Skammen

.
Det fanns en tid då svenska journalister och journalistikstuderande hade ett rättspatos och var uppfyllda av en vilja att utföra ett gott, självuppoffrande och hederligt arbete.

Med tiden, och med det nationalsocialdemokratiska partiets indoktrinering på journalistutbildningen har journalisterna, som kår betraktade, förändrats till själviska och rädda medarbetare till den organiserade brottsligheten, med uppgift att förvränga verkligheten och försköna maffians plundring. Och de osjälviska har förvandlats till påtagligt välbeställda bostadsägare med dyra hus och våningar, med amorteringsfria lån och försumbar ränta, ständigt på jakt efter nya förmåner. Ständigt på sin vakt för att inte äventyra sina förmåner genom att trampa maffian på tårna.

På det här sättet har den organiserade statsbrottsligheten kommit undan med morden på journalistkollegan Cattis Falck och hennes väninna Lena Gräns, krigsmaterialinspektören Carl-Fredrik Algernon och statsminister Olof Palme, för att nu bara ta några exempel.

En numera i allt väsentligt ynklig svensk journalistkår har i 28 år accepterat och försvarat den organiserade statsbrottslighetens barnasagor om att Cattis Falck och Lena Gräns, på väg till krogen runt Stureplan, antingen körde ner i Hammarbykanalen genom en olyckshändelse eller mördades av östtyska Stasi… Sällan har man hört maken till dumheter. Det finns väl ingen som egentligen kan tro på sådant trams? Likheterna mellan svenska journalister och redaktörer samt strutsar som gömmer huvudet i sanden är generande tydlig.

Vad när nog alla som följer med samhällsutvecklingen vet, men få vågar skriva om eller forska i, är att det finns ett samband mellan morden på Cattis Falck, Lena Gräns och Carl-Fredrik Algernon. Det skulle inte väcka särskilt stor förvåning om det även finns ett samband med mordet på Olof Palme.

Svensk vapenexport präglades länge av det av maktgalenskap kännetecknade nationalsocialdemokratiska hyckleriet. Alla skulle kunna rösta på nationalsocialdemokraterna. Även människor av diametralt olika åsikt skulle fås, och lyckades fås, att rösta på samma parti – trots att det egentligen ska vara omöjligt. Fredsvänner, pacifister och idealister, ofta rödingar, skulle fås att rösta på partiet genom den officiella linjen som var att vapenexport skulle vara förbjuden eller åtminstone kringskuren av krångliga regler som nära nog omöjliggjorde export av krigsmateriel. Höjden av skurkaktighet och ryggradslöshet var nog att man kunde få exportera vapen men bara till länder som inte var i krig och därför inte behövde några vapen…J

Samtidigt stod partiet i hemlighet för att vapenexport skulle vara möjligt för att värna jobben i försvarsindustrin. Alla lagändringar som reglerade krigsmaterialexporten utformades därför i samråd med krigsmaterialindustrin. Ingen lagändring genomfördes utan att man samtidigt öppnade vägar för industrin att i samråd med myndigheterna kringgå regelverket.

En sådan väg var att använda nationalsocialdemokratins politiska bröder i Östtyskland för att ”tvätta” exporten. Den östtyska pressen var väl så foglig som den svenska. Östtyskland var ett lämpligt transitland eftersom man där hade klivit fram i ljuset och helt öppet förföljde, spionerade på och mördade de egna medborgarna. I Sverige var de nationalsocialdemokratiska äcklena inte bekväma med att kliva fram i ljuset och göra sådant helt öppet utan var i stället hänvisade till att göra sådant i smyg. Man spionerade genom SÄPO och IB, förföljde och plundrade genom skatte-, kronofogde- och polismyndigheterna och mördade när lögnerna nådde vägs ände, med hjälp av lämpliga, lojala, korrumperade poliser som befann sig i det mentala gränslandet mellan nationalsocialdemokratiska moraliska titaner som Olof Palme, Ingvar Carlsson, Anna-Greta Leijon, Ebbe Carlsson, Lennart Geijer, Hans Holmer och det som numera kallas för nationella insatsstyrkan.

Det har gått 28 år sedan Cattis Falck och Lena Gräns mördades av den svenska regeringen närstående intressen. Det går att förstå att många svenska journalister varit både rädda och egennyttiga i en tid då den organiserade brottsligheten höll både landet och det fria ordet i ett järngrepp. Men det är svårare att förstå om inte den svenska journalistkåren ens efter 28 år duger till att räta på ryggen och rensa upp i det här träsket.

Vilket är sambandet mellan morden på Cattis Falck, Lena Gräns samt Carl-Fredrik Algernon och den svenska regeringen?

Vem beordrade morden?

Vem utförde morden?

Vem höll tillbaka polisutredningarna?

En hel generation svenska journalister har på det beskrivna sättet förvandlat sig själva till Putin-Sveriges medbrottslingar och gynnare. Men ska svenska journalister och redaktionsledningar acceptera en ordning som innebär att om de sköter sitt jobb blir de mördade medan rättsväsendets representanter blundar och mörklägger? Eller ska de istället granska våra myndigheters verksamhet och utöva ett tryck mot dessa korrumperade och odugliga delar av bland annat rättsväsendet, vilket leder till att rötäggen gallras bort ur vår statsförvaltning?

I princip har den svenska journalist- och redaktörskåren i sin egen hand att avgöra om de ska skämmas från morgon till kväll för att de är rädda, men åtminstone delvis välsmorda, underhuggare till den organiserade brottsligheten eller om de ska vara orädda och respekterade kritiska granskare och eventuellt välavlönade, men då på grund av skickligt hantverk som får människor att läsa tidningarna. Det är nämligen ytterst upp till svenska journalister själva att avgöra om svenska myndigheter och det svenska rättsväsendet ska ägna sig åt att mörda journalister eller åt att ta fast deras eventuella mördare om frågan skulle bli aktuell.

Det nuvarande rövslickeriet innebär ju, vare sig man förstår det eller ej, att såväl tidningar som journalister bäddar för inte bara rättsstatens utan även sin egen undergång. För vem vill läsa tidningar som bara innehåller tillrättalagd propaganda? Inga annonsintäkter, och inget presstöd i världen, kan långsiktigt rädda en tidning vars redaktionella innehåll är förljuget och ointressant för dess läsare.

Gulag-Kolmården fredag den 10 augusti 2012
Mikael Styrman
.