.
Våra politiker har inrättat sin tillvaro så, att de har inflytande och makt, dock utan att besväras av kompetens och ansvar.
Folket FÅR välja dem till riksdagen, men bara genom att välja den lista med färdiga namn på, vars ordning inte går att förändra. För säkerhets skull är det politikerna själva som ensamma räknar rösterna. Tyvärr leder detta listvalssystem till att de som väljs ofta saknar såväl kompetens som ett gott förstånd. Lojalitet med partiledningen är inte nödvändigtvis samma sak som ett gott förstånd.
Det är inbyggt i demokratins väsen, att den som väljs ofta är lekman och därför ibland utan kompetens på olika områden. Men det finns ingen motsägelse i och för sig mot att den som väljs besitter såväl kompetens och hederlighet som ett gott förstånd och dessutom känner ansvar och är beredd att axla ett formellt ansvar.
Den som sitter i riksdagen och fattar beslut är dessvärre utan ansvar. Riksdagsmännen har nämligen beslutat att den som fattar beslut i vald församling inte kan ställas till ansvar.
Den som får riksdagens uppdrag att bilda regering utser en regering som styr landet. När den som sitter i regeringen vill undgå krav och förväntningar – vilket är ganska ofta, faktiskt alltid när det inte går bra – gömmer man sig bakom låtsasbestämmelser om att inte regeringen får styra tjänstemännen. Folket skulle med andra ord indirekt välja ledamöter till landets högsta beslutande organ men de skulle inte få bestämma över tjänstemännen…
Och tjänstemännen kan inte ställas till svars, dels på grund av lagbestämmelser som begränsar möjligheterna att ställa dem till svars och dels på grund av att andra tjänstemän inte vill utkräva ansvaret, eftersom de inte heller vill bli ställda till svars i sin tur.
Så här kan det naturligtvis inte fortgå. Det är värre än en elak satir imiterande folkstyre. Nivån är den som barn på grundskolans lågstadium ägnar sig åt, men som de flesta slutar med, när de växer upp. De gör regler när de exempelvis hoppar hage eller spelar kula på skolgården, men när de sedan förlorar ändrar en del av barnen reglerna under spelets gång, inte sällan med retroaktiv verkan.
Makt måste ALLTID vara förenad med ansvar – både moraliskt ansvar och straffrättsligt ansvar. Makt utan ansvar leder lätt till att hederlig och ansvarsfull ämbetsutövning får vika för korruption och kriminalitet. Det är det vi bevittnar nu i våra verk och departement när den ena efter den andra beslås med grov och förslagen kriminalitet i sin yrkesutövning och i sin hantering av skattemedel.
Men, jag tror inte att man uthålligt kan komma undan ansvar för sina åtgärder genom att utnyttja sin makt till att bestämma att man ska vara utan ansvar. Det som kommer att hända är istället att förutsättningarna och formerna för ansvarets utkrävande förändras. Inte nödvändigtvis till det bättre för den hos vilken ansvaret ska utkrävas. Åtminstone ur rättssäkerhetssynpunkt är det något problematisk och borde inte vara att föredra för någon i maktposition. Men skrupelfrihet i kombination med vanlig dumhet kan naturligtvis förleda makthavare att tro att undanröjande av formellt ansvar är en för makthavare gynnsam lösning, värd att föredra.
Inte heller tror jag att det är någon god idé att utnyttja makten till att begränsa ansvaret i tiden så att preskription har inträtt innan ansvars- eller skadeståndstalan kan föras, eller innan sådan på grund av korruption inom rättsväsende och media kan vinna gehör.
Då får vi ett samhälle, i vilket politiker och tjänstemän kan spendera
138 000 skattekronor på ”ballonger” till en obetydlig institutions omotiverade fest. Eller 185 000 kronor till samma fests ”inbjudningskort”. Den som har något innanför pannbenet är nog benägen att tro, att det inte handlar om vare sig ballonger eller inbjudningskort utan mera troligt om att beställare och leverantör ”tvättar” skattepengar. Med andra ord att de stjäl och delar på pengarna. Att man sedan använt sig av bluffbokföring är ju inte ägnat att försvaga misstanken. Det är ju för övrigt en tämligen officiell hemlighet att konsultföretag som Rejlers ofta används för ändamålet. Uppenbarligen har oskicket smittat ”festfixarbranschen” också. Hur länge har detta pågått och hur mycket pengar har skattebetalarna bestulits på? Och hur många av våra nästan oräkneliga myndigheter ägnar sig åt dylikt?
Att rättsväsendet bemöter hela cirkusen med flathet och underlåtenhet att vidta åtgärder som husrannsakan, bevissäkring, anhållande och häktning vilket regelmässigt landets småföretagare utsätts för på grund av obetydliga misstankar kan, menar jag, leda till en snar och betydelsefull samhällsförändring. Till det bättre eller till det sämre återstår väl att se och påverkas väl också av var man haft sina händer i förhållande till den offentliga syltburken.
Förmågan att använda skattepengar klokt går förlorad när ansvaret förloras. Förutom att pengarna på det sättet börjar forsa iväg okontrollerat i den ordinarie verksamheten leder utvecklingen till att politiker och tjänstemän, myndighet efter myndighet, blir oförmögna att sköta sina uppgifter på ett hedervärt sätt och förbrukar allt mer pengar för att skydda sig mot att komma i kontakt med skattebetalarna.
Om medborgarnas möjligheter att utkräva ansvar av sina politiker och tjänstemän i demokratisk och legal ordning begränsas kommer ansvarsutkrävandet att söka sig andra vägar och metoder. Detta kallar kriminella politiker och tjänstemän för terrorism och det försöker de skydda sig emot. Även det med hjälp av skattebetalarnas pengar.
Exempelvis har nu regeringen uppdragit åt SÄPO att utreda hur regeringen och dess tjänstemän ska kunna skyddas mot medborgarnas utkrävande av ansvar. SÄPO:s anställda har som många andra myndighetsanställda fel på självbilden och använder med fördel skattepengarna till att montera in tjockare skottsäkert glas i sina egna kontorsfönster. Kommer de att lyckas skydda kriminella politiker och tjänstemän från medborgare som vill utkräva ansvar? Förlåt, från ”terrorister” som det ju heter på politiskt nyspråk.
Med SÄPO förknippade politiker och tjänstemän har i likhet med den övriga offentliga sektorn inte heller något ansvar, vilket kanske ger oss en vink om hur det kan komma att gå… J
Gulag-Kolmården lördag den 18 augusti 2012
Mikael Styrman
.
onsdag 22 augusti 2012
Zebran är ett randigt djur…
.
Den svenska maffian har under veckan trängts av avslöjandena om att Näringsdepartementet, Tillväxtverket, Vinnova och Stiftelsen för Strategisk Forskning alla använder skattemedel till personligt lyxliv istället för till samhällsnyttig verksamhet. Och de lär ju inte vara de enda statliga institutionerna som gör så…
För att hålla emot avslöjandena och kollra bort skattebetalarna mobiliseras nu alla ”goda” krafter.
Skattetorpederna får presentera en fejkad undersökning som visar att de avslöjade svindlerierna leder till att folk vill betala ännu mer skatt J för att gangstrarna ska få ännu mera pengar att leva lyxliv för.
Och samtidigt som TV4, fredagen den 17 augusti 2012, berättar om detta i morgonsoffan ordnar man telefonväkteri med Elisabeth Tarras-Wahlberg, om kungligheterna, för att stärka den nationella samhörigheten.
Känns mönstret igen?
Efter ryska revolutionen avkristnades Sovjetunionen och kyrkorna användes inte sällan till kreaturs stallar.
När Hitler angrep Sovjetunionen och Stalin kände sig trängd uppmanades ryssarna åter att gå i kyrkan.
Den svenska maffian plockar ofta, med den maffianstrukna pressens hjälp, fram orsaker till att kanalisera folkligt missnöje mot kungahuset, när de behöver dölja egna illdåd och vill rikta om den folkliga ilskan mot någon annan.
Men nu, när potemkinkulisserna krackelerar och vidden av tjuveriet blir uppenbar för allt fler människor och hotet mot den egna ställningen börjar kännas allvarligt, tas stalinisternas propagandatrick åter till heders och befolkningen, leds mot kungadyrkan och underkastelse.
- Zebran är ett randigt djur, ränderna går aldrig ur!
Gulag-Kolmården fredag den 17 augusti 2012
Mikael Styrman
.
Den svenska maffian har under veckan trängts av avslöjandena om att Näringsdepartementet, Tillväxtverket, Vinnova och Stiftelsen för Strategisk Forskning alla använder skattemedel till personligt lyxliv istället för till samhällsnyttig verksamhet. Och de lär ju inte vara de enda statliga institutionerna som gör så…
För att hålla emot avslöjandena och kollra bort skattebetalarna mobiliseras nu alla ”goda” krafter.
Skattetorpederna får presentera en fejkad undersökning som visar att de avslöjade svindlerierna leder till att folk vill betala ännu mer skatt J för att gangstrarna ska få ännu mera pengar att leva lyxliv för.
Och samtidigt som TV4, fredagen den 17 augusti 2012, berättar om detta i morgonsoffan ordnar man telefonväkteri med Elisabeth Tarras-Wahlberg, om kungligheterna, för att stärka den nationella samhörigheten.
Känns mönstret igen?
Efter ryska revolutionen avkristnades Sovjetunionen och kyrkorna användes inte sällan till kreaturs stallar.
När Hitler angrep Sovjetunionen och Stalin kände sig trängd uppmanades ryssarna åter att gå i kyrkan.
Den svenska maffian plockar ofta, med den maffianstrukna pressens hjälp, fram orsaker till att kanalisera folkligt missnöje mot kungahuset, när de behöver dölja egna illdåd och vill rikta om den folkliga ilskan mot någon annan.
Men nu, när potemkinkulisserna krackelerar och vidden av tjuveriet blir uppenbar för allt fler människor och hotet mot den egna ställningen börjar kännas allvarligt, tas stalinisternas propagandatrick åter till heders och befolkningen, leds mot kungadyrkan och underkastelse.
- Zebran är ett randigt djur, ränderna går aldrig ur!
Gulag-Kolmården fredag den 17 augusti 2012
Mikael Styrman
.
Priset för ”rättssäkerheten”
.
Priset som vi får betala för den påstådda ”rättssäkerheten” är
att om det är en privatperson som blivit mördad och den skyldige inte kan med säkerhet bestämmas blir alla frikända, som i Lindome eller Säffle samt,
att om det är en polis som blivit mördad, som i Malexander, så blir alla dömda samt,
att om det är någon ur nomenklaturan som mördat så kan vem som helst dömas för vad som helst, som i fallen Catrine da Costa och Thomas Quick.
Priset utgörs även av
att om en företagare anklagas för någonting blir han antingen anhållen och häktad flera månader samt,
att om det är en polis, eller någon ur nomenklaturan, som begått ett brott så läggs utredningen ned utan förhör, som vid stölder på polisstationerna och som i samband med mordet på Carl-Fredrik Algernon.
Det är det verkliga priset som vi alla får betala för ”rättssäkerheten” – bakom Potemkinkulisserna – om åtalandet och dömandet ska utövas av maffians torpeder, som i hög grad är fallet nu.
Det går att säga, med läpparnas bekännelse, att man ska värna rättssäkerheten. Men det går inte att ändra på ett beteende inlärt hela livet, som dessutom sitter i tapeterna.
Gulag-Kolmården fredag den 17 augusti 2012
Mikael Styrman
.
Priset som vi får betala för den påstådda ”rättssäkerheten” är
att om det är en privatperson som blivit mördad och den skyldige inte kan med säkerhet bestämmas blir alla frikända, som i Lindome eller Säffle samt,
att om det är en polis som blivit mördad, som i Malexander, så blir alla dömda samt,
att om det är någon ur nomenklaturan som mördat så kan vem som helst dömas för vad som helst, som i fallen Catrine da Costa och Thomas Quick.
Priset utgörs även av
att om en företagare anklagas för någonting blir han antingen anhållen och häktad flera månader samt,
att om det är en polis, eller någon ur nomenklaturan, som begått ett brott så läggs utredningen ned utan förhör, som vid stölder på polisstationerna och som i samband med mordet på Carl-Fredrik Algernon.
Det är det verkliga priset som vi alla får betala för ”rättssäkerheten” – bakom Potemkinkulisserna – om åtalandet och dömandet ska utövas av maffians torpeder, som i hög grad är fallet nu.
Det går att säga, med läpparnas bekännelse, att man ska värna rättssäkerheten. Men det går inte att ändra på ett beteende inlärt hela livet, som dessutom sitter i tapeterna.
Gulag-Kolmården fredag den 17 augusti 2012
Mikael Styrman
.
Glorious Nation of Sweden
.
Den uppblåsta och självbelåtna bilden av Sverige som alltings förträfflighets hemvist på jorden fick sig en törn igen i veckan.
Svenska maffiaanstrukna mediaföretag har sedan varit fullt upptagna med att dölja de ultimata och avslöjande frågorna:
- Om olika myndigheter har trott sig göra rätt (Näringsdepartementet, Tillväxtverket, Vinnova, Stiftelsen för Strategisk Forskning) när de använt det allmännas pengar till lyxliv istället för verksamhet – varför har de manipulerat bokföringen genom att bokföra lyxlivet som seminarier och forskningsbidrag?
- Varför har inte ekobrottsmyndigheten gjort husrannsakningar på kontor och i bostäder och gjort beslag och säkrat bevis samt anhållit och/eller häktat de misstänkta som man gör med företagare för långt mycket blygsammare misstankar?
Det blir allt svårare att dölja att det sker för att Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten är del av maffian och att det därför inte ingår i deras uppgifter att utreda när ”maffiabröderna och -systrarna” stjäl.
Våra korrupta media må ägna sig åt att vilseföra svenskarna efter bästa förmåga. På utlandet tycks dock inte den svenska brottslighetens lögner bita. Veckans turer i Assange-ärendet visar tydligt att det inte råder något tvivel runt om i världen om att Sverige är en korrumperad stat, styrd av skurkar.
Jag tror att vi närmar oss den verkliga internationella bilden av Sverige om vi tar filmen ”Borat” och byter ut ” Glorious Nation of Kazakhstan” mot ”Glorious Nation of Sweden” och därutöver skjuter in ”Carl” framför Borat och ”Bildt” efter. Då får vi en skoningslös men nog ganska rättvis bild av det svenska internationella anseendet: Carl Borat Bildt.
Att sedan de två i Assange-fallet inblandade kvinnorna har mästeradvokaten från Thomas Quick-målen, Claes Borgström, till målsägarbiträde är knappast ägnat att förvåna. ”Framgångarna” i Quick-målen visar ju tydligt att han står till förfogande för korrumperade staters skumraskaffärer. Uppdraget i Quick-målen hade knappast Josef Stalins favoritåklagare Andrej Vysjinskij skött ”bättre”.
Att Borgström fortfarande får kalla sig advokat är desto mer ledsamt och skamligt. Det förstärker den med tiden allt mer solkade bilden av medlemskap i advokatsamfundet. Inte längre en kvalitetsstämpel på en av rättvisans tjänare. Allt mer istället en kvalitetsstämpel på en korrumperad skurk.
Claes Borgström har själv i debattartiklar uttryckt skam över att vara med i samma samfund som advokater som kritiserat Thomas Quick-domar. Nog kan det vara tid att det prövas om inte Claes Borgström bör befrias från den skammen.
Gulag-Kolmården fredag den 17 augusti 2012
Mikael Styrman
.
Den uppblåsta och självbelåtna bilden av Sverige som alltings förträfflighets hemvist på jorden fick sig en törn igen i veckan.
Svenska maffiaanstrukna mediaföretag har sedan varit fullt upptagna med att dölja de ultimata och avslöjande frågorna:
- Om olika myndigheter har trott sig göra rätt (Näringsdepartementet, Tillväxtverket, Vinnova, Stiftelsen för Strategisk Forskning) när de använt det allmännas pengar till lyxliv istället för verksamhet – varför har de manipulerat bokföringen genom att bokföra lyxlivet som seminarier och forskningsbidrag?
- Varför har inte ekobrottsmyndigheten gjort husrannsakningar på kontor och i bostäder och gjort beslag och säkrat bevis samt anhållit och/eller häktat de misstänkta som man gör med företagare för långt mycket blygsammare misstankar?
Det blir allt svårare att dölja att det sker för att Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten är del av maffian och att det därför inte ingår i deras uppgifter att utreda när ”maffiabröderna och -systrarna” stjäl.
Våra korrupta media må ägna sig åt att vilseföra svenskarna efter bästa förmåga. På utlandet tycks dock inte den svenska brottslighetens lögner bita. Veckans turer i Assange-ärendet visar tydligt att det inte råder något tvivel runt om i världen om att Sverige är en korrumperad stat, styrd av skurkar.
Jag tror att vi närmar oss den verkliga internationella bilden av Sverige om vi tar filmen ”Borat” och byter ut ” Glorious Nation of Kazakhstan” mot ”Glorious Nation of Sweden” och därutöver skjuter in ”Carl” framför Borat och ”Bildt” efter. Då får vi en skoningslös men nog ganska rättvis bild av det svenska internationella anseendet: Carl Borat Bildt.
Att sedan de två i Assange-fallet inblandade kvinnorna har mästeradvokaten från Thomas Quick-målen, Claes Borgström, till målsägarbiträde är knappast ägnat att förvåna. ”Framgångarna” i Quick-målen visar ju tydligt att han står till förfogande för korrumperade staters skumraskaffärer. Uppdraget i Quick-målen hade knappast Josef Stalins favoritåklagare Andrej Vysjinskij skött ”bättre”.
Att Borgström fortfarande får kalla sig advokat är desto mer ledsamt och skamligt. Det förstärker den med tiden allt mer solkade bilden av medlemskap i advokatsamfundet. Inte längre en kvalitetsstämpel på en av rättvisans tjänare. Allt mer istället en kvalitetsstämpel på en korrumperad skurk.
Claes Borgström har själv i debattartiklar uttryckt skam över att vara med i samma samfund som advokater som kritiserat Thomas Quick-domar. Nog kan det vara tid att det prövas om inte Claes Borgström bör befrias från den skammen.
Gulag-Kolmården fredag den 17 augusti 2012
Mikael Styrman
.
Nyhetsförmedling och nyhetsförmedling…
.
De senaste två veckorna har nyhetsförmedlingen i hög grad präglats av den politiska klassens, vår tids adels, grova bedrägerier och indirekt också om deras medbrottslingars och underhuggares oförmåga, eller ovilja, att sköta sina arbeten inom förvaltning och rättsväsende.
Grova bidragsbedrägerier har det rapporterats om från Norrbotten. Föga förvånande för en norrbottning att det förekommer. Desto mer förvånande att det kommer fram.
Raskt försvinner rapporteringen om SSU Norrbottens bidragsbedrägerier, redan nästa dag, från bland annat den politiska nomenklaturans härold SVT:s text-TV. När sedan SSU i Piteå också blir tagna med byxorna nere går det likadant. Ingen uppföljning om samhällets flathet, eller medbrottslingarnas i den offentliga förvaltningen och rättsväsendets ovilja att sköta sitt arbete. Även denna nyhet försvinner nästa dag – utan nämnvärd uppföljning från media.
Men när Djurgårdsfärjan dunsar in i kajen vid Skeppsbron biter denna obetydliga händelse, nyhetsmässigt lämplig för en lokal reklamtidning för Gamla Stan, sig fast på SVT:s text-TV i 4 dagar!
Bättre lyckades media då med bevakningen av Tillväxtverkets och Näringsdepartementets svindlerier. Inte så konstigt kanske, eftersom bägge ärendena slår mot Centerpartiet som rapporterats ligga under 4 % och på vilka de övriga politiska psykopaterna önskar kannibalisera.
Och Urban Ahlin, med nationalsocialdemokratins SSU:s grova bedrägerier åter igen hängande som en kvarnsten om halsen, drar upp armen ur syltburken där sosseriets armar är begravda ända upp till armbågarna och pekar indignerat med sina röda syltdrypande fingrar mot Annie Lööf medan han vrålar så sylten sprutar ur munnen på honom: Hon tar sylt! Hon tar sylt!
När väljarna sedan i två veckors tid har kunnat ta del av hur slöddret plundrar staten, kommer det en fejkad undersökning från det politiska etablissemangets kollaboratörer som indikerar att alla dessa bedrägerier lett till att svenskarna i högre grad än tidigare tar avstånd från svartarbete… J Det är klart att svaren delvis kan vara riktiga. Alltihop handlar om hur man ställer frågorna. Och vilka avsikter man har med undersökningen.
Vi har verkligen en nyhetsmanipulering i värsta Lukasjenko-stil i Sverige. Frågan är om inte Lukasjenko till och med är en oskyldig amatör i propaganda-sammanhang jämfört med det svenska etablissemanget och vår i stora stycken rövslickande press?
Som i Frankrike på sent 1700-tal anar av allt att döma inte vårt allt mer egennyttiga och hänsynslösa politiska etablissemang alls vad klockan är slagen.
- Vafalls? Giljotineras? Moi?
Gulag-Kolmården torsdag den 16 augusti 2012
Mikael Styrman
.
De senaste två veckorna har nyhetsförmedlingen i hög grad präglats av den politiska klassens, vår tids adels, grova bedrägerier och indirekt också om deras medbrottslingars och underhuggares oförmåga, eller ovilja, att sköta sina arbeten inom förvaltning och rättsväsende.
Grova bidragsbedrägerier har det rapporterats om från Norrbotten. Föga förvånande för en norrbottning att det förekommer. Desto mer förvånande att det kommer fram.
Raskt försvinner rapporteringen om SSU Norrbottens bidragsbedrägerier, redan nästa dag, från bland annat den politiska nomenklaturans härold SVT:s text-TV. När sedan SSU i Piteå också blir tagna med byxorna nere går det likadant. Ingen uppföljning om samhällets flathet, eller medbrottslingarnas i den offentliga förvaltningen och rättsväsendets ovilja att sköta sitt arbete. Även denna nyhet försvinner nästa dag – utan nämnvärd uppföljning från media.
Men när Djurgårdsfärjan dunsar in i kajen vid Skeppsbron biter denna obetydliga händelse, nyhetsmässigt lämplig för en lokal reklamtidning för Gamla Stan, sig fast på SVT:s text-TV i 4 dagar!
Bättre lyckades media då med bevakningen av Tillväxtverkets och Näringsdepartementets svindlerier. Inte så konstigt kanske, eftersom bägge ärendena slår mot Centerpartiet som rapporterats ligga under 4 % och på vilka de övriga politiska psykopaterna önskar kannibalisera.
Och Urban Ahlin, med nationalsocialdemokratins SSU:s grova bedrägerier åter igen hängande som en kvarnsten om halsen, drar upp armen ur syltburken där sosseriets armar är begravda ända upp till armbågarna och pekar indignerat med sina röda syltdrypande fingrar mot Annie Lööf medan han vrålar så sylten sprutar ur munnen på honom: Hon tar sylt! Hon tar sylt!
När väljarna sedan i två veckors tid har kunnat ta del av hur slöddret plundrar staten, kommer det en fejkad undersökning från det politiska etablissemangets kollaboratörer som indikerar att alla dessa bedrägerier lett till att svenskarna i högre grad än tidigare tar avstånd från svartarbete… J Det är klart att svaren delvis kan vara riktiga. Alltihop handlar om hur man ställer frågorna. Och vilka avsikter man har med undersökningen.
Vi har verkligen en nyhetsmanipulering i värsta Lukasjenko-stil i Sverige. Frågan är om inte Lukasjenko till och med är en oskyldig amatör i propaganda-sammanhang jämfört med det svenska etablissemanget och vår i stora stycken rövslickande press?
Som i Frankrike på sent 1700-tal anar av allt att döma inte vårt allt mer egennyttiga och hänsynslösa politiska etablissemang alls vad klockan är slagen.
- Vafalls? Giljotineras? Moi?
Gulag-Kolmården torsdag den 16 augusti 2012
Mikael Styrman
.
Inte råd med fängelser
.
Idag sitter många dömda till fängelsestraff i Sverige, för ”brott” konstruerade av maffians odågor och ofta initierat av oduglingarnas avundsjuka och missunnsamhet mot sådana som lyckas bättre än de själva.
Samtidigt går maffians folk lös på gatorna, i offentliga företag och förvaltningar, i statliga verk och departement. Där roffar de åt sig skattebetalarnas pengar som staten tilltvingat sig med maktapparatens hjälp. Officiellt för att bekosta skola, vård och omsorg. Men mellan skål och vägg för att bekosta maffians lyxliv som sedan döljs med statlig bluffbokföring. Lyxsemestrar, spritfester och ”egna uttag” ur statens rörelse döljs med hjälp av genomkorrumperade ekobrottsmyndigheter, poliser, åklagare och inte sällan domstolar kontrollerade av maffians politruker, även kallade nämndemän. En del myndigheter påminner mer om resebyråer med uppgift att ordna lyxresor för miljonärer än myndigheter med uppgift att sörja för folkets väl och ve.
I Sverige ska vi nu sluta med fängelse som straff för lindrigare brott. De som döms till ett års fängelse eller mindre ska istället få fotboja i hemmet.
Varför?
Inte för att det på något sätt är belagt att fotboja i hemmet är en bra påföljd eller en vårdform som fostrar ”bättre” samhällsmedborgare.
Det sker istället för att våra politiker och tjänstemän – som inte döms, vare sig till fängelse eller fotboja – stjäl så förtvivlat från staten att ett I-land som Sverige inte längre har råd att hålla alla brottslingar i fängelse. Så de småbrottslingar samt de entreprenörer och småföretagare som betalar för systemet, och som tämligen godtyckligt låses in som ställföreträdande ekobrottslingar i politikernas och tjänstemännens ställe, ska i fortsättningen vid lindrigare brott låsas in i sitt hem istället för i fängelse.
Allt för att politikerna och tjänstemännen ska kunna fortsätta att stjäla.
Man frågar sig hur långt förfallet kan gå innan ett förslavat och efterblivet folk tycker att det har gått för långt?
Gulag-Kolmården onsdag den 15 augusti 2012
Mikael Styrman
.
Idag sitter många dömda till fängelsestraff i Sverige, för ”brott” konstruerade av maffians odågor och ofta initierat av oduglingarnas avundsjuka och missunnsamhet mot sådana som lyckas bättre än de själva.
Samtidigt går maffians folk lös på gatorna, i offentliga företag och förvaltningar, i statliga verk och departement. Där roffar de åt sig skattebetalarnas pengar som staten tilltvingat sig med maktapparatens hjälp. Officiellt för att bekosta skola, vård och omsorg. Men mellan skål och vägg för att bekosta maffians lyxliv som sedan döljs med statlig bluffbokföring. Lyxsemestrar, spritfester och ”egna uttag” ur statens rörelse döljs med hjälp av genomkorrumperade ekobrottsmyndigheter, poliser, åklagare och inte sällan domstolar kontrollerade av maffians politruker, även kallade nämndemän. En del myndigheter påminner mer om resebyråer med uppgift att ordna lyxresor för miljonärer än myndigheter med uppgift att sörja för folkets väl och ve.
I Sverige ska vi nu sluta med fängelse som straff för lindrigare brott. De som döms till ett års fängelse eller mindre ska istället få fotboja i hemmet.
Varför?
Inte för att det på något sätt är belagt att fotboja i hemmet är en bra påföljd eller en vårdform som fostrar ”bättre” samhällsmedborgare.
Det sker istället för att våra politiker och tjänstemän – som inte döms, vare sig till fängelse eller fotboja – stjäl så förtvivlat från staten att ett I-land som Sverige inte längre har råd att hålla alla brottslingar i fängelse. Så de småbrottslingar samt de entreprenörer och småföretagare som betalar för systemet, och som tämligen godtyckligt låses in som ställföreträdande ekobrottslingar i politikernas och tjänstemännens ställe, ska i fortsättningen vid lindrigare brott låsas in i sitt hem istället för i fängelse.
Allt för att politikerna och tjänstemännen ska kunna fortsätta att stjäla.
Man frågar sig hur långt förfallet kan gå innan ett förslavat och efterblivet folk tycker att det har gått för långt?
Gulag-Kolmården onsdag den 15 augusti 2012
Mikael Styrman
.
Lambertz mörkläggning
.
Vårt korrumperade rättsväsende försöker krypa ur Quick-skandalen genom att justitierådet Göran Lambertz får spela idiot.
Men Göran Lambertz är naturligtvis ingen idiot. En idiot lyckas inte ta sig fram till en post som först Justitiekansler (JK) och sedan Justitieråd.
Däremot finns det tyvärr inget motsatsförhållande i att vara Justitieråd och att samtidigt vara en servil och ryggradslös politruk som tagit sig fram i livet genom att ställa rättssäkerheten åt sidan, till förmån för önskemål från inflytelserika personer som kan främja, eller skada, ens karriär. Det saknas inte sådana ryggradslösa i vårt rättsväsende.
Göran Lambertz har nog aldrig trott att Quick är skyldig till de åtta "morden", varken när han som JK skrev sin famösa sovjetgranskning eller nu. Det har förmodligen ingen av domarna i de ursprungliga målen heller trott. Men de har alla känt maktens önskemål om att få Quick förklarad skyldig till morden, bland annat för att jakten på de verkliga mördarna ska upphöra.
Ganska likt häxprocessen som följde på styckmordet på Catrine da Costa med andra ord. I det fallet fick två läkare sina liv förstörda för att det kriminella brödraskapet nyttjade sin makt till att skydda en gränslös makthavare med faiblesse för att styckmörda prostituerade.
Avsikten med att Lambertz nu spelar idiot är att det korrumperade brödraskapet som till stora delar ödelägger det här landets rättsväsende vill fortsätta inbilla folket att Quick-målen var svåra och komplicerade. Det var de inte.
De var istället, som Hannes Råstam förtjänstfullt visade, ett antal klantigt och groteskt manipulerade brottsutredningar som fyllde sitt syfte därför att ett antal fega domare med gelehallon istället för ryggrad förstod att inte ställa några besvärliga frågor.
Det är ett sådant rättsväsende som nu ska skyddas genom att en välutbildad och erfaren jurist som Göran Lambertz gör en femårings argument till sina. Rättsrötan ska skyddas och rättvisan ska fortsätta sin kräftgång.
Det "kostar" inget för Lambertz att fortsätta att med en drucken papegojas envishet hävda att helt värdelösa indicier är "bevis". Hans trovärdighet är redan körd i och med "sovjetgranskningen". Nu gäller det att rädda kumpanerna så att han i sin tur kan räkna med deras hjälp. Det är således som i vilken maffiaorganisation som helst.
Att sedan Lambertz "glider" i uppfattning om vad han har granskat och vad han inte har granskat förvånar väl ingen längre. Från att ha gjort en ordentlig genomlysning av alla fallen, via att ha specialgranskat två fall, till att vara överraskad över hur "rätt" han kommit... Hur han nu kan bedöma det med sina bristfälliga kunskaper om utredningarna
i målen?
Det kommer att bli en undersökningskommission om Quick-skandalen. Och den kommer att saboteras av nomenklaturan. Det blir som Leif GW Persson uttrycker det "en svart fars" och den kommer att användas till att låtsas söka efter "fel och misstag" som kan "förklara" Quick-katastrofen. Och så är det ju inte. Det är inte ”misstag” som åstadkommit Quick-skandalen. Den är istället resultatet av medvetet och planerat mygel och grov brottslighet inom och med rättsväsendets och nomenklaturans beskydd.
Så har de alltid gjort och så kommer de alltid att göra i Sverige. Tills de en dag har gått för långt. Då går det inte att backa filmen och då hjälper det inte längre att spela apa.
Bättre vore naturligtvis om vi kunde ta itu med brottsligheten inom rättsväsendet. Vi har faktiskt rätt till ett hederligt och fungerande rättsväsende. Och de, förhoppningsvis många, okorrumperade medarbetarna inom vårt rättsväsende ska inte behöva bli sammanblandade med, och svärtade av, de korrumperade.
Gulag-Kolmården tisdagen den 21 augusti 2012
Mikael Styrman
.
Vårt korrumperade rättsväsende försöker krypa ur Quick-skandalen genom att justitierådet Göran Lambertz får spela idiot.
Men Göran Lambertz är naturligtvis ingen idiot. En idiot lyckas inte ta sig fram till en post som först Justitiekansler (JK) och sedan Justitieråd.
Däremot finns det tyvärr inget motsatsförhållande i att vara Justitieråd och att samtidigt vara en servil och ryggradslös politruk som tagit sig fram i livet genom att ställa rättssäkerheten åt sidan, till förmån för önskemål från inflytelserika personer som kan främja, eller skada, ens karriär. Det saknas inte sådana ryggradslösa i vårt rättsväsende.
Göran Lambertz har nog aldrig trott att Quick är skyldig till de åtta "morden", varken när han som JK skrev sin famösa sovjetgranskning eller nu. Det har förmodligen ingen av domarna i de ursprungliga målen heller trott. Men de har alla känt maktens önskemål om att få Quick förklarad skyldig till morden, bland annat för att jakten på de verkliga mördarna ska upphöra.
Ganska likt häxprocessen som följde på styckmordet på Catrine da Costa med andra ord. I det fallet fick två läkare sina liv förstörda för att det kriminella brödraskapet nyttjade sin makt till att skydda en gränslös makthavare med faiblesse för att styckmörda prostituerade.
Avsikten med att Lambertz nu spelar idiot är att det korrumperade brödraskapet som till stora delar ödelägger det här landets rättsväsende vill fortsätta inbilla folket att Quick-målen var svåra och komplicerade. Det var de inte.
De var istället, som Hannes Råstam förtjänstfullt visade, ett antal klantigt och groteskt manipulerade brottsutredningar som fyllde sitt syfte därför att ett antal fega domare med gelehallon istället för ryggrad förstod att inte ställa några besvärliga frågor.
Det är ett sådant rättsväsende som nu ska skyddas genom att en välutbildad och erfaren jurist som Göran Lambertz gör en femårings argument till sina. Rättsrötan ska skyddas och rättvisan ska fortsätta sin kräftgång.
Det "kostar" inget för Lambertz att fortsätta att med en drucken papegojas envishet hävda att helt värdelösa indicier är "bevis". Hans trovärdighet är redan körd i och med "sovjetgranskningen". Nu gäller det att rädda kumpanerna så att han i sin tur kan räkna med deras hjälp. Det är således som i vilken maffiaorganisation som helst.
Att sedan Lambertz "glider" i uppfattning om vad han har granskat och vad han inte har granskat förvånar väl ingen längre. Från att ha gjort en ordentlig genomlysning av alla fallen, via att ha specialgranskat två fall, till att vara överraskad över hur "rätt" han kommit... Hur han nu kan bedöma det med sina bristfälliga kunskaper om utredningarna
i målen?
Det kommer att bli en undersökningskommission om Quick-skandalen. Och den kommer att saboteras av nomenklaturan. Det blir som Leif GW Persson uttrycker det "en svart fars" och den kommer att användas till att låtsas söka efter "fel och misstag" som kan "förklara" Quick-katastrofen. Och så är det ju inte. Det är inte ”misstag” som åstadkommit Quick-skandalen. Den är istället resultatet av medvetet och planerat mygel och grov brottslighet inom och med rättsväsendets och nomenklaturans beskydd.
Så har de alltid gjort och så kommer de alltid att göra i Sverige. Tills de en dag har gått för långt. Då går det inte att backa filmen och då hjälper det inte längre att spela apa.
Bättre vore naturligtvis om vi kunde ta itu med brottsligheten inom rättsväsendet. Vi har faktiskt rätt till ett hederligt och fungerande rättsväsende. Och de, förhoppningsvis många, okorrumperade medarbetarna inom vårt rättsväsende ska inte behöva bli sammanblandade med, och svärtade av, de korrumperade.
Gulag-Kolmården tisdagen den 21 augusti 2012
Mikael Styrman
.
Råttorna lämnar det sjunkande skeppet
.
Jobb sökes
Finnes:
Erfarenhet som skeppsråtta på sjunkande skepp. Även omnämnt Haparanda Kommun.
Sökes:
Befattning som skeppsråtta, vanlig hushållsråtta eller i det närmaste
oduglig kommunråtta.
Specialiteter:
Kommunal- och offentlig upphandling - utan att göra rätta för sig.
Företagsstöld med stalinistmetoder.
Utnyttjande av den offentliga övermakten till att plundra i kommunen
verksamma privatägda småföretag.
Referenser:
Sven-Erik Bucht, tidigare HSB och Haparanda Kommun, numera festfixare, föredragshållare och livstidsförsörjd på Helgeandsholmen.
Christina Lugnet, tidigare Tillväxtverket och Haparanda Kommun.
Per-Ola Eriksson, tidigare landshövning i Norrbottens län, ordförande i Längmanska Företagsfonden och styrelseledamot i LKAB.
Bo Johansson, Obol, samarbetspartner till LKAB.
Jan Saradlic, Obol.
Yvonne Fredriksson, Energimarknadsinspektionen, tidigare Näringsdepartementet.
Peter Rejler, Rejlers Ingenjörsbyrå, samarbetspartner till Näringsdepartementet och Energimarknadsinspektionen.
Maud Olofsson, tidigare Regeringen och Näringsdepartementet, nu styrelseledamot i LKAB.
Svar till signaturen "Patrik Oja".
Gulag-Kolmården tisdag den 21 augusti 2012
Mikael Styrman
.
Jobb sökes
Finnes:
Erfarenhet som skeppsråtta på sjunkande skepp. Även omnämnt Haparanda Kommun.
Sökes:
Befattning som skeppsråtta, vanlig hushållsråtta eller i det närmaste
oduglig kommunråtta.
Specialiteter:
Kommunal- och offentlig upphandling - utan att göra rätta för sig.
Företagsstöld med stalinistmetoder.
Utnyttjande av den offentliga övermakten till att plundra i kommunen
verksamma privatägda småföretag.
Referenser:
Sven-Erik Bucht, tidigare HSB och Haparanda Kommun, numera festfixare, föredragshållare och livstidsförsörjd på Helgeandsholmen.
Christina Lugnet, tidigare Tillväxtverket och Haparanda Kommun.
Per-Ola Eriksson, tidigare landshövning i Norrbottens län, ordförande i Längmanska Företagsfonden och styrelseledamot i LKAB.
Bo Johansson, Obol, samarbetspartner till LKAB.
Jan Saradlic, Obol.
Yvonne Fredriksson, Energimarknadsinspektionen, tidigare Näringsdepartementet.
Peter Rejler, Rejlers Ingenjörsbyrå, samarbetspartner till Näringsdepartementet och Energimarknadsinspektionen.
Maud Olofsson, tidigare Regeringen och Näringsdepartementet, nu styrelseledamot i LKAB.
Svar till signaturen "Patrik Oja".
Gulag-Kolmården tisdag den 21 augusti 2012
Mikael Styrman
.
Lambertz gör en ”da Costa”
.
I kölvattnet på rättsväsendets mörkläggning av styckmordet på Catrine da Costa gjorde domarna i Stockholms Tingsrätt en ful eftersläng i domen mot ”allmänläkaren” och ”obducenten”, vilken kom att förstöra deras liv.
Oförmögna som de var att döma de utsedda syndabockarna för mord skrev man in i domen att det var ställt utom rimligt tvivel, att de hade styckat Catrine da Costa, men inte kunde fällas för detta eftersom det var preskriberat. På grund av en juridisk teknikalitet kunde inte denna dom undanröjas eftersom själva domen var friande. Så de blev friade, men ändå fällda, och det utan möjlighet till överprövning.
Och de övriga kompisarna till mördaren inom nomenklaturan använde den friande domen till att dra in läkarnas legitimationer. Så de blev stämplade som likstyckare och berövades sina försörjningsmöjligheter och blev även indirekt utpekade som mördare - utan att kunna få domen undanröjd i högre rätt.
Härom dagen gjorde justitierådet Göran Lambertz likadant.
Efter att Thomas Quick blivit friad för flera mord åberopar justitierådet ”bevisning” som är på dagisnivå och stämplar den nyss frikände som mördare i alla fall. Allt för att skydda sig själv, sin egen sovjetgranskning, sina kompisar och de verkliga mördarna!
Leif GW Persson sa någonting om att Lambertz var i färd med att göra professionellt självmord.
Det är frapperande hur hårt korruptionen inom rättsväsendet drabbar de människor som rättsväsendet ska skydda.
Gulag-Kolmården tisdagen den 21 augusti 2012
Mikael Styrman
.
I kölvattnet på rättsväsendets mörkläggning av styckmordet på Catrine da Costa gjorde domarna i Stockholms Tingsrätt en ful eftersläng i domen mot ”allmänläkaren” och ”obducenten”, vilken kom att förstöra deras liv.
Oförmögna som de var att döma de utsedda syndabockarna för mord skrev man in i domen att det var ställt utom rimligt tvivel, att de hade styckat Catrine da Costa, men inte kunde fällas för detta eftersom det var preskriberat. På grund av en juridisk teknikalitet kunde inte denna dom undanröjas eftersom själva domen var friande. Så de blev friade, men ändå fällda, och det utan möjlighet till överprövning.
Och de övriga kompisarna till mördaren inom nomenklaturan använde den friande domen till att dra in läkarnas legitimationer. Så de blev stämplade som likstyckare och berövades sina försörjningsmöjligheter och blev även indirekt utpekade som mördare - utan att kunna få domen undanröjd i högre rätt.
Härom dagen gjorde justitierådet Göran Lambertz likadant.
Efter att Thomas Quick blivit friad för flera mord åberopar justitierådet ”bevisning” som är på dagisnivå och stämplar den nyss frikände som mördare i alla fall. Allt för att skydda sig själv, sin egen sovjetgranskning, sina kompisar och de verkliga mördarna!
Leif GW Persson sa någonting om att Lambertz var i färd med att göra professionellt självmord.
Det är frapperande hur hårt korruptionen inom rättsväsendet drabbar de människor som rättsväsendet ska skydda.
Gulag-Kolmården tisdagen den 21 augusti 2012
Mikael Styrman
.
måndag 20 augusti 2012
Säter – Rättssäkerhetens medicinska högborg?
.
I SvD kunde vi igår, tisdagen den 14 augusti 2012, läsa en mycket bra och informativ artikel om hur excesserna i samband med medicineringen av Thomas Quick har gått till på Säters sjukhus slutna paviljong. Mycket belysande var frågeställningarna som aktualiserades om hur mycket av Thomas Quicks agerande som eventuellt kan hänföras till biverkningarna av den flod av mediciner som man hällt i honom för att uppnå sina syften.
Man kan inte låta bli att undra över vad som händer med de övriga patienterna överlåtna till Säters sjukhus omsorger, och därmed utsatta för samma karriäristers ambitioner.
Vad tvingas de vara med om, och vad har de redan tvingats vara med om? Vilken skada har de eventuellt drabbats av?
Gulag-Kolmården onsdag den 15 augusti 2012
Mikael Styrman
.
I SvD kunde vi igår, tisdagen den 14 augusti 2012, läsa en mycket bra och informativ artikel om hur excesserna i samband med medicineringen av Thomas Quick har gått till på Säters sjukhus slutna paviljong. Mycket belysande var frågeställningarna som aktualiserades om hur mycket av Thomas Quicks agerande som eventuellt kan hänföras till biverkningarna av den flod av mediciner som man hällt i honom för att uppnå sina syften.
Man kan inte låta bli att undra över vad som händer med de övriga patienterna överlåtna till Säters sjukhus omsorger, och därmed utsatta för samma karriäristers ambitioner.
Vad tvingas de vara med om, och vad har de redan tvingats vara med om? Vilken skada har de eventuellt drabbats av?
Gulag-Kolmården onsdag den 15 augusti 2012
Mikael Styrman
.
Upplägget andas kanslihuspsykopati
.
Stiftelsen för Strategisk forskning (SSF) ”förvaltar” 9 miljarder kronor, stulna från landets småföretagare av sosseriet med löntagarfonderna som redskap. Sedan stulna från löntagarfonderna av borgerliga politiker och överlämnade till AB Släkt och Vänner.
Nu har SSF:s styrelse avslöjats med att, som det får förmodas, ha ”tvättat” pengar dränerade från SSF genom en ökänd ”festfixare”. För att glida undan från avslöjandet föreslår man att saken ska utredas ”externt”.
Att låta Kungliga Vetenskapsakademien (KVA) och Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) utreda, vilka består av ledamöter som själva eller genom släkt och vänner är förtjänta av en god relation till beslutsfattare inom SSF, men som däremot inte är några utredare av ekonomisk brottslighet, är fräckt, förslaget och skamlöst.
Metoden är väl i linje med hur brottslingar i staten brukar agera. Det ligger därför i farans riktning, att någon kanslihuspsykopat stått för tänkandet. En sådan ”utredning”, ja redan förslaget är en kränkning mot folkets intelligens.
Mycket talar för att det finns någon eller några som, efter genomlysning av kompetenta och erfarna utredare, kan befinnas ha utnyttjat inflytandet i SSF och relationerna till olika externa organisationer för brottslig verksamhet. Det behöver ju inte innebära att alla har gjort det. Med det krävs ju inte heller misstanke om att alla ska ha varit med på tåget för att frågan ska utredas och fortsatt förskingring stävjas.
Till styrelsen för en organisation utses, eller ska utses, välutbildade erfarna och omvittnat kompetenta människor. Det är inte klädsamt, när sådana människor, ertappade med fingrarna i syltburken ända upp till armbågarna, beter sig som några som går i andra klass – i hjälpklass – och som nyss har blivit ertappade med att ha stulit i godiskiosken.
- Fröken, fröken, jag visste inte att man inte fick stjäla i godiskiosken!
Det skapar ett skimmer runt personerna ifråga. Ett skimmer ägnat att ifrågasätta om de över huvud taget är förmögna att bete sig hederligt.
Media bör presentera dem med namn, bild, utbildning och yrkeserfarenhet. Är de oskyldiga så är det i alla fall hedrande att ha blivit utsedda till sina förtroendeuppdrag. Och allmänheten har rätt att bli informerad om vem som ”förvaltar” pengarna som stulits från landets småföretagare.
Gulag-Kolmården onsdag den 15 augusti 2012
Mikael Styrman
.
Stiftelsen för Strategisk forskning (SSF) ”förvaltar” 9 miljarder kronor, stulna från landets småföretagare av sosseriet med löntagarfonderna som redskap. Sedan stulna från löntagarfonderna av borgerliga politiker och överlämnade till AB Släkt och Vänner.
Nu har SSF:s styrelse avslöjats med att, som det får förmodas, ha ”tvättat” pengar dränerade från SSF genom en ökänd ”festfixare”. För att glida undan från avslöjandet föreslår man att saken ska utredas ”externt”.
Att låta Kungliga Vetenskapsakademien (KVA) och Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) utreda, vilka består av ledamöter som själva eller genom släkt och vänner är förtjänta av en god relation till beslutsfattare inom SSF, men som däremot inte är några utredare av ekonomisk brottslighet, är fräckt, förslaget och skamlöst.
Metoden är väl i linje med hur brottslingar i staten brukar agera. Det ligger därför i farans riktning, att någon kanslihuspsykopat stått för tänkandet. En sådan ”utredning”, ja redan förslaget är en kränkning mot folkets intelligens.
Mycket talar för att det finns någon eller några som, efter genomlysning av kompetenta och erfarna utredare, kan befinnas ha utnyttjat inflytandet i SSF och relationerna till olika externa organisationer för brottslig verksamhet. Det behöver ju inte innebära att alla har gjort det. Med det krävs ju inte heller misstanke om att alla ska ha varit med på tåget för att frågan ska utredas och fortsatt förskingring stävjas.
Till styrelsen för en organisation utses, eller ska utses, välutbildade erfarna och omvittnat kompetenta människor. Det är inte klädsamt, när sådana människor, ertappade med fingrarna i syltburken ända upp till armbågarna, beter sig som några som går i andra klass – i hjälpklass – och som nyss har blivit ertappade med att ha stulit i godiskiosken.
- Fröken, fröken, jag visste inte att man inte fick stjäla i godiskiosken!
Det skapar ett skimmer runt personerna ifråga. Ett skimmer ägnat att ifrågasätta om de över huvud taget är förmögna att bete sig hederligt.
Media bör presentera dem med namn, bild, utbildning och yrkeserfarenhet. Är de oskyldiga så är det i alla fall hedrande att ha blivit utsedda till sina förtroendeuppdrag. Och allmänheten har rätt att bli informerad om vem som ”förvaltar” pengarna som stulits från landets småföretagare.
Gulag-Kolmården onsdag den 15 augusti 2012
Mikael Styrman
.
fredag 17 augusti 2012
Systemfelet bakom katastroferna
.
Den tidigare DN-reportern Ann-Marie Åsheden har skrivit en bok, ”Förbannelsen”, i vilken hon vill nyansera bilden av den numera avlidna förre Palme-utredaren Hans Holmér. Bakgrunden är att hon medan Holmér var ledare för Palme-utredningen hade full insyn i den emedan hon var förtrolig med Holmér. Dock mot förbindelse om att inte skriva om det hon fick veta förrän mördaren var gripen.
Jag har tidigare här på bloggen redogjort för min syn på Palme-utredningen. Att utredningen havererade därför att regeringen på ett olagligt sätt tog aktiv del i den genom att tillsätta en politruk i utredningen, utöver Holmér, med syftet att få utredningen ATT haverera. Palme-utredningen blev därför i så måtto en framgång för regeringen samtidigt som den blev en katastrof för rättsväsendet. Därför ska jag inte trötta läsekretsen mer med den saken.
Det som däremot är intressant med Åshedens bok är den förtroliga relationen som hon uppvisar mellan staten och det som borde vara ”den tredje statsmakten” – mellan den granskande och den granskade. Just denna sammanblandning av rollerna är den förmodligen viktigaste orsaken till den så utbredda rättsröta vi just nu upplever i Sverige.
När journalistiken inte upplever sig som granskare, utan istället blir ett med staten, förlorar systemet sin förmåga till renhållning från såväl korruption som inkompetens.
Just häri finns förklaringen till att Palme-utredningen kunde förvandlas till pajaserier. Men det är också den förmodligen viktigaste anledningen till att utredningarna om morden på Catrine da Costa, Cattis Falck och Lena Gräns, krigsmaterialinspektören Carl Fredrik Algernon, JAS-mutorna, Bofors-mutorna och alla de numera uppmärksammade Thomas Quick-målen förvandlades till de katastrofer ur rättssäkerhetssynpunkt som de blev.
Föga förvånande har Dagens Nyheter också spelat en aktiv och betydande roll i vilseledandet av allmänheten och mörkläggningen av den organiserade statsbrottslighetens stöld av Ekfors-bolagen.
Gulag-Kolmården söndag den 12 augusti 2012
Mikael Styrman
.
Den tidigare DN-reportern Ann-Marie Åsheden har skrivit en bok, ”Förbannelsen”, i vilken hon vill nyansera bilden av den numera avlidna förre Palme-utredaren Hans Holmér. Bakgrunden är att hon medan Holmér var ledare för Palme-utredningen hade full insyn i den emedan hon var förtrolig med Holmér. Dock mot förbindelse om att inte skriva om det hon fick veta förrän mördaren var gripen.
Jag har tidigare här på bloggen redogjort för min syn på Palme-utredningen. Att utredningen havererade därför att regeringen på ett olagligt sätt tog aktiv del i den genom att tillsätta en politruk i utredningen, utöver Holmér, med syftet att få utredningen ATT haverera. Palme-utredningen blev därför i så måtto en framgång för regeringen samtidigt som den blev en katastrof för rättsväsendet. Därför ska jag inte trötta läsekretsen mer med den saken.
Det som däremot är intressant med Åshedens bok är den förtroliga relationen som hon uppvisar mellan staten och det som borde vara ”den tredje statsmakten” – mellan den granskande och den granskade. Just denna sammanblandning av rollerna är den förmodligen viktigaste orsaken till den så utbredda rättsröta vi just nu upplever i Sverige.
När journalistiken inte upplever sig som granskare, utan istället blir ett med staten, förlorar systemet sin förmåga till renhållning från såväl korruption som inkompetens.
Just häri finns förklaringen till att Palme-utredningen kunde förvandlas till pajaserier. Men det är också den förmodligen viktigaste anledningen till att utredningarna om morden på Catrine da Costa, Cattis Falck och Lena Gräns, krigsmaterialinspektören Carl Fredrik Algernon, JAS-mutorna, Bofors-mutorna och alla de numera uppmärksammade Thomas Quick-målen förvandlades till de katastrofer ur rättssäkerhetssynpunkt som de blev.
Föga förvånande har Dagens Nyheter också spelat en aktiv och betydande roll i vilseledandet av allmänheten och mörkläggningen av den organiserade statsbrottslighetens stöld av Ekfors-bolagen.
Gulag-Kolmården söndag den 12 augusti 2012
Mikael Styrman
.
torsdag 16 augusti 2012
En svensk angelägenhet?
.
Under senare tid har det blivit på modet bland en del svenskar att agera i internationella religions- och demokratifrågor. Det tycks ofta handla om svenskar som lever av bidrag från, eller genom att på annat sätt mjölka, det allmänna på skattemedel.
Det är säkert bra att man har kurage att kliva fram och ta ställning i viktiga frågor. Men om, och hur, man gör det kräver åtminstone analys och eftertanke. Särskilt om åtgärden riskerar att leda till att andra svenskar på ett oönskat sätt kan hamna i svårigheter härför.
För en tid sedan stack den kontroversielle konstnären Lars ”Kullamannen” Wilks ut hakan genom att framställa profeten Muhammed som rondellhund. Varför han tycker att det är vare sig lämpligt, angeläget eller nödvändigt att vidta en sådan åtgärd, som ganska uppenbart skulle komma att såra och/eller kränka många muslimer har jag lite svårt att förstå eller ta till mig. Men det ligger väl nära till hands att misstänka att han, liksom en del andra kulturparasiter, gärna söker efter något att göra som kan öppna statskassans bidragskran. Med det tidvis generande krypandet för USA som Sverige ägnar sig åt, och med USA:s oförblommerade försök att på det militärindustriella komplexets initiativ försöka skapa ett världsomfattande religionskrig är det väl inte helt långsökt att han ska lyckas få upp kranen.
Ett annat aktuellt fall som åtminstone enligt medias rapportering riskerar att sätta andra svenskar i svårigheter är den svenska reklambyråns åtgärd att starta med flygplan i Litauen för att flyga in i Vitryssland och där släppa ned ett antal hundra ”demokratinallar”. Vitryssland är en diktatur som styrs av en despot. Men såvitt jag vet, är inte det genomförda en åtgärd som skulle accepteras av Sverige – inte av någon annan nation heller för den delen. Därmed inte sagt att åtgärden nödvändigtvis bör fördömas. Olika politiska psykopaters framfart kan ibland motivera okonventionella och utomparlamentariska metoders användande.
Men jag tycker mig ana, att den internationella demokratifrågans svenska bevakning börjat få en nog så tydlig slagsida. Det finns många diktaturer i världen som bör uppmärksammas och vilka länders demokratiska krafter förtjänar vårt stöd. Det svenska engagemanget tycks inte drivas av demokratifrågan. Det tycks istället med fördel rikta sig mot länder som är både små och avlägset belägna eller är betydelselösa ur handelssynpunkt.
Sålunda är det en svensk paradgren att engagera sig mot diktatur i länder som Vitryssland och Burma. I fråga om Kina är engagemanget inte lika övertygande. Där orkar svenska media inte ens granska Stora Enzos påstådda maffiaverksamhet i landet. Och den officiella hållningen och det svenska näringslivets inställning innebär ett sådant notoriskt rövslickande att man kan känna sig orolig för att de riskerar att fastna med näsan i den kinesiska diktaturens jättepempa.
Diktaturen Saudi-Arabien beväpnar vi och konsultar vi även skamlöst åt.
Gentemot den fullfjädrade diktaturen Ryssland är vår undfallenhet åtminstone sådan den nu senast demonstrerats av Carl Bildt direkt besvärande.
Sveriges relationer till diverse Östafrikanska stater och de bakomliggande orsakerna är det närmast Jönssonligevarning på.
Och beträffande de många rättsövergreppen och folkrättsbrotten, som den forna demokratin USA:s numera direkt fascistiska statsförvaltning gjort sig skyldig till efter 9/11, är Sveriges undfallenhet minst sagt generande.
Det må vara i det amerikanska militärindustriella komplexets intresse att mucka gräl i Irak, Iran, Afghanistan, Vitryssland, Jemen och med alla världens muslimer i syfte att försöka få igång ett globalt religionskrig. Men är det verkligen ett svenskt intresse att agera som amerikanska militärindustriella komplexets torped?
Det må vara att USA far fram så att en amerikan snart inte kan sätta sig ned någonstans i världen utan att riskera att flyga i luften. Men är det verkligen ett svenskt önskemål att de här psykopaterna ska fara fram så att vi också snart är i samma situation?
Gulag-Kolmården söndag den 12 augusti 2012
Mikael Styrman
.
Under senare tid har det blivit på modet bland en del svenskar att agera i internationella religions- och demokratifrågor. Det tycks ofta handla om svenskar som lever av bidrag från, eller genom att på annat sätt mjölka, det allmänna på skattemedel.
Det är säkert bra att man har kurage att kliva fram och ta ställning i viktiga frågor. Men om, och hur, man gör det kräver åtminstone analys och eftertanke. Särskilt om åtgärden riskerar att leda till att andra svenskar på ett oönskat sätt kan hamna i svårigheter härför.
För en tid sedan stack den kontroversielle konstnären Lars ”Kullamannen” Wilks ut hakan genom att framställa profeten Muhammed som rondellhund. Varför han tycker att det är vare sig lämpligt, angeläget eller nödvändigt att vidta en sådan åtgärd, som ganska uppenbart skulle komma att såra och/eller kränka många muslimer har jag lite svårt att förstå eller ta till mig. Men det ligger väl nära till hands att misstänka att han, liksom en del andra kulturparasiter, gärna söker efter något att göra som kan öppna statskassans bidragskran. Med det tidvis generande krypandet för USA som Sverige ägnar sig åt, och med USA:s oförblommerade försök att på det militärindustriella komplexets initiativ försöka skapa ett världsomfattande religionskrig är det väl inte helt långsökt att han ska lyckas få upp kranen.
Ett annat aktuellt fall som åtminstone enligt medias rapportering riskerar att sätta andra svenskar i svårigheter är den svenska reklambyråns åtgärd att starta med flygplan i Litauen för att flyga in i Vitryssland och där släppa ned ett antal hundra ”demokratinallar”. Vitryssland är en diktatur som styrs av en despot. Men såvitt jag vet, är inte det genomförda en åtgärd som skulle accepteras av Sverige – inte av någon annan nation heller för den delen. Därmed inte sagt att åtgärden nödvändigtvis bör fördömas. Olika politiska psykopaters framfart kan ibland motivera okonventionella och utomparlamentariska metoders användande.
Men jag tycker mig ana, att den internationella demokratifrågans svenska bevakning börjat få en nog så tydlig slagsida. Det finns många diktaturer i världen som bör uppmärksammas och vilka länders demokratiska krafter förtjänar vårt stöd. Det svenska engagemanget tycks inte drivas av demokratifrågan. Det tycks istället med fördel rikta sig mot länder som är både små och avlägset belägna eller är betydelselösa ur handelssynpunkt.
Sålunda är det en svensk paradgren att engagera sig mot diktatur i länder som Vitryssland och Burma. I fråga om Kina är engagemanget inte lika övertygande. Där orkar svenska media inte ens granska Stora Enzos påstådda maffiaverksamhet i landet. Och den officiella hållningen och det svenska näringslivets inställning innebär ett sådant notoriskt rövslickande att man kan känna sig orolig för att de riskerar att fastna med näsan i den kinesiska diktaturens jättepempa.
Diktaturen Saudi-Arabien beväpnar vi och konsultar vi även skamlöst åt.
Gentemot den fullfjädrade diktaturen Ryssland är vår undfallenhet åtminstone sådan den nu senast demonstrerats av Carl Bildt direkt besvärande.
Sveriges relationer till diverse Östafrikanska stater och de bakomliggande orsakerna är det närmast Jönssonligevarning på.
Och beträffande de många rättsövergreppen och folkrättsbrotten, som den forna demokratin USA:s numera direkt fascistiska statsförvaltning gjort sig skyldig till efter 9/11, är Sveriges undfallenhet minst sagt generande.
Det må vara i det amerikanska militärindustriella komplexets intresse att mucka gräl i Irak, Iran, Afghanistan, Vitryssland, Jemen och med alla världens muslimer i syfte att försöka få igång ett globalt religionskrig. Men är det verkligen ett svenskt intresse att agera som amerikanska militärindustriella komplexets torped?
Det må vara att USA far fram så att en amerikan snart inte kan sätta sig ned någonstans i världen utan att riskera att flyga i luften. Men är det verkligen ett svenskt önskemål att de här psykopaterna ska fara fram så att vi också snart är i samma situation?
Gulag-Kolmården söndag den 12 augusti 2012
Mikael Styrman
.
Tog feel-good-censuren elefanterna?
.
Fredag morgon den 10 augusti 2012, 08:30, hade SVT:s morgonnyheter enligt uppgift ett inslag om att 350 elefanter blivit slaktade i Kenya med maskingevär och andra moderna hjälpmedel samt att man nu fruktade för bergsgorillornas existens. Inslaget ska ha innehållit deltagande från Världsnaturfonden. Jag hörde talas om det och spanade förgäves efter samma inslag, eller en uppföljning.
Men under dagen återkom vare sig det ursprungliga inslaget eller en uppföljning eller någon form av dementi eller annan förklaring. Det blev knäpptyst. Inte ens i sändningen kl 9 fanns det med längre. Det fanns inte heller några inslag som förklarade att inte ett sådant inslag skulle ha rymts i sändning.
Varför?
Var det feel-good-censuren som tog inslaget? Får inte medborgarna oroas med nyheter om vad som egentligen utspelar sig i världen? Och är det kanske så att det är särskilt känsligt under de sista dagarna av de genomkorrumperade olympiska spelen, sponsrade av Dow Chemicals, McDonalds, Coca-Cola och Visa?
Vi vet sedan tidigare att Nord- och Västafrikas djurstammar är kraftigt decimerade, i vissa fall helt utrotade, ända sedan Romarrikets excesser.
Likaledes vet vi, att I-världens rovfiske, med och utan EU-bidrag, runt Afrikas kuster, har berövat stora delar av Afrikas kustbefolkning deras utkomst. Detta är något som påtagligt bidragit till kapning av handelsfartyg, främst utanför Somalias kust. I-länderna har försökt möta kapningshotet med krigsfartyg i området. Men det är knappast en långsiktig lösning eftersom man nu ska möta kapningshotet genom beväpning av I-ländernas handelsfartyg. Området utanför Afrikas kust kommer därför att trafikeras av beväpnade afrikanska fiskebåtar med fartygskapare, beväpnade fiskebåtar från I-länderna, beväpnade handelsfartyg från I-länderna samt krigsfartyg från I-länderna. Men den naturliga fråga som därav uppstår är:
- Vem bör lämpligen hissa ”Jolly Roger”?
I delar av Afrika synes förutsättningarna för ett uthålligt jordbruk vara under påtaglig försämring av klimatologiska skäl. Men i hela Afrika synes både de kort- och långsiktiga förutsättningarna att bedriva ekonomiskt och uthålligt jordbruk ha ödelagts helt av I-ländernas ”U-hjälp” och ”nödhjälp” som helt slår undan alla möjligheter för afrikanerna att bibehålla eller återuppbygga ett eget jordbruk.
Många menar att detta skett för att möjliggöra åtkomst av olja från Afrika och att det samtidigt mycket påtagligt bidrar till ett ökat tryck på de afrikanska djurstammarna.
Det har i debatten påståtts att vildmarksturismen ska rädda Afrikas vilda djurs överlevnad. Ett sådant argument tror jag på. Men det förutsätter att intäkterna från vildmarksturismen kommer befolkningen till del. Om intäkterna bara kommer en privilegierad inhemsk elit till del kommer vildmarksturismen knappast att kunna rädda de vilda djuren. Om intäkterna huvudsakligen hamnar hos reseoperatörer i I-världen blir det ännu tydligare.
Vi har tidigare fått nedslående besked om styrkan i skyddet som vildmarksturismen innebär för de vilda djuren. Ett naturreservat i västra Indien upprättat för att skydda tigerstammen visade sig, trots inrättande med politiska pukor och trumpeter, stolta målsättningar, och hej och hå, inte ha haft några levande tigrar på sex år. Men parkens verksamhet bedrevs vidare helt obekymrat om att man inte hade varken försökt eller lyckats skydda tigerstammen. Inte helt olikt det svenska näringsdepartementets verksamhet således.
Om det i fredags synbarligen censurerade inslaget behandlade detta förhållande utökas gruppen av ekonomiska intressenter som skulle kunna ha intresse av att inslaget inte sänds.
Då och då gör den politiska eliten i I-länderna insatser till skydd för djurlivet men hur det förlöper är sammanfattat ovan. Inte bara djurlivet försöker man skydda utan att lyckas. Ibland gör man stora ”heroiska” insatser för att ”skydda” människorna. Några sådana insatser har man gjort under de senaste decennierna i bland annat Rwanda, före detta Jugoslavien och Kongo. De följer alltid samma, eller nära nog samma, mönster.
Bekymrat pladder på enormt resursslukande toppmöten och konferenser runt om i världen medan folkmordet pågår. Sedan, när folkmorden är fullbordade, vidtar ett folkrättsbrottsspektakel genom vilket någon enstaka aktör rannsakas under flera års tid och så småningom eventuellt döms till någon påföljd. Allt för att föda parasiterna som låtsas göra något åt saken men utan att egentligen ens försöka åstadkomma någonting på riktigt.
Några kända deltagare i dessa charader är eller har varit Röda Korsets förra ordförande tillika Sveriges tidigare socialminister Bengt Westerberg, Sveriges utrikesminister Carl Bildt, FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan och USA:s utrikesminister Hillary Clinton, för att nu ta några exempel. Om de vore ens hälften så duktiga på att hjälpa, istället att stjälpa människor och djur, som de är på att sko sig själva och stjäla de olika folkens olja, skulle det ha varit fred på jorden länge nu och vare sig människor, fisk eller djur skulle vara hotade.
Men, VD Eva Hamilton: SVT gör reklam för att SVT är ett TV-företag fritt från inflytande från politiska och ekonomiska intressen genom sin finansieringsmetod. Själv har jag upplevt att SVT allt som oftast går i åtminstone politiskt koppel och inte sällan färgar sina inslag i klara Leni Riefenstahl-färger.
- Vad var det som gjorde att inslaget inte kunde sändas fredagen den 10 augusti 2012?
Gulag-Kolmården söndag den 12 augusti 2012
Mikael Styrman
.
Fredag morgon den 10 augusti 2012, 08:30, hade SVT:s morgonnyheter enligt uppgift ett inslag om att 350 elefanter blivit slaktade i Kenya med maskingevär och andra moderna hjälpmedel samt att man nu fruktade för bergsgorillornas existens. Inslaget ska ha innehållit deltagande från Världsnaturfonden. Jag hörde talas om det och spanade förgäves efter samma inslag, eller en uppföljning.
Men under dagen återkom vare sig det ursprungliga inslaget eller en uppföljning eller någon form av dementi eller annan förklaring. Det blev knäpptyst. Inte ens i sändningen kl 9 fanns det med längre. Det fanns inte heller några inslag som förklarade att inte ett sådant inslag skulle ha rymts i sändning.
Varför?
Var det feel-good-censuren som tog inslaget? Får inte medborgarna oroas med nyheter om vad som egentligen utspelar sig i världen? Och är det kanske så att det är särskilt känsligt under de sista dagarna av de genomkorrumperade olympiska spelen, sponsrade av Dow Chemicals, McDonalds, Coca-Cola och Visa?
Vi vet sedan tidigare att Nord- och Västafrikas djurstammar är kraftigt decimerade, i vissa fall helt utrotade, ända sedan Romarrikets excesser.
Likaledes vet vi, att I-världens rovfiske, med och utan EU-bidrag, runt Afrikas kuster, har berövat stora delar av Afrikas kustbefolkning deras utkomst. Detta är något som påtagligt bidragit till kapning av handelsfartyg, främst utanför Somalias kust. I-länderna har försökt möta kapningshotet med krigsfartyg i området. Men det är knappast en långsiktig lösning eftersom man nu ska möta kapningshotet genom beväpning av I-ländernas handelsfartyg. Området utanför Afrikas kust kommer därför att trafikeras av beväpnade afrikanska fiskebåtar med fartygskapare, beväpnade fiskebåtar från I-länderna, beväpnade handelsfartyg från I-länderna samt krigsfartyg från I-länderna. Men den naturliga fråga som därav uppstår är:
- Vem bör lämpligen hissa ”Jolly Roger”?
I delar av Afrika synes förutsättningarna för ett uthålligt jordbruk vara under påtaglig försämring av klimatologiska skäl. Men i hela Afrika synes både de kort- och långsiktiga förutsättningarna att bedriva ekonomiskt och uthålligt jordbruk ha ödelagts helt av I-ländernas ”U-hjälp” och ”nödhjälp” som helt slår undan alla möjligheter för afrikanerna att bibehålla eller återuppbygga ett eget jordbruk.
Många menar att detta skett för att möjliggöra åtkomst av olja från Afrika och att det samtidigt mycket påtagligt bidrar till ett ökat tryck på de afrikanska djurstammarna.
Det har i debatten påståtts att vildmarksturismen ska rädda Afrikas vilda djurs överlevnad. Ett sådant argument tror jag på. Men det förutsätter att intäkterna från vildmarksturismen kommer befolkningen till del. Om intäkterna bara kommer en privilegierad inhemsk elit till del kommer vildmarksturismen knappast att kunna rädda de vilda djuren. Om intäkterna huvudsakligen hamnar hos reseoperatörer i I-världen blir det ännu tydligare.
Vi har tidigare fått nedslående besked om styrkan i skyddet som vildmarksturismen innebär för de vilda djuren. Ett naturreservat i västra Indien upprättat för att skydda tigerstammen visade sig, trots inrättande med politiska pukor och trumpeter, stolta målsättningar, och hej och hå, inte ha haft några levande tigrar på sex år. Men parkens verksamhet bedrevs vidare helt obekymrat om att man inte hade varken försökt eller lyckats skydda tigerstammen. Inte helt olikt det svenska näringsdepartementets verksamhet således.
Om det i fredags synbarligen censurerade inslaget behandlade detta förhållande utökas gruppen av ekonomiska intressenter som skulle kunna ha intresse av att inslaget inte sänds.
Då och då gör den politiska eliten i I-länderna insatser till skydd för djurlivet men hur det förlöper är sammanfattat ovan. Inte bara djurlivet försöker man skydda utan att lyckas. Ibland gör man stora ”heroiska” insatser för att ”skydda” människorna. Några sådana insatser har man gjort under de senaste decennierna i bland annat Rwanda, före detta Jugoslavien och Kongo. De följer alltid samma, eller nära nog samma, mönster.
Bekymrat pladder på enormt resursslukande toppmöten och konferenser runt om i världen medan folkmordet pågår. Sedan, när folkmorden är fullbordade, vidtar ett folkrättsbrottsspektakel genom vilket någon enstaka aktör rannsakas under flera års tid och så småningom eventuellt döms till någon påföljd. Allt för att föda parasiterna som låtsas göra något åt saken men utan att egentligen ens försöka åstadkomma någonting på riktigt.
Några kända deltagare i dessa charader är eller har varit Röda Korsets förra ordförande tillika Sveriges tidigare socialminister Bengt Westerberg, Sveriges utrikesminister Carl Bildt, FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan och USA:s utrikesminister Hillary Clinton, för att nu ta några exempel. Om de vore ens hälften så duktiga på att hjälpa, istället att stjälpa människor och djur, som de är på att sko sig själva och stjäla de olika folkens olja, skulle det ha varit fred på jorden länge nu och vare sig människor, fisk eller djur skulle vara hotade.
Men, VD Eva Hamilton: SVT gör reklam för att SVT är ett TV-företag fritt från inflytande från politiska och ekonomiska intressen genom sin finansieringsmetod. Själv har jag upplevt att SVT allt som oftast går i åtminstone politiskt koppel och inte sällan färgar sina inslag i klara Leni Riefenstahl-färger.
- Vad var det som gjorde att inslaget inte kunde sändas fredagen den 10 augusti 2012?
Gulag-Kolmården söndag den 12 augusti 2012
Mikael Styrman
.
onsdag 15 augusti 2012
Skammen
.
Det fanns en tid då svenska journalister och journalistikstuderande hade ett rättspatos och var uppfyllda av en vilja att utföra ett gott, självuppoffrande och hederligt arbete.
Med tiden, och med det nationalsocialdemokratiska partiets indoktrinering på journalistutbildningen har journalisterna, som kår betraktade, förändrats till själviska och rädda medarbetare till den organiserade brottsligheten, med uppgift att förvränga verkligheten och försköna maffians plundring. Och de osjälviska har förvandlats till påtagligt välbeställda bostadsägare med dyra hus och våningar, med amorteringsfria lån och försumbar ränta, ständigt på jakt efter nya förmåner. Ständigt på sin vakt för att inte äventyra sina förmåner genom att trampa maffian på tårna.
På det här sättet har den organiserade statsbrottsligheten kommit undan med morden på journalistkollegan Cattis Falck och hennes väninna Lena Gräns, krigsmaterialinspektören Carl-Fredrik Algernon och statsminister Olof Palme, för att nu bara ta några exempel.
En numera i allt väsentligt ynklig svensk journalistkår har i 28 år accepterat och försvarat den organiserade statsbrottslighetens barnasagor om att Cattis Falck och Lena Gräns, på väg till krogen runt Stureplan, antingen körde ner i Hammarbykanalen genom en olyckshändelse eller mördades av östtyska Stasi… Sällan har man hört maken till dumheter. Det finns väl ingen som egentligen kan tro på sådant trams? Likheterna mellan svenska journalister och redaktörer samt strutsar som gömmer huvudet i sanden är generande tydlig.
Vad när nog alla som följer med samhällsutvecklingen vet, men få vågar skriva om eller forska i, är att det finns ett samband mellan morden på Cattis Falck, Lena Gräns och Carl-Fredrik Algernon. Det skulle inte väcka särskilt stor förvåning om det även finns ett samband med mordet på Olof Palme.
Svensk vapenexport präglades länge av det av maktgalenskap kännetecknade nationalsocialdemokratiska hyckleriet. Alla skulle kunna rösta på nationalsocialdemokraterna. Även människor av diametralt olika åsikt skulle fås, och lyckades fås, att rösta på samma parti – trots att det egentligen ska vara omöjligt. Fredsvänner, pacifister och idealister, ofta rödingar, skulle fås att rösta på partiet genom den officiella linjen som var att vapenexport skulle vara förbjuden eller åtminstone kringskuren av krångliga regler som nära nog omöjliggjorde export av krigsmateriel. Höjden av skurkaktighet och ryggradslöshet var nog att man kunde få exportera vapen men bara till länder som inte var i krig och därför inte behövde några vapen…J
Samtidigt stod partiet i hemlighet för att vapenexport skulle vara möjligt för att värna jobben i försvarsindustrin. Alla lagändringar som reglerade krigsmaterialexporten utformades därför i samråd med krigsmaterialindustrin. Ingen lagändring genomfördes utan att man samtidigt öppnade vägar för industrin att i samråd med myndigheterna kringgå regelverket.
En sådan väg var att använda nationalsocialdemokratins politiska bröder i Östtyskland för att ”tvätta” exporten. Den östtyska pressen var väl så foglig som den svenska. Östtyskland var ett lämpligt transitland eftersom man där hade klivit fram i ljuset och helt öppet förföljde, spionerade på och mördade de egna medborgarna. I Sverige var de nationalsocialdemokratiska äcklena inte bekväma med att kliva fram i ljuset och göra sådant helt öppet utan var i stället hänvisade till att göra sådant i smyg. Man spionerade genom SÄPO och IB, förföljde och plundrade genom skatte-, kronofogde- och polismyndigheterna och mördade när lögnerna nådde vägs ände, med hjälp av lämpliga, lojala, korrumperade poliser som befann sig i det mentala gränslandet mellan nationalsocialdemokratiska moraliska titaner som Olof Palme, Ingvar Carlsson, Anna-Greta Leijon, Ebbe Carlsson, Lennart Geijer, Hans Holmer och det som numera kallas för nationella insatsstyrkan.
Det har gått 28 år sedan Cattis Falck och Lena Gräns mördades av den svenska regeringen närstående intressen. Det går att förstå att många svenska journalister varit både rädda och egennyttiga i en tid då den organiserade brottsligheten höll både landet och det fria ordet i ett järngrepp. Men det är svårare att förstå om inte den svenska journalistkåren ens efter 28 år duger till att räta på ryggen och rensa upp i det här träsket.
Vilket är sambandet mellan morden på Cattis Falck, Lena Gräns samt Carl-Fredrik Algernon och den svenska regeringen?
Vem beordrade morden?
Vem utförde morden?
Vem höll tillbaka polisutredningarna?
En hel generation svenska journalister har på det beskrivna sättet förvandlat sig själva till Putin-Sveriges medbrottslingar och gynnare. Men ska svenska journalister och redaktionsledningar acceptera en ordning som innebär att om de sköter sitt jobb blir de mördade medan rättsväsendets representanter blundar och mörklägger? Eller ska de istället granska våra myndigheters verksamhet och utöva ett tryck mot dessa korrumperade och odugliga delar av bland annat rättsväsendet, vilket leder till att rötäggen gallras bort ur vår statsförvaltning?
I princip har den svenska journalist- och redaktörskåren i sin egen hand att avgöra om de ska skämmas från morgon till kväll för att de är rädda, men åtminstone delvis välsmorda, underhuggare till den organiserade brottsligheten eller om de ska vara orädda och respekterade kritiska granskare och eventuellt välavlönade, men då på grund av skickligt hantverk som får människor att läsa tidningarna. Det är nämligen ytterst upp till svenska journalister själva att avgöra om svenska myndigheter och det svenska rättsväsendet ska ägna sig åt att mörda journalister eller åt att ta fast deras eventuella mördare om frågan skulle bli aktuell.
Det nuvarande rövslickeriet innebär ju, vare sig man förstår det eller ej, att såväl tidningar som journalister bäddar för inte bara rättsstatens utan även sin egen undergång. För vem vill läsa tidningar som bara innehåller tillrättalagd propaganda? Inga annonsintäkter, och inget presstöd i världen, kan långsiktigt rädda en tidning vars redaktionella innehåll är förljuget och ointressant för dess läsare.
Gulag-Kolmården fredag den 10 augusti 2012
Mikael Styrman
.
Det fanns en tid då svenska journalister och journalistikstuderande hade ett rättspatos och var uppfyllda av en vilja att utföra ett gott, självuppoffrande och hederligt arbete.
Med tiden, och med det nationalsocialdemokratiska partiets indoktrinering på journalistutbildningen har journalisterna, som kår betraktade, förändrats till själviska och rädda medarbetare till den organiserade brottsligheten, med uppgift att förvränga verkligheten och försköna maffians plundring. Och de osjälviska har förvandlats till påtagligt välbeställda bostadsägare med dyra hus och våningar, med amorteringsfria lån och försumbar ränta, ständigt på jakt efter nya förmåner. Ständigt på sin vakt för att inte äventyra sina förmåner genom att trampa maffian på tårna.
På det här sättet har den organiserade statsbrottsligheten kommit undan med morden på journalistkollegan Cattis Falck och hennes väninna Lena Gräns, krigsmaterialinspektören Carl-Fredrik Algernon och statsminister Olof Palme, för att nu bara ta några exempel.
En numera i allt väsentligt ynklig svensk journalistkår har i 28 år accepterat och försvarat den organiserade statsbrottslighetens barnasagor om att Cattis Falck och Lena Gräns, på väg till krogen runt Stureplan, antingen körde ner i Hammarbykanalen genom en olyckshändelse eller mördades av östtyska Stasi… Sällan har man hört maken till dumheter. Det finns väl ingen som egentligen kan tro på sådant trams? Likheterna mellan svenska journalister och redaktörer samt strutsar som gömmer huvudet i sanden är generande tydlig.
Vad när nog alla som följer med samhällsutvecklingen vet, men få vågar skriva om eller forska i, är att det finns ett samband mellan morden på Cattis Falck, Lena Gräns och Carl-Fredrik Algernon. Det skulle inte väcka särskilt stor förvåning om det även finns ett samband med mordet på Olof Palme.
Svensk vapenexport präglades länge av det av maktgalenskap kännetecknade nationalsocialdemokratiska hyckleriet. Alla skulle kunna rösta på nationalsocialdemokraterna. Även människor av diametralt olika åsikt skulle fås, och lyckades fås, att rösta på samma parti – trots att det egentligen ska vara omöjligt. Fredsvänner, pacifister och idealister, ofta rödingar, skulle fås att rösta på partiet genom den officiella linjen som var att vapenexport skulle vara förbjuden eller åtminstone kringskuren av krångliga regler som nära nog omöjliggjorde export av krigsmateriel. Höjden av skurkaktighet och ryggradslöshet var nog att man kunde få exportera vapen men bara till länder som inte var i krig och därför inte behövde några vapen…J
Samtidigt stod partiet i hemlighet för att vapenexport skulle vara möjligt för att värna jobben i försvarsindustrin. Alla lagändringar som reglerade krigsmaterialexporten utformades därför i samråd med krigsmaterialindustrin. Ingen lagändring genomfördes utan att man samtidigt öppnade vägar för industrin att i samråd med myndigheterna kringgå regelverket.
En sådan väg var att använda nationalsocialdemokratins politiska bröder i Östtyskland för att ”tvätta” exporten. Den östtyska pressen var väl så foglig som den svenska. Östtyskland var ett lämpligt transitland eftersom man där hade klivit fram i ljuset och helt öppet förföljde, spionerade på och mördade de egna medborgarna. I Sverige var de nationalsocialdemokratiska äcklena inte bekväma med att kliva fram i ljuset och göra sådant helt öppet utan var i stället hänvisade till att göra sådant i smyg. Man spionerade genom SÄPO och IB, förföljde och plundrade genom skatte-, kronofogde- och polismyndigheterna och mördade när lögnerna nådde vägs ände, med hjälp av lämpliga, lojala, korrumperade poliser som befann sig i det mentala gränslandet mellan nationalsocialdemokratiska moraliska titaner som Olof Palme, Ingvar Carlsson, Anna-Greta Leijon, Ebbe Carlsson, Lennart Geijer, Hans Holmer och det som numera kallas för nationella insatsstyrkan.
Det har gått 28 år sedan Cattis Falck och Lena Gräns mördades av den svenska regeringen närstående intressen. Det går att förstå att många svenska journalister varit både rädda och egennyttiga i en tid då den organiserade brottsligheten höll både landet och det fria ordet i ett järngrepp. Men det är svårare att förstå om inte den svenska journalistkåren ens efter 28 år duger till att räta på ryggen och rensa upp i det här träsket.
Vilket är sambandet mellan morden på Cattis Falck, Lena Gräns samt Carl-Fredrik Algernon och den svenska regeringen?
Vem beordrade morden?
Vem utförde morden?
Vem höll tillbaka polisutredningarna?
En hel generation svenska journalister har på det beskrivna sättet förvandlat sig själva till Putin-Sveriges medbrottslingar och gynnare. Men ska svenska journalister och redaktionsledningar acceptera en ordning som innebär att om de sköter sitt jobb blir de mördade medan rättsväsendets representanter blundar och mörklägger? Eller ska de istället granska våra myndigheters verksamhet och utöva ett tryck mot dessa korrumperade och odugliga delar av bland annat rättsväsendet, vilket leder till att rötäggen gallras bort ur vår statsförvaltning?
I princip har den svenska journalist- och redaktörskåren i sin egen hand att avgöra om de ska skämmas från morgon till kväll för att de är rädda, men åtminstone delvis välsmorda, underhuggare till den organiserade brottsligheten eller om de ska vara orädda och respekterade kritiska granskare och eventuellt välavlönade, men då på grund av skickligt hantverk som får människor att läsa tidningarna. Det är nämligen ytterst upp till svenska journalister själva att avgöra om svenska myndigheter och det svenska rättsväsendet ska ägna sig åt att mörda journalister eller åt att ta fast deras eventuella mördare om frågan skulle bli aktuell.
Det nuvarande rövslickeriet innebär ju, vare sig man förstår det eller ej, att såväl tidningar som journalister bäddar för inte bara rättsstatens utan även sin egen undergång. För vem vill läsa tidningar som bara innehåller tillrättalagd propaganda? Inga annonsintäkter, och inget presstöd i världen, kan långsiktigt rädda en tidning vars redaktionella innehåll är förljuget och ointressant för dess läsare.
Gulag-Kolmården fredag den 10 augusti 2012
Mikael Styrman
.
tisdag 14 augusti 2012
Den norrbottniska svinstian
.
Jag steg upp tidigt idag på morgonen, fredagen den 10 augusti 2012. Bland annat för att jag skulle skriva av en av de större nyheterna från igår på text-TV. Som regel ligger de större nyheterna kvar långt in på nästa dag. Men icke. Den var borta. Och ändå var det gott om plats på tablåerna.
Jag tänker på nyheten om att inte bara SSU i Norrbotten utan även SSU i Piteå nu beslagits med grova bedrägerier. Men nu hade alltså de politiska ”städarna” varit framme.
Det som tilldrar sig mitt intresse är den slappa och förlåtande attityden. SSU ägnar sig åt grova organiserade metoder för att plundra skattebetalarna. De har en historik som innefattar återkommande fiffel och grova bedrägerier. Vem minns inte att exempelvis den numera sedan länge pensionerade riksdagsmannen Tage G Peterson hade synpunkter på att han ännu för några år sedan fanns med i SSU:s rullar. Allt för att få upp medlemsantalet och lura till sig mer statsbidrag.
Det som mer specifikt gjorde att jag ville skriva av nyheten var formuleringarna som redovisade den slappa inställningen till bedrägerierna hos nationalsocialdemokraternas lokala ordförande Bengt Ek. Lite diffust tyckte han att kanske rättsväsendet så småningom skulle "behöva titta närmare på detta".
Och SSU:s i Piteå ordförande, som intervjuades i TV-nyheterna under torsdagskvällen, var inte alls särskilt oroad. Han visste att berätta att de skulle träffa kommunens folk och diskutera hur de skulle ”lösa” problemet…
Andra toner hade det varit om istället en företagare hade blivit beslagen med att ägna sig åt grova bedrägerier mot det allmänna. Då hade omedelbart anhållande och som regel även häktning tillgripits, i kombination med husrannsakningar och beslag i kontor och bostäder med kraftfulla åtgärder som beslag av barnens datorer.
Här i Gulag sitter till exempel, som jag tidigare berättat om, ungdomar som är försenade med att betala tillbaka sitt studielån om cirka etthundratusen kronor och som för detta har blivit internationellt efterlysta och så småningom inlåsta i fängelse.
Men SSU får återkommande syssla med sin många gånger grövre brottslighet utan att rättsväsendet gör annat än försynt tittar på fötterna, tittar bort osv. Det är klart att det blir så när polis, åklagare och domare inte ser sig som rättssamhällets företrädare utan som kollegor till SSU i ett och samma brottssyndikat. Och media rapporterar pliktskyldigast.
Att det senaste utspelar sig just i Piteå är inte heller konstigt. Där har ju de vuxna brottslingarna, som inte längre är SSU:are, gått i förväg och visat hur man förväntas bete sig som politiker i Sverige och det utan att bli straffad. Jag tänker förstås på Piteå-politikerna som överger åldringar och ålderdomshem på nätterna och som använder det lokala elverket till att stjäla Ekfors-bolagen.
Med sådana föredömen kan ju inte heller nästa generation politiker bli annat än grova brottslingar. Och det är nog ingen större skillnad mellan partierna heller. De här bedrägerierna pågår nog ganska aktivt i de andra partierna också utan att rättsväsendet gör något. Det är därför övriga partier tiger. Våra politiker, oavsett politisk färg, har dessvärre mycket mera gemensamt med varandra än med de väljare de låtsas företräda men istället plundrar i organiserad form.
Gulag-Kolmården fredag den 10 augusti 2012
Mikael Styrman
.
Jag steg upp tidigt idag på morgonen, fredagen den 10 augusti 2012. Bland annat för att jag skulle skriva av en av de större nyheterna från igår på text-TV. Som regel ligger de större nyheterna kvar långt in på nästa dag. Men icke. Den var borta. Och ändå var det gott om plats på tablåerna.
Jag tänker på nyheten om att inte bara SSU i Norrbotten utan även SSU i Piteå nu beslagits med grova bedrägerier. Men nu hade alltså de politiska ”städarna” varit framme.
Det som tilldrar sig mitt intresse är den slappa och förlåtande attityden. SSU ägnar sig åt grova organiserade metoder för att plundra skattebetalarna. De har en historik som innefattar återkommande fiffel och grova bedrägerier. Vem minns inte att exempelvis den numera sedan länge pensionerade riksdagsmannen Tage G Peterson hade synpunkter på att han ännu för några år sedan fanns med i SSU:s rullar. Allt för att få upp medlemsantalet och lura till sig mer statsbidrag.
Det som mer specifikt gjorde att jag ville skriva av nyheten var formuleringarna som redovisade den slappa inställningen till bedrägerierna hos nationalsocialdemokraternas lokala ordförande Bengt Ek. Lite diffust tyckte han att kanske rättsväsendet så småningom skulle "behöva titta närmare på detta".
Och SSU:s i Piteå ordförande, som intervjuades i TV-nyheterna under torsdagskvällen, var inte alls särskilt oroad. Han visste att berätta att de skulle träffa kommunens folk och diskutera hur de skulle ”lösa” problemet…
Andra toner hade det varit om istället en företagare hade blivit beslagen med att ägna sig åt grova bedrägerier mot det allmänna. Då hade omedelbart anhållande och som regel även häktning tillgripits, i kombination med husrannsakningar och beslag i kontor och bostäder med kraftfulla åtgärder som beslag av barnens datorer.
Här i Gulag sitter till exempel, som jag tidigare berättat om, ungdomar som är försenade med att betala tillbaka sitt studielån om cirka etthundratusen kronor och som för detta har blivit internationellt efterlysta och så småningom inlåsta i fängelse.
Men SSU får återkommande syssla med sin många gånger grövre brottslighet utan att rättsväsendet gör annat än försynt tittar på fötterna, tittar bort osv. Det är klart att det blir så när polis, åklagare och domare inte ser sig som rättssamhällets företrädare utan som kollegor till SSU i ett och samma brottssyndikat. Och media rapporterar pliktskyldigast.
Att det senaste utspelar sig just i Piteå är inte heller konstigt. Där har ju de vuxna brottslingarna, som inte längre är SSU:are, gått i förväg och visat hur man förväntas bete sig som politiker i Sverige och det utan att bli straffad. Jag tänker förstås på Piteå-politikerna som överger åldringar och ålderdomshem på nätterna och som använder det lokala elverket till att stjäla Ekfors-bolagen.
Med sådana föredömen kan ju inte heller nästa generation politiker bli annat än grova brottslingar. Och det är nog ingen större skillnad mellan partierna heller. De här bedrägerierna pågår nog ganska aktivt i de andra partierna också utan att rättsväsendet gör något. Det är därför övriga partier tiger. Våra politiker, oavsett politisk färg, har dessvärre mycket mera gemensamt med varandra än med de väljare de låtsas företräda men istället plundrar i organiserad form.
Gulag-Kolmården fredag den 10 augusti 2012
Mikael Styrman
.
måndag 13 augusti 2012
Den totala hjälplösheten
.
På 1990-talet, minns ej vilket år, rånades posten i Överkalix. Det var på den tiden det fortfarande fanns polis kvar i landet. Polisen, i form av två Överkalix-poliser, kallades till platsen. Eldstrid uppstod på gatan i Överkalix. Polisen sköt rånaren i låret. Han gav upp och kunde gripas. En polisinsats väl värd en utmärkelse eller någon form av belöning. Istället tillsattes, enligt känd svensk modell, en krisgrupp och gråterskorna fick ta hand om poliserna för att få dem att förstå vilken hemsk sak de hade varit med om i och med att de hade skött sitt jobb. Efter sex månader i händerna på gråterskorna var båda poliserna sjukskrivna och återgick aldrig i tjänst.
Under 1990-talet ändrade bank- och värdetransportrånen karaktär i Sverige. Vi hade tidvis omfattande import av grova brottslingar från europeiska länder drabbade av inbördeskrig. Det var folk, delvis psykopater, som var vana att skjuta ihjäl andra, att skjuta ihjäl dem på order eller att skjuta ihjäl dem av godtyckliga skäl, eller bara för att de kunde göra det och inte hade något bättre för sig just för stunden.
Samtidigt förekom omfattande stölder av vapen från polisstationer och militära anläggningar. Samhället svarade på dessa stölder med att trakassera jägare, deras vapeninnehav, licenser och vapenförvaring. Som om det skulle påverka brottslingars och psykopaters innehav av tunga militära och polisiära vapen om de samlade polisiära resurserna användes till att trakassera landets älg- och harjägare.
En följd av importen av brottslingar och den vårdslösa förvaringen av militära och polisiära vapen blev att rånarna blev tyngre beväpnade och mer hänsynslösa. Ett antal rån förekom där rånarna var beväpnade med vapen som utan problem skulle tränga igenom polisens skyddsvästar och göra det på långt håll med hög precision. Polisen å sin sida var beväpnad med ärtbösseliknande pistoler som kan vara alldeles utmärkta till att skjuta ihjäl psykfall med, vilka misslyckats med att ta sig in på stängda vårdinrättningar. Men vid ett ingripande mot tungt beväpnade rånare var beväpningen oduglig.
Följden blev, föga förvånande, att polisen slutade rycka ut, eller blev "försenade" längs vägen. Eller om de ryckte ut gjorde de halt på behörigt avstånd och ”observerade” det fortsatta händelseförloppet.
Politiker, tjänstemannanomenklatura och polisledning mötte samhällsutvecklingen genom att bilda nationella insatsstyrkan. Den har utvecklats till en inte särskilt stor men mycket motiverad och militant grupp yrkesmördare. Ungefär som de yrkesmördare som franska staten använde mot Greenpeace fartyg Rainbow Warrior i Aucklands hamn när de skulle protestera mot Giscard D’Estaings psykopaters atombombsprov 1995 eller de som Nicolas Sarkozy satte in i valkampen 2012 för att vinna valet genom låtsad terrorbekämpning.
Följden har blivit att så fort något som tidigare var normalt polisarbete ska utföras så sätts nationella insatsstyrkan in. Deras handlingsbenägenhet får till följd att när de exempelvis ska ingripa mot något psykfall som embarkerat sig i något hus utan att någon människa är hotad eller ens finns i närheten så blir förhandlingsarbetet, som på Gotland, ganska summariskt:
- Ger du dig?
- Nej!
- Pang!
Delar av insatsstyrkan tycks ha påtagliga svårigheter att skilja på ett ingripande mot en sjuk människa och ett besök på skjutbanan.
Eller så blir det som i Luleå. Att polisen i fyllan och villan, just komna från krogen och självuppoffrande och autentiskt ”under-cover-arbete” ställer sig och skjuter mot varandra mitt i bostadsområdet.
En mycket tydlig och olycklig följd har vi kunnat iaktta idag i media. När någon rånar banken i Töckfors kliver den ordinarie polisen tillbaka och nationella insatsstyrkan sätts in.
- Vad innebär det?
Jo, det är det synliga beviset för att landets ca 20 000 poliser har degraderats till attrapper. Vi har begåvats med ca 20 000 attrapper och ca 60 ytterst motiverade och handlingsbenägna yrkesmördare i statlig tjänst.
De som tidigare skulle klara upp och beivra brott är i huvudsak rekryterade enligt kriterier som är avgörande för förmågan att klara upp och avbryta krogslagsmål. De används numera till att skjutsa hem fyllon och narkomaner och däremellan till att skyffla omkring högar med papper innehållande polisanmälningar vars utredande kräver helt andra och detektivliknande egenskaper än de som prioriteras inom den svenska ordningspolisen. Med undantag då för vissa soliga dagar då man står ute i samhället och gör utandningsprov med de, för att komma åt kriminaliteten inom polisen, med räkneverk försedda alkometrarna. Häri döljer sig förklaringen till att uppklarningsprocenten närmar sig noll och det polisiära arbetet i hög grad numera begränsas till att stämpla antingen ”brott kan ej styrkas” eller ”ej spaningsresultat” på anmälningarna och lägga ned utredningarna.
Enligt kutymen inom polisen och justitiedepartementet kan sådana brott betraktas som uppklarade. Ibland stämplar man fel. Man tar exempelvis ”brott kan ej styrkas” när det borde varit ”ej spaningsresultat” och då blir medborgarna förbannade och kvällstidningarna skriver ett tag. Men om skriverierna inte upphör tidigare upphör de senast när det bestäms vem som får åka på betald semester till Almedalen och äta, dricka och kopulera på betald arbetstid, istället för att granska missförhållandena och maktmissbruk i samhället.
Vi har tidigare fått veta att försvaret numera består av ca 14 000 anställda varav ca 10 000 är befäl. Övriga ca 4000 innefattar soldater och civilanställda. Ganska komiska relationer som dock inte hindrar den grova organiserade brottsligheten inom den offentliga förvaltningen och krigsindustrin från att förbereda nya mutor och köp av nya stridsflygplan för ett hisnande antal tusental skattemiljoner – som om det här landet fortfarande hade ett försvar.
Försvarets personella struktur må vara komisk. Men det slår naturligtvis inte polisens 20 000 attrapper och 60 potentiella yrkesmördare. Det är de som ska klara upp mutbrotten kring JAS och andra onödiga inköp som endast är tillkomna för att möjliggöra dränering av statskassan och åtkomst av mutor. Och alltihop ska ledas av Christer van der Kwast-typer inom åklagarväsendet…J
Det har genom åren funnits en och annan ansats till att effektivisera polisen. Tidigare tullchefen Björn Eriksson tyckte att det såg ineffektivt ut med poliser som inte kunde varken skriva maskin eller hantera dator, men ändå hade till huvudsaklig uppgift att producera papper. De använde den så kallade ”polismetoden” – tio söker och två slår - eller pekfingervalsen som det heter på den privata sidan. Björn Eriksson försökte flytta över pappersproducerandet på civilanställda som skulle sköta det effektivare och frigöra tid till polisarbete. Men metoden skulle, med oförändrade budgetramar, leda till minskat antal poliser även om polisarbetet totalt sett skulle bli effektivare. Och ANTALET poliser är viktigt för politiker och byråkraterna på justitiedepartementet. Om de sedan uträttar något är helt ointressant. Så man flyttade på Björn Eriksson. Istället fick Sten Heckscher ta vid och sparkade de civilanställda och ineffektiviserade åter polisen.
Det sorgliga med detta är att de fullständiga oduglingar som är ansvariga för sabotaget mot polisen aldrig ställts till svars. Istället lever de och frodas i högönsklig välmåga och har nya välbetalda utredningsuppdrag som gör det möjligt för dem att fortsätta att göra skada.
Polisens förfall skiljer sig inte nämnvärt från förfallet inom den övriga svenska offentliga sektorn men blir så mycket tydligare på grund av polisens viktiga arbetsuppgifter. Jag menar, hur mäter man förfallet i en myndighet som ägnar sig åt meningslöst lallande när myndigheten i fråga är skapad för att ägna sig åt lallande?
En ganska närbesläktad verklighetsfrånvarande ”svensk” utveckling har förekommit inom tullverket. Karin Starrin (c) utnämndes till generaltulldirektör. Hon måste således ha varit den bäst skickade inom den offentliga sektorn… J Hon tog ifrån tullarna tjänstevapnen. Så tullarna förväntades vara ute på nätterna och spana på, bekämpa och ingripa mot ofta beväpnade smugglare och andra brottslingar med gränsöverskridande och vanligtvis mycket lukrativ verksamhet. Det kan ju vem som helst räkna ut vilka krafter som låg bakom hennes beslut och vad som blev följden av beslutet. Jag som har bott vid gränsen hela mitt liv har sett alltihop utspela sig.
När Nationella Insatsstyrkan skapades var det i akt och mening att kunna hantera exceptionella situationer som flygplanskapningar och svårare terrordåd. Inte för att hantera ”normalt” polisarbete.
Felanvändning av den Nationella Insatsstyrkan till vanligt polisarbete får den konsekvensen, trots de bästa av avsikter, att den vanliga polisen nullifieras och förvandlas till innehållslösa uniformer som förlorar såväl tron på sig själva som viljan och förmågan att ta några initiativ över huvud taget.
Det är skillnad mellan ett okomplicerat bankrån, utan gisslantagande, i värmländska Töckfors och Svarta Septembers terrorattack mot Münchenolympiaden. Förstår inte polisledningen den skillnaden bör polisledningen skyndsamt bytas ut.
Gulag-Kolmården onsdag den 8 augusti 2012
Mikael Styrman
.
På 1990-talet, minns ej vilket år, rånades posten i Överkalix. Det var på den tiden det fortfarande fanns polis kvar i landet. Polisen, i form av två Överkalix-poliser, kallades till platsen. Eldstrid uppstod på gatan i Överkalix. Polisen sköt rånaren i låret. Han gav upp och kunde gripas. En polisinsats väl värd en utmärkelse eller någon form av belöning. Istället tillsattes, enligt känd svensk modell, en krisgrupp och gråterskorna fick ta hand om poliserna för att få dem att förstå vilken hemsk sak de hade varit med om i och med att de hade skött sitt jobb. Efter sex månader i händerna på gråterskorna var båda poliserna sjukskrivna och återgick aldrig i tjänst.
Under 1990-talet ändrade bank- och värdetransportrånen karaktär i Sverige. Vi hade tidvis omfattande import av grova brottslingar från europeiska länder drabbade av inbördeskrig. Det var folk, delvis psykopater, som var vana att skjuta ihjäl andra, att skjuta ihjäl dem på order eller att skjuta ihjäl dem av godtyckliga skäl, eller bara för att de kunde göra det och inte hade något bättre för sig just för stunden.
Samtidigt förekom omfattande stölder av vapen från polisstationer och militära anläggningar. Samhället svarade på dessa stölder med att trakassera jägare, deras vapeninnehav, licenser och vapenförvaring. Som om det skulle påverka brottslingars och psykopaters innehav av tunga militära och polisiära vapen om de samlade polisiära resurserna användes till att trakassera landets älg- och harjägare.
En följd av importen av brottslingar och den vårdslösa förvaringen av militära och polisiära vapen blev att rånarna blev tyngre beväpnade och mer hänsynslösa. Ett antal rån förekom där rånarna var beväpnade med vapen som utan problem skulle tränga igenom polisens skyddsvästar och göra det på långt håll med hög precision. Polisen å sin sida var beväpnad med ärtbösseliknande pistoler som kan vara alldeles utmärkta till att skjuta ihjäl psykfall med, vilka misslyckats med att ta sig in på stängda vårdinrättningar. Men vid ett ingripande mot tungt beväpnade rånare var beväpningen oduglig.
Följden blev, föga förvånande, att polisen slutade rycka ut, eller blev "försenade" längs vägen. Eller om de ryckte ut gjorde de halt på behörigt avstånd och ”observerade” det fortsatta händelseförloppet.
Politiker, tjänstemannanomenklatura och polisledning mötte samhällsutvecklingen genom att bilda nationella insatsstyrkan. Den har utvecklats till en inte särskilt stor men mycket motiverad och militant grupp yrkesmördare. Ungefär som de yrkesmördare som franska staten använde mot Greenpeace fartyg Rainbow Warrior i Aucklands hamn när de skulle protestera mot Giscard D’Estaings psykopaters atombombsprov 1995 eller de som Nicolas Sarkozy satte in i valkampen 2012 för att vinna valet genom låtsad terrorbekämpning.
Följden har blivit att så fort något som tidigare var normalt polisarbete ska utföras så sätts nationella insatsstyrkan in. Deras handlingsbenägenhet får till följd att när de exempelvis ska ingripa mot något psykfall som embarkerat sig i något hus utan att någon människa är hotad eller ens finns i närheten så blir förhandlingsarbetet, som på Gotland, ganska summariskt:
- Ger du dig?
- Nej!
- Pang!
Delar av insatsstyrkan tycks ha påtagliga svårigheter att skilja på ett ingripande mot en sjuk människa och ett besök på skjutbanan.
Eller så blir det som i Luleå. Att polisen i fyllan och villan, just komna från krogen och självuppoffrande och autentiskt ”under-cover-arbete” ställer sig och skjuter mot varandra mitt i bostadsområdet.
En mycket tydlig och olycklig följd har vi kunnat iaktta idag i media. När någon rånar banken i Töckfors kliver den ordinarie polisen tillbaka och nationella insatsstyrkan sätts in.
- Vad innebär det?
Jo, det är det synliga beviset för att landets ca 20 000 poliser har degraderats till attrapper. Vi har begåvats med ca 20 000 attrapper och ca 60 ytterst motiverade och handlingsbenägna yrkesmördare i statlig tjänst.
De som tidigare skulle klara upp och beivra brott är i huvudsak rekryterade enligt kriterier som är avgörande för förmågan att klara upp och avbryta krogslagsmål. De används numera till att skjutsa hem fyllon och narkomaner och däremellan till att skyffla omkring högar med papper innehållande polisanmälningar vars utredande kräver helt andra och detektivliknande egenskaper än de som prioriteras inom den svenska ordningspolisen. Med undantag då för vissa soliga dagar då man står ute i samhället och gör utandningsprov med de, för att komma åt kriminaliteten inom polisen, med räkneverk försedda alkometrarna. Häri döljer sig förklaringen till att uppklarningsprocenten närmar sig noll och det polisiära arbetet i hög grad numera begränsas till att stämpla antingen ”brott kan ej styrkas” eller ”ej spaningsresultat” på anmälningarna och lägga ned utredningarna.
Enligt kutymen inom polisen och justitiedepartementet kan sådana brott betraktas som uppklarade. Ibland stämplar man fel. Man tar exempelvis ”brott kan ej styrkas” när det borde varit ”ej spaningsresultat” och då blir medborgarna förbannade och kvällstidningarna skriver ett tag. Men om skriverierna inte upphör tidigare upphör de senast när det bestäms vem som får åka på betald semester till Almedalen och äta, dricka och kopulera på betald arbetstid, istället för att granska missförhållandena och maktmissbruk i samhället.
Vi har tidigare fått veta att försvaret numera består av ca 14 000 anställda varav ca 10 000 är befäl. Övriga ca 4000 innefattar soldater och civilanställda. Ganska komiska relationer som dock inte hindrar den grova organiserade brottsligheten inom den offentliga förvaltningen och krigsindustrin från att förbereda nya mutor och köp av nya stridsflygplan för ett hisnande antal tusental skattemiljoner – som om det här landet fortfarande hade ett försvar.
Försvarets personella struktur må vara komisk. Men det slår naturligtvis inte polisens 20 000 attrapper och 60 potentiella yrkesmördare. Det är de som ska klara upp mutbrotten kring JAS och andra onödiga inköp som endast är tillkomna för att möjliggöra dränering av statskassan och åtkomst av mutor. Och alltihop ska ledas av Christer van der Kwast-typer inom åklagarväsendet…J
Det har genom åren funnits en och annan ansats till att effektivisera polisen. Tidigare tullchefen Björn Eriksson tyckte att det såg ineffektivt ut med poliser som inte kunde varken skriva maskin eller hantera dator, men ändå hade till huvudsaklig uppgift att producera papper. De använde den så kallade ”polismetoden” – tio söker och två slår - eller pekfingervalsen som det heter på den privata sidan. Björn Eriksson försökte flytta över pappersproducerandet på civilanställda som skulle sköta det effektivare och frigöra tid till polisarbete. Men metoden skulle, med oförändrade budgetramar, leda till minskat antal poliser även om polisarbetet totalt sett skulle bli effektivare. Och ANTALET poliser är viktigt för politiker och byråkraterna på justitiedepartementet. Om de sedan uträttar något är helt ointressant. Så man flyttade på Björn Eriksson. Istället fick Sten Heckscher ta vid och sparkade de civilanställda och ineffektiviserade åter polisen.
Det sorgliga med detta är att de fullständiga oduglingar som är ansvariga för sabotaget mot polisen aldrig ställts till svars. Istället lever de och frodas i högönsklig välmåga och har nya välbetalda utredningsuppdrag som gör det möjligt för dem att fortsätta att göra skada.
Polisens förfall skiljer sig inte nämnvärt från förfallet inom den övriga svenska offentliga sektorn men blir så mycket tydligare på grund av polisens viktiga arbetsuppgifter. Jag menar, hur mäter man förfallet i en myndighet som ägnar sig åt meningslöst lallande när myndigheten i fråga är skapad för att ägna sig åt lallande?
En ganska närbesläktad verklighetsfrånvarande ”svensk” utveckling har förekommit inom tullverket. Karin Starrin (c) utnämndes till generaltulldirektör. Hon måste således ha varit den bäst skickade inom den offentliga sektorn… J Hon tog ifrån tullarna tjänstevapnen. Så tullarna förväntades vara ute på nätterna och spana på, bekämpa och ingripa mot ofta beväpnade smugglare och andra brottslingar med gränsöverskridande och vanligtvis mycket lukrativ verksamhet. Det kan ju vem som helst räkna ut vilka krafter som låg bakom hennes beslut och vad som blev följden av beslutet. Jag som har bott vid gränsen hela mitt liv har sett alltihop utspela sig.
När Nationella Insatsstyrkan skapades var det i akt och mening att kunna hantera exceptionella situationer som flygplanskapningar och svårare terrordåd. Inte för att hantera ”normalt” polisarbete.
Felanvändning av den Nationella Insatsstyrkan till vanligt polisarbete får den konsekvensen, trots de bästa av avsikter, att den vanliga polisen nullifieras och förvandlas till innehållslösa uniformer som förlorar såväl tron på sig själva som viljan och förmågan att ta några initiativ över huvud taget.
Det är skillnad mellan ett okomplicerat bankrån, utan gisslantagande, i värmländska Töckfors och Svarta Septembers terrorattack mot Münchenolympiaden. Förstår inte polisledningen den skillnaden bör polisledningen skyndsamt bytas ut.
Gulag-Kolmården onsdag den 8 augusti 2012
Mikael Styrman
.
Den moderna feodalstaten
.
I kölvattnet på att Christina Lugnets gränslöshet i Tillväxtverket avslöjades har det framkommit att samma gränslösa sätt att hantera skattemedel finns i många andra statliga verk och myndigheter. Vidare att Christina Lugnet ska framleva sina dagar på samma sätt som åtta andra odugliga drönare: med miljonlön men utan arbetsuppgifter som de klarar av att sköta, stående ”till regeringskansliets förfogande” som det heter.
I SVT:s nyheter fick vi igår se skillnaden mellan att bli arbetslös före detta vaktmästare i regeringskansliet och att bli arbetslös före detta generaldirektör – en post som varje avdankad politiker traktar efter och som de därför inte kommer att försämra villkoren för. Det är därför knappast troligt att det vi nu ser olika politiker framföra i media kommer att visa sig vara annat än en läpparnas bekännelse. En populistisk bekännelse som läggs åt sidan utan åtgärd så snart tidningarna glömmer generaldirektörernas ”elefantkyrkogård”.
Östnytt rapporterade idag att Sjöfartsverket inom kort förväntas sälja ut ett antal bemannade fyrar som staten inte längre har råd att driva. Mönstret är detsamma som från järnvägarna, rättsväsendet, regeringens administration mm. Det finns pengar till att avlöna drönare som prinsar och till att dränera statskassan med hjälp av konsultföretag som Rejlers, men inte till att driva verksamheten.
Parallellt med avslöjandena kring Tillväxtverket har vi kunnat följa rättsskandalen kring Thomas Quick. Den är inte "alla rättsskandalers moder". Det är sannolikt mordet på och plundringen av Ivar Kreuger, med stöd och hjälp från politiken och rättsväsendet. Men den är en mycket stor, tydlig och avslöjande rättsröta som utspelar sig i vår tid. Vi har nu blivit uppmärksammade på hur vårt rättsväsende – från Högsta Domstolen och nedåt, dömer enligt ”den svenska modellen”, som jag såg någon kalla det i en av våra större tidningar.
Den svenska modellen innebär att domarna dömer – inte utifrån vad som förekommer i målet – utan utifrån hur domarna uppfattar, eller tror, att maktetablissemanget vill att det ska dömas. Eller fursten som det skulle ha hetat förr.
Vårt maktetablissemangs hänsynslösa plundrande av svenska småföretagare, åtföljt av inlåsning av de plundrade företagarna i politiskt fängelse, liksom den furstliga hanteringen av på grund av folkligt missnöje avsatta odugliga drönare och vårt rättssystems – våra polis-, åklagar- och domstolsväsendens oförmåga att sköta sitt jobb på ett hedervärt sätt, är alla grenar på samma träd. De är det synliga beviset för att Sverige ännu i allt väsentligt är en feodalstat. En feodalstat moderniserad med partistyrd skendemokrati och utbyggt trygghetssystem för furstens vasaller.
Det här kommer våra, med hjälp av sina mobbarorganisationer valda, politiker inte att vare sig vilja eller kunna ändra på. Men det kommer säkert att så småningom ändras på – genom giljotinering av, eller uppradning och avskjutning av, det värsta slöddret.
Gulag-Kolmården onsdag den 8 augusti 2012
Mikael Styrman
.
I kölvattnet på att Christina Lugnets gränslöshet i Tillväxtverket avslöjades har det framkommit att samma gränslösa sätt att hantera skattemedel finns i många andra statliga verk och myndigheter. Vidare att Christina Lugnet ska framleva sina dagar på samma sätt som åtta andra odugliga drönare: med miljonlön men utan arbetsuppgifter som de klarar av att sköta, stående ”till regeringskansliets förfogande” som det heter.
I SVT:s nyheter fick vi igår se skillnaden mellan att bli arbetslös före detta vaktmästare i regeringskansliet och att bli arbetslös före detta generaldirektör – en post som varje avdankad politiker traktar efter och som de därför inte kommer att försämra villkoren för. Det är därför knappast troligt att det vi nu ser olika politiker framföra i media kommer att visa sig vara annat än en läpparnas bekännelse. En populistisk bekännelse som läggs åt sidan utan åtgärd så snart tidningarna glömmer generaldirektörernas ”elefantkyrkogård”.
Östnytt rapporterade idag att Sjöfartsverket inom kort förväntas sälja ut ett antal bemannade fyrar som staten inte längre har råd att driva. Mönstret är detsamma som från järnvägarna, rättsväsendet, regeringens administration mm. Det finns pengar till att avlöna drönare som prinsar och till att dränera statskassan med hjälp av konsultföretag som Rejlers, men inte till att driva verksamheten.
Parallellt med avslöjandena kring Tillväxtverket har vi kunnat följa rättsskandalen kring Thomas Quick. Den är inte "alla rättsskandalers moder". Det är sannolikt mordet på och plundringen av Ivar Kreuger, med stöd och hjälp från politiken och rättsväsendet. Men den är en mycket stor, tydlig och avslöjande rättsröta som utspelar sig i vår tid. Vi har nu blivit uppmärksammade på hur vårt rättsväsende – från Högsta Domstolen och nedåt, dömer enligt ”den svenska modellen”, som jag såg någon kalla det i en av våra större tidningar.
Den svenska modellen innebär att domarna dömer – inte utifrån vad som förekommer i målet – utan utifrån hur domarna uppfattar, eller tror, att maktetablissemanget vill att det ska dömas. Eller fursten som det skulle ha hetat förr.
Vårt maktetablissemangs hänsynslösa plundrande av svenska småföretagare, åtföljt av inlåsning av de plundrade företagarna i politiskt fängelse, liksom den furstliga hanteringen av på grund av folkligt missnöje avsatta odugliga drönare och vårt rättssystems – våra polis-, åklagar- och domstolsväsendens oförmåga att sköta sitt jobb på ett hedervärt sätt, är alla grenar på samma träd. De är det synliga beviset för att Sverige ännu i allt väsentligt är en feodalstat. En feodalstat moderniserad med partistyrd skendemokrati och utbyggt trygghetssystem för furstens vasaller.
Det här kommer våra, med hjälp av sina mobbarorganisationer valda, politiker inte att vare sig vilja eller kunna ändra på. Men det kommer säkert att så småningom ändras på – genom giljotinering av, eller uppradning och avskjutning av, det värsta slöddret.
Gulag-Kolmården onsdag den 8 augusti 2012
Mikael Styrman
.
lördag 4 augusti 2012
Snackepellarnas och drönarnas lyxliv
.
I det svenska regeringshögkvarteret finns sedan länge en fast övertygelse om att det man gör som politiker och hög statstjänsteman inte behöver vara bra för nationen. Det räcker med att det SER bra ut när det lanseras i media. Hur det blir när snackepellarna i, och omkring, regeringen slipper lös har vi i veckan blivit påminda om.
Regeringen genom Näringsdepartementet försörjer, med skattepengar naturligtvis, åtminstone 500 drönare i två olika organisationer. 300 i Tillväxtverket och 200 i Vinnova som till skillnad från Tillväxtverket ska främja hållbar tillväxt. J
Dagens Nyheter har i veckan, hittills måndag-torsdag, lyft lite på skynket och visat oss vad man gör i dessa organisationer, förutom att leja konsulter att ta fram reklammaterial som berättar sagor om Tillväxtverkets och Vinnovas förträfflighet.
Man lever lyxliv. Man beter sig som om man har fått direktiv att leva som bekymmersfria miljonärer, men för skattemedel. Miljoner har slösats bort på interna lyxmiddagar och dito lyxkonferenser, på Sveriges finaste krogar och span. Det har med andra ord handlat om betald semester och rekreation istället för arbete. Exempelvis på Grand Hotell i Stockholm, olika hotell i Åre och Vemdalen, på Öland med flera ställen där de ägnat sig åt för verksamheten ”nödvändiga” interna verksamheter som vinprovning, bubbelpool, yoga, skoterturer, ribbåtsturer i Stockholms skärgård, älgvisning, chokladprovning och andra livets nödvändigheter som miljonärer ägnar sig åt, men för sina egna pengar. Verksamheter som de som betalar för kalaset sällan eller aldrig själva kan ägna sig åt, bör tilläggas.
Och när de inte är på konferens upptas inte tillvaron i onödan av något för nationen nödvändigt arbete. Betydande arbetstid torde istället åtgå för att diskutera den förra konferensens äventyr samt till att planera kommande konferenser på spännande platser och bland spännande människor.
Hur har det kunnat bli så fel?
Det har förmodligen blivit så därför att regeringskansliets snackepellar har skapat två helt onödiga myndigheter och fyllt dem med partivänner och AB Släkt och Vänner, utan att förse dem med några uppdrag med mätbara mål eller resultat, annat än möjligen att förströ sig själva på skattebetalarnas bekostnad. Ett slags Almedalen som pågår hela året.
Femhundra högavlönade tjänstemän utan uppdrag och utan krav på mätningsbara resultat kan förmodligen bara sluta med katastrof, särskilt i avsaknad av kompetent och seriös ledning.
Åtminstone Tillväxtverket skapades av Maud Olofsson som numera avlöst Per-Ola Eriksson som gårdvar i LKAB:s styrelse, med det särskilda uppdraget att se till att inte allmänheten får insyn i maffians plundring av LKAB.
Chef för Tillväxtverket blev partivännen Christina Lugnet, som hyllades i media tillsammans med sin mer namnkunnige följeslagare, Sven-Erik Bucht, för den tveksamma bedriften att med ”På Gränsen-projektet” ha lyckats ödelägga Haparandas centrum och ersätta fasta heltidsjobb i lokalt ägda butiker, med lågavlönade deltidsjobb i utsocknes och utomlandsägda butikskedjor. Företag med barnarbete i U-länder som affärsidé och främsta konkurrensmedel. Alltihop delfinansierat med de vägbelysningspengar som man undandrog det lokala elverket för att lyckas stjäla företaget från dess ägare, senare inlåst i fängelse enligt känt mönster från Putins Ryssland. Det senare fullbordat av regeringen som påstår sig vilja gynna företagsamhet och entreprenörskap.
Utser man en chef fostrad i Sven-Erik Buchts anda och därmed utan minsta respekt för vare sig skattebetalarna, den enskilda äganderätten, fri företagsamhet eller rättstrygghet för företagarna gentemot den offentliga sektorns brottslingar så kan det ju bara sluta på det här sättet.
Vad gör regeringen åt saken? Den brukar inte duga till att regera utan istället regeras av tjänstemännen. Förmodligen gör de som vanligt. Det vill säga att flickungen i fråga kallar till sig partivännerna som leder drönarorganisationerna vars medarbetare fått för sig att de ska leva som miljonärer på jobbet. Sedan får vi veta att man nu ”kommit överens” om att inte äta på Grand Hotell - åtminstone inte förrän allmänheten glömt detta.
Och Tillväxtverket som kämpat så tappert på Grand Hotell, Fiskekrogen, Hesselby-, Engsholms- och Rosersbergs slott samt Copperhill Mountain Lodge och Hotell Diplomat i Åre och Storhogna i Vemdalen med flera ställen säger upp medarbetare och begär tillbaka utbetalda bidrag från företag som hunnit både få och förbruka bidragen för att skapa tillväxt i landet. Men i valet mellan att gynna tillväxt i landet och säkra fortsatt miljonärstillvaro för statens drönare är förstås valet enkelt...
Hittills har vi dock inte fått veta vilken underhållning man haft på sina lyxfester, men det kanske kommer? Däremot har vi i dagens DN fått reda på hur Christina Lugnet och hennes medarbetare ser på våra regler om offentlig upphandling. Man bestämmer helt sonika hur mycket det ska kosta. Man budgeterar enligt vad exempelvis Grand Hotell vill ha även om det vida överskrider maximalt tillåtet pris. Föga förvånande blir då Grand Hotell ”billigast” i valet mellan tre olika lyxinrättningar.
Det var en mycket talande bild i dagens DN illustrerande Tillväxtverkets interna konferens i Grand Hotells vinterträdgård. Synd bara, att få av de som betalar för Tillväxtverkets förlustelser och som sliter ont för att få sin tillvaro att gå ihop, har råd att läsa DN efter att ha blivit plundrade av statens torpeder, för att bekosta ”vård, skola och omsorg”.
I en privat verksamhet, möjligen med undantag för de största företagen inom konsult, bank och finans som lever gott på att plundra det allmänna skulle ett sådant beteende leda till arbetslöshet. I den degenererade statliga verksamheten som i praktiken saknar såväl kompetent som hederlig styrning leder det sannolikt inte till något substantiellt. Möjligen leder det till att den redan överbefordrade Christina Lugnet belönas med ett ännu bättre avlönat jobb som hon är ännu mindre skickad att klara av.
För några år sedan var det populärt i stora delar av den ”offantliga” (som moderaterna tyckte innan de hade makten) sektorn, som drogs med komplex över att beskyllas för att vara den tärande sektorn, att döpa sina organisationer till olika industriassocierande namn som exempelvis Vägverket - Division Produktion. Varför inte döpa om Tillväxtverkets stab till Tillväxtverket - Division Utsugning? Komplettera gärna med en logotyp föreställande maskoten ”Tillväxtverksspindeln” med sin långa snabel som den för in i sina offer och suger ut all näring ur så att all tillväxt blir omöjlig.
Med sådana företrädare och vänner som Annie Lööf samt Christina Lugnet och hennes medarbetare behöver Centern knappast några fiender. Och såväl Nya Moderaterna som alliansregeringen vilka visat prov på förmåga att förnya sig kanske på allvar ska fundera på att döpa om sig till Nya Maffian.
Gulag-Kolmården torsdagen den 2 augusti 2012
Mikael Styrman
.
I det svenska regeringshögkvarteret finns sedan länge en fast övertygelse om att det man gör som politiker och hög statstjänsteman inte behöver vara bra för nationen. Det räcker med att det SER bra ut när det lanseras i media. Hur det blir när snackepellarna i, och omkring, regeringen slipper lös har vi i veckan blivit påminda om.
Regeringen genom Näringsdepartementet försörjer, med skattepengar naturligtvis, åtminstone 500 drönare i två olika organisationer. 300 i Tillväxtverket och 200 i Vinnova som till skillnad från Tillväxtverket ska främja hållbar tillväxt. J
Dagens Nyheter har i veckan, hittills måndag-torsdag, lyft lite på skynket och visat oss vad man gör i dessa organisationer, förutom att leja konsulter att ta fram reklammaterial som berättar sagor om Tillväxtverkets och Vinnovas förträfflighet.
Man lever lyxliv. Man beter sig som om man har fått direktiv att leva som bekymmersfria miljonärer, men för skattemedel. Miljoner har slösats bort på interna lyxmiddagar och dito lyxkonferenser, på Sveriges finaste krogar och span. Det har med andra ord handlat om betald semester och rekreation istället för arbete. Exempelvis på Grand Hotell i Stockholm, olika hotell i Åre och Vemdalen, på Öland med flera ställen där de ägnat sig åt för verksamheten ”nödvändiga” interna verksamheter som vinprovning, bubbelpool, yoga, skoterturer, ribbåtsturer i Stockholms skärgård, älgvisning, chokladprovning och andra livets nödvändigheter som miljonärer ägnar sig åt, men för sina egna pengar. Verksamheter som de som betalar för kalaset sällan eller aldrig själva kan ägna sig åt, bör tilläggas.
Och när de inte är på konferens upptas inte tillvaron i onödan av något för nationen nödvändigt arbete. Betydande arbetstid torde istället åtgå för att diskutera den förra konferensens äventyr samt till att planera kommande konferenser på spännande platser och bland spännande människor.
Hur har det kunnat bli så fel?
Det har förmodligen blivit så därför att regeringskansliets snackepellar har skapat två helt onödiga myndigheter och fyllt dem med partivänner och AB Släkt och Vänner, utan att förse dem med några uppdrag med mätbara mål eller resultat, annat än möjligen att förströ sig själva på skattebetalarnas bekostnad. Ett slags Almedalen som pågår hela året.
Femhundra högavlönade tjänstemän utan uppdrag och utan krav på mätningsbara resultat kan förmodligen bara sluta med katastrof, särskilt i avsaknad av kompetent och seriös ledning.
Åtminstone Tillväxtverket skapades av Maud Olofsson som numera avlöst Per-Ola Eriksson som gårdvar i LKAB:s styrelse, med det särskilda uppdraget att se till att inte allmänheten får insyn i maffians plundring av LKAB.
Chef för Tillväxtverket blev partivännen Christina Lugnet, som hyllades i media tillsammans med sin mer namnkunnige följeslagare, Sven-Erik Bucht, för den tveksamma bedriften att med ”På Gränsen-projektet” ha lyckats ödelägga Haparandas centrum och ersätta fasta heltidsjobb i lokalt ägda butiker, med lågavlönade deltidsjobb i utsocknes och utomlandsägda butikskedjor. Företag med barnarbete i U-länder som affärsidé och främsta konkurrensmedel. Alltihop delfinansierat med de vägbelysningspengar som man undandrog det lokala elverket för att lyckas stjäla företaget från dess ägare, senare inlåst i fängelse enligt känt mönster från Putins Ryssland. Det senare fullbordat av regeringen som påstår sig vilja gynna företagsamhet och entreprenörskap.
Utser man en chef fostrad i Sven-Erik Buchts anda och därmed utan minsta respekt för vare sig skattebetalarna, den enskilda äganderätten, fri företagsamhet eller rättstrygghet för företagarna gentemot den offentliga sektorns brottslingar så kan det ju bara sluta på det här sättet.
Vad gör regeringen åt saken? Den brukar inte duga till att regera utan istället regeras av tjänstemännen. Förmodligen gör de som vanligt. Det vill säga att flickungen i fråga kallar till sig partivännerna som leder drönarorganisationerna vars medarbetare fått för sig att de ska leva som miljonärer på jobbet. Sedan får vi veta att man nu ”kommit överens” om att inte äta på Grand Hotell - åtminstone inte förrän allmänheten glömt detta.
Och Tillväxtverket som kämpat så tappert på Grand Hotell, Fiskekrogen, Hesselby-, Engsholms- och Rosersbergs slott samt Copperhill Mountain Lodge och Hotell Diplomat i Åre och Storhogna i Vemdalen med flera ställen säger upp medarbetare och begär tillbaka utbetalda bidrag från företag som hunnit både få och förbruka bidragen för att skapa tillväxt i landet. Men i valet mellan att gynna tillväxt i landet och säkra fortsatt miljonärstillvaro för statens drönare är förstås valet enkelt...
Hittills har vi dock inte fått veta vilken underhållning man haft på sina lyxfester, men det kanske kommer? Däremot har vi i dagens DN fått reda på hur Christina Lugnet och hennes medarbetare ser på våra regler om offentlig upphandling. Man bestämmer helt sonika hur mycket det ska kosta. Man budgeterar enligt vad exempelvis Grand Hotell vill ha även om det vida överskrider maximalt tillåtet pris. Föga förvånande blir då Grand Hotell ”billigast” i valet mellan tre olika lyxinrättningar.
Det var en mycket talande bild i dagens DN illustrerande Tillväxtverkets interna konferens i Grand Hotells vinterträdgård. Synd bara, att få av de som betalar för Tillväxtverkets förlustelser och som sliter ont för att få sin tillvaro att gå ihop, har råd att läsa DN efter att ha blivit plundrade av statens torpeder, för att bekosta ”vård, skola och omsorg”.
I en privat verksamhet, möjligen med undantag för de största företagen inom konsult, bank och finans som lever gott på att plundra det allmänna skulle ett sådant beteende leda till arbetslöshet. I den degenererade statliga verksamheten som i praktiken saknar såväl kompetent som hederlig styrning leder det sannolikt inte till något substantiellt. Möjligen leder det till att den redan överbefordrade Christina Lugnet belönas med ett ännu bättre avlönat jobb som hon är ännu mindre skickad att klara av.
För några år sedan var det populärt i stora delar av den ”offantliga” (som moderaterna tyckte innan de hade makten) sektorn, som drogs med komplex över att beskyllas för att vara den tärande sektorn, att döpa sina organisationer till olika industriassocierande namn som exempelvis Vägverket - Division Produktion. Varför inte döpa om Tillväxtverkets stab till Tillväxtverket - Division Utsugning? Komplettera gärna med en logotyp föreställande maskoten ”Tillväxtverksspindeln” med sin långa snabel som den för in i sina offer och suger ut all näring ur så att all tillväxt blir omöjlig.
Med sådana företrädare och vänner som Annie Lööf samt Christina Lugnet och hennes medarbetare behöver Centern knappast några fiender. Och såväl Nya Moderaterna som alliansregeringen vilka visat prov på förmåga att förnya sig kanske på allvar ska fundera på att döpa om sig till Nya Maffian.
Gulag-Kolmården torsdagen den 2 augusti 2012
Mikael Styrman
.
torsdag 2 augusti 2012
Skamlös politik
.
För ca en vecka sedan kunde vi även läsa följande, men på SVT:s Text-TV, sid 132:
Katalonien ber om statlig hjälp
Katalonien, en av Spaniens 17 regioner,
kommer be den spanska regeringen
om statligt stöd, enligt Andreu Mas-Colell,
finansminister i den katalanska regionregeringen.
- Ja, läget är så här. Katalonien har
ingen annan bank att vända sig till än
Spaniens regering. Sånt är livet, sade
Mas-Colell till brittiska BBC idag.
Tidigare har regionen Valencia bett om
statlig hjälp för att hantera sina
åtaganden. Spaniens regering har
upprättat en särskild regionalfond
på 18 miljarder euro som ska hantera
regionernas likviditetsproblem.
Det är bara några veckor sedan Spaniens regeringschef gjorde offentlighet av att Spanien hade ”räddat” eurogemenskapen genom att be de övriga ländernas finansministrar trycka mer värdelösa pengar och låna till Spanien.
Då hette det att allt var jättesunt i Spanien. Det var bara de spanska bankerna som behövde förstärkas. Och nu tycks regionernas vara på väg att bilda kö till det statliga soppköket… J
Vilket blir nästa lik att rassla i den spanska garderoben?
Hur mycket är egentligen en europeisk politikers löften i allmänhet, och en spansk politikers löften i synnerhet, värda?
Gulag-Kolmården söndagen den 29 juli 2012
Mikael Styrman
.
För ca en vecka sedan kunde vi även läsa följande, men på SVT:s Text-TV, sid 132:
Katalonien ber om statlig hjälp
Katalonien, en av Spaniens 17 regioner,
kommer be den spanska regeringen
om statligt stöd, enligt Andreu Mas-Colell,
finansminister i den katalanska regionregeringen.
- Ja, läget är så här. Katalonien har
ingen annan bank att vända sig till än
Spaniens regering. Sånt är livet, sade
Mas-Colell till brittiska BBC idag.
Tidigare har regionen Valencia bett om
statlig hjälp för att hantera sina
åtaganden. Spaniens regering har
upprättat en särskild regionalfond
på 18 miljarder euro som ska hantera
regionernas likviditetsproblem.
Det är bara några veckor sedan Spaniens regeringschef gjorde offentlighet av att Spanien hade ”räddat” eurogemenskapen genom att be de övriga ländernas finansministrar trycka mer värdelösa pengar och låna till Spanien.
Då hette det att allt var jättesunt i Spanien. Det var bara de spanska bankerna som behövde förstärkas. Och nu tycks regionernas vara på väg att bilda kö till det statliga soppköket… J
Vilket blir nästa lik att rassla i den spanska garderoben?
Hur mycket är egentligen en europeisk politikers löften i allmänhet, och en spansk politikers löften i synnerhet, värda?
Gulag-Kolmården söndagen den 29 juli 2012
Mikael Styrman
.
Skamlös journalistik
.
För ca en vecka sedan kunde vi läsa följande på TV4:s Text-TV, sid 208:
Sommar-OS kan lyfta börsen
Fotbolls-EM har knappt hunnit avslutas
förrän det är dags för årets nästa
stora sportevenemang. Sommar-OS i
London.
En titt i backspegeln visar att börsen
bör stiga under de dryga två veckor som
spelen pågår. Ända sedan Sommar-OS i
Seoul 1988 har stockholmsbörsen gått
upp varannan gång och ned varannan
gång. Enda undantaget är Barcelona-OS
1992 då aktiemarknaden var oförändrad.
Om vi nu dristar oss till det djärva antagandet att skribenten inte varit ute för att otillbörligt manipulera aktiespekulanter att köpa aktier utan godtagbar grund, utan att skribentens avsikt verkligen varit att dra seriösa slutsatser om börsens förväntade rörelser under Sommar-OS blir man minst sagt betänksam.
Från och med Seoul 1988 har det varit sommarolympiad inte mer än 6 gånger. Jag undrar vad en statistiker skulle tycka om att dra slutsatser om börsens framtida utveckling av ett så klent material som 6 förekomster? Dessutom lyckas journalisten ifråga se en trend som innebär att börsen stiger varannan gång och sjunker varannan gång trots att ”trenden” eller sambandet havererar åtminstone en gång under denna lilla serie om 6 värden.
Den slutsats man kan dra är väl snarare att det inte går att utläsa något samband alls mellan förekomsten av sommarolympiader och stockholmsbörsens kursutveckling. Särskilt inte med stöd av de 6 senaste olympiadtillfällena.
Möjligen kan man även dra den slutsatsen att svenska journalister är bättre på att springa ärenden åt maffian och att mörklägga än de är på att förutsäga börsens framtida kursutveckling… J
Gulag-Kolmården söndagen den 29 juli 2012
Mikael Styrman
.
För ca en vecka sedan kunde vi läsa följande på TV4:s Text-TV, sid 208:
Sommar-OS kan lyfta börsen
Fotbolls-EM har knappt hunnit avslutas
förrän det är dags för årets nästa
stora sportevenemang. Sommar-OS i
London.
En titt i backspegeln visar att börsen
bör stiga under de dryga två veckor som
spelen pågår. Ända sedan Sommar-OS i
Seoul 1988 har stockholmsbörsen gått
upp varannan gång och ned varannan
gång. Enda undantaget är Barcelona-OS
1992 då aktiemarknaden var oförändrad.
Om vi nu dristar oss till det djärva antagandet att skribenten inte varit ute för att otillbörligt manipulera aktiespekulanter att köpa aktier utan godtagbar grund, utan att skribentens avsikt verkligen varit att dra seriösa slutsatser om börsens förväntade rörelser under Sommar-OS blir man minst sagt betänksam.
Från och med Seoul 1988 har det varit sommarolympiad inte mer än 6 gånger. Jag undrar vad en statistiker skulle tycka om att dra slutsatser om börsens framtida utveckling av ett så klent material som 6 förekomster? Dessutom lyckas journalisten ifråga se en trend som innebär att börsen stiger varannan gång och sjunker varannan gång trots att ”trenden” eller sambandet havererar åtminstone en gång under denna lilla serie om 6 värden.
Den slutsats man kan dra är väl snarare att det inte går att utläsa något samband alls mellan förekomsten av sommarolympiader och stockholmsbörsens kursutveckling. Särskilt inte med stöd av de 6 senaste olympiadtillfällena.
Möjligen kan man även dra den slutsatsen att svenska journalister är bättre på att springa ärenden åt maffian och att mörklägga än de är på att förutsäga börsens framtida kursutveckling… J
Gulag-Kolmården söndagen den 29 juli 2012
Mikael Styrman
.
Mordet på Dag Hammarskjöld
.
Eller mordet på Dag Hammarskjöld och hans medresenärer som det egentligen handlar om. Svenska media har i veckan som gick skrivit om nedskjutningen av FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjölds flygplan natten mellan den 17 och 18 september 1961, på väg till Ndola i nuvarande Zambia, dåvarande Nord-Rhodesia.
Expressen skrev måndagen den 23 juli under rubriken ”De okända kraschvittnena” om en ny utredning som förhoppningsvis ska bringa ljus över mörkläggningen av omständigheterna kring nedskjutningen av DC 6:an som transporterade Hammarskjöld och hans medresenärer. Eller ”olyckan” som sällskapets mördare med hjälp av flata svenska representanter lyckades få det framställt som.
Att döma av vad som nu lagts fram har det hela tiden varit känt att Hammarskjölds plan sköts ned av jaktflygplan. Tydligen har det även varit känt, även om det undanhållits allmänheten, att flygplansvraket, som påstods vara försvunnet, strax efter nedskjutningen besöktes av legosoldater i syfte att döda eventuella överlevande, avslutande av sitt uppdrag genom att bränna resterna av flygplanet och övriga resenärer för att dölja spåren efter sina åtgärder. Endast efterlämnande Hammarskjöld och hans livvakt för att underlätta deras identifiering.
Mord som politiskt och ekonomiskt konkurrensmedel är inget nytt. Det har följt människan i hela hennes historia. Men en total undfallenhet hos en förment demokrati och rättsstats politiska etablissemang och rättsväsende, gentemot maffialiknande intressen i symbios med kolonialstaters i olika grad korrumperade och samvetslösa maktapparater – det är något helt annat än vi förväntar oss och har rätt att kräva av våra företrädare.
Jag har inte haft möjlighet att läsa Expressen-artikeln men har däremot kunnat läsa Daniel Suhonens lysande klara och tydliga artikel i ämnet i Aftonbladet torsdagen den 26 juli, med rubriken ”Efter femtio år träder vittnena fram”.
Det är intressant att frågan ännu efter femtiett år skrämmer det svenska etablissemanget så mycket att Susan Williams bok ”Who killed Hammarskjöld”, utgiven 2011, har väckt stor uppmärksamhet utomlands men knappt någon i Sverige. Jag menar, hur många svenskar har varit generalsekreterare i FN och dessutom omkommit på tjänsteresa under dramatiska och oklara omständigheter? Och ingen svensk aktivitet att tala om för att bringa klarhet i frågan, vare sig då eller nu…
Jämförelsen går osökt till andra stora svenska rättsskandaler vilka tillsammans har ödelagt vårt rättsväsende och kriminaliserat vårt politiska liv och vår förvaltning. Eller åtminstone har skandalerna tillåtit dem att fortsätta att genomsyras av ryggradslöshet och kriminalitet.
Om vi har målsättningen att återupprätta, eller upprätta om man så vill, en rättsstat i Sverige och sanera den svenska politiken och administrationen, är det nog ofrånkomligt att våra stora rättsskandaler måste utredas på ett seriöst sätt av sanningskommissioner. Det är, menar jag, inte långsökt att misskötseln av dessa utredningar bygger på varandra och att de fördärvar varandra. Det finns säkert fler rättsskandaler som vi bör gå till botten med i Sverige men några av de mest uppenbara, och var och en på sitt sätt viktigaste är:
• Mordet på Ivar Kreuger och plundringen av hans dödsbo.
• Regeringens export av förnödenheter till Hitler-Tyskland mot betalning i form av judiskt tandguld samt den omfattande censuren bland annat innefattande otaliga beslag av hela utgåvor av Torgny Segerstedts Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.
• Etablissemangets mörkläggning av Kurt Hajby-affären.
• Den svenska regeringens, politikens, administrationens och journalistikens svek mot Raoul Wallenberg.
• Styckmordet på Catrine da Costa och den efterföljande mörkläggningen och sabotaget mot polisutredningen.
• Sabotaget mot polisutredningen av mordet på Olof Palme.
• Mörkläggningen av mordet på krigsmaterialinspektören Carl Fredrik Algernon.
• Rättshaveriet Thomas Quick.
• Den allmänna oförmågan att utreda svenska mutbrott emanerande från vapenhandeln vilka nu fortplantar sig i statsapparaten likt en präriebrand i form av straffri dränering av statskassan kamouflerad till konsultuppdrag.
Samtliga dessa rättsskandaler bygger på varandra menar jag. De har alla det gemensamt att lag och rätt, moral i alla dess betydelser, och befattningshavarnas förtroendeuppdrag kunnat åsidosättas av bekvämlighetsskäl. Det har skett utan att de som gjort sig skyldiga till sveket och undfallenheten behövt riskera vare sig åtal och straff eller offentlighetens genomlysning och därav följande skam och förnedring. Jag är beredd att gå så långt, att jag gör gällande att om vi inte tar itu med dessa skandaler på ett seriöst sätt, skickar vi en mycket tydlig signal till de brottslingar och fega kräk som idag, istället för att sköta sina förtroendeuppdrag och bevaka viktiga svenska angelägenheter, fullföljer den feghetens och rättsrötans traditioner som stadsfästs genom de nämnda rättsskandalernas skamlösa hantering.
Det är klart att dagens arvtagare till dessa famösa moraliska katastrofer, som Ingvar Carlsson, Göran Persson och Carl Bildt, för att nu nämna några politiker som för vidare de nämnda rättsskandalernas traditioner, hellre vill glömma och förlåta och fortsätta sina svek, än verka för en sanningskommissions genomlysning. Den för vilken en sanningskommission skulle resultera i den oduglige och den förtappade fähundens eftermäle är sällan pådrivande i frågan om sanningskommissionens tillskapande.
Behovet av genomlysningar illustreras mycket väl av Ingvar Carlssons sabotage mot Palme-utredningen. En annan illustration är Göran Perssons & Co:s undfallenhet mot USA i samband med utlämnandet av egyptiernas Ahmed Agiza och Mohammed Al Zery, med den efterföljande skuldbeläggningen av den då avlidna Anna Lindh. Ett tredje är Carl Bildts oförmåga att tillvarata Sveriges intressen i förhållande till USA samt hans äventyr i Afrika, nu senast manifesterade genom apspelet i samband med, och mörkläggningen av och manipuleringen av, det verkliga utfallet av omröstningen i fråga om särskild granskning på Lundin Oil:s bolagsstämma, allt i kombination med den massmediala mörkläggningen av stämmans beslut.
Gulag-Kolmården söndagen den 29 juli 2012
Mikael Styrman
.
Eller mordet på Dag Hammarskjöld och hans medresenärer som det egentligen handlar om. Svenska media har i veckan som gick skrivit om nedskjutningen av FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjölds flygplan natten mellan den 17 och 18 september 1961, på väg till Ndola i nuvarande Zambia, dåvarande Nord-Rhodesia.
Expressen skrev måndagen den 23 juli under rubriken ”De okända kraschvittnena” om en ny utredning som förhoppningsvis ska bringa ljus över mörkläggningen av omständigheterna kring nedskjutningen av DC 6:an som transporterade Hammarskjöld och hans medresenärer. Eller ”olyckan” som sällskapets mördare med hjälp av flata svenska representanter lyckades få det framställt som.
Att döma av vad som nu lagts fram har det hela tiden varit känt att Hammarskjölds plan sköts ned av jaktflygplan. Tydligen har det även varit känt, även om det undanhållits allmänheten, att flygplansvraket, som påstods vara försvunnet, strax efter nedskjutningen besöktes av legosoldater i syfte att döda eventuella överlevande, avslutande av sitt uppdrag genom att bränna resterna av flygplanet och övriga resenärer för att dölja spåren efter sina åtgärder. Endast efterlämnande Hammarskjöld och hans livvakt för att underlätta deras identifiering.
Mord som politiskt och ekonomiskt konkurrensmedel är inget nytt. Det har följt människan i hela hennes historia. Men en total undfallenhet hos en förment demokrati och rättsstats politiska etablissemang och rättsväsende, gentemot maffialiknande intressen i symbios med kolonialstaters i olika grad korrumperade och samvetslösa maktapparater – det är något helt annat än vi förväntar oss och har rätt att kräva av våra företrädare.
Jag har inte haft möjlighet att läsa Expressen-artikeln men har däremot kunnat läsa Daniel Suhonens lysande klara och tydliga artikel i ämnet i Aftonbladet torsdagen den 26 juli, med rubriken ”Efter femtio år träder vittnena fram”.
Det är intressant att frågan ännu efter femtiett år skrämmer det svenska etablissemanget så mycket att Susan Williams bok ”Who killed Hammarskjöld”, utgiven 2011, har väckt stor uppmärksamhet utomlands men knappt någon i Sverige. Jag menar, hur många svenskar har varit generalsekreterare i FN och dessutom omkommit på tjänsteresa under dramatiska och oklara omständigheter? Och ingen svensk aktivitet att tala om för att bringa klarhet i frågan, vare sig då eller nu…
Jämförelsen går osökt till andra stora svenska rättsskandaler vilka tillsammans har ödelagt vårt rättsväsende och kriminaliserat vårt politiska liv och vår förvaltning. Eller åtminstone har skandalerna tillåtit dem att fortsätta att genomsyras av ryggradslöshet och kriminalitet.
Om vi har målsättningen att återupprätta, eller upprätta om man så vill, en rättsstat i Sverige och sanera den svenska politiken och administrationen, är det nog ofrånkomligt att våra stora rättsskandaler måste utredas på ett seriöst sätt av sanningskommissioner. Det är, menar jag, inte långsökt att misskötseln av dessa utredningar bygger på varandra och att de fördärvar varandra. Det finns säkert fler rättsskandaler som vi bör gå till botten med i Sverige men några av de mest uppenbara, och var och en på sitt sätt viktigaste är:
• Mordet på Ivar Kreuger och plundringen av hans dödsbo.
• Regeringens export av förnödenheter till Hitler-Tyskland mot betalning i form av judiskt tandguld samt den omfattande censuren bland annat innefattande otaliga beslag av hela utgåvor av Torgny Segerstedts Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.
• Etablissemangets mörkläggning av Kurt Hajby-affären.
• Den svenska regeringens, politikens, administrationens och journalistikens svek mot Raoul Wallenberg.
• Styckmordet på Catrine da Costa och den efterföljande mörkläggningen och sabotaget mot polisutredningen.
• Sabotaget mot polisutredningen av mordet på Olof Palme.
• Mörkläggningen av mordet på krigsmaterialinspektören Carl Fredrik Algernon.
• Rättshaveriet Thomas Quick.
• Den allmänna oförmågan att utreda svenska mutbrott emanerande från vapenhandeln vilka nu fortplantar sig i statsapparaten likt en präriebrand i form av straffri dränering av statskassan kamouflerad till konsultuppdrag.
Samtliga dessa rättsskandaler bygger på varandra menar jag. De har alla det gemensamt att lag och rätt, moral i alla dess betydelser, och befattningshavarnas förtroendeuppdrag kunnat åsidosättas av bekvämlighetsskäl. Det har skett utan att de som gjort sig skyldiga till sveket och undfallenheten behövt riskera vare sig åtal och straff eller offentlighetens genomlysning och därav följande skam och förnedring. Jag är beredd att gå så långt, att jag gör gällande att om vi inte tar itu med dessa skandaler på ett seriöst sätt, skickar vi en mycket tydlig signal till de brottslingar och fega kräk som idag, istället för att sköta sina förtroendeuppdrag och bevaka viktiga svenska angelägenheter, fullföljer den feghetens och rättsrötans traditioner som stadsfästs genom de nämnda rättsskandalernas skamlösa hantering.
Det är klart att dagens arvtagare till dessa famösa moraliska katastrofer, som Ingvar Carlsson, Göran Persson och Carl Bildt, för att nu nämna några politiker som för vidare de nämnda rättsskandalernas traditioner, hellre vill glömma och förlåta och fortsätta sina svek, än verka för en sanningskommissions genomlysning. Den för vilken en sanningskommission skulle resultera i den oduglige och den förtappade fähundens eftermäle är sällan pådrivande i frågan om sanningskommissionens tillskapande.
Behovet av genomlysningar illustreras mycket väl av Ingvar Carlssons sabotage mot Palme-utredningen. En annan illustration är Göran Perssons & Co:s undfallenhet mot USA i samband med utlämnandet av egyptiernas Ahmed Agiza och Mohammed Al Zery, med den efterföljande skuldbeläggningen av den då avlidna Anna Lindh. Ett tredje är Carl Bildts oförmåga att tillvarata Sveriges intressen i förhållande till USA samt hans äventyr i Afrika, nu senast manifesterade genom apspelet i samband med, och mörkläggningen av och manipuleringen av, det verkliga utfallet av omröstningen i fråga om särskild granskning på Lundin Oil:s bolagsstämma, allt i kombination med den massmediala mörkläggningen av stämmans beslut.
Gulag-Kolmården söndagen den 29 juli 2012
Mikael Styrman
.
Selektiv byktvätt
.
Som media rapporterat i veckan leder avlyssningsskandalen kring Rupert Murdoch-kontrollerade News of The World nu till åtal mot den tidigare chefen Rebekah Brooks och premiärminister David Camerons förre presschef Andy Coulson. Och fler åtal väntas följa.
Det är bra. Det är i sig ett styrkebesked för det engelska rättsväsendet att det tillåts nysta i avlyssningsrötan även när premiärministern befinner sig mitt i den och hans förtrogna är de som blir åtalade.
I Sverige hade vi nog aldrig kommit fram till ett åtal. Och inte heller hade vi besvärats av att tidningarna skulle ha skrivit om eländet. Den svenska rapporteringen hade nog istället präglats av den missriktade kollegialitetens kollektiva tystnad.
Men inte heller i England är eftersmaken enbart ljuv. Kvar dröjer sig misstanken att anledningen till att det över huvud taget blir åtal är att även politikernas skumraskaffärer och slöddermetoder blivit avlyssnade av News of The World. – Aja baja! Staten och politikerna lyssnar på och snokar i befolkningens privata angelägenheter utan några som helst hämningar och utan att det resulterar i några åtal. Men ve den som lyssnar på politikernas snusk och gangsteraffärer.
Gulag-Kolmården söndagen den 29 juli 2012
Mikael Styrman
.
Som media rapporterat i veckan leder avlyssningsskandalen kring Rupert Murdoch-kontrollerade News of The World nu till åtal mot den tidigare chefen Rebekah Brooks och premiärminister David Camerons förre presschef Andy Coulson. Och fler åtal väntas följa.
Det är bra. Det är i sig ett styrkebesked för det engelska rättsväsendet att det tillåts nysta i avlyssningsrötan även när premiärministern befinner sig mitt i den och hans förtrogna är de som blir åtalade.
I Sverige hade vi nog aldrig kommit fram till ett åtal. Och inte heller hade vi besvärats av att tidningarna skulle ha skrivit om eländet. Den svenska rapporteringen hade nog istället präglats av den missriktade kollegialitetens kollektiva tystnad.
Men inte heller i England är eftersmaken enbart ljuv. Kvar dröjer sig misstanken att anledningen till att det över huvud taget blir åtal är att även politikernas skumraskaffärer och slöddermetoder blivit avlyssnade av News of The World. – Aja baja! Staten och politikerna lyssnar på och snokar i befolkningens privata angelägenheter utan några som helst hämningar och utan att det resulterar i några åtal. Men ve den som lyssnar på politikernas snusk och gangsteraffärer.
Gulag-Kolmården söndagen den 29 juli 2012
Mikael Styrman
.
Av ohejdad vana?
.
I går, onsdagen den 25 juli, rapporterade SVT:s Text-TV om börskurserna på sidan 127. Där kunde vi läsa att
börsen i Tokyo hade sjunkit -1,4 %,
börsen i Frankfurt hade stigit +0,3 %
samt
att börsen i London hade sjunkit -0,7 %.
Själv skulle jag nog valt en rubrik i stil med ”blandad börsdag” eller ”blandat utfall på börserna” eller något sådant för att bäst beskriva utfallet.
Vilken rubrik tror Du att SVT Text-TV valde? Jo, man valde
”Börsen i Frankfurt stiger”
Då har man, menar jag, nog suttit ganska länge i maffians famn och kommit ganska långt ifrån en situation innebärande att man så sanningsenligt som möjligt försöker beskriva verkligheten för allmänheten. Undrar om en journalist eller redaktör som sätter en sådan rubrik över huvud taget ser sig själv som en brottsling som deltar i en kriminell verksamhet och hjälper till att lura folk på pengar? Eller har han/hon istället slutat reflektera över sin yrkesroll, likt gaskammarinkastaren i Auschwitz, som inte ser någon skillnad på sitt
23 475:e och sitt 23 476:e offer?
Gulag-Kolmården torsdagen den 26 juli 2012
Mikael Styrman
.
I går, onsdagen den 25 juli, rapporterade SVT:s Text-TV om börskurserna på sidan 127. Där kunde vi läsa att
börsen i Tokyo hade sjunkit -1,4 %,
börsen i Frankfurt hade stigit +0,3 %
samt
att börsen i London hade sjunkit -0,7 %.
Själv skulle jag nog valt en rubrik i stil med ”blandad börsdag” eller ”blandat utfall på börserna” eller något sådant för att bäst beskriva utfallet.
Vilken rubrik tror Du att SVT Text-TV valde? Jo, man valde
”Börsen i Frankfurt stiger”
Då har man, menar jag, nog suttit ganska länge i maffians famn och kommit ganska långt ifrån en situation innebärande att man så sanningsenligt som möjligt försöker beskriva verkligheten för allmänheten. Undrar om en journalist eller redaktör som sätter en sådan rubrik över huvud taget ser sig själv som en brottsling som deltar i en kriminell verksamhet och hjälper till att lura folk på pengar? Eller har han/hon istället slutat reflektera över sin yrkesroll, likt gaskammarinkastaren i Auschwitz, som inte ser någon skillnad på sitt
23 475:e och sitt 23 476:e offer?
Gulag-Kolmården torsdagen den 26 juli 2012
Mikael Styrman
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)