.
Med lite blandade känslor flyttade jag till Södertälje för snart ett par månader sedan. Känt som Sveriges invandringsvänligaste kommun. Och det finns mycket nysvenskar i Södertälje, väldigt mycket faktiskt. Men det finns det nästan var helst man befinner sig i Stockholmstrakten. Och snart är det lika mycket överallt. Det finns vissa helsvenska ”öar” här och där i Stockholms län och vissa områden i innerstaden har färre, eller bättre assimilerade, nysvenskar. Sådana som anstränger sig för att assimileras av sitt nya hemland.
Södertälje är en gammal svensk småstad, vackert belägen vid Södertälje kanal, sjöfartens väg in till Mälaren. Som nästan alla svenska städer fick Södertälje sitt centrum ödelagt och ersatt av en steril Konsum-betongöken på 1960-1970-talen. Men allt förstördes inte och mycket av det som klarade sig är fint.
Det som skiljer Södertälje från andra svenska städer är därför inte så mycket antalet nysvenskar utan det att staden är begåvad med landets präktigaste kommunledning, som åker världen runt och berättar om hur Södertälje är Sveriges, ja kanske världens, invandringstätaste och lyckligaste stad och att Södertäljeborna älskar invandring och möjligheten att sträcka ut en hjälpande hand till alla världens nödlidande. Eftersom jag länge sett hur Södertäljes kommunledning utmålade staden som något till förväxling likt pärleporten var jag naturligtvis mycket nyfiken på hur detta fantastiska fungerar i praktiken.
Och ja, det finns väldigt mycket nysvenskar i Södertälje. Och den helt övervägande delen av dessa förefaller vara fridsamma, sympatiska och mycket skötsamma och flitiga människor som gör sitt bästa för att assimileras i sitt nya hemland. Det finns också en inte särskilt liten minoritet, som har helt andra prioriteringar och som jag ska återkomma till.
Särskilt intressant har ju varit att höra vad folk som bott i Södertälje en tid tycker i frågan, mot bakgrund av det man har insupit i massmedia. Nu har ju inte jag talat med jättemånga i frågan. Själva frågeställningen är ju känslig och man måste närma sig den försiktigt. Men det har ju blivit några eftersom det är den fråga som man naturligt intresserar sig för som nyinflyttad i Södertälje. Och faktum är, att efter en försiktig inledning har samtliga - hundra procent - kommit fram till att det ”börjar blir för mycket” invandrare i Södertälje. Men man är mycket försiktig med att uttala sig i frågan. Ingen vill hamna i konflikt eller bli utsatt för förföljelse från någon politiker i karriären som kämpar för att vinna världsmästerskapet i allmän präktighet och medmänsklighet. Alldeles uppenbart känner man oro för att den präktigheten och medmänskligheten inte kommer att omfatta dem själva, om det blir bekant att de är kritiska mot lokala karriäristers sätt att göra helgonkarriär på deras bekostnad. Det förefaller därför vara väldigt långt mellan den bild som politikerna målar upp och den verklighet som deras kommuninvånare lever i.
Att det funnits problem med kriminella gäng bland nysvenskarna, inför vilka rättsväsendet haft beröringsskräck, är allmänt bekant, liksom att man under senare tid försökt befria sig från denna beröringsskräck. Jag ska därför inte uppehålla mig mer vid det. Inte heller ska jag uppehålla mig vid de kriminella gäng bland ursvenskarna, vilka har mer polityr på sig och inför vilka rättsväsendet har kvar sin beröringsskräck.
Men jag kan berätta helt jordnära om hur vi inventerade de lokala badplatserna för att leta oss ett eget favoritställe. Vårt letande tog oss till Mälarbadet. I och för sig ganska ok som badplats men alldeles för stökigt för en ursvensk, eftersom där pågick ett synnerligen högljutt bollspel ackompanjerat av en bergsprängare som tutade ut mellanösternmusik över nejden på vad som måste ha varit maximal volym. Ett alldeles utmärkt bad för den som är döv och blind och utrustad med störthjälm till skydd mot hastigt passerande bollar. Det var inte riktigt vad vi sökte. Jag frågade senare en ortsbo för att förvissa mig om att vi inte bara haft dåligt tajming vid vårt besök där. Svaret blev: ”Äh, där kan man ju inte vara. Där är ju bara turkar.”
Vårt sökande förde oss vidare till Taxinge Slottspark och Bad. Vid ankomsten gav platsen genast ett mycket bättre intryck. Det var helg och många, både ursvenskar och nysvenskar, hade gjort en familjeutflykt till den natursköna slottsparken i vilken de flesta syntes ha picknick. Skönt, tänkte jag. Den eleganta inramningen dämpar de värsta avarterna. Vi fick alldeles utmärkt fika i serveringen på slottet och skulle ge oss iväg en timma senare. Då hade slottsparken kommit ett par steg närmare Mälarbadet. En grupp nysvenskar i 30-50-års åldern och i hundrakilosklassen hade ställt upp fyra väskor som provisoriska mål och spelade fotboll på blodigt allvar i parken. Några meter ifrån den improviserade fotbollsplanen där de vuxna barnen tog i för kung och fosterland för att lyckas göra mål mellan väskorna, satt familjerna och försökte dricka hett kaffe och te, utan att träffas av projektilerna, som de förut nämnda spred omkring sig.
Och just här någonstans finns problemet. Det är att det finns en betydande minoritet nysvenskar som tar plats, som sätter en ära i att ta plats, och som saknar vanligt folkvett och förmåga, eller vilja, att ta hänsyn till sina medmänniskor. De kommer uppenbarligen ofta från tätt befolkade områden, där möjligheten till egen privat sfär är begränsad. Svenskar har större möjligheter till privat sfär och upplever lätt, att den som inte är van vid det, nästan kommer och lägger eller sätter sig på en, när man valt en egen rofylld plats. Och en svensk drar sig för att säga till. Man vill inte ställa till bråk eller visa sig intolerant. Ursvensken drar sig därför undan och dessa ouppfostrade busar, som de präktigaste av alla präktiga politiker släpat hit, förvandlar ursvenskarnas fridsamma platser för avkoppling och godtemplation, till skräniga och stökiga marknadsplatser i mellanöstern, där fotbollarna viner på blodigt allvar, mellan familjerna på picknick och där den sovande tvååringen när som helst kan få ett par fotbollsspelande hundrakilosbjässar över sig, fast förankrade i varandras tröjor. Som svenska småbarn, men 25-40 år äldre och 80 kg tyngre.
Vi kanske inte kan begära att de tolerantaste av alla toleranta kommunpolitiker ska kunna hålla perfekt ordning överallt, på alla kommunala anläggningar. Men de kanske kan åka till Taxinge slottspark med en visselpipa på helgerna och döma de där improviserade fotbollsmatcherna för att avstyra de värsta bråken. De kanske också kan blåsa av spelet ibland så att barnfamiljerna kan hälla i sig teet och försvinna från parken.
Det här är en kulturkrock, naturligtvis. Och visst ska vi hjälpa människor i nöd. Och det kan vara gulligt med multi-kulti. Men inte ska det komma en massa busar och tränga undan svenskarna från Sverige, för att karriärsugna politiker vill göra helgonkarriär på sina medmänniskors bekostnad.
Just nu pågår i Sverige ungefär samma utveckling som jag såg i Marseille i Frankrike 2005. Hänsynslösa nysvenskar tränger undan ursvenskarna från sitt eget land. Det förefaller onekligen som om det kan vara nog så angeläget att lära nysvenskarna lite folkvett, som att lära dem svenska. Om man inte gör något åt det kommer detta och liknande saker så småningom att utvecklas till svåra sociala motsättningar. Och då kommer helgonglorian att halka ned - även från de präktigaste av alla präktiga politiker. Bättre därför att stämma i bäcken än i ån.
Jag skriver detta med omsorg om ursvenskarna som oförskyllt utsätts för detta fullskaliga sociala experiment, men lika mycket med omsorg om nysvenskarna, för om man inte kommer till rätta med det här, kan det sluta med att de kom ur askan i elden när de kom till Sverige.
För allas bästa - lär nysvenskarna innebörden av
when in Rome, do as the Romans
- eller ta inte hit dem.
Södertälje tisdagen den 27 maj 2014
Mikael Styrman
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar