Apslakten i Furuvik i perspektiv

.

Jag har alltid varit mycket intresserad av film - bra film. Intresset för film kan jag ha fått efter min far Gösta. Min farfar Viktor hade nämligen biografen ”Saga” i Övertorneå i sin krafts dagar, vilket sammanföll med biofilmens storhetstid. Det hade sannolikt i sin tur grundat min fars filmintresse. Han hade nämligen sett alla filmer som var någonting att ha, förmodligen en del andra också. Min farfars bror Kalle hade också biograf, nämligen ”Scala” i Haparanda.

Det fanns en biograf till i Övertorneå, ”Röda Kvarn”,  som ägdes och drevs av Gösta Björnström. I ungdomlig folkmun kallades han ”Keppi”, beroende på ett handikapp i ena foten eller benet, vilket tvingade honom att använda käpp, detta utan att det i och för sig var ämnat att vara nedsättande. Det var praktiskt. Sa man Keppi visste alla i bygden genast vem som avsågs. Han var en legend i den svenska biovärlden, vilket till stor del får tillskrivas att under Andra Världskrigets beredskapsår fanns många soldater förlagda i bygden. De hade kanske inte så mycket annat att göra än att gå på Café och på bio. Så Keppi körde under lång tid film non-stop och det gjorde Röda Kvarn i lilla Övertorneå till Sveriges mest besökta biograf(!).

När bioefterfrågan avtog gjorde han om biografen till bio på kvällstid och en sorts ungdomsgård dagtid, innan sådana kommit på modet. Han byggde en kiosk i anslutning till entrén och installerade jukebox samt olika spel i biolokalen och hade den öppen på dagarna och kunde på så sätt hålla sin verksamhet igång. Det var väldigt praktiskt för såväl ung som gammal. Han var nämligen mycket intresserad av människor, i positiv bemärkelse. Han hade dessutom fotografiskt minne. Det var väldigt praktiskt. Det här var ju före mobiltelefonernas intåg. Många gånger när vi ungdomar skulle träffas var det inte så lätt att veta var de andra fanns. Då ringde vi till Keppi och frågade om han hade sett den eller den, eftersom vi alla passerade där. Han kunde genast svara på frågan och han kunde dessutom säga vilken tid den man frågade efter hade varit där, åt vilket håll vederbörande hade gått och i sällskap av vem eller vilka. En sann naturbegåvning och många gånger en stor tillgång som säkert räddade liv flera gånger när någon som inte kunde ta hand om sig hade kommit på avvägar.

Han brukade stå och gunga på käppen och säga: ”Mitt livs lyckligaste dag var när Röda Kvarn i Korpilombolo brann ned.” Då hade kriget tagit slut och sosseriet hade börjat tömma Tornedalen på folk för att få arbetskraft till deras kumpaners industrier i södra Sverige. De som var med i brandkåren på den tiden brukade berätta att han kom till brandplatsen medan branden pågick och glatt utbrast: ”Det är ingen fara pojkar, det är bra försäkrat!”

Av en lite lustig slump bor vi i en lägenhet där Sveriges numera sedan länge bortgångna första filmprofessor, Rune Waldekranz, har bott före oss.

Filmindustrin fungerar så att det ofta görs en ny version av bra filmer, när det gått 20-30 år efter den senaste versionen. Detta huvudsakligen föranlett av att den tekniska utvecklingen då har gjort det möjligt att göra en så mycket bättre version. Det där stämde väldigt bra - förr. Men under senare decennier har det spårat ur. Nu gör man ofta en sämre, men mer tekniskt raffinerad version, i vilken handlingen tappats bort och filmen degraderats till en förevändning för att vältra sig i specialeffekter som förvandlar filmen till en film för dumskallar som älskar när det smäller och blixtrar. Det är synd. En bra film ger betraktaren perspektiv på tillvaron. Det går helt förlorat i senare decenniers face-lift av bra filmer.

För att nu återvända till rubrikens ämne har även jag blivit upplyst om en del av de absurditeter som utspelat sig på Furuviks Djurpark. Bland annat att man utan att blinka sköt en treårig chimpans. Vilken makalös idioti hela den expeditionen var. Mina tankar gick snart till den förra versionen av filmen ”Apornas Planet”. Den med Charlton Heston. Den håller än och den satte verkligen fantasin i rörelse. Den är nu aktuellare än någonsin, dels på grund av hur den i fablens eller metaforens form belyser vådan av att idiotin bereder sig tillträde till maktens boningar. Den belyser också på ett fint sätt hur fåfäng och inbilsk vår uppfattning av vår egen civilisation är. Det har ju helt nyligt lyfts fram av Graham Hancock i sin serie ”Ancient Apocalypse” på Netflix, att vi måste ha en mycket ödmjukare inställning till historien och vara mycket mer kritiska mot de bitvis mycket korkade teser som styr arkeologins världsbild. Allehanda kvasivetenskapliga likplundrare som kallar sig arkeologer och historiker, återpublicerar okritiskt vad andra nollor tidigare skrivit - dessutom även då på lösa grunder. De är egentligen en sorts Stasi-tjänstemän som rutat in en födkrok som innebär att de registrerar meningslösa benbitsrester dagarna i ända. Ofta - som regel - är de oförmögna att dra några intelligenta slutsatser av dem. Ifrågasatta som de är rädda att bli, kallas andra måttligt begåvade låtsasforskare fram, för att skydda brödraskapets meningslösa födkrok.  

Dagens arkeologi försvarar sina felaktiga dogmer ungefär som orangutangerna och gorillorna gör i den ovan nämnda version av ”Apornas Planet”. Se den, om du har möjlighet.

Falun måndagen den 19 december 2022

Mikael Styrman

.

Besynnerlig panik i Furuvik

 .

Informationen vi nås av från Furuvik är filtrerad, andra- och tredjehandsinformation. Det är vanskligt för en utomstående att veta vad som egentligen utspelat sig där.

Frågan bör väckas, varför man inte försökt söva chimpanserna innan man sköt dem till döds? Åtminstone har jag tolkat den rapportering jag tagit del av så att det inte skett. Det fungerar kanske inte att söva chimpanserna om de är stressade, har det sagts från parkens eller förståsigpåares sida. 

Men jag har inte sett något som talar för att chimpanserna varit stressade. Däremot tycks ju personalen varit drabbad av vild panik. Det borde därför - naturligtvis - ha provats att söva chimpanserna först - innan man skjuter dem till döds. Det framstår som något obegripligt varför personalen drabbats av denna vilda panik. Det är ju inte uthungrade lejon, tigrar eller grizzlybjörnar som varit på rymmen. De har inte heller varit ute på stan och käkat upp folk. Tydligen är det chimpanser som kommit ut från sitt hägn - i en folktom djurpark - i ett vintrigt Sverige.

Det är väl vinter i Furuvik, som i resten av Sverige? Även chimpanser börjar väl frysa och blir hungriga?

För mig förefaller det vettigaste vara att sätta ut mat åt chimpanserna i hägnet och ge dem egen nyckel. Det senare tycks ju vara avklarat eftersom de varit lösa. Rimligen lockar kyla och hunger tillbaka dem till hägnet. Om personalen inte hinner skjuta dem innan de hinner leta sig tillbaka till hägnet.

Med reservation för att den information vi får är filtrerad förefaller det som om det största problemet i Furuvik finns mellan öronen på dem som driver och sköter parken.

Det återstår ju sedan att förklara hur chimpanserna kom lös. Men givet vad som utspelat sig efter att de kom lös verkar det ju bara konsekvent.

Falun söndagen den 18 december 2022

Mikael Styrman

.

Jurassic Park Sweden

 .

Förr kunde vi le lite föraktfullt åt hur den amerikanska kulturen tog över och tryckte ut de ursprungliga kulturerna på platser runt om i världen där omfattande amerikansk verksamhet etablerades. Lokalbefolkningen tog efter den amerikanska kulturen på ett sätt som för oss utomstående betraktare såg oerhört fånigt ut. Själva ansåg vi oss immuna mot sådana intryck.

Det var inte bara Stilla Havsregionen och Asien som påverkades. Nästan alla delar av världen visade sig lika mottagliga. I Europa var Västtyskland mest drabbat. Inte så konstigt kanske. Tyskarna hade efter Andra Världskriget att välja på att bli sovjetiska eller amerikanska undersåtar. Mot den bakgrunden är det förstås inte konstigt att man blev en sorts reservamerikaner. Tyskarna uppfann till och med amerikanska namn på nya fenomen som inte fanns beskrivna vare sig i tyskan eller engelskan.

Undantagen i Europa var dels Storbritannien där man var alldeles för förnäma för att anamma någonting amerikanskt. Att tala engelska med amerikansk brytning var liktydigt med att idiotförklara sig själv i brittiska ögon. Det var dessutom svårt att undvika när våra TV-kanaler och biosalonger var helt övertagna av amerikanska produkter, utan att vi var särskilt medvetna om det. Ja, åtminstone var de flesta av oss ganska omedvetna om det.

Det andra undantaget i Europa var Frankrike där man vägrade i sten att ta till sig någonting som hade engelskspråkig härkomst. En kanske på något vis lite besläktad företeelse kan återfinnas i Finland, där man som regel lyckas hitta på ett eget finskt uttryck för att beskriva varje ny företeelse, medan vi i Sverige lätt anammar det amerikanska uttrycket.

På den transatlantiska sidan är mitt intryck att kanadensarna verkar betrakta amerikaner som ytliga och dryga.

Mycket har förstås påverkats av hur man behandlat språket i filmer och TV-serier. Medan vi i Sverige behöll originalspråket, och textade filmerna, dubbade man utländska filmer i de flesta Europeiska länder. Vi insåg naturligtvis att det skulle göra det lättare för oss att ta oss fram internationellt med utbredd god kunskap i framför allt engelska. Vi insåg kanske inte att det skulle göra oss till uttalade och okritiska reserv-amerikaner.

Men så blev det. Åtminstone svenskt TV-folk gör onekligen sitt bästa för att vara mer amerikaner än amerikanerna själva. Val i USA behandlas som vår nations viktigaste angelägenhet. Val i Sverige behandlas som en mindre viktig provinsiell angelägenhet. Ett undantag utspelar sig just nu. Kanske är det ett utfall av någon sorts kompensation när TV sänder stora valdebatter med alla partier, när det nyss varit val och återstår nästan fyra år till nästa. Kanske är det ett sätt att försöka påverka politiken som tar sig uttrycket av sådana skendebatter.

Konsekvensen blir att vi förvandlas till reserv-amerikaner. Men det kunde vara värre. Vi kunde ha blivit reserv-ryssar, sådana som bombar sönder Ukraina och stjäl djuren på djurparkerna, åtminstone de som inte genast ätes upp. Det kan på sikt förmodligen bli ännu värre. Vi tycks vara på väg att bli reserv-iranier, reserv-irakier och reserv-syrier. Skjutandet på gatorna närmar sig Mellanöstern-förhållanden utan att Sveriges styrande ser något samband mellan fenomenet och massimport av människor från Mellanöstern - utan att några krav ställs på dem som erbjuds en tillflyktsort i Sverige.

Arbetet med att förvandla Sverige till ett Reserv-Mellanöstern är visserligen på frammarsch, men befinner sig ännu i sin linda. Med tiden kommer det att bli mycket värre om inget görs åt den arabiska kulturimperialismen.

Men nu är det ännu den amerikanska kulturimperialismen som råder och förvandlar oss till reservamerikaner. Bättre amerikaner vill svenska styrande tro. Bleka kopior, ser nog alla andra. Tänk bara på exemplen orsakade av Disneyfieringen på djurparksområdet vilka lett till att djurvårdarna tror att vargarna är deras kompisar, att krokodiler är ofarliga, att pytonormar är Kaa i Disney’s filmatisering av Kiplings Djungelboken eller Sir Väs i Disney’s version av Robin Hood. Chimpanserna i Furuvik torde analogt med detta betraktas som Djungelbokens Kung Louie. Nu gör nämligen våra svenska reserv-amerikaner ett försök att även härma Steven Spielbergs Jurassic Park. Ännu är det bara en blek kopia. Jurassic Park leder ännu, men Furuvik kämpar på. Jurassic Park är amerikansk fiktion och Furuvik svensk verklighet. Givet vad som tycks utspela sig i Furuvik kanske man borde byta namn på parken till ”Jurassic Park Sweden”? Eller är det för ambitiöst?

Jag kommer åtminstone att bli svårt överraskad om inte orsaken till haveriet i Furuvik åter kan spåras till Disneyfieringens verkningar.

Falun fredagen den 16 december 2022

Mikael Styrman

.

Verkligheten överträffar alltid dikten

 .

Ibland hör man kommentarer kring enstaka fiktiva verk, filmer, böcker, berättelser, vilka kommentarer går ut på att verken är för fantastiska, att de därför inte är trovärdiga. Men den som säger så är nog illa påläst. Rubriken är en gammal sanning. Hur jävligt vi människor än försöker ställa till det i fiktionen kan verkligheten alltid ställa till det ännu värre.

Ett tydligt exempel på detta är vad som utspelar sig i kretsen av våra högsta polisiära och militära befattningshavare samt i åklagar- och domarkårerna. De består nästan idel av på ett eller annat sätt uniformsklädda allvarstyngda män, vilka framför allt tar sig själva på mycket stort allvar. När jag nu tar del av senare tiders händelseutveckling drar jag mig osökt till minnes att min farfar alltid brukade prenumerera på Det Bästa (ur Reader’s Digest) och jag brukade ofta läsa den hos honom. Det fanns ofta mycket läsvärt, ibland även gripande läsning. Men det fanns även läsning av annan karaktär. Ett litet stående inslag kallades ”Humor i Uniform” och innehöll ett antal vitsar och roliga historier, inte sällan dråpliga sådana, vilka alltid utspelade sig i den uniformerade delen av vårt samhälle. Det var sådant som i kulturens finare salonger, gärna skulle betecknas som lättviktigt. Men som verkligheten nu tydligt visar är även samhällets tungviktare kapabla att prestera både lättviktigt och omdömeslöst leverne.

Att mogna män, med och utan uniform, kan vara sårbara för uppmärksamhet från yngre och tilldragande kvinnor är ingenting som är nytt under solen. Så har det alltid varit. Därför har i alla tider med förkärlek kvinnor rekryterats som underrättelseagenter. Den kanske mest beryktade var Mata Hari som under Första Världskriget samtidigt var både tysk och fransk spion. Det ansågs tydligen - eller åtminstone den sanning som överlevde henne - var att hon inte lyckades förmedla några stora avslöjanden som spion. Men det är förstås den sanning som de som läckt uppgifterna gärna ville se till att blev hennes eftermäle. Det är förmodligen det främsta skälet till att hon avrättades av fransmännen 1917. Just detta att hon avrättades talar nog starkt för att hon var mer än obetydligt framgångsrik som spion. Men avrättningen kan naturligtvis också ha varit en följd av svartsjuka och sårad manlig fåfänga - kanske var det en kombination av flera av de nämnda orsakerna som ledde till avrättningen av henne?

Verklighetens Mata Hari vid tiden för Första Världskriget

Mata Hari var nederländska men det finns ändå vissa smärre kopplingar till Sverige. En av sin tids största kvinnliga filmstjärnor, svenskfödda Greta Garbo, spelade Mata Hari i Hollywood-filmen med samma namn 1931.

Greta Garbo som Mata Hari, 1931

Nu mer än 100 år efter att Mata Haris tidigare älskare lät avrätta henne har våra band till henne stärkts. Enligt media, med Expressen i täten, har vi begåvats med en svensk konkubin som lyckats förvrida huvudet på män i uniform i en omfattning som sannolikt skulle gjort Mata Hari grön av avund. Och just i detta sammanhang bryter svensk offentlig förvaltning, inte minst polis- och åklagarmyndigheterna, ny väg. Konkubiner, kurtisaner och honungsfällor har nog alltid funnits. Det nya som Svenska myndigheter har infört är att man numera gör konkubinerna till chefer för den polisiära underrättelseverksamheten. Jag skriver hittills, för sista kapitlet i den här sängkammarfarsen är nog inte skrivet än. Jag kommer osökt att tänka på hur en svensk stand up-komedian beskrev de bakomliggande drivkrafterna till snarlika fall ungefär som att ”stora hjärnan tar plats i lilla hjärnan och fungerar som en värmesökande robot”. Det är troligen ganska träffsäkert.

Av medias rapportering tycks det vara så, att vice rikspolischefen, tillika NOA-chefen Mats Löfving rekryterade sin konkubin Linda H Staaf till posten som chef för NOA:s underrättelseverksamhet. Tjänsten utlystes först i normal ordning och drog till sig 21 ansökningar, vilka påstås ha innehållit erfarna och välmeriterade sökande. Men tjänsten tillsattes inte. Istället utlystes tjänsten vid ett senare tillfälle på nytt, men nu med bara en veckas ansökningstid. Regionpolisens civilanställde ekonomichef Linda H Staaf sökte och fick genast tjänsten. Enligt Expressen höjde Löfving hennes lön med 8.250 kr per månad till 71.250 kr per månad. Därutöver fick hon en retroaktiv löneförhöjning med 66.000 kr. Det ligger förstås i farans riktning att Löfving använt skattebetalarnas plånbok och polisens budget till att ge såväl konkubinen som den egna hushållsekonomin guldkant, om än förmedlad via konkubinens lönekonto. Sedan tycks det ha funnits vissa brister i hennes formella kompetens vilket delvis löstes med smärre ”AMS-kurser” som man skulle kallat dem förr om åren. Delvis avhjälptes bristerna genom att myndighetens regelverk ignorerades. Hon fick även tjänstepistol utan att vare sig vara kvalificerad för det eller ha behov av tjänstevapen.

Enligt obekräftade uppgifter har Löfving därefter haft det slitsamt med att skydda sin konkubin från uppvaktning från andra höga polischefer - eller möjligen motsatsen. Vilket som gäller är inte helt uppenbart men det tycks i alla fall ha lett till kärleksparets ömsesidiga anmälande av varandra för olika verkliga eller inbillade oförrätter. Att döma av den svenska polisens i stort sett uteblivna framgångar i kampen mot den grova organiserade brottsligheten har fokus i den högsta polisledningen måhända förvridits på ett sätt som återverkat ytterst menligt på annat spännande som man kan ägna sig åt på jobbet, till förmån för insatser för att främja människosläktets fortplantning. Åklagarmyndigheten har å sin sida haft fullt sjå med att lägga ned och gömma undan åtalsanmälningar av alla slag.

Efter att ha förvridit huvudet på den centrala polisledningen och vänt upp och ned på alla ansatser till att komma till rätta med den grova kriminaliteten är nu konkubinen på väg mot nya erövringar. Överbefälhavaren Micael Bydén har i vad som kan vara ett första strategiskt angrepp på försvarsstaben framgångsrikt nedlagts med allt vad det eventuellt kan innebära för försvarshögkvarterets militära duglighet. Oklart ännu om det får samma förlamande verkan på försvarsledningen som det fått på polisledningen.

Nästa steg i karriären tycks nu vara justitiedepartementet som står i tur att erövras. Av medias rapportering förefaller det vara så, att hon själv bestämt sig för att börja jobba på Justitiedepartementet och mer eller mindre själv inrättat en tjänst där…hur det nu kan gå till? Ingen vet ännu vad det blir för jobb som ska göras eller vilken titeln blir. Ganska tydlig bullshit-varning på det jobbet. Kanske säger det någonting om vad som väntar på Justitiedepartementet? Även där finns förstås många uttråkade chefer som kan förväntas se fram emot något som sätter fart på hormonerna och piff på  tillvaron på jobbet - och kanske även hemmet. Jag ser onekligen med viss förväntan fram emot den fortsatta rapporteringen om denna pågående och revolutionerande omstöpning av den svenska förvaltningen inom juridik- och försvarsgrenarna. Vi lever i spännande tider.

Linda H Staaf å sin sida har nu, trängd av den mediala uppvaktningen, dragit fram det ultimata vapnet i emancipationens Sverige: Feministkortet! Det som vanligtvis får allt motstånd att vika ned sig. Allt beror enligt henne på att män har svårt att klara att kvinnor blir chefer. Men sådär helt till förväxling lik Jeanne D’Arc (Jungfrun av Orléans) är hon och hennes gärning kanske inte. Bland de 21 sökande som hon passerade i gräddfilen fanns även kvinnliga välmeriterade sökande. Kanske var skillnaden att de inte förstod, eller saknade förutsättningar i övrigt för, att dra i rätt lemmar för att få jobbet? Det verkar dock inte bekomma henne nämnvärt. Ska man dra några slutsatser av detta kanske det är att ifrågavarande befattningar tycks dra till sig sökande med vissa kända karaktärsegenskaper som är gemensamma vare sig de är män eller kvinnor. Alla verkar benägna att klättra på varandra med samma glada humör och samma egoistiska syfte.

Samhället tycks ha förändrats så att män numera har viss uppförsbacke vid tillsättning av höga chefstjänster i förut typiskt mansdominerade branscher. De har ju i så fall bara en enda chans att få utlysta tjänster. Det är om den i rekryteringssammanhanget beslutande är man och om den beslutande dessutom är terränggående. Dvs om han kryper över allt. Om man följer hur rekryteringen förändrats i TV-kanalerna under senare år kan ju möjligen kursändringen förklaras på så sätt. Det är naturligt om TV ligger lite före polis och militär, som ju brukar betraktas som ganska konservativa till sin natur. Kanske var ÖB bara lite före sin tid när han ledde det militära pride-tåget härom året? 

För att visualisera det pågående paradigmskiftet inom polisen och militären och samtidigt popularisera förändringen kanske man kunde följa ukrainarnas exempel? De har - mycket fyndigt, tycker jag - valt ”Karlsson på taket” som symbol för en enhet som utför drönarattacker. NOA skulle kunna skapa en egen logotyp att ha på överarmen, till exempel en dekal föreställande Jeanne D’Arc eller Mata Hari för att tydliggöra att man tillhör ett hemligt underrättelseorgan. Gärna kompletterad med en pride-armbindel på andra armen och ett ”Rör inte min kompis”-band på handleden för att manifestera ambitionen att i allt agera politiskt korrekt.

Om inte främmande makts underrättelseorganisationer har förstått att knyta till sig ett sådant svenskt stjärnskott som vår nutida motsvarighet till Mata Hari är det inget mindre än grovt försumligt. Det må vara att de våra bryter ny väg på underrättelseområdet, men jag tror inte att det kommer att bilda skola för övriga länders underrättelsetjänster. Dock gäller att man får ta seden dit man kommer. Om nu svenskarna väljer att göra Mata Hari till underrättelsechef är det ju dessa regler som gäller i Sverige. De internationella kollegorna kan ju säkert komma att ha ganska roligt åt de svenska äventyren, som är följden av att svenska befattningshavare trots allt gör sitt bästa.

Rikspolischefen Anders Thornberg drar nu sitt strå till stacken för att garantera en underhållande fortsättning, genom att utse en särskild utredare eller särskild mörkläggare av ärendet. Framtiden får visa vilket som gäller.

I Hollywood gjordes en film om Jeanne D’Arc 1948, med svenska Ingrid Bergman i huvudrollen. Den var för övrigt regisserad av Victor Fleming som bland annat gjorde ”Borta Med Vinden”. I Hollywood gjordes även, som ovan nämnts, en film om den senare delen av Mata Haris liv 1931. Kanske vi kan se fram emot att Hollywood snart gör en film om vår sentida svenska motsvarighets minst lika rafflande äventyr i den svenska byråkratin? Men, kom ihåg, att det heter att verkligheten alltid överträffar dikten. Vad Hollywood än åstadkommer kanske det bara blir en blek kopia av vad den svenska polisledningen och Justitiedepartementet är kapabla till när lite kvinnlig fägring förgyller tillvaron.

Falun söndagen den 11 december 2022

Mikael Styrman

.

Flimret före kraschen

 .

Det pratas och skrivs mycket - framför allt i fråga om ekonomin och det finansiella systemet - om flimmer. 

Flimret som föregår kraschen.

Ett liknande flimmer utspelar sig inom elförsörjningen efter att Miljöpartiet och NationalSocialdemokraterna gjort för den svenska elförsörjningen ungefär vad Pol Pot gjorde för den Kambodjanska rätts- och försörjningssäkerheten - livligt påhejad av svenska vänsteraktivister och ledande nationalsocialdemokrater.

Skillnaden är bland annat att Pol Pot jagade ut kambodjanska stadsbor ur städerna för att de skulle försöka försörja sig efter bästa förmåga på landsbygden. Miljoner kambodjaner svalt ihjäl eller mördades på annat sätt. De svenska röda och gröna khmererna å sin sida har trasat sönder den svenska elförsörjningen. De har gjort kärnkraften olönsam, med synliga bidrag och dolda subventioner till vindkraften och avgifter som drabbat kärnkraften. På så sätt har de tvingat pålitliga och förutsägbara elproduktionsanläggningar att stänga. Sedan har de skyndsamt låtit riva kraftverken delvis och förskingrat vitala komponenter för att kraftverken ska vara omöjliga att återstarta.

När elpriset som nu, på grund av galenpannornas göranden, tämligen oförutsägbart kan vara 5 kr per kilowattimme den ena dagen, för att sedan vara negativt nästa dag, blir det omöjligt att på kommersiellt gångbara villkor bygga upp eller återskaffa pålitliga elproduktionsanläggningar.

Trots klimatförändringarna finns inga garantier för att det inte ska bli sträng kyla i Sverige fler gånger. Vindkraften kan vara bra - sedan - när det inte finns några andra produktionskällor. Då är det bättre med vindkraft än inget alls. Men bättre än så är inte vindkraften. Det blåser dessutom sällan när det är riktigt kallt och elen behövs som bäst i Sverige.

Det gick an att driva kvarnar i Skåne, Halland och Holland med vinden på 1600-talet. Man malde när det blåste. Men man värmde inte sina hus och skaffade sig inte belysning med hjälp av vindkraften. Det gjorde man med ved, träkol och stenkol. Det var inget problem på 1600-talet eftersom det var det enda man visste av. Samhället var uppbyggt för att det skulle fungera så. Men det är inget alternativ för oss. Samhället är inte längre uppbyggt för att fungera så. 

Till en del kanske kolkraft på kontinenten tillfälligt kan ersätta den elproduktion som våra galenpannor avskaffat. Men sannolikt kan den inte bidra om det även blir kallt på kontinenten. Då blir vi nog utan el. Det är inget orimligt scenario att stora mängder människor kan komma att frysa ihjäl och stora privat- och samhällsekonomiska kostnader kan sätta välfärden ur spel.

Det har inte blivit bättre av att de ryska gangstrarna som våra banksters, med Anders Sundström och Wallenberg i spetsen tvättade stöldgodset åt har ödelagt stora delar av Ukrainas elproduktionsanläggningar.

Det går an för galenpannorna med miljoninkomster i våra beslutande församlingar att rycka på axlarna åt saken. Det är inte de som kommer att dö - kanske i stort antal -  om det händer.

Ingen vet hur det kommer att gå. Framtiden visar. Men jag tror att det är mer som talar för att vår elförsörjning kommer att kollapsa än det är som talar för att det inte kommer att ske.

Dock vill jag inte utesluta, att om det går riktigt illa, många som själva drabbas, eller vars närstående drabbas, allvarligt av kollapsen kommer att ge sig ut på jakt efter de röda och de gröna khmererna. På så sätt lever vi nog under lugnet före stormen. Kommer kollapsen är det nog slut på leken för de svenska khmererna. Det är ju inte som att kollapsen kommer som en blixt från en klar himmel. Stänger man nödvändiga kraftverk är risken överhängande för att elförsörjningen går åt helvete. Svårare än så är det inte.

Falun söndagen den 4 december 2022

Mikael Styrman

.

Ännu en framgång för polis-emancipationen

 .

Det politiska flummeriet som ofta löper amok och även ibland styr polisen - mot bättre vetande - har skördat ännu en ”framgång”. Två kvinnliga poliser ingrep igår mot en misstänkt biltjuv i Ljusne utanför Söderhamn. 

Tumult uppstod i polisbilens baksäte och den misstänkte försökte ta polisens vapen. Det slutade med att poliserna misshandlades och enligt uppgift är den ena av poliserna svårt skadad.

Den svenska emancipationen, som inte alltid tar hänsyn till de förutsättningar som verkligheten erbjuder, har vunnit ännu en seger. Tyvärr hade inte det politiska flummeriet nått ut med information till brottsligheten om att män och kvinnor alltid har samma förutsättningar inom polisskrået.

Lyssna gärna på Stefan Demert framförande sin ”Emancipationsvisa” på Youtube.

Falun torsdagen den 1 december 2022

Mikael Styrman

.

Klart med maffiagruvan i Pajala

 .

Den skendemokratiska och skenjuridiska skådeprocessen om maffiagruvan utanför Pajala är nu avslutad.

Precis som väntat fick maffians gruva grönt ljus hela vägen.

Att det skulle sluta på något annat sätt var ju ungefär lika sannolikt som att Luleå Domkyrka skulle hoppa upp i luften och ställa sig upp- och ned.

Falun torsdagen den 1 december 2022

Mikael Styrman

.

Sosseriet byter Centerledare

 .

Sosseriet är i färd med att byta ut sin ledare för Centerparttiet.

Föga förvånande verkar ingen ha insyn i processen.

Åtminstone inte Centerpartister - möjligen Pretorianergardet på kansliet.

Processen leder troligen till att Annie Lööf avgår - eller inte.

Det vill säga hon avgår nog men ersätts av någon annan som sosseriet också har kontroll över.

Falun torsdagen den 1 december 2022

Mikael Styrman

.

Sfinxen - en annan arkeologisk katastrof

 .

Sfinxen och pyramiderna på Giza-platån tycks omgivna av en härva av lögner, hörsägen och inkompetenta antaganden som blivit paradigmbildande i så hög utsträckning att de bildat en för sanningen hittills ogenomtränglig mur.

Det är alltid samma problem när inbillade eller verkliga auktoriteter stakar ut en felaktig historiebeskrivning. Den blir väldigt svår att slå hål på och undanröja.

Sfinxen, och kanske även pyramiderna, är drabbade av detta. Om man betraktar Sfinxen förefaller det ganska uppenbart att den under avsevärd tid har utsatts för havsytans erosion och varierande höjd på havsytan. Uppenbarligen har tidiga utforskare också noterat detta och känt behov av att förklara saken. Utfallet är lätt att förstå om förklarandet skett under tid då man varit okunnig om de omvälvande skeenden som istiderna utsatt Jorden för. Men det är svårare att förstå att inte senare tiders människor - och vetenskapsmän - begripit att, eller vågat, rätta uppgifterna.

De spår havet lämnat på Sfinxen har man diffust och utan faktaunderlag förklarat med kraftiga regnväder. Men det är ju orimligt. Den ligger ju inte i Göteborg. Där brukar man - om än i skämtsam ton - säga att det regnar horisontellt.

Men den här lite halvkreativa uppfinningen av regnvädren som aldrig har inträffat, eller åtminstone inte har fått Sfinxen att se ut som den gör, har man varit hänvisad till eftersom man åldersbestämt Sfinxen helt felaktigt. Man har åldersbestämt den till 2700-2600 före Kristus, och då får man hitta på de här regnen för att få historien att gå ihop, om man inte vill sätta sin karriär på spel genom att utmana auktoriteter. I det här fallet alla auktoriteter på området.

Det är emellertid, av nyss nämnda skäl helt osannolikt att det har gått till på det sättet. Det borde faktiskt senare tiders vetenskapsmän ha dugt till att korrigera, men icke så.

Det mesta talar för att Sfinxen har funnits redan vid tiden för den senaste istiden. Tydligast talar spåren av havets erosion på monumentet för detta. Men då bör - kanske måste - den ha funnits vid tidpunkten för senaste istiden, det vill säga för 12.800 år sedan, kanske ännu tidigare. Sannolikt måste man gå så långt tillbaka för att hitta förutsättningar för så hög havsnivå, under så lång tid som behövs för att erodera monumentet.

Giza-platån ligger bara 27 meter över nuvarande havsnivå. Havsnivån vid tiden för senaste istiden har varit 120 m lägre än nuvarande havsnivå. Vi vet väldigt lite om hur mycket, eller rättare sagt hur lite, is som fanns kvar efter att isarna smält. Om man intalar sig att isarna då smälte till dagens nivå lurar man förmodligen sig själv. Mer sannolikt är att all is smälte. Det är därmed fullt möjligt och även rimligt att variationer i havsnivåns höjd i samband med istidens avsmältning resulterat i att Sfinxen legat i havet avsevärd tid. Man kan nog uttrycka det så, att det är mer sannolikt än något av alternativen.

Det väcker naturligtvis frågan om även pyramiderna är lika monumentalt felaktigt åldersbestämda av den samlade vetenskapen? Pyramiderna saknar sin ytbeklädnad. Eftersom den inte finns kvar går det inte att med ledning av pyramidernas yttre avgöra om även de legat i havet. Några olika omständigheter talar för att så kan vara fallet.

Den förklaring som presenterats till att pyramiderna saknar ytbeklädnaden kan naturligtvis vara riktig, men ger ett intryck av att vara konstruerad för att förklara en omständighet ägnad att ifrågasätta pyramidernas ålder och den auktoritet som svarat för åldersbestämningen.

Det saknas, såvitt jag vet, material som gör att pyramidernas uppförande kan åldersbestämmas. Skulle det finnas sådant material är det inte säkert att de svarar på frågan NÄR pyramiderna uppfördes. Det svarar möjligen på frågan när någon senast gjorde pyramiden till sin boning. Det är känt att byggnader, monument, gravar med mera ofta återanvändes i Egypten. När det behövdes skrapade man bara bort den tidigare faraonen och högg in en ny i stenen. Naturligtvis likadant med hieroglyfer och annat material. Ofta gjordes sådana anläggningar med en skrytsam intention. Det var viktigare att det blev pampigt och bra än att varenda kråka på väggen nödvändigtvis var helt sann. Politiker fungerade ungefär likadant då som nu.

Egypten har genom historiens gång ändrat skepnad många gånger. Det har funnits Övre Egypten, Nedre Egypten, Hela Egypten o s v. Det finns av naturliga skäl mycket mer att veta om Egypten som vi inte vet, än det ganska blygsamma som vi hittills vet. För mig framstår det som osannolikt, om Sfinxen har den ålder jag flaggat för ovan, att inte pyramiderna skulle härröra från samma era. Att Sfinxen sannolikt har funnits åtminstone vid tiden för senaste istiden talar därför, enligt min uppfattning, med styrka för att också pyramiderna är felaktigt åldersbestämda.

Exempelvis anges för Cheopspyramiden att den”sannolikt” är uppförd i början på 2500-talet före Kristus. Det är sannolikt fel. Den är förmodligen ungefär samtida med Sfinxen och är i så fall 12.800 år gammal, men kan naturligtvis vara mycket äldre. 

Vetenskapen har hittills mest sysselsatt sig med vem som varit senaste hyresgäst, men vet inte heller det med säkerhet och det säger förmodligen ingenting om när pyramiden uppfördes.

Falun fredagen den 25 november 2022

Mikael Styrman

.

Graham Hancock vs Stasi-Arkeologin

 .

Jag har ganska nyligt tittat på Graham Hancocks serie ”Ancient Apocalypse” på Netflix, som nu rör upp känslorna runt om i världen i arkeolog-kretsar.

Hancock har - naturligtvis - inte alla pusselbitar till det globala drama som utspelat sig för cirka 12.800 år sedan. Men han har väldigt många och han har uppenbarligen ett intellekt som är tillräckligt rörligt för att inse att bitarna kommer från samma pussel, även om han lika lite som någon annan har alla bitar.

Det är inte så lätt att leda saker i bevis när händelserna utspelat sig så långt tillbaka i tiden. Ta bara den omständigheten att världshavens nivå tros ha varit ca 120 m lägre på den tiden. Det innebär naturligtvis att kustlinjerna i många fall fanns på helt andra ställen än idag. Sedan kan man naturligtvis fråga sig hur stor nackdel det i och för sig innebär, när man tar i beaktande vilka svårigheter det är förenat med att dyka efter bevis på 120 m djup.

En annan jämförelse blir kanske ännu tydligare: Vid Nilens delta finns idag en mycket stor stad - Alexandria. Det finns nästan alltid en betydande befolkningskoncentration vid floders mynningar i vår civilisation. Det är ingen högoddsare att anta, att om det funnits tidigare civilisationer, så har även de sett ut så att människorna i hög grad varit bosatta nära vatten, och nära lämplig jordbruksmark, om det varit en civilisation som brukat jorden. Det är dock förenat med uppenbara svårigheter att leda det i bevis, när havsnivån numera är 120 m högre än vid tiden för den senaste istiden. Alla lämningar efter en eventuell stad är således täckta av ett ca 100 m tjockt sedimentlager. Det gäller även i stort sett alla andra städer vid flodmynningar. Att under dessa verklighetens förutsättningar kritisera en ensam journalist som Hancock, för att han inte presenterar bevis verkar nästan korkat, såvida det inte är direkt ohederligt. Jag ska återkomma till den aspekten längre ned.

Att avsmältningen av de stora isarna kunnat erbjuda många händelser kapabla att skapa berättelser som den om syndafloden borde inte förvåna någon. Det finns naturligtvis många tänkbara scenarior som kan utrota en civilisation som lever nära vatten. Hancock nämnde inte saken i det specifika sammanhanget, men föremål från rymden torde kunna vara ödesdiger för civilisationer som lever nära vatten, dessutom utan att lämna spår efter händelseförloppet.

Jag tolkar Hancock så, att han inte menar att det nödvändigtvis funnits ETT Atlantis, utan istället att varje utraderad tätort vid vatten mer eller mindre varit ett Atlantis. Alla som fått leka viskningsleken i skolan vet hur innehållet förändras när det vandrar från mun till mun. Berättelsen om vad som utspelat sig vid den senaste istiden har varit på väg i 12.800 år. Sjävklart kan man inte ställa jättehöga krav på exakthet i en sådan berättelse. Därtill kommer svårigheten som följer av att människorna kanske inte förstod vad som hände eller varför det hände.

Det hindrar naturligtvis inte att myten om Atlantis kan ha sitt ursprung i någon helt annan händelse.

Hancock synes helt enkelt ha angripit frågeställningarna på ett förnuftigt och jordnära sätt. Att det finns monumentala lämningar på olika håll i världen som påminner om varandra kan bero på olika saker. Men en sak som det kan bero på är att tidigare civilisationer, precis som vår, rest, utforskat världen och idkat handel och att människor därför kunnat påverka varandra - kanske även globalt. Det är en lite äldre variant av våra modevågor som med modern teknik sveper över världen som präriebränder.

Jag ska inte fördjupa mig i detaljer. De finns i Hancocks serie på Netflix. Det är uppenbart att Hancock har närmat sig problemet med ett öppet sinnelag och inte låtit sig begränsas, eller ledas vilse, av gällande paradigmer, som ofta visar sig vara helt felaktiga och tillkomna av helt andra skäl än vetenskapliga fynd och analyser. Tyvärr går det inte att säga samma sak om de så kallade arkeologiska experterna. Hancock skriver dem på näsan om vad de, med alla sina resurser, borde ha förstått och upplyst oss andra om. Det är lätt att förstå att det blir ett trauma hos alla de revirpinkande paradigmförsvararna, som varit mer intresserade av att ångestfyllt hålla sig inom etablissemangets ramar, för att värna sin plats vid köttgrytorna, när Hancock nu talar om vad de borde ha åstadkommit med alla sina resurser. Det är begripligt att etablissemanget reagerar med ilska. Så småningom kommer ilskan nog att få ge plats för skam.

Det är naturligtvis för många ”experter” både genant och en källa till en sorts kollegial avundsjuka att Graham Hancock presenterar dessa teorier och inte de själva. Det är inte ägnat att mildra vare sig skam eller ilska att de själva upplever sig avklädda inpå bara kroppen av en ”amatör-arkeolog”. 

Tiden läker såren heter det. Så småningom kommer "experterna" att återvända till sina institutioner för att där återuppta det viktiga och närsynta Stasi-inspirerade arbetet att katalogisera tio- och hundratusentals förstenade fekalier, som fyller lådor, skåp, rum, källare, muséer och utlokaliserade förråd - allt utan att någon ägnar en tanke åt hur meningsfullt det är och vilka insikter den egna arbetsinsatsen istället borde leda till.

Jag tycker att man kan avskeda nästan allihop på stående fot. De flesta utför inget för mänskligheten nyttigt arbete. I bästa fall gör de heller ingen skada. Men ofta gör de just det.

För 66 miljoner år sedan utrotades dinosaurierna av en komet. Femtusen år före kristus uppstod en fullfjädrad mänsklig civilisation. Det är lite förenklat ungefär vad vetenskapen presterat hittills. Där emellan nästan ingenting - i 66 miljoner år. Det imponerar inte. Minsta barn förstår ju, att med den långa tidsutdräkten, med svårigheten att finna bevarade spår, kan det ha funnits flera mänskliga civilisationer under tidens gång. Det är inte alls säkert att vi skulle ha funnit spår efter sådana, även om det naturligtvis ännu kan ske innan vi utrotat oss själva. Vi är inte den första mänskliga civilisationen. Vi är kanske inte heller den sista. Men vi blir nog den första som har utrotat sig själv.

Falun fredagen den 25 november 2022

Mikael Styrman

.

Varför måste Ryssland ännu ha veto i FN?

 .

Jag kan ju förstå att man efter Andra Världskriget tyckte att Sovjetunionen skulle ha det. Inte bara var Sovjet en av segrarmakterna. Det var ju dessutom Sovjetunionen som under svåra umbäranden besegrade Hitler-Tyskland. Må vara att det skedde med viktigt materiellt bistånd från väst. Men västs krigsinsats var ju inte mycket mer än att man var framme och sparkade på Hitlers mössa, vid en jämförelse med vad Sovjetunionen åstadkom. Därutöver svarade väst för omfattande terrorbombning - sedan - när inte Hitler-Tyskland längre kunde försvara sig.

Men det är nu 77 år sedan Andra Världskriget slutade och nu har Ryssland trätt i Hitler-Tysklands ställe genom sin terror i Ukraina.

Dessutom fanns ju inte Ryssland när FN bildades. Varför ska Ryssland få ärva vetorätten om inte också alla andra före detta Sovjetstater ska ha den?

Säkert finns det de som argumenterar för att det är bättre att Ryssland står inne i tältet och pissar ut ur tältet, än att de står utanför tältet och pissar in i det. Men ingetdera exemplen beskriver ju rådande förhållanden. Ryssland står ju inne i tältet och pissar i tältet.

Jag tycker att det är hög tid att lyfta frågan om att ta ifrån Ryssland dess vetorätt. Skulle det leda till att Ryssland lämnar FN - so be it! Det är ju inte mycket nytta av att ha dem i FN och för att ha en dialog med dem behöver de ju inte vara med i FN.

Även om Ryssland lämnar finns det ju många länder kvar i FN med vilkas hjälp de övriga kan motivera och bevara sina platser vid köttgrytorna.

Falun torsdagen den 24 november 2022

Mikael Styrman

.

Stockholm-Hollywood

 .

Förr i tiden, när teknikutvecklingen tog fart och Sverige var på uppgående började man radiosändningarna med anropet ”Stockholm-Motala”. Nu är ju teknikutvecklingen fortsatt stark, men allvarliga avigsidor av teknikutvecklingen har börjat visa sig. Sverige är inte längre på uppgång utan har nu länge varit på nedgång.

Senare dagars händelser i Stockholm väcker frågan om förfallet börjar vara så långt gånget att vi bör återgå till gamla tiders radioanrop, men i en modernare, mer verklighetsförankrad, variant. Jag tror att ”Stockholm-Hollywood” skulle passa bra.

Ett polisbefäl intervjuades i media om gårdagens tillslag och han framhävde naturligtvis det som gick bra med det famösa helikoptertillslaget. Allt var över på en minut, sa han. Och det gick ju bra, det kan man ge honom, åtminstone i så måtto att helikoptrarna inte krockade, som de amerikanska helikoptrarna gjorde när man skulle befria gisslan i Teheran och när man tog kål på Bin Laden i Abbottabad.

Men det var väl inte bara en dans på rosor? Man skulle dock kunna tro det av medias servila rapportering från händelsen. Jag saknar den kritiska journalistiken. Det verkar ju som om rapporteringen är så undfallande att vi lika gärna skulle kunna ha en rysk arméinformatör som informerade befolkningen via radio och TV.

Det går ju att förstå att inte polisbefälet lyfter fram det som sket sig, men var är den kritiska journalistiken som vår ryggradslösa journalistkår älskar att tro att de svarar för?

Av en del av reportagen framkommer - ganska diskret - att tillslaget avlöpte så, att det rullade in ett tiotal fordon med massor av gubbar, på en liten lugn villagata, tidigt på morgonen. Först flera minuter senare anländer helikoptrarna. Det låter inte så mycket, kan man tycka. Men om det nu var så, att det inte var ett rent Hollywood- eller propaganda-tillslag, utan det verkligen var riktiga spioner i huset, då kan en sådan försening utgöra skillnaden mellan framgång och katastrof. Då vore det bättre att strunta i helikoptrarna och låta gubbarna få jobbet gjort. Om det är riktiga spioner i huset hinner de ju nästan stycka och spola ned en elefant på den tiden. Även spioner har ju modern utrustning.

Men om syftet inte var att ta fast någon riktig spion utan istället att rigga ett Hollywood-tillslag som kan stärka imagen och smeka egot, då gör det kanske inte så mycket. Då kan man ju vara nöjd med att inte helikoptrarna krockade.

Om vi ska fortsätta med sådana här Hollywood-aktioner behöver personalen utbildas och få öva mer. Låt dem genast se ”Wag The Dog” och skicka dem till Hollywood på utbildning.

Falun onsdagen den 23 november 2022

Mikael Styrman

.