ändå, att räckena effektivt kommer att hindra oss norrlänningar att väja ned i diket, till den dämpande snön, när vi möter ett hot, t ex ett på tvären kanande lastbilsläp. Nu kommer vi istället inte undan, utan studsar tillbaka mot det annalkande dödshotet.

Vi kommer att få vidkännas kraftiga hastighetsbegränsningar för att mildra skadan av dessa stolligheter. Ändå får vi vara beredda på, att många av oss kommer att få följa nära och kära till graven helt i onödan. Och varför det? Bara för att någon/några beslutsfattare låtit sig mutas att genomföra ett helidiotiskt investeringsprogram. Var så god van der Kwasts efterträdare – utred och lås in fanskapet/-en!

Vägverket bör riva dessa stolliga kanträcken. Vi är inte beredda att låta oss dödas i trafiken för att skrupelfria vägverksfunktioner och beslutsfattare vill ha mutor.

Hämnd på grund av bloggen?

Det ligger i farans riktning, att den entusiasm med vilken Vägverket agerade politisk åsiktspolis i Kukkola och Karungi före jul, även kan sättas i samband med den blogg som jag skrev den 4 september med rubriken ”Förbifart Stockholm eller Krematorium Stockholm”. Som jag påpekade i den löser inte tunnelprojektet i fråga några trafikproblem i Stockholm. Några redan välsmorda potentater hade blivit ännu bättre smorda av projektet. Bloggen, och säkert annat också, har i alla fall fått den samlade begåvningsreserven på Vägverket att lista ut att det blir dåligt luft i tunnlar, något som annars minsta barn kan räkna ut. Motkrafterna ändrar då reglerna för mätning för att de ska passa önskat beslut. Få se hur lång tid det tar innan man också kan räkna ut att den skulle bli onödig och livsfarlig – sannolikt landets i särklass dyraste krematorium – dessutom möjligen övergiven, och till ingen som helst nytta, efter den första dödsbranden. Få se även vilket som väger tyngre – omsorgen om medborgarna eller omsorgen om mutorna.

Det kanske inte är helt fel om Vägverket kliver åt sidan och blir politiska åsiktspoliser på heltid. De håller ju på mycket med politik, men vägar tycks de ju inte kunna sköta…

Övertorneå den 26 december 2009

Mikael Styrman

.

Börja om från början.

.

Det är dags för Haparanda att bli något annat än ett uppsamlingsställe för politiker som exploaterar avundsjuka och missunnsamhet.

Före jul satte jag upp några anslag som påminde om den misshushållning av allmänna medel som pågår i Haparanda och även om några grova mutbrott.

Till skillnad från de många anslag, säkerligen utan tillstånd, som finns på andra platser i närheten valde jag skyltarnas placering noggrant, varför det inte fanns några trafiksäkerhetsinvändningar mot dem.

Det här fick visst den lokala nomenklaturan att hamna i vilt sken, för det tog inte länge innan de politiska åsiktspoliserna från Vägverket kom och stal våra skyltar. Således även de som inte ens var i närheten av Vägverkets områden eller vägar.

Man har utan tvekan dragit på munnen åt detta, man och man emellan. Hur kunde de frågorna vara så känsliga? Och vad trodde man sig uppnå med denna brandkårsutryckning?

Ja, det har nog varit en jobbig julhelg för Haparandas korrumperade pampar. Och inte utan viss rätt. För grova korruptionsbrott har de gjort och den byken ska tvättas offentligt. Det måste göras, av den enkla anledningen att det korrumperade sossestyret i Haparanda inte kan avvecklas utan att det finns något bättre att rösta på.

Det som massmedia finkänsligt kallar för ”Bucht-effekten” är ju inte någon Bucht-effekt. Snarare rör det sig om en mutkolvseffekt. Människor röstar inte på politiker som är dokumenterade odriftiga ordbajsare och kända mutkolvar och femtekolonnare - politiker som sitter på möten och propagerar för ”samarbetspolitik” därför att sosseriet har köpt dem med personliga förmåner. Det genomskådar folk och då kan de lika gärna rösta på något annat. I Haparanda blir det, tyvärr – sosseriet.

I åtminstone tre decennier har de borgerliga alternativen infiltrerats och urgröpts av dessa mutkolvar. Det är nu lämpligt, tre år efter att sosseriet klappade ihop på riksnivå, att även dessa kollaboratörer tar sin Mats ur skolan och släpper fram hederligt och driftigt folk, som på allvar kan utmana sosseriet utan att bara vara lismande låtsaspolitiker, som väntar på att bli matade av sosseriet. Matade med olika kommunala eller andra offentliga tillgångar, skräddarsydda tjänster och förmåner m.m.

Sosseriet har tackat för sig på riksnivå. Nu är det dags för Er att tänka på sortin Lars, Svante och Per-Arne och andra som i inte obetydlig mån känner sig träffade av beskrivningen ovan. Det är inte möjligt att återupprätta förtroendet hos väljarna med Er kvar. Haparandas borgerliga väljare vet inte ens hur demokrati fungerar, för det är så länge sedan det fanns en fungerande, omutad, opposition eller ett verkligt alternativ till sosseriet att rösta på.

Sanningen letar sig alltid fram. Ibland tar det lite tid. Hinder läggs ut i vägen som den måste forcera. Sanningens väg blir krokig ibland, men den letar sig alltid fram.

Övertorneå den 26 december 2009

Mikael Styrman

.

Humle & Dumle på nya äventyr.

.

Många undrar

hur det kommer sig att Konkurrensverket (nedan KKV) utformar ett interimistiskt vitesföreläggande om 200.000 kr per vecka, för att tvinga Ekfors att tända den numera, för bortslösade skattepengar, i onödan dubblerade vägbelysningen - särskilt som Ekfors belysning redan lyser. Kanske kan jag här sprida lite ljus över den saken.

Det mesta talar nämligen för att det är Dilletanternas Elitgarde som har slagit till igen, denna gång utan kamouflageuniformer och reservkraftsaggregat. Med sedvanlig precision har man ändå, ännu en gång, oavsiktligt lyckats sätta fingret på vilken erbarmligt låg kvalitet det är i den offantliga sektor som NationalSocialdemokratin lämnade efter sig när deras vanstyre ledde till sammanbrott år 2006. Fortfarande är den dysfunktionella byråkratin till stora delar omfångsmässigt intakt, vilket vi kan se i bland annat sjukförsäkringsturbulensen. Mer om detta i en separat blogg. Nu ska det handla om vägbelysningsintriger.

Humle & Dumle besöker Konkurrensverket.

Den norrbottning som råkade lyssna på Radio Norrbotten torsdagen den 26 november 2009, på förmiddagen, kunde höra att det aldrig blygsamma kommunalrådet i Haparanda skulle ut och, som han själv sade, uträtta stora saker för Norrbotten. Han sade inte det, men han menade nog, att han istället skulle uträtta stora saker åt sig själv. Med sig på resan hade han sin ständige vapendragare, Göran Perssons kompis och springpojke, landshövding Per-Ola Eriksson. Vart skulle då dessa dilletanter och vilka stordåd skulle de uträtta?

Övervägande indicier talar för att de besökte Charlotte Zackari, numera avdelningschef på KKV:s juridiska avdelning. Ni minns Charlotte Zackari? Hon som var chefsjurist på Energimarknadsinspektionen tidigare och hade Nationalsocialdemokraternas uppdrag att stjäla Ekfors och åkte runt i Tornedalen, som en amerikansk presidentkandidat, i sina strävanden att piska fram en hatstämning mot Ekfors. Hon har fortfarande inte fått avsked på grått papper från statlig tjänst, trots att hon verkligen försökt kvalificera sig härför, och hon tycks ha svårt att acceptera sina tillkortakommanden trots hennes rikliga oegentligheter, i den nyss nämnda bataljen.

Förmodligen gick det till så här:

Torsdagen den 26 november 2009 besöker Sven-Erich Bucht och Per-Ola Eriksson Stockholm och KKV, där de sammanträffar med Charlotte Zackari och KKV:s nya Generaldirektör Dan Sjöblom. Han är ny på jobbet.

Sent på fredagen den 27 november 2009 distribuerar KKV sitt vitesföreläggande per mejl och följer upp per post nästföljande vecka.

För säkerhets skull har vitesföreläggandet antedaterats till onsdagen den 25 november för att det inte ska synas att det finns ett samband mellan musketörerna Bucht och Erikssons besök i Stockholm och vitesföreläggandets tillkomst.

Av, förmodligen, samma skäl nämns inte Charlotte Zackaris namn i beslutet.

Köckenmödding

Den som har följt turerna kring tvångsförvaltningen m.m. av Ekfors, minns kanske de nära relationerna mellan å ena sidan Charlotte Zackari och Energimyndigheten, senare Energimarknadsinspektionen och å andra sidan Buchten och Haparanda Kommun. Även hur de bland annat anlitade samma advokat, avhöll ett antal möten gemensamt, men utan Ekfors närvaro trots att beslut om Ekfors nät fattades osv. Allt detta trots att kutymen, åtminstone i en fungerande rättsstat, bjuder, att man ska hålla boskillnad mellan en statlig specialmyndighet och en part i en tvist vilken myndigheten förväntas försöka lösa. Att använda samma advokat när man kan ha motstående intressen är en dödssynd. Så ser ju dessvärre köckenmöddingen ut, som nationalsocialdemokraterna lämnat efter sig. Olika grenar på det socialistiska, eller om man så vill nazistiska, trädet växer in i varandra, på ett sätt som inte står i överensstämmelse med våra grundlagars intentioner.

KKV befrämjar kommunal illojal konkurrens.

Det framgår inte hur KKV har kommit fram till att det skulle finnas några sådana synnerliga skäl som skulle kunna föranleda ett vite på 200.000 kr per vecka mot Ekfors? Vi har en situation där vi idag har en privat vägbelysningsoperatör och kommunen använder skattemedel för att försöka konkurrera ut det privata alternativet. Dessutom skaffar sig kommunen en otillbörlig konkurrensfördel genom att underlåta att betala den tidigare vägbelysningsentreprenören och istället använder de orättfärdigt undanhållna medlen till att uppföra en ny, konkurrerande, vägbelysningsanläggning. Och den svenska konkurrensmyndigheten utfärdar ett extremt kraftfullt vite mot det privata alternativet som blir utsatt för osund konkurrens!

Konsekvensen av detta torde vara att KKV sannolikt jobbar mot helt andra mål än konkurrensmyndigheterna i resten av Europa.

Ny GD förd bakom ljuset?

Egentligen är det inte min sak att försvara KKV:s åtgärder. Det är Generaldirektören Dan Sjöbloms sak, ytterst kanske berörd ministers sak. Men jag kan inte låta bli att spekulera i, om det kan vara så att Charlotte Zackari och Humle & Dumle underlåtit att informera om att Ekfors redan 24-25 augusti tänt belysningen och därefter själva tillhandahåller belysningen. Talade de om att den aktuella dubblerade vägbelysningen bara omfattar ca en sjättedel av all belysning inom Ekors område i Haparanda kommun? Talade de om att berörda elabonnenter/kommuninvånare samt övriga fem sjättedelar redan har belysning som tillhandahålls av Ekfors, som lyser, och som kommunen inte betalar för? Ljög Charlotte och gänget uppsåtligen för GD? Lät de honom vara i fel tro och underlät att ställa till rätta eller var han rent av i så hög grad med på noterna att man inte behövde ljuga för honom?

Angelägna frågor som behöver få svar för att KKV:s trovärdighet ska kunna återupprättas.

Misslyckat försök till normalisering.

Bakgrunden till att Ekfors tillhandahåller vägbelysning är, som den minnesgoda läsaren kan erinra sig, att när nationalsocialdemokratin och deras vapendragare, i en massiv myndighetsattack, försökte konfiskera Ekforsbolagen slutade kommunerna, på torpeden Buchts uppdrag, att betala för vägbelysningstjänsterna. Efter många års bristfällig betalning tvingades bolaget upphöra med leveranserna, för att få kommunerna intresserade av att få igång vägbelysningstjänsterna. Det har senare Övertorneå kommun gjort efter att nationalsocialdemokraterna förlorat makten i Övertorneå.

Tanken var naturligtvis, att kommunerna ganska snart skulle känna av ett tryck från medborgarna som fick dem att återuppta betalningarna. I det avseendet hade vi underskattat kraften i det socialistiska arvet.

Historiens arv.

Studerar man vad som hänt i omvärlden kan man finna, att den socialistiska ledningen i Östtyskland lät bygga en mur genom landet, och runt Väst-Berlin, varefter man lät skjuta medborgare till döds, som försökte fly från öst till väst. Det pågick från augusti 1961 till den Östtyska nationens sammanbrott i november 1989, dvs under mer än 28 års tid. Det hade förmodligen pågått än om inte hela nationen hade brutit samman av det socialdemokratiska vanstyret. Det hjälpte inte hur mycket Ingvar Karlsson än åkte dit och pussades.

I Östtyskland tvingades medborgare som ville köpa bil vänta i femton år (!) på att få köpa en Trabant – det enda alternativ som fanns. Det var ett efterblivet tvåtaktsmissfoster, som var föråldrat redan vid introduktionen i början av 1960-talet, och som sedan inte utvecklades alls under tiden fram till Östtysklands sammanbrott 1989, nästan 30 år senare.

I Sovjetunionen omhändertog den socialdemokratiska ledningen maten i Ukraina, i samband med tvångskollektiviseringen av jordbruken, och lät befolkningen vara så länge utan mat att ca 10 miljoner människor dog av svält.

Den bedömning jag gjort, är att det därför är upp till Ekfors om Ekfors kunder ska få någon vägbelysning. Om det hänger på den socialistiska kommunledningen, och de mutkolvar i andra partier som svansar efter sossarnas minsta vink, får kommuninvånarna vara beredda på att sitta länge i mörker. Mutkolvarna ser till sina egna intressen, allt annat får underordna sig. Historien lär oss, att det nog inte finns någon bortre gräns för hur länge en socialistisk ledning kan hålla befolkningen utan belysning om de bestämt sig för att det gynnar partiets intressen.

Arbetarekommunens ordförande vandaliserade.

Det är därför som Ekforsbolagen tänt belysningen 24-25 augusti i år. Tyvärr drog det ut lite på tiden innan vissa mindre delsträckor fick ljus. Det berodde på att Vägverket spelat under täcket med Buchten upprepade gånger. Under förbrukande av avsevärda medel, byggde de en gång- och cykelväg i Mattila, för att med statliga medel dölja det s-märkta kommunalrådets debacle med vägbelysningen. Gång- och cykelvägen var nämligen förevändningen för att lyckas belasta statskassan med vägbelysningen och ha någon möjlighet att få den inkopplad.

Utan vårt hörande rev de självsvåldigt bort vår belysning. Vägverket nyttjade en byggfirma som, i gammal känd myglarstil, höll sig med en ordförande i en arbetarekommun som arbetsledare. Det ansågs normalt under socialisttiden och underlättade för byggföretaget att hålla sig med jobb utan att besväras av konkurrenter. Ännu har det förfaringssättet inte städats bort överallt men det vore intressant att veta hur vanligt det är. Det hade varit mer angeläget för KKV att granska det förhållandet istället. Under nämnde politikers sakkunniga ledning gjordes omfattande skador på vårt belysningsnät i Mattila – även det nät som skulle finnas kvar. Delar av det hade kunnat åtgärdas tidigare, men eftersom jag satt i politiskt fängelse under hösten hade jag inte möjlighet att följa upp det. Det krävs nog en sossepamp eller en socialdemokratisk flaskkastare (politruk som det kallas i andra kommuner) för att tro att saker fungerar bättre om man sätter elverkschefen i politiskt fängelse.

Övertorneå den 26 december 2009

Mikael Styrman

.

22 st Rolls-Royce Ghost som tjänstebil.

.

Jag har tidigare, i inlägget ”Med dumheten som vägvisare” behandlat polisflygets uppbyggnad och vilka konsekvenser det får. Här några ytterligare synpunkter.


Rolls-Royce som tjänstebil.

En Rolls-Royce Ghost kostar lika mycket att köpa som 8 st Volvo S80. Om Fredrik Reinfeldt, hans chaufför eller vilken annan statsanställd bilförare som helst, hade kommit på idén att yrka på att få färdas i en Rolls-Royce Ghost i tjänsten, skulle det nog väcka mycken irritation här i jämmerdalen, i den nationalsocialdemokratiska missunnsamhetens vagga, Sverige.


167 st Volvo S80 som tjänstebil åt en man.

Om någon/några av dem istället hade kommit på idén att de, för skattebetalarnas pengar, skulle köpa en bil som gör samma arbete som en Rolls-Royce Ghost eller Volvo S80, men kostar lika mycket som 22 st Rolls-Royce Ghost eller 167 st Volvo S80, skulle nog många anse att vederbörande hade förlorat förståndet. Även i det vanligtvis hovsamma Sverige skulle det kunna leda till krav på giljotineringens införande i samband med rättsskipning.


1.167 st Volvo S80 ger sju poliser tjänstefordon.

Det är ungefär vad som skett när polisen upphandlat sitt helikopterflyg. Istället för 50 st Robinson R44 Policecopter för 4,6 Mkr/st har man köpt sju st Eurocopter EC-135 för i dag motsvarande 50 Mkr/st. Man har därvid sammantaget förbrukat motsvarande lika mycket pengar som det idag skulle kosta att köpa 152 st Rolls-Royce Ghost eller 1.167 st Volvo S80. För att göra vansinnet begripligt – detta bara för att tillfredsställa sju statliga fordonsförare – eller, vem är det som har blivit tillfredsställd genom denna upphandling? Som tidigare nämnts har det lett till att polisen saknar det stöd som ett fungerande polisflyg skulle erbjuda.


Demoralisering följer på förslösade anslag.

Om landet, och dess skattebetalare, badade i pengar, så att det var problem med att lyckas göra av med alltihop skulle det väl vara ok. Nu är det ju inte riktigt så. Staten är skuldsatt och blir än mer skuldsatt. Det är de flesta medborgare också. Medborgarna plågas av dignande skattebördor, arbetslösheten breder ut sig och framtiden ser inte enbart ljus ut.

Sättet man skött polisens helikopterupphandling på har resulterat i, att polisens anslag inte räcker till för att utrusta poliserna på sådant sätt att de med nöjaktig säkerhet kan ingripa mot den grova organiserade brottsligheten. Till exempel har polisen i åratal saknat godkända skyddsvästar och har fått hålla till godo med utdömda västar som bara skyddar mot lätta handeldvapen, kanske inte ens det. Det är inte så konstigt om polisen demoraliseras när man ser att tilldelade anslag förslösas, eller förskingras, och att det leder till att polisen på fältet förvandlas till, om inte kanonmat så i alla fall, kulsprutemat. Istället för att ingripa mot den grova brottsligheten överlåter polisen åt den oskyddade allmänheten att ta smällen, genom att polisen väljer att komma sent till platsen.


Lyckade rån genererar fler rån.

Eftersom polisen inte möter den organiserade brottsligheten och förhindrar att de undkommer med rånbytet, som vanligtvis inte återfinns, genereras nya mycket grova rån, eftersom det snabbt sprider sig i kriminella kretsar, hur den svenska polisen jobbar.


Alternativa arbetsmetoder.

För att kompensera för brister i utrustning och kompetens, har polisen utvecklat alternativa arbetsmetoder. Vi har länge kunnat se vad som är på väg att ske, även om alla inte är införstådda med vad det är som händer.


Hollywood-manér.

Efter grova rån rustar polisen sig med USA-inspirerade masker och med nationella insatsstyrkan och ger sig ut på filminspirerat fiske med den stora trålen, med det finmaskiga nätet. Med carte blanche från åklagaren slår man sig bokstavligen in hos ett antal familjer, som av någon anledning tilldrar sig polisens intresse. Under förevändning att man misstänker någon i familjen för delaktighet i ett nyligen utfört rån hemsöker man familjer som bor för flott, kör för flott bil, lever på för stor fot, har irriterat någon polis, någon politiker eller någon politisk gruppering. Utan att de ”misstänkta” konfronterats med eller fått bemöta misstankar som någon (det är aldrig känt vem) hyser mot dem, utsätts familjen och dess hem för en våldtäkt. Familjens hem hemsöks, datorer släpas iväg för noggrann granskning av nyfikna och/eller avundsjuka, med rätt eller orätt. Glömd är den juridiska grundbult som säger att en människa ska betraktas och behandlas som oskyldig tills motsatsen bevisats.


Lyckta dörrar.

För att polisen ska komma undan kritik i media anhålls snabbt ett antal personer godtyckligt. De häktas i hemliga förhandlingar, bakom lyckta dörrar, på grund av diffusa och kanske inte alls preciserade skäl, samtidigt som de ”misstänktas” försvarsadvokater beläggs med yppandeförbud. Allt för att dölja den polisiära inkompetensen.


Sönderslagna liv.

Vanligtvis leder detta till att polisens handlingskraft hyllas av okritisk media. Därefter får mer eller mindre oskyldiga människor, och deras familjer, sina liv sönderslagna av inkompetent och hänsynslös polis. De får sitta häktade långa tider och deras sociala liv och eventuell näringsverksamhet läggs i ruiner. Ibland drabbar det skyldiga. Ibland drabbar det oskyldiga. Men alltid är det slumpen som styr och något räfst och rättarting riktas inte mot polis, åklagare och domstolar som beter sig nog så kriminellt och hänsynslöst som de brottslingar som polisen förutsätts jaga.


Friges i tysthet.

Efter en tid, när medias uppmärksamhet lagt sig, släpps de häktade i tysthet, i brist på bevis. Polisen tillförsäkrar sig att deras offer håller tyst om polisens arbetsmetoder med hjälp av hot framställda med stöd av bevis eller ”brottsmisstankar” i något helt annat sammanhang, som, i bästa fall, framkommit som sidovinster genom nämnda husrannsakningar.


MORAS i statsförvaltning och rättsväsende.

Statsminister Fredrik Reinfeldt har nyligt uttalat att lag gäller lika för alla i Sverige. Vi kan alla samtidigt se det ovan beskrivna utspela sig, även om inte alla förstår vad det är som händer. Samtidigt stjäl polis och åklagare som korpar från beslagtaget gods i Malmö, bara för att nämna ett ytterligare exempel.

Till Statsminister Fredrik Reinfeldt och Justitieminister Beatrice Ask:

- Lennart Geijer, Ove Rainer, Hans Holmer och Ebbe Carlsson är döda. Thomas Bodström är avsutten. Det är nu hög tid att göra något åt pajaserierna inom polis, åklagarväsende och domstolsväsende. Att fortsätta att ansvarslöst förstöra anslagen inom viktiga förvaltningsområden är inte acceptabelt. Att göra de kinesiska folkdomstolarna till slutinstans i rättstvister och förvandla hovrättens eventuella överprövning till en sömnig parodi på bioföreställningar är inte vad som menas med att trygga rättssäkerheten. Jag är införstådd med att detta är problem som den nuvarande regeringen i hög grad ärvt. Det duger emellertid inte att sitta och ducka om man bett om, och fått, folkets förtroende i val, för att regera landet. Efter tre års maktinnehav är det hög tid att börja göra något åt eländet, även om det berör parter med vilka man vill hålla sig väl.

Det är inte acceptabelt att den svenska polisen använder helikoptrar som kostar lika mycket som 22 st Rolls-Royce när det finns likvärdiga alternativ till en tiondel av kostnaden.

Gulag-Kolmården torsdag den 1 oktober 2009

Mikael Styrman

Med dumheten som vägvisare.

.

Vad ska vi ha polisflyget till?

Vad är syftet med polisflyget? En sorts window-dressing? Ska det bara bränna diesel och stå och hovra på halvhög höjd över Stockholm för att visa upp sig i samband med statsbesök? I så fall passar det nuvarande polisflyget bra. Det är dyrt och meningslöst och duger inte till mycket annat än att övervaka evenemang som är kända långt i förväg. Nyttan med det är dock synnerligen tveksam och kan göras både bättre och billigare med en blimp förankrad vid en pollare utanför Stockholms Stadshus. Den tekniken var känd redan under första världskriget och är mycket billigare än svenska polisens helikopterblimp.


Lika nödvändigt som en svensk astronaut.

Det nuvarande polisflyget är dessvärre oförmöget att utföra några polisiära uppgifter av betydelse. Även om det må låta lite föraktfullt är det nuvarande polisflyget ungefär lika nödvändigt som en svensk astronaut. Med all respekt för Christer Fuglesang förhåller det sig dessvärre så, att Sverige har inte behövt, behöver inte och kommer inte att behöva någon astronaut. Att vi ändå har det är mest att tillskriva nomenklaturans självsmekeri och ett stort överuttag av skatter. Det tilltalar nomenklaturans självbild att Sverige deltar i rymdverksamhet jämte USA och Ryssland. Någon annan nytta av det har vi inte.


Även staten bör fokusera på kärnverksamheten.

Vi har nyss haft en intressant debatt om att kommunerna har god ekonomi om de använder skatteintäkterna till kommunal kärnverksamhet istället för att strö dem omkring sig på allt möjligt nonsens. Denna debatt är i lika hög grad tillämplig på statens verksamhet.

Sänk skatterna och använd statens inkomster till nödvändigheter så slipper vi det problemet. Det retar ju bara upp folk som har svårt att klara sig på det som blir kvar när staten stulit merparten av deras inkomst att man på detta sätt håller på och leker bort deras pengar.


Polisflyget – världens dyraste attrapp?

Om man inte har högre ambitioner än att polisflyget ska användas till att bränna diesel hovrande över Stockholm på medelhög höjd, i sedan lång tid planerade insatser, då kan nuvarande helikoptermodell vara lämplig, eftersom den är tystare än tidigare använda Bellhelikoptrar. Då gör det inte heller så mycket att de hangareras ute i Myttingen, i nära nog obevakade lokaler, som det tar lång tid att ta sig till och lång tid att rycka ut ifrån.

Om polisflyget däremot, som i andra länder, ska kunna användas i aktiv polistjänst, rycka ut när brott begås som inte har aviserats i förväg, är tidsfaktorn väsentlig. Då kan inte helikoptrarna stå ute i bushen bortom en massa småvägar. Ska polisflyget göra någon nytta måste helikoptern helst redan befinna sig i luften när något händer, i andra hand vara garagerad på taket av polishuset på Kungsholmen, med kort utrycknings- och framflygningstid och nära till förstärkningar. I tredje hand kan den möjligen befinna sig på Bromma eller någon annan flygplats, flottilj eller regemente.

Då måste det också finnas utbildade piloter i skiftgång, besättningar som kan lösa av arbetande besättningar vid långdragna insatser, sjukdom osv - Finns det?


Får inte flyga i sträng kyla.

Bells JetRanger och LongRangermodeller som polisen tidigare använde sig av har inga temperaturbegränsningar. Den Eurocopter EC-135 som polisen numera använder sig av får inte flygas i sträng kyla. Det innebär att vid förhållanden då polisflyget skulle kunna vara viktigare än vid någon annan tidpunkt, med hänsyn till Sveriges klimat, får polisens helikoptrar inte flyga. Då är det en klen tröst att EC-135:an är tystare och snabbare än tidigare använda modeller.

Rånet mot värdedepån i Västberga onsdagen den 23 september 2009 visade, med all önskvärd tydlighet, att ett polisflyg bestående av ett fåtal EC-135:or är helt underlägset till och med äldsta sortens JetRanger.


En bort, sex i minne.

Polisen köpte ursprungligen sju st EC-135:or, vilket är helt otillräckligt för att kunna hålla ett fungerande polisflyg i Sverige. En sköt polisen ned själva när man övade luftlandsättning av nationella insatsstyrkan i Göteborg, med skarpladdade vapen. Att döma av hur prestigebunden man är inom den offentliga sektorn i allmänhet, och inom polisen i synnerhet, lär vi inte bli av med EC-135:orna med mindre än att nationella insatsstyrkan får öva sex gånger till. Men då använder väl stekarna inom polisflyget skattepengarna till att köpa någon ännu dyrare helikopter i ännu färre exemplar….


Långsamma och väderberoende.

Helikoptrar är förhållandevis långsamma och mycket väderberoende. Om man har få helikoptrar hamnar man lätt i situationer där man har lång utryckningsväg och därmed lång utrycknings- och framflygningstid. Ofta är det flygbart väder där maskinen står och där den behövs men oflygbart någonstans emellan.


Oacceptabla utryckningstider.

Om det ska vara någon mening med att använda helikopter vid brottsbekämpning är utryckningstiden, inklusive framflygningstiden, central. Hur ser det då ut med nuvarande struktur på polisflyget, med sex helikoptrar stationerade med en i vardera Luleå och Östersund och två vardera i Stockholm och Göteborg? Här nedan några större orter i Sverige och framflygningstider, exkl utryckningstider, för polishelikoptern:

Göteborg-Malmö, 276 km, 1 h 12 min
Göteborg-Kalmar, 336 km, 1 h 28 min
Göteborg-Jönköping, 149 km, 39 min

Göteborg-Kristianstad, 266 km, 1 h 9 min
Göteborg-Växjö, 228 km, 1 h
Göteborg-Karlstad, 248 km, 1 h 5 min

Stockholm-Falun, 224 km, 58 min
Stockholm-Linköping, 202 km, 53 min
Stockholm-Örebro, 196 km, 51 min

Östersund-Hudiksvall, 264 km, 1 h 9 min
Östersund-Sundsvall, 188 km, 49 min

Luleå-Umeå, 269 km, 1 h 10 min
Luleå-Kiruna, 340 km, 1 h 29 min

Anm. på grund av nuvarande vistelse i politiskt fängelse är redovisade avstånd vägavstånd. Framflygningsavstånden är som regel något kortare. Uppgivna värden gäller vid vindstilla. Vid motvind kan framflygningstiden vara väsentligt längre. En antagen genomsnittlig marschhastighet om 230 km/h har tillämpats.

Om detta kan kommenteras, exempelvis beträffande en av de kortare framflygningarna, Östersund-Sundsvall:

Om polishelikoptern, vid ett större rån eller grövre våldsbrott, som akut hotar allmänheten, behöver 49 min för att flyga fram – vad är det för mening med att över huvud taget sätta in helikoptern? Det rån som ännu pågår efter 49 minuter, det måste väl ändå utföras av svenska poliser och kan i så fall klaras upp på kontoret i efterhand?


Olämplig helikoptermodell.

Med detta vill jag ha sagt, att man inte kan bygga upp ett polisflyg i ett glesbefolkat land som Sverige, baserat på dyra helikoptrar som EC-135, för det skulle bli oacceptabelt dyrt. EC-135 kostar idag, utrustade för svenska polisen, ca 50 Mkr/st. Ursprungliga 7 st inköpta motsvarar således ca 350 Mkr.

Den svenska polisen kunde, och kan, istället välja exempelvis Robinson R44, som kan utföra väl över 90% av de uppdrag polishelikoptern har att utföra. Den kostar i polisutförande ca 5 Mkr/st. Svenska polisen känner sig för viktig för att använda den och det verkar inte finnas någon som utövar tillsyn över polisen, och ser till att polisen väljer kostnadseffektiva lösningar.

Helikoptrar har gott andrahandsvärde. Polisen bör därför sälja EC-135:orna och istället inköpa ett större antal Robinson R44 i polisutförande, samt ett mindre antal tvåmotoriga helikoptrar i en prisklass som är rimlig. Detta kan ske inom ramen för det inbytespris polisen får för sina nuvarande EC-135:or och den kostnad polisen står inför, för att låsa in sina oanvändbara leksaker. På så sätt kan hela landet få polishelikopterfunktionen. De kan med stöd av det stora antalet, och att det blir nära till reservhelikoptrar, förvaras under normal flygplatssäkerhet. Alla flygplatser av betydelse är inhägnade och bevakade. Man behöver således inte bygga något Fort Knox för polishelikoptrarna. Idag kan alla polishelikoptrar i en landsända slås ut av ett dagisbarn som handskas ovarsamt med innebandyklubban. Helikoptrarna kostar Sveriges skattebetalare 50 Mkr/st och polisen har inte ens så mycket ansvar att de duger till att låsa in dem och larma dem ordentligt. Nog andas det ett betydande förakt mot utsugna svenska skattebetalare.


Rätt helikoptermodell möjliggör över 50 helikoptrar – ger ändå sänkta kostnader.

Valde man istället R44, som används av många poliskårer runt om i världen, skulle man kunna ha tre polishelikoptrar vardera i Malmö, Kristianstad, Kalmar, Jönköping, Göteborg, Linköping, Karlstad, Örebro, Stockholm, Uppsala, Falun, Söderhamn, Sundsvall, Östersund, Umeå, Luleå och förslagsvis en i Kiruna. Det blir sammanlagt 49 st, vi kan avrunda till 50, vilket motsvarar en investering om 250 Mkr. Man skulle även ha råd att driva dem och utbilda tillräckligt mycket piloter för att alltid ha tillgång till piloter eftersom R44:an kostar ungefär 1/5 av vad EC-135:an kostar att använda per timma.

En stor stad som Stockholm borde absolut ha polishelikoptrarna på taket till polishuset på Kungsholmen. Då har man tillgång till dem på nära håll. Man har tillgång till piloter och man slipper leka Björn Waldegård på vägen ut till Myttingen om det händer något som inte är planerat veckovis i förväg, till exempel ett, eller flera, brott.


Internationell jämförelse.

För att få ett mått på hur hopplöst felstrukturerat det svenska polisflyget är kan vi jämföra med Los Angeles som har en befolkning om 12,9 miljoner människor och 18 polisflygenheter (12 st Aerospatiale B2, 4 st Bell 206, 1 st Bell Huey samt ett flygplan King Air 200), på en yta ungefär motsvarande Stockholms. Var och en av de 17 helikoptrarna är tillräckligt nära för att kunna vara backup åt varandra. Och den svenska polisen har som tidigare nämnts sex helikoptrar fördelade över ett land som är 1.700 km långt.


Tvåbladiga helikoptrar ger billig infrastruktur.

Tvåbladiga helikoptrar, som Robinson R44 och Bell Jet- och Longranger, kan garageras i nära nog vilken industrifastighet som helst eftersom de går att ta in och ut via vanliga industriportar. Nästan vilket större garage som helst duger. En vanlig industriport kostar ca 40-50 tkr. Flerbladiga helikoptrar, som polisens EC-135, kräver specialtillverkade tältduksportar, som ur skyddssynpunkt är rena skämtet och som kostar i intervallet 0,5-1,0 Mkr.

Det finns gott om industrifastigheter på begagnatmarknaden som i princip är färdiga att flytta in i. Tillgången på fastigheter med specialportar är inte lika självklar.


Den polisiära självbilden.

Samtidigt kan man passa på att avliva polisens glorifierande bild av sig själva, av Biggles-myten. Polisens flygare odlar myten om sig själva som hjälten som tar helikoptern till Sydpolen på en överlevnadsexpedition, i instrumentflygväder, och på vägen dit räddar nödställda vilsegångna, tar fast fortkörare, fångar bankrånare, övervakar en EU-ministerkonferens, fångar några inbrottstjuvar, en drogpåverkad bilförare samt förlöser två havande kvinnor – allt på en och samma resa. Det är den polisiära självbilden och enligt denna är också polishelikoptrarna utrustade. Det är helt onödigt och sker på bekostnad av räckvidd och aktionstid. Den mesta utrustningen behöver inte alls finnas med. Den kan finnas, och finns, i assisterande polisbilar och kan finnas i väskor i hangaren. Man tar helt sonika med sig rätt väska för uppdraget när man blir utkallad. Med fler helikoptrar och piloter kan man även få undsättning och avlösning, eller kompletterande utrustning med backuphelikoptrar, vilket idag i de flesta fall är omöjligt.


Verkligheten bakom självbilden.

Den polisiära självbilden är långt från verkligheten. Verklighetens svenska polis är känd som drift-kucku internationellt för sin förmåga till mörkläggning av oegentligheter. Verklighetens polis har galonklädsel i bilen för att det vanligaste jobbet är att skjutsa fyllon och knarkare för att sedan stå och titta på som fån när den organiserade brottsligheten rånar värdedepåer och värdetransporter. Undra på att våra fängelser är fulla med oskyldigt folk. Om inte det går att få ordning på den svenska polisen, när de ändå inte ingriper när grova brott begås, utan bara är intresserade av att sitta och skyffla papper i efterhand, filosoferande över vad det var som hände, varför inte helt sonika lägga ned polisen och utrusta socialen med blåljus och galonklädsel och låta dem skjutsa fyllona och knarkarna? Då kan polisen få sitta på kontoret och plocka med sina papper i fred.

Nu ska alltså självbedrägeriet fortsätta. Ytterligare skattemedel ska skjutas till för att ett intill oduglighet felinvesterat polisflyg i framtiden ska förvaras under Fort Knox-liknande förhållanden.


Gör något åt detta.

Det kan finnas anledning att komma ihåg Winston Churchills ord, efter blitzen, med mindre modifieringar:

aldrig har så många,
haft så få,
att tacka för så lite
och för så mycket pengar.

Hur kan vi ha så låga krav på prestation i den offentliga sektorn att man får göra ett sådant fiasko av polisflyget och ha jobbet kvar? Hur har man över huvud taget kunnat bygga upp ett polisflyg som är baserat på att man rycker ut från Myttingen? Tror man att banker, värdedepåer och värdetransporter rånas av gamla gummor som sedan flyr med hjälp av rullstolar och rollatorer? Är man helt sonika så rädd för brottslingarna, att man medvetet håller sig undan och låter den oskyddade allmänheten ta smällen?

Sosseriet lämnade efter sig ett överadministrerat land under administrativt sammanbrott. Det gäller av allt att döma även, eller kanske framför allt, polisen. Vi bör bygga upp ett polisflyg som duger till annat än att trakassera dissidenter med.

Jag tycker att Du ska ta det här personligt, Beatrice Ask. Du bör absolut göra något åt det för om det fortsätter, och inget har gjorts i frågan, kommer det snart att framstå som Ditt fel.

Dumheten är människans eviga följeslagare men den behöver inte nödvändigtvis vara hennes vägvisare. Det mesta tyder på att det är just det som har skett i fråga om polisflyget.
– Till verket, Beatrice!

Gulag-Kolmården söndag den 27 september 2009

Mikael Styrman

Sveriges skogsägare kräver sin rätt!

.


Tage Erlander och Olof Palme är döda sedan länge. Mycket av vad de ställde till med lider vi på många sätt av fortfarande. De lämnade efter sig ett högskattesamhälle under moraliskt och effektivitetsmässigt sammanbrott. Bland andra saker som de kommer att bli ihågkomna för, när den nationalsocialdemokratiska indoktrineringen klingat av, var de med och förvandlade Sveriges skogsägare till någon sorts tredje klassens samhällsmedborgare.

I Sverige får skogsägarna sina ägor hemsökta av internationella företag och internationella brottssyndikat som skövlar marken och bortför malmen eller som idkar rovdrift på bär och annat på marken med hjälp av influget folk med slavkontrakt, var som helst i världen ifrån.

Det ankommer nu på Erlander och Palmes politiska arvtagare att återbörda de stulna tillgångarna och rättigheterna till Sveriges skogsägare. Alternativt kan de genomdriva att svenska skogsägare får rätt att fritt organisera industriell och internationell bär- och tryffelsökning i England, Tyskland, Frankrike, Italien med flera EU-länder.

.

Leve Höger-Vänster-partiet!

.

Ledande socialdemokratiska politiker och funktionärer som låter statliga Vin & Sprit skaffa sig vingårdar i Frankrike, för att nomenklaturan ska ha någonstans att förlusta sig, på skattebetalarnas bekostnad och skattefritt, tillsammans med släkt och vänner.

En finansminister Bosse Ringholm som fifflar så mycket tygen håller för med svarta pengar i ”sin” idrottsförening, vilken i likhet med snart flertalet andra idrottsföreningar, har en allt större svart ekonomi.

En partiledare Mona Stahlin och en kyrkominister Lena Adelsohn Liljeroth som skippar kyrkovalet till förmån för en resa till Mallorca för att delta i festfixare Bindefeldts femtioårsfest.

En statsminister Fredrik Reinfeldt som undslipper sig att i Sverige gäller lagen lika för alla.

Vad har de alla gemensamt? - Jo, åtminstone det, att de alla är grenar på elitismens och vänskapskorruptionens träd.


Fifflande idrottsföreningar.

När idrottsföreningar, trängda som övriga landet, av statens övertaxeringar för att föda en allt dyrare och allt ineffektivare byråkrati, börjar fiffla med skatten för att klara sig – vart är vi då på väg? Idrottsföreningarna skulle enligt sosseriet ge folket höga ideal och moralisk fostran. Det gör de också - i skattefuskande. Rättsväsende och skatteverk lär sig att blunda – åtminstone när ledande politiker är inblandade.


Partiledare och ministrar som prioriterar kändisfester framför val.

Vad skickar Mona Sahlin och Lena Adelsohn Liljeroth ut för budskap när de prioriterar Mikael Bindefests kändiskalas på Mallorca framför ett val? De skickar en kraftig käftsmäll till det svenska folket om att de skiter fullständigt i Er! Ni har att välja på partierna och i princip på de listor som partikanslierna har satt samman. Packen och rätten eder härefter – dumsvenskar!


Många års hula-hula-dans.

I decennier har framträdande borgerliga låtsaspolitiker dansat hula-hula med sosseriet och varit borgerliga låtsaspolitiker, utan annan inre eller moralisk kompass än den egna välfärden.

Det går att förstå, att det måste ha tett sig som en attraktiv genväg, att samarbeta med en då till synes orubblig och allsmäktig socialdemokrati. Men går det att göra det och ändå behålla sin inre moraliska kompass? Går det att den ena dagen vara korrumperad samarbetspolitiker som på olika sätt belönas av det ”statsbärande” partiet, för att sedan nästa dag vara hederlig och fri från hämmande kopplingar till ett korrumperat statsbärande eller före detta statsbärande parti? Naturligtvis går det inte. Därav följer alliansregeringens stora svårigheter att ta itu med den ineffektivitet, korruption och rättsröta som nationalsocialdemokratin lämnat efter sig. Nästan vilket missförhållande som helst som man vill börja rota i visar sig innehålla kopplingar till tidigare, och/eller nuvarande, etablerade borgerliga politiker med framskjutna positioner, eller åtminstone så mycket kontaktnät och inflytande, att man inte rakt av kan klassa dem som ofarliga. Om man måste ta sådana hänsyn blir det inte så mycket av förändringsarbetet. Då blir det inte så många onödiga myndigheter nedlagda. Tvärtom kan det visa sig behövas fler onödiga myndigheter efter ett tag.


Statsbärande parti.

Socialdemokratin såg sig länge som, och drog sig inte för att kalla sig, statsbärande parti. Vi som hade en borgerlig grundsyn, och framför allt demokratiska värderingar, åsåg med stigande ilska, och lärde oss att förakta, hur socialdemokratin under pågående förvandling till nationalsocialdemokrati visade vad det innebar att vara statsbärande parti.

Statstjänstemän i horder, som fått sitt jobb inte i första hand på grund av kompetens, utan på grund av medlemskap i partiet, började gå omkring med en röd knappnål i kavajslaget, för att visa andra likaledes på politiska meriter rekryterade statstjänstemän, att de var sossar och därför skulle favoriseras i sin tjänstutövning.

Socialdemokratin blev partiet som alla kunde rösta på och som lovade allt åt alla. Därmed kunde alla känna sig hemma i partiet. Men det var nog mycket därför partiet gick under. Det gick inte att vara vän med alla. Det gick inte att samla direkt motstående intressen i samma parti. Den som håller sig väl med alla är inte vän med någon.

Detta vill tydligen Fredrik Reinfeldt nu att Nya Moderaterna ska efterapa. Nya Moderaterna ska bli det nya statsbärande partiet. Partiet där medlemskap löser alla problem, för alla moderater. Det bådar inte gott – varken för Nya Moderaterna, för kampen mot korruptionen eller för kampen för att återvinna den svenska demokratin och rättssäkerheten.


Lag gäller lika för alla.

Om Fredrik Reinfeldt säger att lagen gäller lika för alla i Sverige, samtidigt som alla vi ute i verkligheten kan se oss om och genast konstatera att uttalandet är ovederhäftigt – vad skickar det då ut för signal? Är det inte i själva verket budskapet att lagen gäller lika för alla i eliten? Att alla som är politiskt aktiva med framskjutna positioner är lika inför lagen. Då blir också budskapet, måhända lite tillspetsat men dock, att alla som inte tillhör den politiska eliten kan glömma allt vad rättssäkerhet heter. Den politiska eliten bryr sig inte om hur det går för Er. Den bryr sig bara om sig själva.


Inget riktigt personval.

Hur har det kunnat bli så här och vad kan vi göra åt det? Den allt överskuggande orsaken till att denna korruption frodas är avsaknaden av fria och obegränsade personval. Svenska politiker har försökt – kanske delvis lyckats – lura Sveriges väljare att vi har personval. Det enda vi har, är möjlighet att med ett kryss ändra den inbördes ordningen något, på den lista som partikanslierna har upprättat.


Personval i England.

I England har man personval och enmansvalkretsar. Där är det väljarna – och inte partikanslierna - som bestämmer vem som representerar valkretsen.


Personval i Finland.

I Finland utnyttjar folket, i varje val, sin möjlighet att skicka vilken politiker som helst som inte skött sig, ut i kylan. Då kan väljarna rensa bort folkvalda som betett sig ohederligt eller allmänt ryggradslöst under mandatperioden. Därmed fungerar renhållningen inom politiken.


Fram med spöket de sista veckorna.

Demokratifrågor var viktiga inom allianspartierna så länge sosseriet hade makten. Sedan har de prioriterats ned. För några år sedan var skattefrågan viktig för moderaterna. Sedan hade de makten utan att göra någonting i skattefrågan. När tre veckor återstod till nästa val plockade moderaterna fram skattespöket ur garderoben och skramlade med det för att valla den moderata fårskocken till valurnorna. Få se vilka hjärtefrågor som blir viktiga i tre veckor år 2010?


Motioner myglas bort.

I Sverige myglas motioner om personval, även till allianspartiernas stämmor, bort av partibyråkratin. Personval är en helt nedprioriterad fråga. Inte så konstigt kanske att den som sitter vid makten inte vill ändra på det system som fört vederbörande till makten. Budskapet är att personval är jättebra, sen när jag själv inte är aktiv längre. Om frågan om personval hänskjuts till de etablerade partierna får vi därför dras med deras politruklistor och därmed även med elitism, korruption och rättsröta. Om det systemet ska ändras måste nog initiativet komma från annat håll än de etablerade partierna.


Höger-Vänster-partiet.

Förr hade vi politiker som hade en viss övertygelse som de stred för. De var inte opåverkbara. De kunde ändra åsikt eller glida i uppfattning om mer insikt i verkliga förhållanden påkallade ett förändrat ställningstagande. Men de var inte ideologi- och åsiktslösa vindflöjlar som fuktade fingret, stack upp det i luften och därefter bestämde sig. Politiker hade en viss grundsyn och moral och levde efter den. De bytte inte åsikt hipp som happ. De var inte än gamla moderaterna, än nya moderaterna, än nya socialdemokraterna osv. För några decennium sedan hade vi, i en serie underhållningsprogram i TV, något som kallades för Höger-Vänster-partiet. Jag vill minnas att det var i programmet Mosebacke Monarki. Och vi höll på att skratta oss fördärvade. Men, är det inte där vi är nu i svensk politik? Har inte partivalssystemet lett till ett sådant moraliskt förfall i den svenska politiken, att våra grövsta satirer från 1960- och 1970-talen överträffas av våra politiker – fast nu på blodigt allvar?

- Herrejävlar, vart är vi på väg?


Gulag-Kolmården den 19 september 2009

Mikael Styrman

.

CIA-chefer vädjar till Obama.

.

I TV4 text-TV kunde vi ikväll läsa:

”Justitieminister Eric Holder har gett en åklagare uppdraget att utreda huruvida åtal för brott bör väckas mot förhörspersonal och entreprenörer åt CIA.

Lägg ner utredningen om övergrepp under förhör av CIA-personal, vädjar sju av underrättelseorganisationens tidigare chefer i ett brev till USA:s president. Fortsatt utredning skulle skada CIA:s verksamhet, skriver de.”

Det är av stor vikt för USA:s säkerhet att dess anseende runt om i världen kan återupprättas efter alltmer ökande hemlig, oreglerad och bitvis direkt kriminell CIA-verksamhet, som beskrivit ett crescendo under Bush-tiden. Sannolikt är det av mycket större värde för USA:s säkerhet än den verksamhet som bedrivs av CIA. Nyttan av att kompensera brister i USA:s internationella anseende med allt mer ökande anslag till CIA framstår vid en jämförelse som likvärdig med att spotta en törstig kamel i halsen.

Bäst vore nog, för USA:s säkerhet och internationella anseende, att även låta åtala de sju tidigare CIA-cheferna. De är garanterat busar allihop, som levt mer utanför än innanför lagens råmärken. Sannolikt har de mest använt lagboken till att ställa sig på den för att kunna nå högre upp i bokhyllan.

USA:s nytta och CIA:s nytta är nog dessvärre två helt skilda saker, kanske är de direkt motstående intressen.

Gulag-Kolmården den 19 september 2009

Mikael Styrman

.