Leve Höger-Vänster-partiet!

.

Ledande socialdemokratiska politiker och funktionärer som låter statliga Vin & Sprit skaffa sig vingårdar i Frankrike, för att nomenklaturan ska ha någonstans att förlusta sig, på skattebetalarnas bekostnad och skattefritt, tillsammans med släkt och vänner.

En finansminister Bosse Ringholm som fifflar så mycket tygen håller för med svarta pengar i ”sin” idrottsförening, vilken i likhet med snart flertalet andra idrottsföreningar, har en allt större svart ekonomi.

En partiledare Mona Stahlin och en kyrkominister Lena Adelsohn Liljeroth som skippar kyrkovalet till förmån för en resa till Mallorca för att delta i festfixare Bindefeldts femtioårsfest.

En statsminister Fredrik Reinfeldt som undslipper sig att i Sverige gäller lagen lika för alla.

Vad har de alla gemensamt? - Jo, åtminstone det, att de alla är grenar på elitismens och vänskapskorruptionens träd.


Fifflande idrottsföreningar.

När idrottsföreningar, trängda som övriga landet, av statens övertaxeringar för att föda en allt dyrare och allt ineffektivare byråkrati, börjar fiffla med skatten för att klara sig – vart är vi då på väg? Idrottsföreningarna skulle enligt sosseriet ge folket höga ideal och moralisk fostran. Det gör de också - i skattefuskande. Rättsväsende och skatteverk lär sig att blunda – åtminstone när ledande politiker är inblandade.


Partiledare och ministrar som prioriterar kändisfester framför val.

Vad skickar Mona Sahlin och Lena Adelsohn Liljeroth ut för budskap när de prioriterar Mikael Bindefests kändiskalas på Mallorca framför ett val? De skickar en kraftig käftsmäll till det svenska folket om att de skiter fullständigt i Er! Ni har att välja på partierna och i princip på de listor som partikanslierna har satt samman. Packen och rätten eder härefter – dumsvenskar!


Många års hula-hula-dans.

I decennier har framträdande borgerliga låtsaspolitiker dansat hula-hula med sosseriet och varit borgerliga låtsaspolitiker, utan annan inre eller moralisk kompass än den egna välfärden.

Det går att förstå, att det måste ha tett sig som en attraktiv genväg, att samarbeta med en då till synes orubblig och allsmäktig socialdemokrati. Men går det att göra det och ändå behålla sin inre moraliska kompass? Går det att den ena dagen vara korrumperad samarbetspolitiker som på olika sätt belönas av det ”statsbärande” partiet, för att sedan nästa dag vara hederlig och fri från hämmande kopplingar till ett korrumperat statsbärande eller före detta statsbärande parti? Naturligtvis går det inte. Därav följer alliansregeringens stora svårigheter att ta itu med den ineffektivitet, korruption och rättsröta som nationalsocialdemokratin lämnat efter sig. Nästan vilket missförhållande som helst som man vill börja rota i visar sig innehålla kopplingar till tidigare, och/eller nuvarande, etablerade borgerliga politiker med framskjutna positioner, eller åtminstone så mycket kontaktnät och inflytande, att man inte rakt av kan klassa dem som ofarliga. Om man måste ta sådana hänsyn blir det inte så mycket av förändringsarbetet. Då blir det inte så många onödiga myndigheter nedlagda. Tvärtom kan det visa sig behövas fler onödiga myndigheter efter ett tag.


Statsbärande parti.

Socialdemokratin såg sig länge som, och drog sig inte för att kalla sig, statsbärande parti. Vi som hade en borgerlig grundsyn, och framför allt demokratiska värderingar, åsåg med stigande ilska, och lärde oss att förakta, hur socialdemokratin under pågående förvandling till nationalsocialdemokrati visade vad det innebar att vara statsbärande parti.

Statstjänstemän i horder, som fått sitt jobb inte i första hand på grund av kompetens, utan på grund av medlemskap i partiet, började gå omkring med en röd knappnål i kavajslaget, för att visa andra likaledes på politiska meriter rekryterade statstjänstemän, att de var sossar och därför skulle favoriseras i sin tjänstutövning.

Socialdemokratin blev partiet som alla kunde rösta på och som lovade allt åt alla. Därmed kunde alla känna sig hemma i partiet. Men det var nog mycket därför partiet gick under. Det gick inte att vara vän med alla. Det gick inte att samla direkt motstående intressen i samma parti. Den som håller sig väl med alla är inte vän med någon.

Detta vill tydligen Fredrik Reinfeldt nu att Nya Moderaterna ska efterapa. Nya Moderaterna ska bli det nya statsbärande partiet. Partiet där medlemskap löser alla problem, för alla moderater. Det bådar inte gott – varken för Nya Moderaterna, för kampen mot korruptionen eller för kampen för att återvinna den svenska demokratin och rättssäkerheten.


Lag gäller lika för alla.

Om Fredrik Reinfeldt säger att lagen gäller lika för alla i Sverige, samtidigt som alla vi ute i verkligheten kan se oss om och genast konstatera att uttalandet är ovederhäftigt – vad skickar det då ut för signal? Är det inte i själva verket budskapet att lagen gäller lika för alla i eliten? Att alla som är politiskt aktiva med framskjutna positioner är lika inför lagen. Då blir också budskapet, måhända lite tillspetsat men dock, att alla som inte tillhör den politiska eliten kan glömma allt vad rättssäkerhet heter. Den politiska eliten bryr sig inte om hur det går för Er. Den bryr sig bara om sig själva.


Inget riktigt personval.

Hur har det kunnat bli så här och vad kan vi göra åt det? Den allt överskuggande orsaken till att denna korruption frodas är avsaknaden av fria och obegränsade personval. Svenska politiker har försökt – kanske delvis lyckats – lura Sveriges väljare att vi har personval. Det enda vi har, är möjlighet att med ett kryss ändra den inbördes ordningen något, på den lista som partikanslierna har upprättat.


Personval i England.

I England har man personval och enmansvalkretsar. Där är det väljarna – och inte partikanslierna - som bestämmer vem som representerar valkretsen.


Personval i Finland.

I Finland utnyttjar folket, i varje val, sin möjlighet att skicka vilken politiker som helst som inte skött sig, ut i kylan. Då kan väljarna rensa bort folkvalda som betett sig ohederligt eller allmänt ryggradslöst under mandatperioden. Därmed fungerar renhållningen inom politiken.


Fram med spöket de sista veckorna.

Demokratifrågor var viktiga inom allianspartierna så länge sosseriet hade makten. Sedan har de prioriterats ned. För några år sedan var skattefrågan viktig för moderaterna. Sedan hade de makten utan att göra någonting i skattefrågan. När tre veckor återstod till nästa val plockade moderaterna fram skattespöket ur garderoben och skramlade med det för att valla den moderata fårskocken till valurnorna. Få se vilka hjärtefrågor som blir viktiga i tre veckor år 2010?


Motioner myglas bort.

I Sverige myglas motioner om personval, även till allianspartiernas stämmor, bort av partibyråkratin. Personval är en helt nedprioriterad fråga. Inte så konstigt kanske att den som sitter vid makten inte vill ändra på det system som fört vederbörande till makten. Budskapet är att personval är jättebra, sen när jag själv inte är aktiv längre. Om frågan om personval hänskjuts till de etablerade partierna får vi därför dras med deras politruklistor och därmed även med elitism, korruption och rättsröta. Om det systemet ska ändras måste nog initiativet komma från annat håll än de etablerade partierna.


Höger-Vänster-partiet.

Förr hade vi politiker som hade en viss övertygelse som de stred för. De var inte opåverkbara. De kunde ändra åsikt eller glida i uppfattning om mer insikt i verkliga förhållanden påkallade ett förändrat ställningstagande. Men de var inte ideologi- och åsiktslösa vindflöjlar som fuktade fingret, stack upp det i luften och därefter bestämde sig. Politiker hade en viss grundsyn och moral och levde efter den. De bytte inte åsikt hipp som happ. De var inte än gamla moderaterna, än nya moderaterna, än nya socialdemokraterna osv. För några decennium sedan hade vi, i en serie underhållningsprogram i TV, något som kallades för Höger-Vänster-partiet. Jag vill minnas att det var i programmet Mosebacke Monarki. Och vi höll på att skratta oss fördärvade. Men, är det inte där vi är nu i svensk politik? Har inte partivalssystemet lett till ett sådant moraliskt förfall i den svenska politiken, att våra grövsta satirer från 1960- och 1970-talen överträffas av våra politiker – fast nu på blodigt allvar?

- Herrejävlar, vart är vi på väg?


Gulag-Kolmården den 19 september 2009

Mikael Styrman

.