Vem ska styra den sista sovjetstatens flygbolag?

.
SAS har en ägarstruktur med gamla anor, inte helt olikt andra stora svenska företags, speglande det långvariga och nära samarbetet mellan den svenska staten och valda delar av det svenska näringslivet. Samarbetet är konserverande till sin natur. Den som ingår i, och omfattas av systemet, tillförs statens, eller skattebetalarnas, finansiella resurser. Den som gynnas skyddas även mot "hot" utifrån, eller konkurrens som det också kallas, från företagare, entreprenörer, kapitalintressen och de förändringens vindar som inte omfattas av skyddet.

För just SAS del har det, enligt Expressen söndagen den 11 november 2012, kommit att innebära att de Svenska, Norska och Danska staterna äger 50 % av bolaget. 11,3 % ägs av det ägarlösa ägandet i form av pensionsfonder och försäkringsbolag. 7,4 % ägs av Knut och Alice Wallenbergs stiftelse.

Återstående 31 ,1 % är inte redogjort för i artikeln varför jag utgår ifrån att dessa aktier ägs av småsparare. När det ska avgöras vem, eller hur, företaget ska styras har sällan ett sådant splittrat ägande något inflytande. Särskilt inte när det som i fallet SAS ställs emot ett direkt och indirekt statligt ägande om 68,9 %, dvs mer än kvalificerad majoritet, formellt utövad av ett tjugotal personer men i praktiken av någon enstaka.

I siffran räknar jag med avsikt in det Wallenbergska innehavet. Det ska jag återkomma till. Det ägarlösa ägandet, som formellt innehas av pensionsfonder och försäkringsbolag utövar sällan något ägarinflytande. De anpassar sig i stort sett alltid till andra större ägargrupperingar innebärande att de stödjer styrelsens förslag. De må förvaltas av välbetalda - egentligen kraftigt överbetalda - förvaltare, utan eget intresse eller egna konsekvenser av om det går bra eller dåligt. De kriterier som bestämmer hur deras ägarintresse utövas är den möjliga inverkan på deras framtida karriär av olika ställningstaganden, vilket alltid resulterar i anpassning till mäktiga ägarintressen. Deras ägarintresse utgår därför aldrig ifrån vad som egentligen är bra för företaget i vilket ägarmakten ska utövas, utan istället utifrån vad som är bra för mäktiga ägare som kan gynna den egna karriären.

Att stater inte kan driva företag finns det oräkneliga bevis på. Det räcker med att, utöver SAS, tänka på SJ, TeliaSonera, Vattenfall och LKAB - även om svindlerierna i LKAB ännu inte offentliggjorts. Det vaga ägarinflytande som utövas av staten har sällan företagets bästa för ögonen. Istället blir det politikens intressen som avgör, som nu när ett behövligt stålbad som skulle kunna sanera SAS hålls tillbaka av staten, för att till en kostnad, vars hiskeliga slutsumma ännu bara låter sig anas, dupera "marknaden", näringslivet och folket att situationen egentligen är ganska bra, eller "under kontroll".

När denna ägarstruktur byggdes upp var det utifrån dominerande ägarintressens synvinkel en funktionell lösning. SAS var skyddat från konkurrens från andra aktörer av vapendragaren staten. Under den tid efter andra världskriget då Europas industrier stod i ruiner kunde man köra omkring i stort sett tomma plan med bara ett fåtal portfölj bärare från stat, landsting, kommun och näringsliv vilka de flesta hade det gemensamt att de inte betalade sin biljett själva. För dessa var det ganska behagligt att höga priser höll Kreti och Pleti borta från flygplanen.

Eftersom de nationella flygbolagen och deras linjer skyddades av staten från marknadskrafterna var de beslut som krävde insatser av företagsledningen ganska obetydliga. Lite tillspetsat bestod de av att anställa tillräckligt många och tillräckligt snygga flygvärdinnor, avlöna personalen tillräckligt väl och ta ställning till vilka nya och spännande flygplansmodeller som den redan vildvuxna flygplansflottan kunde tillföras. Biljettpriserna bestämde man själva och de kunde enkelt anpassas till behoven.

Ännu helt nyligen hade, och har kanske ännu, nationella flygbolag i Europa särskilda kommitteer som åker runt i världen och provbor hotell för att utröna om de är tillräckligt bra för personalen att bo på. Behöver jag tillägga att samtliga hotell som ifrågakommer för provning håller en standard som gör själva provandet helt överflödigt?

Med avregleringen av flyget kom en annan verklighet och med den visade sig ägarstrukturens svagheter:

Vem ska egentligen styra koncernen?
Jag röjer naturligtvis inga statshemligheter när jag påstår att hela upplägget är till för att låta familjen Wallenberg styra SAS med finansieringsbördan, och risken, vilande på Svenska, Norska och Danska staten. Ett gynnande av ett enskilt ägarintresse som nästan saknar motstycke i världen. Det påminner starkt om den numera avsuttne och bortgångne Kenyanska presidenten Arapt Moi:s upplägg av färjetrafiken för huvudvägen mot Dar Es Salam, över inloppet till Mombasas hamn.

Misshushållning av allmänna medel och svindleri gentemot skattebetalarna tillika väljarna har detta alltid varit. Men det skulle kunna förfäktas, att denna finansiella hajbur, när den byggdes upp var bra för SAS. Utan att recensera den frågan vill jag göra gällande att verkligheten visat att det åtminstone inte är fallet idag.

Tanken med det av staten stöttade Wallenbergska ägandet var naturligtvis att de skulle tillföra den förmåga att driva företag och fatta ändamålsenliga beslut som staterna själva saknar. Men numera, när den Wallenbergska SEB-sfären förvandlats till näst intill ett socialfall i kolossalformat, vars ekonomi i hög grad baseras på att få mjölka fondspararna på deras avkastning, utan att skapa annat än fiktiva värden, och som återkommande kvistar in till Rosenbad för att bli "räddade" finns inte den förmågan - om den över huvud taget någonsin funnits.

Numera är Wallenbergsfären, i likhet med övriga storbanker i landet, samtliga kraftigt beroende av drogerna statsbidrag och statliga garantier. Den på detta sätt finansiellt beroende och därför beslutsmässigt lytta Wallenbergsfären är numera helt inkapabel att utöva det kraftfulla ledarskap, som får förmodas ha varit motivet som skulle rättfärdiga det rättsvidriga samarbetet mellan staten och Wallenberg. Det finns därför ingen anledning att vidmakthålla detta samarbete som ur alla aspekter är stötande mot marknadsekonomins och rättstrygghetens hela väsen.

Hajburen innebär idag i praktiken att den tafatta staten, styrd av den för tillfälligt härskande maktelitens kortsiktiga intressen, utövar det verkställande inflytandet i SAS. Företaget är därför prisgivet åt egennyttiga och kortsiktiga politikers bedömningar av vad som gynnar dem själva nu för stunden, istället för att vara i händerna på en stark ägare som kan vidta de adekvata såväl kort- som långsiktiga åtgärder som behöver göras för företagets, ägarnas och personalens bästa. Företagets överlevnadsmöjligheter sätts på undantag till förmån för faktorer som hur regeringen ska kunna hantera eller manipulera arbetslöshetssiffrorna i en lågkonjunktur under snabb fördjupning, samt hur den faktiska förlusten för småspararna, men också för spararna i försäkringar och pensioner, ska kunna döljas, samtidigt som fondförvaltarnas omotiverade lyxbubbla ska kunna bevaras intakt.

Förmodligen just därför präglas alla åtgärder som SAS vidtar av att de görs för sent och för lite. En företagsekonomisk katastrof utspelar sig live inför våra ögon - en katastrof för staten, skattebetalarna, ägarna, konkurrenterna och flygresenärerna.

Kanske finns det en gudomlig rättvisa dold i att den här katastrofen byggdes in i företagskonstruktionen från första början. Ett ensidigt parasiterande som numera har slagit fel kan man säga. En konstruktion som har fallit på eget grepp. Det vi nu, bland annat, bör fråga oss är hur mycket det ska få kosta spararna och skattebetalarna att dölja verkligheten i Cirkus SAS, som går emot en framtid med färre resenärer och svikande beläggning utan att adekvata åtgärder vidtas för att säkra bolagets överlevnad.

Sverige, Norge och Danmark ska garantera ytterligare miljarder till förmån för ett SAS i fritt fall, att läggas till de miljarder som redan tidigare kastats i sjön. Detta trots att det inte saknas flygbolag på marknaden som inte belastas av SAS ägarlyte och därför inte heller lider av SAS beslutsförlamning och ineffektivitet.

Blir SAS till slut bara ett monument över ännu en vacker EU-floskel som när det verkligen gällde inte betydde något?

Gulag-Kolmården måndagen den 12 november 2012
Mikael Styrman