Dumheten tog Notre Dame

.

I nyhetsrapporteringen om branden som ödelade Notre Dame i Paris sägs det att lågorna tog Notre Dame. Det är naturligtvis inte helt fel att påstå. Katedralen brann ju upp, eller ned, beroende på hur man är van att uttrycka sig. Men egentligen var det ju dumheten som tog Notre Dame.

Man häpnar när man följer den initiala rapporteringen. Det verkar inte ha funnits någon sprinklerutrustning i katedralen. Ändå måste det ju ha varit helt uppenbart hur svårt det måste vara att bekämpa en brand inne i kyrkan, i tak och spiror.

Ännu häpnare blir man när det framkommer att man får, och vill, ägna sig åt byggnadsarbeten på katedralen utan att brandkåren är på plats - och förberedd för att snabbt inleda släckning - för att förhindra att en brand alls uppstår.

Alla bränder - utom bussar i Stockholm och liknande - är i början små och lätta att bekämpa - om man kommer igång i tid. Det var 400 brandmän inblandade runt Notre Dame påstås det. Om de bara hade satt sig på varsin cykel och begett sig till Notre Dame i tid, hade de kunnat släcka elden genom att pissa på den.

Men om man inte är igång i tid, med en brand i en så stor kyrka, utan den hinner bli övertänd, kan brandmännen lika gärna ställa sig bland den övriga publiken, bakom avspärrningarna, så att de inte skadar sig själva eller andra.

Det finns åtminstone en olycklig byggare i Frankrike idag. Och många fler som kan se fram emot att få skulden, för att inte någon som verkligen kunde ha gjort något åt saken ska få sin beskärda del av skulden, nu när Svarte-Petter ska skickas runt.

President Macron har redan sagt att Notre Dame ska byggas upp igen. Javisst. Det är ett naturligt beslut i den rådande situationen. Och ja, det kan man ju göra. Redan efter en 500 år kommer den att upplevas som genuin.

Men egentligen speglar ju den nuvarande rykande kyrkoruinen bättre situationen i Frankrike. Av det en gång  vackra och charmiga Paris återstår inte längre särskilt mycket. Staden är - i likhet med Stockholm - förvandlad till en motorväg i stadsmiljö. Man besjunger i någon sorts förnekelse något som inte längre finns.

Givet hur Paris skövlats - med de bästa av avsikter - kan man lika gärna riva kyrkoruinen och uppföra ett parkeringshus. Givet situationen i Frankrike kanske parkeringshuset bör ha en moské på taket. Sådant har hänt förr. Att kyrkobyggnader byter religionen utifrån vilken religion som är mäktigast för stunden.

Kanske att Notre Dame inte alls borde byggas upp? Ruinen speglar ju bäst situationen i det en gång så stolta Frankrike. Lite sjukdomsinsikt vore kanske inte så dumt. Men naturligtvis kommer den att byggas upp igen - i förnekelse - och som en symbol för att ena alla goda krafter.

Tänt är bränt, brukar vi säga. Det speglar att våra brandbekämpningsmetoder fortfarande befinner sig på i stort sett samma nivå som på 1100-talet, när Notre Dame började byggas. Ingen utveckling av brandbekämpningsmetoderna har skett. Man tycks inte ha byggt in brandbekämpning i viktigare kulturbyggnader i Frankrike och kopplar inte heller in brandkåren i tid - när det går att förhindra att en brand uppstår. Mot den bakgrunden kan man fråga sig:

Vad ska brinna nästa gång? Louvren? Elyssépalatset? Versailles?

Situationen är nog inte så mycket annorlunda i Sverige. Skillnaden består nog mest i att vi inte har så kända monumentala byggnader i Sverige. Katarina kyrka har ju redan brunnit utan att särskilt många märkte det. Stockholms Stadshus skulle märkas om det brann ned. Kanske Drottningholm? Kungliga slottet i Gamla Stan är ju så fult att det kunde vara en välgärning för stadsbilden om den bajsbruna lådan brann upp. Jag har sagt det förr. Den kunde vara flyktingförläggning. Om den brinner upp slipper man ha en flyktingförläggning mitt i stan. Liknande har ju flumpolitiker redan föreslagit, som ville bygga flyktingmottagningar på Gärdet.

Det går naturligtvis bra att åka runt och svamla och bränna skattepengar, slående sig över bröstet i självpåtagen präktighet, när man utser världsarv - tusentalet hittills. Men verkligheten visar att av inga av alla dessa världsarv återstår annat än på sin höjd grushögar efter tusentalet år, hur mycket man än utser dem till världsarv. Inte ens Notre Dame klarade sig mer än något decennium, efter sin klassning som världsarv.

En ljusning i mörkret dock. Man lyckades rädda en törnekrona som påstås ha burits av Jesus. Vilken tur. Annars hade man tvingats tillverka en ny äkta törnekrona.

Falun tisdagen den 16 april 2019

Mikael Styrman

.