Maffian byter ut regeringen

.

Festen som kom av sig

Hittills har medias rapportering efter EU-valet handlat om moderaternas motgång. Man har även uppmärksammat Feministiskt Initiativs och Miljöpartiets stora framgång. Sverige-Demokraternas betydligt större framgång nämndes inledningsvis i förbigående, pliktskyldigast. Men med i det närmaste total tystnad har däremot, fram till igår, bemötts att Nationalsocialdemokratin står och stampar. Trots partiledarbyte och allt har man inte uppnått någonting. Fast å andra sidan, med tanke på att de har Marita Ulvskog i sitt lag finns det kanske anledning att känna glädje och tacksamhet för varje röst som trillar in. Men, Ni kan känna Er fullständigt övertygade om att minsta lilla framgång för Nationalsocialdemokraterna skulle ha utlöst en våldsam klang och jubelfest i media.

Resultatet innebär att våra två största partier, som tävlar i att kalla sig statsbärande, är ointressanta för väljarna. Moderaterna håller på att förlora de väljare man tidigare vunnit och Nationalsocialdemokraterna decimeras genom naturlig avgång, men lockar inga nya väljare. Naturlig avgång är vid sidan av avprogrammering det enda sättet för religiösa sekter att reducera sitt medlemsantal. Det finns ingen etablerad metod för avprogrammering av Nationalsocialdemokrater. Den som en gång efter indoktrinering gett upp sitt kritiska tänkande till förmån för religiös övertygelse har i stort sett bara döden eller avprogrammering att hoppas på.

Men så igår hände det, då kom fas två igång i maffians plan för att byta regering. En väl samordnad kampanj i media där alla maffians underhuggare samfällt rapporterar om hur stora och framgångsrika (S) är och hur passé alliansen är. Praktiskt taget alla svenskar som i EU-valet röstade på något annat röstar på (S) i riksdagsvalet - åtminstone enligt den svenska maffian och deras underhuggare i media. Så nu vet Ni det! Maffian har bestämt sig för att byta regering, det är tydligt. Och det verkar gå till ungefär som det gjorde när alliansen kom till makten.

Nuon en avskedsansökan

Att alliansen är trött är inte att ta miste på. Hanteringen av Nuon-affären var så svag att den kan tolkas som en nödtorftigt maskerad avskedsansökan.

Fredrik Reinfeldt och alliansen har gjort samma misstag som sossarna före dem. Man har försökt rensa och styra upp den omfattande plundring som pågår av det offentliga Sverige: i kommuner, landsting, verk och departement. Men vem skulle göra jobbet?

Moderaterna och Nationalsocialdemokraterna är i många avseenden mycket lika varandra. Extremt toppstyrda organisationer som styrs av LEDAREN, eller om han är svag, av en liten klick runt ledaren. De har även det gemensamt att de sållar bort alla intelligenta eller dugande kandidater som folk ute i landet vill lyfta fram. Istället släpps bara fram svaga, men lojala, medarbetare. Det är bra om ledaren är svag och vill skydda sin position. Det är inte lika bra om man ska styra landet. Svaga medarbetare är inte vad man behöver för att bryta upp ett nätverk bestående av slipade och hänsynslösa brottslingar som haft all tid i världen att utnyttja en tafatt styrning till att bygga nätverk. 

En organisation där nästan bara en tänker blir trött och visionslös när ledarna blir trötta. En organisation som prioriterat kompetens hos medarbetarna är naturligtvis farligare för ledaren men är bättre rustad att klara av jobbet. Och som saker och ting är, vad hjälper det ledaren att han sitter säkert, när hans organisation åstadkommer fiasko på område efter område?

Det hände Göran Persson sist. Fredrik Reinfeldt kom till makten med en blåkopia av Nationalsocialdemokraternas framgångsrecept. Tyvärr även med en blåkopia av deras undergångsrecept. Och nu har maffian bestämt sig för att den är trött på regeringen Reinfeldts tafatta försök att stoppa blodförlusten och sätta P för maffians plundrande av Sverige. Så nu sätts alla maffiatrogna resurser in på att istället sätta in en förväntat hjälplös Stefan Löven i den uppgivnas ställe. Förhoppningsvis med nya svaga lättlurade partigängare. Jag kommer att bli mycket förvånad om vi inte snart får se en uppgiven Stefan Löven slå ut med armarna och svika löfte efter löfte medan det utplundrade landet tuffar på mot det oundvikliga sammanbrottet. 

Men jag hoppas att jag har fel. Att Stefan Löven istället är något av en ulv i fårakläder. Han förefaller ju vara en hyggligt hederlig och praktisk fackföreningsman. Han kan överraska. Men för att göra det måste han byta ut de många maktgalna och hänsynslösa, men i övrigt odugliga stollar som finns runt omkring honom. Annars är han snart i Perssons och Reinfeldts position, med den skillnaden att landet kommer att vara så mycket mer utplundrat och de sociala oroligheterna så mycket svårare.

Det går inte att styra infekterade organisationer med folk som inte har en gedigen kunskap om verksamheten. Och jag pratar inte om lallare som uppehållit sig i ledningsrummen och pratat skit och droppat uppsnappade slogans där. Om man ska få ordning på Sverige behöver man folk i ledningen på de olika verksamheterna som har gedigen kunskap och erfarenhet av verksamheten i alla dess delar, som chefer hade förr, när det fungerade. I stort sett alla andra blir bara rundningsmärken som alla små maffiahövdingar kollrar bort. Kan inte chefen verksamheten så kan han inte styra upp den! -That's it!

Dödens Väntrum onsdagen den 28 maj 2014

Mikael Styrman

.

Helgonkarriär på medmänniskornas bekostnad

.
Med lite blandade känslor flyttade jag till Södertälje för snart ett par månader sedan. Känt som Sveriges invandringsvänligaste kommun. Och det finns mycket nysvenskar i Södertälje, väldigt mycket faktiskt. Men det finns det nästan var helst man befinner sig i Stockholmstrakten. Och snart är det lika mycket överallt. Det finns vissa helsvenska ”öar” här och där i Stockholms län och vissa områden i innerstaden har färre, eller bättre assimilerade, nysvenskar. Sådana som anstränger sig för att assimileras av sitt nya hemland.

Södertälje är en gammal svensk småstad, vackert belägen vid Södertälje kanal, sjöfartens väg in till Mälaren. Som nästan alla svenska städer fick Södertälje sitt centrum ödelagt och ersatt av en steril Konsum-betongöken på 1960-1970-talen. Men allt förstördes inte och mycket av det som klarade sig är fint.

Det som skiljer Södertälje från andra svenska städer är därför inte så mycket antalet nysvenskar utan det att staden är begåvad med landets präktigaste kommunledning, som åker världen runt och berättar om hur Södertälje är Sveriges, ja kanske världens, invandringstätaste och lyckligaste stad och att Södertäljeborna älskar invandring och möjligheten att sträcka ut en hjälpande hand till alla världens nödlidande. Eftersom jag länge sett hur Södertäljes kommunledning utmålade staden som något till förväxling likt pärleporten var jag naturligtvis mycket nyfiken på hur detta fantastiska fungerar i praktiken.

Och ja, det finns väldigt mycket nysvenskar i Södertälje. Och den helt övervägande delen av dessa förefaller vara fridsamma, sympatiska och mycket skötsamma och flitiga människor som gör sitt bästa för att assimileras i sitt nya hemland. Det finns också en inte särskilt liten minoritet, som har helt andra prioriteringar och som jag ska återkomma till.

Särskilt intressant har ju varit att höra vad folk som bott i Södertälje en tid tycker i frågan, mot bakgrund av det man har insupit i massmedia. Nu har ju inte jag talat med jättemånga i frågan. Själva frågeställningen är ju känslig och man måste närma sig den försiktigt. Men det har ju blivit några eftersom det är den fråga som man naturligt intresserar sig för som nyinflyttad i Södertälje. Och faktum är, att efter en försiktig inledning har samtliga - hundra procent - kommit fram till att det ”börjar blir för mycket” invandrare i Södertälje. Men man är mycket försiktig med att uttala sig i frågan. Ingen vill hamna i konflikt eller bli utsatt för förföljelse från någon politiker i karriären som kämpar för att vinna världsmästerskapet i allmän präktighet och medmänsklighet. Alldeles uppenbart känner man oro för att den präktigheten och medmänskligheten inte kommer att omfatta dem själva, om det blir bekant att de är kritiska mot lokala karriäristers sätt att göra helgonkarriär på deras bekostnad. Det förefaller därför vara väldigt långt mellan den bild som politikerna målar upp och den verklighet som deras kommuninvånare lever i.

Att det funnits problem med kriminella gäng bland nysvenskarna, inför vilka rättsväsendet haft beröringsskräck, är allmänt bekant, liksom att man under senare tid försökt befria sig från denna beröringsskräck. Jag ska därför inte uppehålla mig mer vid det. Inte heller ska jag uppehålla mig vid de kriminella gäng bland ursvenskarna, vilka har mer polityr på sig och inför vilka rättsväsendet har kvar sin beröringsskräck.

Men jag kan berätta helt jordnära om hur vi inventerade de lokala badplatserna för att leta oss ett eget favoritställe. Vårt letande tog oss till Mälarbadet. I och för sig ganska ok som badplats men alldeles för stökigt för en ursvensk, eftersom där pågick ett synnerligen högljutt bollspel ackompanjerat av en bergsprängare som tutade ut mellanösternmusik över nejden på vad som måste ha varit maximal volym. Ett alldeles utmärkt bad för den som är döv och blind och utrustad med störthjälm till skydd mot hastigt passerande bollar. Det var inte riktigt vad vi sökte. Jag frågade senare en ortsbo för att förvissa mig om att vi inte bara haft dåligt tajming vid vårt besök där. Svaret blev: ”Äh, där kan man ju inte vara. Där är ju bara turkar.”

Vårt sökande förde oss vidare till Taxinge Slottspark och Bad. Vid ankomsten gav platsen genast ett mycket bättre intryck. Det var helg och många, både ursvenskar och nysvenskar, hade gjort en familjeutflykt till den natursköna slottsparken i vilken de flesta syntes ha picknick. Skönt, tänkte jag. Den eleganta inramningen dämpar de värsta avarterna. Vi fick alldeles utmärkt fika i serveringen på slottet och skulle ge oss iväg en timma senare. Då hade slottsparken kommit ett par steg närmare Mälarbadet. En grupp nysvenskar i 30-50-års åldern och i hundrakilosklassen hade ställt upp fyra väskor som provisoriska mål och spelade fotboll på blodigt allvar i parken. Några meter ifrån den improviserade fotbollsplanen där de vuxna barnen tog i för kung och fosterland för att lyckas göra mål mellan väskorna, satt familjerna och försökte dricka hett kaffe och te, utan att träffas av projektilerna, som de förut nämnda spred omkring sig.

Och just här någonstans finns problemet. Det är att det finns en betydande minoritet nysvenskar som tar plats, som sätter en ära i att ta plats, och som saknar vanligt folkvett och förmåga, eller vilja, att ta hänsyn till sina medmänniskor. De kommer uppenbarligen ofta från tätt befolkade områden, där möjligheten till egen privat sfär är begränsad. Svenskar har större möjligheter till privat sfär och upplever lätt, att den som inte är van vid det, nästan kommer och lägger eller sätter sig på en, när man valt en egen rofylld plats. Och en svensk drar sig för att säga till. Man vill inte ställa till bråk eller visa sig intolerant. Ursvensken drar sig därför undan och dessa ouppfostrade busar, som de präktigaste av alla präktiga politiker släpat hit, förvandlar ursvenskarnas fridsamma platser för avkoppling och godtemplation, till skräniga och stökiga marknadsplatser i mellanöstern, där fotbollarna viner på blodigt allvar, mellan familjerna på picknick och där den sovande tvååringen när som helst kan få ett par fotbollsspelande hundrakilosbjässar över sig, fast förankrade i varandras tröjor. Som svenska småbarn, men 25-40 år äldre och 80 kg tyngre.

Vi kanske inte kan begära att de tolerantaste av alla toleranta kommunpolitiker ska kunna hålla perfekt ordning överallt, på alla kommunala anläggningar. Men de kanske kan åka till Taxinge slottspark med en visselpipa på helgerna och döma de där improviserade fotbollsmatcherna för att avstyra de värsta bråken. De kanske också kan blåsa av spelet ibland så att barnfamiljerna kan hälla i sig teet och försvinna från parken.

Det här är en kulturkrock, naturligtvis. Och visst ska vi hjälpa människor i nöd. Och det kan vara gulligt med multi-kulti. Men inte ska det komma en massa busar och tränga undan svenskarna från Sverige, för att karriärsugna politiker vill göra helgonkarriär på sina medmänniskors bekostnad.

Just nu pågår i Sverige ungefär samma utveckling som jag såg i Marseille i Frankrike 2005. Hänsynslösa nysvenskar tränger undan ursvenskarna från sitt eget land. Det förefaller onekligen som om det kan vara nog så angeläget att lära nysvenskarna lite folkvett, som att lära dem svenska. Om man inte gör något åt det kommer detta och liknande saker så småningom att utvecklas till svåra sociala motsättningar. Och då kommer helgonglorian att halka ned - även från de präktigaste av alla präktiga politiker. Bättre därför att stämma i bäcken än i ån.

Jag skriver detta med omsorg om ursvenskarna som oförskyllt utsätts för detta fullskaliga sociala experiment, men lika mycket med omsorg om nysvenskarna, för om man inte kommer till rätta med det här, kan det sluta med att de kom ur askan i elden när de kom till Sverige.

För allas bästa - lär nysvenskarna innebörden av

 when in Rome, do as the Romans

- eller ta inte hit dem.

Södertälje tisdagen den 27 maj 2014
Mikael Styrman
.

Obefogad kritik mot moderaterna

.
Nu, efter att Feministiskt Initiativ har fått fem procent av rösterna i EU-valet och Miljöpartiet gått kraftigt framåt hånas moderaterna av journalisterna för att ha missat ungdomståget och kvinnotåget. Ja, det antyds rent av att partiet är lika passé som Nationalsocialdemokraterna och snart jämförbart med eldare på ellok.

Varför?

Jo, för att när miljöpartiet prioriterade miljön satsade moderaterna på de ”stora” frågorna ekonomin och arbetslösheten. :-D

Och för att när övriga partier - utom Nationalsocialdemokraterna som hade Marita Ulvskog - hade unga fräscha kandidater, i flera fall kvinnor, representerades moderaterna av fyra medelålders eller äldre män i kostym: Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Carl Bildt och Gunnar Hökmark.

Jag vill för egen del tydligt uttala att jag tycker att denna kritik är djupt orättfärdig. Det är viktigt att komma ihåg att dessa män, som saknar all yrkeserfarenhet, besitter en betydande politisk erfarenhet som de andra kandidaterna saknar. Carl Bildt exempelvis uttalade ju sig i TV redan under kårhusockupationen 1968. Kårhusockupationen har de flesta av dagens väljare aldrig hört talas om, men en del av deras minnesgoda föräldrar kan möjligen dra sig till minnes, åtminstone fragmentariskt.

Dessutom förtjänar dessa erfarna män vår respekt. De är alla valda representanter för ett av våra mest väletablerade demokratiska politiska partier och deras väljare har i god tid före valet fått veta av partiledningen och partikansliet vem som ska väljas.

Tack vare ett noggrant renhållningsarbete i partiapparaten har man kunnat hålla tillbaka alla propåer i partiet om att välja kvinnor och småbarn som inte har partiledningens välsignelse till någonting överhuvud taget.

Jag kan faktiskt själv vittna om hur bra demokratin fungerar i Moderaterna. En kvinna i ett lokalt partidistrikt i Norrbotten motionerade till partikongressen om att partiet borde verka för införande av personval i Sverige likt det finska systemet. När hon kontrollerade med den lokala styrelsen hur det hade gått med motionen så hade den ännu inte gått vidare till länsförbundet. Lite senare hade den gjort det, men för sent för att tas upp på länsnivå och då kunde den heller inte nå partikongressen. Så småningom slutförvarades förstås den oönskade motionen i runda arkivet. På den tiden var det Christer Hammarberg som på länsnivå svarade för det viktiga demokratiska renhållningsarbete som garanterar att det finns demokrati inom moderaterna, men inte så mycket att det blir okontrollerbart. Men likadana politruker finns förstås i alla län och kanske i fler partier.

Nackdelen med en allt för effektiv partiapparat är förstås att de gamla gubbarna så småningom stupar på sin post, i ensamhet.

Södertälje måndagen den 26 maj 2014
Mikael Styrman
.

Moderat självrannsakan

.
I kvällens extrainsatta Agenda funderar moderaternas partisekreterare över vad man behöver göra bättre. Det var inget större fel på partiets politik men folket har inte förstått budskapet sa han. Jaha. Då får väl moderaterna skaffa sig ett nytt folk då. Och, ja, det är man ju faktiskt på god väg att göra.

En sak som man kan göra är att regera bättre istället för att bara förlita sig på att reklambyråer och spindoktorer ska kunna blåsa in solsken i ändan på folk inför valet. Om moderaterna sköter jobbet så behöver man ingen reklambyrå.

Ta itu med rättsrötan och svindlerierna av skattemedel i myndigheter och statliga företag. Sluta begrava generaldirektörer som stjäl i regeringskansliet. Sparka dem åt helvete som redan är där. Så har man kommit en bit på vägen till att bli omvalda.

Södertälje måndagen den 26 maj 2014
Mikael Styrman
.

Efter valet till elefantkyrkogården

.
EU-parlamentet är en elefantkyrkogård som kan göra Sveriges regeringskansli rangen stridig. Dit skickar de etablerade partierna sina gamla lik som har passerat bäst-före-datum för att de ska få tjäna bra och leva livets glada dagar i en församling som är så stor och byråkratiskt uppbyggd att inga beslut av betydelse ska kunna fattas. Men man ska ha det bra medan man låtsas ägna sig åt politik. Det gör att de etablerade partiernas kandidater inte utövar någon större sex appeal på väljarna, framför allt inte yngre väljare.

Därför blir EU-valet - om inte som att skjuta på sittande fågel, så åtminstone som att skjuta på halta, lytta, halvblinda fåglar som hör dåligt.

Ett val som EU-valet, bland annat av ovan angivna skäl med litet deltagande, ger förstås stora framgångar för ett parti som lyckas mobilisera sina väljare. Och den som inte är nöjd är vanligtvis mer motiverad än andra att gå till valurnan. Utom den som är rejält missnöjd. Stort missnöje är ju också förlamande i sammanhanget. Därför ska man kanske inte dra för mycket växlar på EU-valet inför det snart stundande riksdagsvalet.

Utom i ett avseende, kanske. Etablissemangets klappjakt i media, och Vänster-Sveriges motsvarighet till Hitlers SA-truppers jakt på gatorna på Sverige-Demokraterna och deras sympatisörer är stigmatiserande för alla som utsätts för det. Människor som är ansvarsfulla, oroliga för bland annat vilken social oro som kan bli följden av en okontrollerad och för det svenska samhället skadlig invandring, utmålas av hänsynslösa journalister som rasister. SA-trupperna ägnar sig åt ägg-, tårt- och färgkastning och andra enkla och folkliga nöjen som de anser sig ha rätt att utsätta andra människor för. Allt för det godas seger, som det framställs av förföljarna.

Många människor drar sig därför både för att rösta på SD och för att medge att man gjort det. I det sammanhanget kan naturligtvis en stor valframgång verka förlösande. Tillhör man en grupp som utgör en tiondel av den aktiva valmanskåren är det förstås lättare att gå till vallokalen och möten och riskera att utsätta sig för glåpord från en grupp som bara stöds av var tjugonde väljare.

Södertälje måndagen den 26 maj 2014
Mikael Styrman
.

Delade åsikter om EU

.
Det går en skiljelinje mellan de nyare EU-skeptiska partierna och de mer etablerade EU-vänliga partierna och deras EU-parlamentariker.

De förstnämnda är kritiska mot de höga avgifter som landet betalar till EU.
De senare är inte så kritiska utan framhäver gärna EU:s positiva sidor.

Det som orsakar åsiktsskillnaden är att de senare får vara med och dela på stöldgodset och det fostrar en förlåtande inställning att få leva som en prins på skattebetalarnas bekostnad resten av livet, tack vare EU.

Södertälje måndagen den 26 maj 2014
Mikael Styrman
.

Framgången som fiende

.
Förra gången det var EU-val kom Piratpartiet in i EU-parlamentet. Det var följden av en utbredd oro för det fria ordet och den personliga integriteten. Det var en stor framgång. Med framgången slog sig folkresningen till ro. Det var inte tillräckligt stor framgång för att bli omvalda. Utan att ha bemödat sig om, eller utan att ha förstått behovet av, eller lyckats organisera och nå ut till sina sympatisörer kunde Piratpartiet inte upprepa bravaden. Piratpartiet har säkert många sympatisörer och kan ha gjort mycket gott i EU-parlamentet. Men det hjälper inte när media inte är nämnvärt intresserade av Piratpartiets överlevnad och partiet självt, i den mån det finns något, inte förmått att på annat sätt, med exempelvis modern teknik, knyta kontakt med sina sympatisörer och mobilisera dem.

Feministiskt Initiativ kom in i år. Som det tycks av media har det inte skett med hjälp av modern teknik utan snarare med riktigt gammaldags försäljningsteknik. Det återstår nu att visa väljarna vad man står för och varför man bör bli omvalda nästa gång för det inte ska bli ”hon dansade en sommar” som det blev för Piratpartiet.

Sverige-Demokraterna kom också in den här gången. Partiet har länge byggt organisation inom landet. Och de präktigaste av alla präktiga politiker i symbios med den godhjärtade dumhetens byråkrati kommer av allt att döma att bädda för en ny framgång för partiet både nationellt och på EU-nivå, nästa gång. Det räcker med att studera Frankrikes exempel för att ana vart vi är på väg.

Om man är orolig för, som man säger, de högerextremas tillväxt, är det inte nödvändigtvis bästa metoden att klanta till invandringspolitiken och tala om för människor, "von oben", vad de bör tycka. Invandringspolitikens "framgångar" upplevs inte nödvändigtvis likadant ute i den svenska verkligheten som i parlamentens verklighetsfrämmande idealtillvaro.

Södertälje måndagen den 26 maj 2014
Mikael Styrman
.

Därför har UKIP rätt

.
Stora delar av svenska media har en längre tid förfasat sig över de högerextremas frammarsch, inklusive Brittiska UKIP, United Kingdom Independence Party...!?
Men vad är det UKIP gjort sig kända för?

UKIP:s vältalige och slagfärdiga ledare Nigel Farage har framför allt i färgstarka, frispråkiga och underhållande uttalanden kritiserat EU:s demokratiska underskott. Beslut fattas och befattningshavare tillsätts utan att Europas väljare får säga sitt. EU toppstyrs av ett fåtal politiska höjdare som kör Europa ungefär som företagsledningen i ett institutionsägt internationellt företag gör. En vidlyftig byråkrati, som kopierat det sämsta från den franska byråkratin, hemlighetsmakeriet, och vars göranden därför i huvudsak, och som normaltillstånd, är dolda för väljarna, styr Europa.

Dagens EU gagnar mest den grova organiserade brottsligheten, som i slutna rum och hemliga överläggningar med i olika grad korrumperade politiker och tjänstemän, kan utformar regler vars egentliga syfte är att plundra Europas skattebetalare utan insyn och utan risk för påföljd, men under skendemokratisk täckmantel.

I vad mån toppolitikerna styr byråkratin eller tvärtom är sällan lätt att veta. Vad man däremot kan veta är att Europaparlamentet är ett stort, trögrörligt, skendemokratiskt spektakel i vilket ”politikerna” får mycket bra betalt för att leka demokrati medan andra fattar besluten över deras huvuden och bakom deras ryggar. Sammanhanget blir så stort och den enskildes andel så liten att tillsyn blir ointressant och omöjlig att genomföra. Men drönartillvaron som överbetald EU-parlamentariker är så skön att de som åtnjuter dess gunst är beredd att in i döden försvara den nytta man påstår sig göra.

Demokrati ska, för att fungera, brytas ned och föras så nära väljarna, att de har möjlighet att påverka och även se resultatet av deras demokratiska arbete. Det kan man inte i EU av idag. Därför bör EU brytas sönder och läggas ned. Demokratin bör hämtas hem, närmare människorna. Om det är att vara högerextrem är det lätt att vara högerextrem.

Därför har UKIP rätt.

Södertälje måndagen den 26 maj 2014
Mikael Styrman
.

Tungt att INTE bära regeringsmakten

.
”Det har varit tungt att bära regeringsmakten” sa Fredrik Reinfeldt i SVT:s morgonnyheter idag. Och det förstår man när man ser en regeringsledamot i TV. Det är inte att ta miste på att de är trötta. Men riktigt så är det nog inte. Det har istället varit tungt att INTE bära regeringsmakten.

Om man tar till sig nästan all makt och sedan inte agerar när saker och ting fungerar illa är det ofrånkomligt att man drabbas av missnöjet med det som går fel. Det är lika självklart som att Göran Persson skulle drabbas av Tsunami-missnöjet sedan han blivit trött av att dra till sig all makt och därför oförmögen att agera när omständigheterna så krävde.

Apspelet i KU har just passerat revy. En svensk politiker är alltid straffriförklarad. Riskerar endast en knäpp på näsan av KU. Inte ens det ansvaret har alliansregeringen visat sig förmögen att bära. Åtminstone tycks inte väljarna ha köpt versionen om den totala bristen på kännedom om de statliga bolagens svindlande affärer. Många är nog benägna att tro, att det är mer eller mindre ointressant för statens företagsledningar vad en mindre spelare som näringsminister Maud Olofsson tycker. Det är vad Reinfeldt och Borg säger som räknas. Att man skulle ha genomfört dessa affärer bakom ryggen på R och B förefaller därför osannolikt. Det blir ännu mindre sannolikt när det inte leder till något räfst och rättarting när det blir känt i efterhand hur man burit sig åt.

Att se vad som utspelat sig i de statliga företagen, och i byråkratin, utan att agera, antyder endera av två saker - möjligen båda. Antingen var man informerad och/eller inblandad och då kan man inte agera. Eller så har man beröringsskräck och då kan man inte heller agera. I bägge fallen är man regeringsoduglig. Resultatet i EU-valet kan indikera att många tänkt just så.

Problemet med de statliga företagen är förmodligen åtminstone delvis att svindlerierna får hålla på därför att de innebär en tillämpning av moderaternas ideologi. En sorts övertro på marknadens krafter. Om man låter de från marknaden skyddade statliga företagen agera på andra marknader ska de bli effektiva och affärsmässiga. Ungefär som man trodde att marknaden skulle få ordning på järnvägen i det glesbefolkade Sverige. Det är svårt att agera mot något som till synes är i linje med ens egen ideologiska övertygelse. Därför får företagsledningarna i svenska skattebetalarägda public service-företag leka riktiga direktörer utomlands och dränera företagen på miljarder som hamnar i maffians fickor, ingen nämnd och ingen glömd.

Ännu mindre har regeringen tagit ansvar för att sanera den allt mer korrumperade byråkratin och rättsväsendet. Grova missförhållanden har kommit i dagen utan annat än motvilligt och tafatt agerande från regeringens sida.

Regeringsdugligheten har även i andra viktiga frågor, som exempelvis den sönderfallande infrastrukturen, begränsats till beslut om att trycka in ännu mer pengar i kollapsade och dränerade system istället för att se till att sanera dem.

Samtidigt med allt detta har maffiatrogna media rapporterat om det stora och obrutna förtroendet för Fredrik Reinfeldt. Det är klart att verklighetsuppfattningen och självbilden kan bli underlig när det inte finns någon fri och kritiskt granskande press som kan hålla en i form.

Jag känner mig inte övertygad om att media kommer att rapportera om det, men nog drar jag i alla fall slutsatsen att gårdagens val till EU visar att MINST en tredjedel av moderaternas väljare inte tycker att man axlat regeringsmakten och därför straffade Reinfeldt och Co igår genom att inte gå till valurnorna. Och ungdomarna attraherades av allt att döma inte av de gamla betongpartiernas visionslöshet, avskärmande från de stora hot som vår civilisation står inför och fortsatt fåfänga hopp om att den förväntade eviga tillväxten ska lösa alla problem på en allt mer förödd jord.

Ett EU-val är inget riksdagsval, men om sådana som ideologiskt räknar sig till allianspartiernas kärnväljare - åtminstone till den ideologi som partierna säger sig bekänna sig till - kan välja att avstå från att rösta i ett EU-val, kan de naturligtvis även avstå från att rösta i ett riksdagsval.

Kanske väljarna tycker att regeringsmakten borde använts till att leva som man lär istället för att gynna det egna och närstående brödraskapet och de maffiaanstrukna finansiärerna?

Fredrik Reinfeldt har visat sig vara så makthungrig att partipiskan viner i moderaterna, till och med mer än i Nationalsocialdemokraterna, vars partipiska moderater alltid häcklat. Tiden före valet har framkommit att Reinfeldt och likasinnade försvarar ett likadant styre i EU. Det är svårt att säga hur många av moderaternas väljare som bryr sig om det, men inte lär det vara någon fördel att förknippas med det, om det står och väger.

Det blir en smärtsam process att analysera valresultatet i en ”demokratisk” organisation där ledarna är oantastliga, om det alls blir någon sådan process. Hur hitta en förklaring till kräftgången utan att behöva ställa sig några smärtsamma och farliga frågor?

Södertälje måndagen den 26 maj 2014
Mikael Styrman
.

Glöm inte EU-valet!

.
Idag är det val till EU-parlamentet. Så idag har Du möjlighet att välja vilka överbetalda drönare som ska vara i Bryssel och Strasbourg och äta, dricka och kopulera på Din bekostnad.

Missa inte möjligheten att själv utse Din drönare. Annars blir det någon annan som bestämmer vilken i stort sett i alla avseenden likvärdig drönare som väljs för att delta i det mödosamma arbetet att likt en gödselspridare vräka Europas skattemedel över byråkratin och den grova organiserade brottsligheten.

Gör Din plikt som samhällsmedborgare. Ta Dig till valurnorna och manifestera att Du låter Dig luras!

Södertälje söndagen den 25 maj 2014
Mikael Styrman
.

Den försvunna Ex-ministern…

.
…och den censurerade public-service-kanalen.

För några dagar sedan aviserades att Maud Olofsson skulle vara med i morgon-TV. Intressant, tyckte jag och bestämde mig för att titta på det. Nu ser ju inte jag allt som sänds i TV. Men i det jag faktiskt såg fanns hon inte med. Inte heller någon förklaring till att hon uteblivit.

Förr kunde man titta igenom programmen helt och söka reda på sådant som var intressant, inkl fadäser och synliga tecken på censur. Men numera har man ändrat så att man bara kan se olika klipp från exempelvis morgonprogrammen. På snarlikt sätt rumphugger man numera nyhetssändningarna som är tillgängliga på SVT Play, så att det inte längre är så lätt att se när man har gjort aviseringar inför morgondagen vilka censuren sedan gripit in i.

Det är klart, att för den journalistiska självbildens överflöd av förträfflighet är det ju inte så roligt att tittarna kan se när censuren gripit in och styrt upp det ”fria” ordet.

Södertälje lördagen den 24 maj 2014
Mikael Styrman
.

Det ligger i luften…

.
…att Trafikverket levererat friserade och förskönade underlag till regeringens trafikplan, på regeringskansliets begäran.

Det är ju valår så nu ska det blåsas in solsken i ändan på oss.

Jag skulle tro att övertygelsen är ganska fast i regeringskansliet, och hos den medskyldiga oppositionen, om att det inte är så bra att tala om hur illa läget verkligen är med järnvägen.

Ständigt samma oglamorösa politiska vardagsslit, för att skära ned på nödvändigheterna, så att pengarna räcker till lekstugan.

Längst har man kommit i Stockholms Landsting där man numera bygger sjukhus utan vårdplatser - den fulländade byråkratiska lösningen där man bara kommer att behöva administrera sig själva och slipper patienter. Då kommer man att kunna ägna all tid åt inbördes beundran och att sitta och räkna på hur mycket pengar man sparat in åt landstinget på att inte ha några tids- och kostnadskrävande patienter.

Om Trafikverket räknar ett varv till så kanske man kan klämma in ett par JAS ytterligare.
Och det behövs fler meningslösa tunnlar genom Hallandsåsen, heja, heja!

Vilken tur vi svenskar har som har begåvats med så dugande och rejäla politiker.
Tänk om vi istället hade fått oduglingar eller skurkar till politiker.
Hur hade det blivit då?

Södertälje torsdagen den 22 maj 2014
Mikael Styrman
.

Svenska tillkortakommanden

.
Nyhetsmedia rapporterade idag att den mängd järnväg som Trafikverket tagit fram som underlag till regeringens nationella transportplan bara motsvarar 50% av verklig mängd. Det skapar ett fel i finansieringen som kommer att orsaka en brist på 20 miljarder kronor. Tjugotusen miljoner ofinansierade kronor.

Mot bakgrund av det pågående rättsliga, moraliska och kompetensmässiga förfall som för närvarande hemsöker landet, från regeringen och nedåt, får man kanske tycka att Trafikverket har lyckats över förväntan. Egentligen var inte det jag tänkte skriva om, men det kan gott få tjäna som fond.

Det är frapperande hur mycket sämre svenskarna har blivit på att köra bil på bara några år.

För ganska länge sedan nu fick vi låsningsfria bromsar. Det syns inte men de fostrar dåliga bilförare. Men de gör också nytta som med råge kompenserar för skadan. Det är bara vid vissa speciella förhållanden som exempelvis nysnö och lösgrus som de låsningsfria bromsarna får frispel och det smäller för ganska många.

Mitträckesvägarna gör något liknande men i det fallet överskrider skadeverkningar mångdubbelt nyttan. Det fungerar mest som ett slags gråsossarnas utdragna dödskamp för fornstora dagar. Svenskar som upplevt de goda åren med ett sönderbombat Europa försöker hålla den tiden kvar genom att bygga vägar som blundar för ekonomiska realiteter och mest är bra på att få trafiken att stanna.

När man kör i Tyskland slår det en hur bra tyskarna är på att köra bil. Där förstår man att de tre filerna har olika syfte och ska användas på olika sätt. Men när man kör mellan Mutholm och Södertälje slås man av hur dåliga svenskarna är på att köra. Det ser nästan ut som om en massa bondgummor utan körkort har stulit makens traktor och försöker köra om med den i omkörningsfilen.

Ofta är högerfilen helt tom. Inte en bil så långt ögat når. I mittenfilen åker ett antal bilar, men i så makligt tempo att de egentligen hör hemma i högerfilen. Jag kan inte förstå varför de kör i mittfilen. Kanske för att de tycker att de kör ”lagom” fort och därför hör hemma i mittfilen? Eller kanske för att de skulle bli kränkta av att köra i högerfilen. Möjligen är de så upptagna av att prata i telefon, raka sig, måla sig eller sms:a eller maila att de egentligen inte alls vet i vilken fil de befinner sig, eller varför? Kanske vet de inte ens vart de är på väg?

Märkligare ändå är att till vänster om de i mittfilen befinner sig ett antal bilar i omkörningsfilen vilka inte tycks vara på väg någonstans. Det ser ut som om de kompiskör med någon i mittfilen. Det här måste ju vara något som man helt har missat i den svenska körkortsutbildningen, att omkörningsfilen inte är tänkt för trafik som kör lika långsamt som den i högerfilen.

Idag är det inte tillåtet att köra om till höger på motorväg. I många länder är det det. Förmodligen befinner vi oss idag i ett transformeringsskede som innebär att det snart är tillåtet att köra om till höger. Det blir den naturliga följden av att körkortsutbildningen fungerar så illa, att omkörningsfilen används som bussfil. Redan nu ser man nämligen varje gång, på de tre milen, ca 5-8 bilar som inte orkar med ”tanterna med traktorerna” i omkörningsfilen och kör om till höger. Gärna i högerfilen eftersom den ofta är tom. Kanske ser den stora massan så illa att de inte kan skilja på högerfilen och diket och därför håller undan?

De här som kör om till höger är, om jag får vara fördomsfull, förmodligen nysvenskar som inte orkar med det flegmatiska tempot som blockerar all körning i mitt- och omkörningsfilerna. Säkert finns där en och annan adrenalinstinn ursvensk unghäst också.

Antingen lär myndigheterna förarna vad omkörningsfilen är till för eller så är det snart tillåtet att köra om i vilken lucka som helst som man kan hitta. I praktiken tycks det vara så redan.

Jag kommer att tänka på en till möjlig förklaring till den rådande situationen. Kanske är förarna senila och har återfallit i vänstertrafik? Kanske vore det läge att köra ”vi håller till höger”-kampanjfilmerna från 1967 igen? De är ju färdiggjorda, så det blir ju billigt. Kanske snart i en TV nära Dig på bästa sändningstid?

Södertälje onsdagen den 21 maj 2014
Mikael Styrman
.

Tyska problem - och svenska

.
Enligt SVT:s Aktuellt ikväll, diskuterar man i Tyskland om man ska begränsa tyskarnas möjligheter att skicka och ta emot jobbmail på fritiden.

I Sverige har man ännu inte kommit fram till en diskussion om att begränsa de anställdas privatmailande på jobbet. Knappast heller deras privata ringande. Den som ringer privata samtal på jobbet arbetar inte, men lyfter lön.

Det säkert oss någonting om vart vi är på väg. Kanske förklarar det exempelvis varför allt fler svenska företag ägs av utländska investerare.

Södertälje onsdagen den 21 maj 2014
Mikael Styrman
.

Makten och det fria ordet

.
Förr, när det bara fanns en TV-kanal, eller i värsta fall två, hade TV ett väldigt genomslag och var ett mycket kraftigt instrument i händerna på den som kontrollerade TV. Det är inte lika tydligt längre nu när TV splittrats upp på ett hundratal kanaler, varar merparten sänder lättare underhållning eller strunt. I flertalet kanaler kan man numera utan risk publicera statshemligheter utan att någon märker det.

Den som förr kontrollerade TV OCH tidningarna kunde manipulera befolkningen totalt.

Idag, med Internet, är det betydligt svårare att mörklägga och manipulera. Men hela tiden jobbar maktens psykopater med att ringa in och begränsa yttrandefriheten på Internet.

En annan sak som man aktivt begränsar är möjligheten att i efterhand se samhällsgranskande program i TV. Från att under en tid lyftas fram på SVT:s hemsida som ett av företagets verkliga dragplåster har länkarna till exempelvis Uppdrag Granskning emellanåt gömts undan så att man nästan måste vara orienterare för att hitta fram.

Det senaste på SVT, för att minska verkan av samhällsgranskande program. är att göra om SVT Plays sida så att allt blir svårare att hitta och att begränsa tiden under vilken man kan se exempelvis ett visst nyhetsinslag. Allt för att störa den lite tidsödande mun-mot-mun metoden för spridning av intressant information. Nu har man bara en vecka på sig för att se ett intressant inslag vilket väsentligt begränsar kretsen som kan ta del av ett inslag som visar när psykopaterna ”skjuter sig i foten”.

Södertälje onsdagen den 21 maj 2014
Mikael Styrman
.

Svårt för amatörer att styra stora företag

.
När man ska utöva ägarinflytande i ett bolag är det en klar fördel om styrelsen är lojal med ägarna och vill underkasta sig deras ägarinflytande. Om styrelse, VD eller andra höga chefer har andra idéer blir det mer komplicerat. Det kan ju gälla exempelvis när funktionärerna föraktar ägarrepresentanterna på grund av deras inkompetens, oberäknelighet eller benägenhet att utöva ägarskapet på ett sätt som missgynnar verksamheten, för att i sin tur dra nytta av det i något annat sammanhang. Det var nog inte så tydligt formulerat, men vad jag syftar på är att politiker som ikläder sig rollen som skattebetalarnas ägarrepresentanter inte sällan utövar ägandet så att det gynnar dem själva men missgynnar företaget och ägarna/skattebetalarna. I det fallet där företagets och ägarnas intressen inte sammanfaller med politikernas blir företagsledningens ställning bekymmersam.

Det kan ju också vara så, att styrelse och ledning vill dra nytta av det ofta tafatt och inkompetent utövade offentliga ägandet. Det är ju ingen hemlighet exempelvis att företag som till stor del ägs av fonder och andra institutioner i praktiken är ägarlösa. I den mån någon utövar något slags ägarinflytande så är det ledande funktionärer i företaget som agerar ägare, paradoxalt nog utan att äga någonting alls.

Alla som sysslat med företagsdrift eller har försökt få insyn i ett företag vet hur beroende man är av att ha företagets styrelse med sig och inte mot sig. Att försöka få insyn som företaget inte vill medverka till är svårt, ibland snudd på omöjligt. Det gäller nog alla. Regeringsledamöter som ska axla skattebetalarnas ägarroll är inte undantagna. En stor ägare har visserligen möjlighet att byta ut en motsträvig styrelse och/eller VD. Men det ligger i sakens natur att det inte är förstahandsåtgärden. För att det ska bli aktuellt måste man till att börja med förstå att ledningen behöver bytas ut, vare sig den är inkompetent eller har en egen, ofta dold agenda.

Det är svårt nog för en kunnig, professionell och erfaren ägare som kan branschen och verksamheten att axla ägarrollen. För en förlupen och överbefordrad vaktmästare eller partiombudsman självfallet så mycket svårare.

Nu i eftersvallet av stollerierna och svindlerierna i Telia och Vattenfall bör man ha detta i åtanke när man bedömer hur regeringen i allmänhet och förre näringsministern Maud Olofsson i synnerhet skött sitt uppdrag.

För att kompensera för den egna inkompetensen vänder man sig till konsulter. Tyvärr, och det är förstås välkänt, tenderar man att i den offentliga verksamheten inte rätt kunna bedöma konsulternas kompetens. En ordbajsande lallare som blåser in solsken i ändan på lyssnaren och säger det man vill höra uppfattas i den offentliga verksamheten alltid som kompetentare än den kanske lite strävare fackmannen som ser hoten och inser riskerna i verksamheten. En speciell svårighet tillhandahåller jokern. Jokern i det här sammanhanget är den som tigit sig upp till och över sin totala inkompetensnivå. Tigande förväxlas ofta med kompetens och gör att jokerns inkompetens inte avslöjas.

De stora statliga företagen är stora inköpare av konsulttjänster. När konsulterna ska uttala sig om de statliga företagen är det uppenbart att företagsledningens önskemål väger tungt i konsultens vågskål. Tyngre än regeringskansliet. Konsulten vill ju kunna försörja sig även när pengarna från regeringskansliets engångsjobb är förbrukade. Att vara välinformerad blir därför, som alltid, en fråga om att kunna bedöma budbäraren. Det är sällan lätt. Därför brukar man ju säga att den som kan skilja på ett bra och ett dåligt råd inte behöver något råd.

Ett kontaktnät bestående av kompetenta yrkesmän snarare än karriärsugna strebrar vore naturligtvis att föredra framför konsulterna. Att knyta till sig sådana blir förstås inte så lätt för politiker som i praktisk handling förefaller ha som målsättning att ödelägga den kompetens som ännu finns i landet. Politiker tycks istället fungera som en magnet på karriärsugna slogandroppers.

Inom elområdet har det lett till att den offentliga sektorns optimister, i fast förvissning om sin egen gränslösa kompetens fått fritt spelrum att ”expandera i Europa”. Det är ju något som är det kanske sista som Vattenfall behöver göra. Men varje politiker av kvinna född kommer att tilltalas av tanken att bli den stora härföraren som väcker liv i det insomnade statliga verket och förvandlar det till en internationell penningmaskin som drar in stora vinster till skattebetalarna. Men oddsen för att Vattenfall skulle utvecklas till något annat än en katastrof var naturligtvis allt annat än goda sedan idén väl väckts om ”expansion i Europa”.

På motsvarande sätt har våra politiker och Telias ledning placerat Telia i östatsmafffians famn och bjudit in maffian att koppla ett rejält grepp om Telias pung. För att riktigt klösa lös tillräckligt med pengar till maffian har Telias dilletanter med politikernas stöd raserat fullt fungerande landsbygdsnät och ställt stora delar av den svenska landsbygden inför helt meningslösa och onödiga kommunikationssvårigheter som ytterligare förvärrar den negativa utvecklingen på landsbygden.

Det är en officiell hemlighet att de statliga företagens expansion utanför riksgränsen har sitt ursprung i att kontrollen av dessa företag, som redan tidigare är svag, praktiskt taget upphör vid riksgränsen. Den enda kontrollen blir därför den som utövas av en tafatt och oinitierad ägare, ibland lierad med element vars syfte inte är att utveckla företagen utan istället att plundra dem.

Ett företag som i åratal pumpat in miljarder är LKAB. Indikationer finns, skvaller cirkulerar, som tyder på att, företaget dränerats på även för LKAB ansenliga summor. Indikationerna förstärks av den mörkläggning som pågått efter att Obol-bedrägerierna avslöjats, med ”rättsväsendets” hjälp. Att Per-Ola Eriksson (C), illa skolad i hantering av oreviderade donationer, fonder och andra offentliga medel, länge hade tunga uppdrag i LKAB är inte ägnat att stärka förtroendet för LKAB:s förvaltning. På motsvarande sätt förhåller det naturligtvis sig med regeringens utnämnande av Marcus Wallenberg till ordförande, känd från det dränerade, möjligen konkursmässiga, Stora Enso, i stort behov av likvida medel. Mönstret kompletteras av utnämnandet av Maud Olofsson (C) till styrelseledamot. Maud Olofsson har sin skolning som partiombudsman i Norrbotten, länge under Per-Ola Erikssons inflytande. Det torde inte vara möjligt att vara partiombudsman i Norrbotten utan att vara införstådd med och möjligen även organisatör av de omfattande bedrägerierna med statliga studiemedel.

Maud Olofsson, som blivit utsedd till, och spelar rollen av, syndabock för regeringarnas ägardebacle i de statliga företagen behöver, eller vill, försörja sig även efter politiken. Det gör henne till en idealisk styrelseledamot i LKAB. Politikerligan har starka motiv för att hålla locket på till bedrägerierna i LKAB - förmodligen mycket starka motiv.

Det är mycket svårt att styra stora statliga företag redan med inhemsk verksamhet, även för proffs. Med internationell verksamhet kanske omöjligt. Att tro att ägarinflytandet i statliga företag med internationell verksamhet med framgång kan utövas av amatörer är befängt och kan förmodligen bara sluta på ett sätt. Men det är ännu inte förbjudet att vara inkompetent, även om många tycks tro det. Man måste också vara kompetent för att inse att man är inkompetent. Och det är inte heller det som upprördheten efter Maud Olofssons numera berömda Aktuellt-intervju handlar om.

Mer om detta i eget blogginlägg ”Maud, KU, regeringen och det ljuva livet”.

Regeringsledamöternas kompetens speglar förmodligen folkets kompetens. Den förvrängda svenska synen på demokrati, som i huvudsak nationalsocialdemokratin skapade, har kommit att innebära att demokrati tolkas som att vem som helst ska bestämma. Man behöver som väljare inte bry sig om huruvida den som man röstar på är kompetent eller inte. Det svenska systemet är starkt och ofelbart och kommer att överleva alla kriminella stollar som man röstar fram. Det där gällde kanske så länge Europa låg i ruiner. Hur det fungerar idag svårt att blunda för om man ser sig om i världen - utan att blunda.

Södertälje onsdagen den 21 maj 2014
Mikael Styrman
.

Politikerligan

.
Emellanåt blir det stora rubriker i media om olika ligor av brottslingar och deras eskapader. Vi har haft exempelvis Maskeradligan, Polisligan och Militärligan som alla har skapat stora rubriker i pressen. Ofta handlar det om dramatiska och våldsamma metoder och skeenden. Men en liga som inte skapar några rubriker är Politikerligan.

Som en tjuv om natten smög exempelvis nyligt nyheten om de bedrägerianklagade SSU-ombudsmännen i Piteå genom pressen. Det var knappt möjligt ens för en intresserad läsare att märka att bedrägerierna pågått under lång tid och varit systematiska. Inga artiklar som informerade allmänheten. Inga bilder av brottslingarna, varken före eller efter de fällande domarna. Annars älskar ju pressen att publicera stora bilder och misskrediterande artiklar om människor som inte är fällda och ofta inte ens misstänkta för något brott. Inte sällan är dessa artiklar producerade på uppdrag av Politikerligan som använder pressen som redskap för att plundra andra, som inte är med i ligan. Och våra journalister och redaktörer som gärna slår sig för bröstet och framhäver sin egen hederlighet, sina stolta ideal och sin betydelse för ”försvaret av demokratin” deltar villigt i Politikerligans kriminella verksamhet.

I fallet SSU i Piteå blev det, som förväntat, löjligt milda domar. Varför? De stora bedrägerierna, bedrivs i åtminstone tredje generation, med skydd av tidigare generationer SSU:are. Dessa är numera ofta högt uppsatta personer i samhället. Inte sällan i ledningen för skenbart legala verksamheter - ofta kollektivt ägda. Det vill säga ofta utan egentlig ägare. Andra infiltrerar ”rättsväsendet”.

Det blev inga artiklar om de löjligt milda domarna. Varför? Det är naturligtvis så, att ett rättsväsende som inte är frikopplat från politikens direkta inflytande, behandlar, och alltid har behandlat, politiska brottslingar med silkesvantar. Om den här brottsligheten hade varit begränsad till SSU skulle nog till och med våra korrumperade massmedia känt sig tvingade att beskriva brottsligheten. Men nu är ju problemet att den här brottsligheten genomsyrar alla etablerade politiska partier. Politikerna är därför oavsett partibok kollegor och partners - inte motståndare och konkurrenter, som man dock gärna vill få medborgarna att tro. Däremot är de ju ofta konkurrenter om de bästa platserna vid köttgrytorna. En speciell variant är det mutualistiska samarbete som i alla tider funnits mellan Nationalsocialdemokratin och Centerpartiet innebärande att centerns politiker avstår från att konkurrera om de bästa platserna i utbyte mot att en del av stöldgodset kommer centerns politiker till del. Gentemot väljarna är naturligtvis samarbetet hemligt och centerpolitikerna uppträder skenbart som riktiga politiker och inte som köpta mutkolvar.

De politiska partierna har i sin hand att utforma regelverket för stöd till studieförbunden och de direkta partistöden så att partierna håller sig försörjda. Varför är det då viktigt att brott begångna i skydd av de politiska partiernas verksamhet utreds och stävjas? Det givna svaret är förstås att om det inte sker kommer snart alla samhällets resurser att förbrukas av en vildvuxen kriminalitet i de politiska partierna. Och många enskilda verksamheter kommer att stjälas av kriminella politiker - av politikertattare. Nu syftar jag inte på tattare i betydelsen människa av romskt ursprung. Jag syftar istället på ordets negativa betydelse: lata, egennyttiga och allmänt tjuvaktiga och gränslösa människor.

Väljarna, tillika skattebetalarna, har rätt att veta hur mycket av deras skattemedel som förbrukas inom ramen för politisk verksamhet. De har också rätt att kräva att inte mer medel tas i anspråk än vad som verkligen åtgår. Dessutom innebär den här brottsligheten att medel stjäls, inte bara till politisk verksamhet utan även till enskilda politikers privata levnad och konsumtion. Det blir med tiden svårt att veta hur mycket pengar som förbrukas av den politiska verksamheten och hur mycket som stjäls av kriminella politiker. Vi är med rask takt på väg mot en tredjevärlden-situation innebärande att landet blir allt fattigare och politikerna allt mer välmående.

Att rättsväsendet totalt har låtit sig korrumperas så att inga politikertattare riskerar att dömas för sin brottslighet fostrar naturligtvis en helt kriminell politikerkår. Eftersom det här har pågått i flera, kanske många, decennier har vi numera sannolikt begåvats med en hel homogen kår av politiska brottslingar- Politikerligan eller om man så vill Politikertattarstammen!

Förr, när dåtidens kungar drog ut i omvärlden för att kriga och röva, utkämpades krigen av fattigt folk som dels inte kunde sköta sina näringar på grund av krigen och dels riskerade för tidig död eller invaliditet. Andra, belades med avgifter för att hålla armén. Kungens närmaste och för honom nyttigaste medarbetare adlades. Stöldgodset hamnade hos kung och adel. Idag drar inte svenska kungar, eller kungarnas efterträdare politikerna, runt i världen och krigar. Mest beror det nog på att man krigade Sverige fattigt och odugligt. Fattigt och odugligt, men med rik adel. Historieböckerna är fyllda av berättelser om stora svenska framgångar på slagfält och vid sjöslag. Men en jämförelse med andra länders historieskrivning talar ett annat språk liksom verkligheten som innebar att Sverige krigade sig fattigt. Dagens efterträdare till kung och adel - politikertattarstammen - begränsar sig till att plundra den egna befolkningen med hjälp av en korrumperad journalistkår och ett dito rättsväsende. Det finns även numera exempel på politiker som vill att svenska soldater åter ska ut och dödas på ärans och hjältarnas fält, på politikernas uppdrag. Inte politikerna själva naturligtvis och inte deras barn heller, men andra svenskar. Ett land vars förmåga att försvara sig har ödelagts, av den politiska korruptionens förbrukande av försvarsmedlen till meningslösa inköp, ska nu åter ut och kriga. Var finns den halta, blinda, lytta och allmänt odugliga motståndare som ett genomkorrumperat svenskt försvar kan rå på?

Mellan politikertattarstammen, rättsväsendet och journalistiken råder ett typiskt mutualistiskt förhållande som naturligtvis är mycket svårt att bryta, annat än genom det totala sammanbrottet, som kommer allt närmare, eftersom ett system som det svenska korrumperade systemet inte kan undgå att ytterligare försämras och ta i anspråk allt större resurser, i utbyte mot allt sämre prestationer.

Södertälje onsdagen den 21 maj 2014
Mikael Styrman
.

Maud, KU, regeringen och det ljuva livet

.
Snart…

Södertälje tisdag den 20 maj 2014
Mikael Styrman
.

Pfizers Astra-bud - på allvar eller bara apspel?

.
Amerikanska Pfizer har lagt ett bud på Astra-Zeneca. Eller har de verkligen gjort det? Det verkar nästan kunna vara mest apspel. En avledande manöver för att förskjuta fokus från något som maffians folk vill att i ska lägga bakom oss - som exempelvis plundringen av Stora-Ensos aktieägare.

Proletärer i alla länder förenen eder var parollen när 68-vänstern var unga. Maffia i alla länder förenen eder är parollen för dagen.

Södertälje tisdag den 20 maj 2014
Mikael Styrman
.

Rättsstat i förändring

.
När Sovjetunionen kollapsade begav sig många företagare, entreprenörer, från väst in i den fattiga och alkoholiserade landsspillra som 70 års socialdemokrati lämnade efter sig.

För de flesta, kanske alla, gick det på samma sätt. Entreprenörerna fick investera, bygga upp sina verksamheter. Sedan, när de skulle börja tjäna pengar, spöade maffians folk upp dem och jagade dem ut ur landet.

Nu 25 år senare har den svenska rättsstaten utvecklats till det postsovjetiska Rysslands motsvarighet. Men till skillnad från Ryssland där maffian för det mesta fick klara sig själv är det i Sverige staten, och rättsstaten, med stöd av kriminella massmedia, som utför maffians grovarbete - som i fallen Ekfors och Kockums.

Södertälje tisdag den 20 maj 2014
Mikael Styrman
.

Schweiziskt nej - motgång eller möjlighet?

.
Schweizarna slog vakt om sin direktdemokrati och sin rätt att själva bestämma om sin försvarspolitik. Man lät sig inte imponeras av svenska vapenmaffians, och dess hejdukars, försök att manipulera den schweiziska omröstningen om JAS-inköp.

Det förtjänar att påminnas om att schweizarna röstade nej trots vapenindustrins pågående jätteförsäljningskampanj i Ukraina.

Uppenbarligen fungerar schweizare och svenskar väldigt olika när de konfronteras med makthavares önskemål.

Det är en svår, kanske omöjlig, situation att vara svenska folkets valda ombud vid upphandling av vapensystem för miljarder, från en monopoliserad inhemsk vapenindustri. Det är därför inte så konstigt att våra valda ombud hamnar i vapenindustrins knä, på deras lönelista, och därför ser mer till vapenindustrins intressen än till folkets.

Besvikelsen över det schweiziska nej:et i våra valda ombuds ögon är därför lätt att förstå och sätta en prislapp på.

Före den schweiziska omröstningen gjorde svenska media stort nummer av att den svenska JAS-upphandlingen villkorets av att fler nationer köper JAS. Uteblivna utländska order kunde därför resultera i annulerad svensk JAS-beställning. Denna information är inte längre populär att torgföra. Nu heter det bara att JAS blir dyrare om inte andra länder köper JAS.

I ett ganska litet land som Sverige, som bara har råd med ett fåtal flygplan, är risken stor att det vid ett skarpt läge slutar som med de arabiska flygvapnen under Sexdagarskriget 1967: nämligen med att alla plan blir utslagna på marken.

Kanske att våra valda mutkolvar så småningom inte bara ser nackdelen med den schweiziska omröstningen utan även möjligheterna som den bjuder in till. Istället för att uppehålla sig vid gårdagens teknologi och legotillverka huvudsakligen amerikanska plan, i svenska skal, öppnas kanske möjligheten att istället utveckla morgondagens militärteknik.

Den som kan utveckla mobila, lättrörliga och överkomliga system, med vars hjälp man kan lokalisera och utplåna mördares och terroristers drönare, vilka urskiljningslöst och godtyckligt har ihjäl skyldiga såväl som oskyldiga med samma glada humör, har sannolikt en världsprodukt.

Men den svenska underdånigheten gentemot ”husse” är nog så stor att det blir någon annan som lägger beslag på den nischen.

Södertälje tisdag den 20 maj 2014
Mikael Styrman
.

Den godhjärtade dumhetens bedrägerier

.
(Svar till anonym kommentar till inlägget ”Sydafrika-baksmällan”.)

:-) Ja, det är väl det som det handlar om. Denna vägran att se den osminkade verkligheten sådan som den verkligen är. Det som nog även gett upphov till vad som kallas ”den godhjärtade dumhetens byråkrati”.

Fler uttryck som det tar sig är exempelvis situationen i Kongo. Att döma av mediarapporteringen finns det knappt någon kvinna där som inte blivit våldtagen. De flesta flera gånger, eller gruppvåldtagna. Många med flaskor, ibland trasiga, störar, taggtråd eller annat elände. Men att samhället där, och människorna där, skulle fungera så illa att detta verkligen inträffar blir för svårt för de godhjärtade stollarna som dominerar debatten här och som tror att kongoleserna är svenskar med mörkare hudfärg. De tror att kongoleserna tycker och tänker som vi men inte vet om det än.

Om våldtäkterna inverkade menligt på exploateringen av Kongos metaller, skulle man raskt gå in med stora stövlarna och skydda kvinnorna genom att vidta åtgärder, exempelvis för att stärka upp rättssystemet i Kongo och ge dessa män som behandlar sina kvinnor så illa den belöning som de återkommande gör rätt för. Så länge det inte sker, och deras egen moral och fostran inte invänder, är deras agerande fullt rationellt. Kvinnorna är lovligt och rättslöst byte och omvärldens hyckleri och passivitet bekräftar det.

Istället för att göra något riktigt utser FN eller EU eller någon annan struntpratarorganisation som parasiterar på världens skattebetalare någon av de egna, någon frälse, till särskilt sändebud i fråga om kvinnovåldtäkter. Denna någon blir rundligt belönad utan annat prestationskrav än att då och då haspla ur sig några till intet förpliktigande fördömanden i media, utan annat syfte än att skapa en illusion av att man gjort, eller gör, något. Allt för att allmänheten och deras politiker ska kunna lägga sitt dåliga samvete åt sidan och gå vidare med livet utan att ha gjort något riktigt åt problemet. Det vill säga sändebudet har samma funktionen som den svenska socialen numera i allt högre grad har. Inte hjälpa, inte ställa till rätta, men skapa en illusion som ger skattebetalarna och politikerna sinnesfrid. Men det hjälper inte kvinnorna i Kongo. De blir fortsatt våldtagna en masse, med kuk, stör, trasig flaska eller taggtråd.

Dödens Väntrum onsdagen den 7 maj 2014
Mikael Styrman
.

Sydafrika-baksmällan

.
Morgonens inslag i SVT om Sydafrika, och antydningsvis om vad brottslingarna i ANC ställt till med, puttar svenska media ett litet steg närmare verkligheten.

Länge har de präktigaste av alla präktiga hyllat den utveckling i Sydafrika som de själva i viss mån skapat, men framför allt påskyndat. Vi har blundat för det moraliska och kompetensmässiga sammanbrottet på hemmaplan och för maffians härjningar här, för att istället ondgöra oss över hur de vita ”sugit ut” Sydafrika.

Det blir allt svårare att blunda för att de vita i långt högre grad än de svarta var ansvarstagande samhällsbyggare, må vara med en syn på den svarte mannens moral och förmåga som inte stod i paritet med vår idealiserade människosyn. Åtminstone förtrycker de ANC-ledare som fick makten med vår präktiga självutnämnda media- och kulturelits hjälp de svarta, minst lika ordentligt som de vita makthavarna gjorde. Men dessutom mördar och förtrycker de en allt större andel vita, allt medan de roffat åt sig mångmiljardförmögenheter för egen del, i ett land där majoriteten(?) lever invid, eller under, svältgränsen, allt fler lever i kåkstäder och helt exponerade för mycket grov brottslighet.

Alltihop för att vår ”elit” inte sysselsatt sig med verkligheten utan för att de sett världen genom ett kalejdoskop. Inte sådan den är utan sådan den borde vara. Underblåst av våra maffiakontrollerade media som sett nyttan för maffians egen del av att befolkningens intresse riktats mot något på andra sidan av jordklotet.

Att ANC-ledarna mördar och plundrar behöver i och för sig inte betyda att den svarte mannen är särskilt olik den vita, i grunden. Men det är nog ganska självklart att den som i tusentals år levt i Afrika, i ett gynnsamt klimat, där man inte behöver bygga upp något, inte utvecklas på samma sätt som den som i norden fryser ihjäl nästa höst, om han inte senast våren innan huggit och torkat nästa års ved. Och den som inte skapar sitt välstånd genom att producera något har förstås lättare att fastna i uråldriga traditioner där överlevnadsförutsättningarna bestämdes av vad man lyckades roffa åt sig av varandra. Förr något beskedligare i form boskaps- och hustrustölder med hjälp av spjut, pil och båge. Nu mindre diskret med den vite mannens hjälpmedel som maskingevär, handgranater och raketgevär. Men i grunden samma beteende. Ett slags mänsklighetens ursprungliga "sköt dig själv och skit i andra" eller annorlunda uttryckt "survival of the fittest".

Men att tro att man kunde skapa ett idealsamhälle genom att ge makten till människor som med hundratals års nedärvd tradition byggt ett system som ÄR korruptionen förefaller ju inte bara idealistiskt utan med råge överskridande gränsen för vad som är urbota dumt och korkat. Och Sydafrikanerna lever nu med resultatet. Ett mindre antal av den gamla sortens afrikanska stamhövdingar roffar åt sig alla tillgångar samtidigt som det samhälle som boerna och engelsmännen byggde upp raseras och försjunker i fattigdom, våld och kriminalitet.

Det smärtade vår kultur- och mediaelit att de vita behandlade de svarta som andra klassens medborgare. Nu, efter de präktigaste av alla präktigas inblandning, lider nästan ALLA och behandlas som tredje eller kanske fjärde klassens medborgare. Medan våra präktiga funderar över hur de ska förhålla sig till den egna skulden och den moraliska baksmällan funderar sydafrikanen på hur han ska kunna överleva och skydda sin familj mot grov kriminalitet.

Dödens Väntrum onsdagen den 7 maj 2014
Mikael Styrman
.