Mordet på Dag Hammarskjöld

.
Eller mordet på Dag Hammarskjöld och hans medresenärer som det egentligen handlar om. Svenska media har i veckan som gick skrivit om nedskjutningen av FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjölds flygplan natten mellan den 17 och 18 september 1961, på väg till Ndola i nuvarande Zambia, dåvarande Nord-Rhodesia.

Expressen skrev måndagen den 23 juli under rubriken ”De okända kraschvittnena” om en ny utredning som förhoppningsvis ska bringa ljus över mörkläggningen av omständigheterna kring nedskjutningen av DC 6:an som transporterade Hammarskjöld och hans medresenärer. Eller ”olyckan” som sällskapets mördare med hjälp av flata svenska representanter lyckades få det framställt som.

Att döma av vad som nu lagts fram har det hela tiden varit känt att Hammarskjölds plan sköts ned av jaktflygplan. Tydligen har det även varit känt, även om det undanhållits allmänheten, att flygplansvraket, som påstods vara försvunnet, strax efter nedskjutningen besöktes av legosoldater i syfte att döda eventuella överlevande, avslutande av sitt uppdrag genom att bränna resterna av flygplanet och övriga resenärer för att dölja spåren efter sina åtgärder. Endast efterlämnande Hammarskjöld och hans livvakt för att underlätta deras identifiering.

Mord som politiskt och ekonomiskt konkurrensmedel är inget nytt. Det har följt människan i hela hennes historia. Men en total undfallenhet hos en förment demokrati och rättsstats politiska etablissemang och rättsväsende, gentemot maffialiknande intressen i symbios med kolonialstaters i olika grad korrumperade och samvetslösa maktapparater – det är något helt annat än vi förväntar oss och har rätt att kräva av våra företrädare.

Jag har inte haft möjlighet att läsa Expressen-artikeln men har däremot kunnat läsa Daniel Suhonens lysande klara och tydliga artikel i ämnet i Aftonbladet torsdagen den 26 juli, med rubriken ”Efter femtio år träder vittnena fram”.

Det är intressant att frågan ännu efter femtiett år skrämmer det svenska etablissemanget så mycket att Susan Williams bok ”Who killed Hammarskjöld”, utgiven 2011, har väckt stor uppmärksamhet utomlands men knappt någon i Sverige. Jag menar, hur många svenskar har varit generalsekreterare i FN och dessutom omkommit på tjänsteresa under dramatiska och oklara omständigheter? Och ingen svensk aktivitet att tala om för att bringa klarhet i frågan, vare sig då eller nu…

Jämförelsen går osökt till andra stora svenska rättsskandaler vilka tillsammans har ödelagt vårt rättsväsende och kriminaliserat vårt politiska liv och vår förvaltning. Eller åtminstone har skandalerna tillåtit dem att fortsätta att genomsyras av ryggradslöshet och kriminalitet.

Om vi har målsättningen att återupprätta, eller upprätta om man så vill, en rättsstat i Sverige och sanera den svenska politiken och administrationen, är det nog ofrånkomligt att våra stora rättsskandaler måste utredas på ett seriöst sätt av sanningskommissioner. Det är, menar jag, inte långsökt att misskötseln av dessa utredningar bygger på varandra och att de fördärvar varandra. Det finns säkert fler rättsskandaler som vi bör gå till botten med i Sverige men några av de mest uppenbara, och var och en på sitt sätt viktigaste är:

• Mordet på Ivar Kreuger och plundringen av hans dödsbo.
• Regeringens export av förnödenheter till Hitler-Tyskland mot betalning i form av judiskt tandguld samt den omfattande censuren bland annat innefattande otaliga beslag av hela utgåvor av Torgny Segerstedts Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.
• Etablissemangets mörkläggning av Kurt Hajby-affären.
• Den svenska regeringens, politikens, administrationens och journalistikens svek mot Raoul Wallenberg.
• Styckmordet på Catrine da Costa och den efterföljande mörkläggningen och sabotaget mot polisutredningen.
• Sabotaget mot polisutredningen av mordet på Olof Palme.
• Mörkläggningen av mordet på krigsmaterialinspektören Carl Fredrik Algernon.
• Rättshaveriet Thomas Quick.
• Den allmänna oförmågan att utreda svenska mutbrott emanerande från vapenhandeln vilka nu fortplantar sig i statsapparaten likt en präriebrand i form av straffri dränering av statskassan kamouflerad till konsultuppdrag.

Samtliga dessa rättsskandaler bygger på varandra menar jag. De har alla det gemensamt att lag och rätt, moral i alla dess betydelser, och befattningshavarnas förtroendeuppdrag kunnat åsidosättas av bekvämlighetsskäl. Det har skett utan att de som gjort sig skyldiga till sveket och undfallenheten behövt riskera vare sig åtal och straff eller offentlighetens genomlysning och därav följande skam och förnedring. Jag är beredd att gå så långt, att jag gör gällande att om vi inte tar itu med dessa skandaler på ett seriöst sätt, skickar vi en mycket tydlig signal till de brottslingar och fega kräk som idag, istället för att sköta sina förtroendeuppdrag och bevaka viktiga svenska angelägenheter, fullföljer den feghetens och rättsrötans traditioner som stadsfästs genom de nämnda rättsskandalernas skamlösa hantering.

Det är klart att dagens arvtagare till dessa famösa moraliska katastrofer, som Ingvar Carlsson, Göran Persson och Carl Bildt, för att nu nämna några politiker som för vidare de nämnda rättsskandalernas traditioner, hellre vill glömma och förlåta och fortsätta sina svek, än verka för en sanningskommissions genomlysning. Den för vilken en sanningskommission skulle resultera i den oduglige och den förtappade fähundens eftermäle är sällan pådrivande i frågan om sanningskommissionens tillskapande.

Behovet av genomlysningar illustreras mycket väl av Ingvar Carlssons sabotage mot Palme-utredningen. En annan illustration är Göran Perssons & Co:s undfallenhet mot USA i samband med utlämnandet av egyptiernas Ahmed Agiza och Mohammed Al Zery, med den efterföljande skuldbeläggningen av den då avlidna Anna Lindh. Ett tredje är Carl Bildts oförmåga att tillvarata Sveriges intressen i förhållande till USA samt hans äventyr i Afrika, nu senast manifesterade genom apspelet i samband med, och mörkläggningen av och manipuleringen av, det verkliga utfallet av omröstningen i fråga om särskild granskning på Lundin Oil:s bolagsstämma, allt i kombination med den massmediala mörkläggningen av stämmans beslut.

Gulag-Kolmården söndagen den 29 juli 2012
Mikael Styrman
.