Mona Stahlin vs Thomas Bodström

.


I det nationalsocialdemokratiska stallet bits hästarna. Inte så konstigt kanske, med tanke på den resa – nedåt – som stallet gjort i den svenska opinionen.


Man bör tänka på sitt eftermäle när man är på väg ut

Mona Stahlin har kunnat se hur Birgitta Dahl för all framtid skrivit in sig i historiens rullor. Om någon alls kommer att komma ihåg henne blir det som nazist eller kommunist. Vilketdera epitetet som passar bäst är upp till betraktarens utgångspunkter. Massmördarkramare – och Pol Pots försvarare, så skulle nog inte Mona Stahlin vilja bli ihågkommen. Men dömd massmördare, det kanske hon kan bli vare sig hon vill det eller inte. Jag ska strax förklara varför.


Se upp där nere!

Mona Stahlin har samlat ett antal lojala ja-sägare runt omkring sig. Just nu ränner de runt som myror i myrstacken. Det föranleds av att Thomas Bodström gör egna piruetter. Det är något som man inte brukar göra i det nationalsocialdemokratiska partiet. Åtminstone brukar det vara förbehållet ledaren.

Det är inte så svårt att förstå Thomas Bodströms situation. Efter nationalsocialdemokratins stora fall i opinion, och framför allt efter att magin brutits, kan partiledningens situation liknas vid en bestigning av Mount Everest. Det kan inte vara så roligt för Bodström att långt upp på Himalayas sluttningar, vara förbunden med Mona Stahlin via ett rep, samtidigt som hon är i fritt fall och befinner sig ovanför Bodström. Om man får en nedsinglande Stahlin i skallen så är det lätt hänt att man dras med i fallet. Inte så konstigt då att han försöker ta sig åt sidan och klättra förbi henne. Bodströms uppdrag i Pysslingen är måhända första steget för att distansera från Mona Stahlin.


Ouppklarade politiska brott

Med den utveckling som polisväsende och rättsväsende tog allt sedan Olof Palme fick för sig att han var operativ polischef på 1970-talet började de ouppklarade morden, samt andra ouppklarade grova brott, samlas på hög. I synnerhet gäller det mord och brott med politiska intressen inblandade. För att bara nämna några, har vi utnyttjandet av minderåriga flickor i bordellhärvan, den så kallade Geijeraffären. Vi har mordet på Catrine Da Costa med de efterföljande rättsövergreppen mot allmänläkaren och obducenten, morden på Carl-Fredrik Algernon samt inte minst självaste Palme. Listan kan göras lång.


Bodström + Borgström + van der Kwast = Katastrof för rättsäkerheten


Bodström har, tillsammans med ständige vapendragaren Claes Borgström och riksåklagarattrappen Krister van der Kwast lyckats pådyvla Tomas Quick ett stort antal ouppklarade mord. Det sägs, som ett bevis på att domarna har gått rätt till, att sex av varandra oberoende och eniga tingsrätter funnit Quick skyldig. Det används som argument och bevis för att rättsväsendet skulle ha fungerat, fast det egentligen är bevis för motsatsen.


Quick regisserades av utredarna

Jag såg filmerna från rekonstruktionen av morden på det holländska paret Stegehuis vid Appojaure utanför Gällivare. De sändes i TV då det begav sig. Det var uppenbart av filmerna att Quick inte hade något som helst med morden i Appojaure att göra. Likaledes var det uppenbart att han bara tog regi och utredningsledarna medvetet – obs inte omedvetet utan medvetet – regisserade Quick till en fällande dom. Redan det var ju en rättsskandal, uppenbar för den som ides titta. Att döma av SVT:s uppdrag Gransknings program om Quick står det inte bättre till med övriga Quick-mål.


Borgström hjälpte till att fälla Quick

Mycket värre var att Quicks advokat, Claes Borgström, som hade till uppgift att försvara honom egentligen jobbade aktivt för att hjälpa till att fälla honom. För detta arbete i Quick-målen belönade Bodström sin vapendragare och kompis Borgström med en välbetald, uthållig och bekymmersfri syssla som Jämo.


Anna Odell hade inte en chans i rätten

Det var därför inte så konstigt att konststuderanden Anna Odell fälldes för falsklarm. Det låg väl i farans riktning att hon skulle komma att fällas ändå men när jag såg att hon valt eller blivit tilldelad Borgström som försvarare försvann varje uns av tvivel om hur det skulle komma att gå.

Advokatens, försvararens, uppgift är att försvara sin klient – inte att försöka få klienten fälld. Man skulle kunna tycka att han i Quick-målen mer uppträdde som en åklagare men inte heller det är rätt. Åklagaren ska nämligen, som det så vackert heter, vinna rättvisans seger. För ett inte obetydligt antal av landets åklagare är det dessvärre länge sedan de arbetat så, åtminstone om det går politik i målen.

Advokaten ska inte vara en bödel utan huva. Om man har en åklagare van der Kwast framför sig, en advokat Borgström jämte sig och en advokat och justitieminister Bodström bakom sig är det inte lätt att veta varifrån hugget ska komma. Möjligen är åklagaren ofarligast i just fallet Quick eftersom det brukar sägas att man inte behöver rädas den hund som skäller.


Medlemmar av advokatsamfundet

Det kan inte vara så roligt för landets advokater att veta med sig, efter Cirkus Quick, eller kanske är det rättare säga efter Cirkus van der Kvast, att både Boström och Borgström ännu är medlemmar av advokatsamfundet. Varför, kan man med rätta fråga sig.


Apterad blindgångare

Allra värst måste det vara för Mona Stahlin att veta att om hon inte klarar duellen mot Bodström skulle hon när som helst kunna dömas för vilket ouppklarat mord som helst och av en enig tingsrätt. Så ser nämligen den rättvisa ut som nationalsocialdemokratin lämnat efter sig efter 70 år vid makten. Man har själva fördärvat systemet och blundat för att, i nämnda fall, Bodström fått fungera som en apterad blindgångare och nu är den blindgångaren lös och vänd mot den egna partiledningen…


Ännu 1940 fungerade rättsväsendet

Igår såg jag Svart på Vitt i Kunskapskanalen. Programmet handlade om attentatet mot Norrskensflamman natten till den 3 mars 1940. Attentatet gick förmodligen fel. Fem människor som bodde i våningen ovanför Norrskenflamman omkom, varav två barn. Flammans annonschef Valdemar Granberg, som förlorade sin hustru Svea och 12-årige son Torgny vid attentatet, gjorde senare självmord på 1960-talet, så kanske skördade attentatet sex liv. För attentatet dömdes sju personer varav en var polischefen i Luleå, stadsfiskalen Ebbe Hallberg, en journalist vid Norrbottens-Kuriren, Gunnar Hedeström, kaptenen Uno Swanbom, fänrikarna Borgström, Krendel och Norström samt värnpliktige Palmqvist. Attentatet klarades upp trots att stadsfiskalen deltog, planerade en flyktväg fri från poliser samt hade till uppgift att försvåra utredningen.

Av detta vet vi att ännu 1940 var rättsväsendet i så gott skick att brott begångna inom polis och rättsväsende kunde klaras upp. Det har rättsväsendet till stor del slutat med.

Åtminstone har inte den tjuvaktiga polischefen Öystein Kärneskog dömts för att han tillsammans med sina kumpaner stal de vapen som min far vid sin bortgång efterlämnade till sina sonsöner. Samtidigt uttalar statsminister Fredrik Reinfeldt inför senaste Nya Moderaterna-stämman, att lag gäller lika för alla i Sverige.


Gulag-Kolmården fredag den 12 september 2009

Mikael Styrman

.