Gangstrarnas rättssäkerhet har alltid företräde

.

Vi läser snart sagt dagligen om dem. Människor som är första eller andra generationens invandrare, som oavsett ålder har långa, ofta mycket långa, belastningsregister. De är inte ensamma om det. Det finns sådana svenskar också, men förhållandevis få i jämförelse med hela populationen. Och belastningsregistren är i många fall bara toppen på isberget. Där finns bara de brott som de faktiskt åkt fast för. Med den uppklarningsprocent som den svenska polisen har kan man dra slutsatsen att det bara är någon procent av deras totala brottslighet som letar sig fram till belastningsregistret 

Ibland - förmodligen ofta - men det uppmärksammas inte - ser det likadant ut i deras syskons belastningsregister och deras föräldrars. Men dessa banditers rättssäkerhet väger så tungt att de tillåts förfölja och plundra resten av befolkningen vars trygghet och rätt till beskydd från brottslighetens härjningar inte alls bekommer svenska politiker och det svenska rättsväsendet. Ibland blir det så uppenbart att det är svårt att tro annat än att mutor spelat roll vid rannsakning och straffmätning, men oftast handlar det nog bara om en absurd lagstiftning och dito regler och anvisningar.

”Våra” politiker och rättsväsendets aktörer, som framlever sina dagar i en bubbla med inbördes beundran, förväntar sig, och tror sig ha, befolkningens respekt och beundran.

Gangstrarnas rättssäkerhet har alltid företräde i Sverige. De är alltid välkomna att fortsätta sitt brottsliga värv, ibland efter några smekningar från socialen och lite uppmuntrande ord om hur synd det är om dem och hur väl de kämpar. De som kommit lite längre i karriären och fått plats på statens all-inclusive-inrättning för nysvenskar använder inte sällan sina permissioner - om de sitter tillräckligt länge - till väpnade rån och liknande uppbyggande aktiviteter.

Men de som är verksamma inom politiken och rättsväsendet tar utan skam emot befolkningens generösa ersättningar för det arbete som de inte utför. Att det inte utförs bekommer ingen. På sin höjd kan det generera en axelryckning och ett konstaterade om att ansvaret för att göra något åt saken vilar på ”någon annan”.

Att helt sonika kasta ut hela familjer eller klaner bestående av grovt kriminella förekommer inte. Det är faktiskt helt otänkbart att göra någonting alls som skulle ge dem incitament att upphöra med sin grova kriminalitet eller motverka den drivkraft de faktiskt har av snabba svarta pengar. Det är ett konstigt beteende att låta hela samhällsbygget gå under för att värna grova brottslingars trygghet. Hur i all världen har vårt samhälle kunnat spåra ur så fullständigt?

Vi är snart framme vid en situation som innebär att vanliga människor, som annars inte är kriminella, kommer att börja beväpna sig på grund av att staten inte gör sitt jobb. Då kommer väl staten och rättsväsendet återigen att ställa sig på brottslighetens sida, straffa de annars skötsamma förhållandevis strängt och fortsätta gulla med den grova kriminaliteten som de uppenbart har lättare att identifiera sig med.

Falun tisdagen den 8 oktober 2019

Mikael Styrman

.