Legalisering av narkotika

Det diskuteras fram och tillbaka vilka effekterna skulle bli av legalisering av narkotika. Olika varianter diskuteras, som att olika preparat skulle legaliseras eller att konsumtion eller bruk skulle tillåtas men inte langning osv.

I ett inlägg på DN Debatt görs gällande att internationell forskning tyder på att insatser mot narkotikamarknader tenderar att öka våldet istället för att minska det. Vidare att erfarenheter från de amerikanska delstater som legaliserat cannabis visar att brottsligheten i princip inte påverkas alls. Därefter diskuteras genom vilken sorts åtgärder man ska kunna minska gängvåldet. Senast då tycker jag att frågan kantrat. Varför detta tunnelseende?  Varför bekämpa gängvåldet men acceptera allt annat elände som narkotikan orsakar? Vem är intresserad av en sådan lösning, annan än den som försörjer sig genom narkotikalangning?

Det torde råda mycket stor enighet om att den viktigaste faktorn som driver både kriminalitet och gängvåld är just narkotikan. Snatterier, intrång, stölder, inbrott, rån och även bedrägerier har till helt övervägande delen en gemensam drivkraft: 

Jakt på pengar till narkotika.

Att det är så förklaras av att narkotikan är dyr, mycket dyr med beaktande av ganska blygsamma produktions- och transportkostnader, med en reservation. Den är förbjuden och den är förknippad med långa fängelsestraff för den som ägnar sig åt handel med den.

Om narkotikan vore billig, producerad och tillhandahållen till, om inte självkostnadspris så i alla fall med normala handelspåslag, skulle de belopp som narkomaner behöver skaffa sig för att upprätthålla sitt bruk vara en bråkdel av vad det är idag. Det ger sig självt vad det skulle innebära för vardagsbrottsligheten. Behöver man inte lägga ut pengarna behöver man inte heller dra in dem.

Då skulle många knarka ihjäl sig hävdar genast förbudsivrarna med reptilmärgen. Jag menar att det är trams. Den som är benägen att knarka ihjäl sig klarar av det alldeles utmärkt idag. Samhället har bekämpat, eller har påstått sig bekämpa, narkotikalangning så länge jag har levat. När jag var barn var narkotikan ett storstadsproblem. När jag var ung var narkotikan ett stadsproblem. Nu finns narkotikan överallt. Det finns inte så litet samhälle i Sverige att inte vem som helst kan få tag i önskad substans inom en halv timma. Det är vad samhället har åstadkommit med sin kamp mot narkotikan.

Men spelar då inte kampen mot narkotikan någon roll? - Ja, den spelar en för narkotikalangningen mycket viktig roll. Den håller nämligen uppe priset på narkotikan. Om priset ska hållas uppe är det av avgörande betydelse att samhället åtminstone låtsas bekämpa narkotikan.

Om inte priset på narkotikan hålls upp genereras inte tillräckliga inkomster till att betala mutor till poliser, åklagare och domare.

Poliser, åklagare, domare och kriminalvårdare och en del andra yrkesgrupper är, eller tycker sig vara, beroende av narkotikahanden för sin försörjning. Dels skapar verksamheten ett behov av deras tjänster för att spana, utreda, åtala, döma och vårda narkomaner och langare. Dels genererar verksamheten mutor till dessa yrkesgrupper, om än inte till alla verksamma i branschen.

Men det är nog svårt att hitta någon i nämnda kategorier som är beredd att erkänna att det förhåller sig så.

Vad gäller de missbruksrelaterade dödsfallen är det mer än sannolikt att de skulle sjunka om man släppte handeln fri, eller till och med prisövervakade den, så att inte narkotikan blir onödigt dyr. Orsaken är att inkompetenta och skrupelfria aktörer som tillhandahåller narkotika av undermålig kvalitet inte kan livnära sig på en prispressad marknad som dessutom inte behöver smussla och gömma sig utan kan kvalitetssäkra sina produkter i samhället helt öppet.

Det grova gängvåldet skulle sannolikt avta kraftigt, senast om man slutade med dagens svammel och istället övergick till att skydda samhället och medborgarna från idioterna som ägnar sig åt det grova våldet, genom att helt sonika låsa in dem under överskådlig tid.

En del människor blir narkomaner. Sådana människor har alltid funnits och kommer alltid att finnas, men det är inte nödvändigt för samhället att driva en politik som tillåter dem, och tvingar dem, att även göra alla sina medmänniskors liv till ett helvete.

Det är inte förekomsten av narkotika i samhället som avgör om man blir narkoman. Det är till en mindre del arv och till en större del vad man får med sig för värderingar från hemmet ut i livet som avgör saken.

Odugliga föräldrar har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Sådana som gärna gör barn men inte ägnar dem tillräckligt mycket uppmärksamhet och omsorg för att se till att de inte blir narkomaner. Det är i huvudsak ett föräldraproblem - inte ett narkotikaproblem. Därmed inte sagt att det alltid är föräldrarnas fel när ett barn blir narkoman.

Narkotika kan i princip säljas i kvalitetskontrollerat skick, på ICA och Coop, till självkostnadspris eller med normala handelspåslag, i godishyllorna, men kanske inte på de nedersta hyllorna.

De människor som i dag i huvudsak sysselsätter sig med - och misslyckas med - narkotikabekämpning och övriga nämnda kringverksamheter får vi erbjuda andra jobb som de antagligen inte heller klarar av att sköta.

Falun lördagen den 7 december 2019

Mikael Styrman