Duttkungen och komockan

 .

Uppdaterad 9 feb 23, kl 01.40

Astrid Lindgren har skrivit om Pippi Långstrumps pappa, Efraim Långstrump, som var kung över Kurrekurredutterna i Söderhavet. Det är för mig oklart om däri ingick någon syftning till den svenska politiken, men jag tror inte att man helt ska utesluta det. Astrid var ju både briljant och när det behövdes också politiskt intresserad.

Efraim Långstrump

Justitieminister Gunnar Strömmer, som ofta uttalar sig klokt - mycket klokare än sina ytterst mediokra föregångare på jobbet - halkade härom dagen tillbaka i invanda svenska hjulspår, innebärande att man inte adresserar problemen, utan istället duttar lite ängsligt. Dock så försiktigt att man inte uträttar något. Jag syftar förstås på uppmärksammandet av de absurda preskriptionsreglerna för mord begångna av ungdomar, vilka regler han nu på etablerat socialdemokratiskt manér tycks vara inte på att dutta lite grand i. Dock inte så mycket att det gör någon nytta. Att höja preskriptionstiden från 15 år till 25 år är naturligtvis inget annat än en halvmesyr. Mord ska inte preskriberas, oavsett gärningsmannens ålder, eftersom det innebär att offrets anhöriga blir svikna av samhället, av hänsyn till mördaren. Det är ju helgalet.

Det är ändå bara en del av problemet. Det ännu större problemet är att de drogkartell-lierade lagstiftarstollarna ombesörjt att unga mördare bara förvaras en kortare tid och då på något ställe där det är svängdörrar och där personalen inte har några befogenheter. Det råder en sorts mördarnas diktatur på HVB-hem och liknande anläggningar.

Lagstiftaren och rättsväsendet ska naturligtvis skydda den hederliga och oskyldiga delen av befolkningen - inte mördarna. Går man på i ullstrumporna på det här sättet heter det snart inte rättsväsendet utan rötväsendet i var mans mun. Fortsatt misskötsel riskerar leda till att rötväsendet så småningom kommer att få skydda regeringen, sig själva och ungdomsförbrytarna från folket som drabbas av deras omsorger.

Det är första gången som är svårast. Sedan går det av bara farten.

Det fick mig att dra mig till minnes mina möten med min dåvarande finska motsvarighet, Sauli Kaulanen, som var elverkschef på den finska sidan i Tornedalen. Vi hade ett flertal givande möten när vi försökte ersätta Vattenfalls tekniskt undermåliga och samhällsekonomiskt vansinniga 40 kV-matning till Ekfors eldistributionsområde i svenska Tornedalen. Det var alltid givande. Han är en varm, klok, välutbildad och konstruktiv person.

Vi upptäckte snabbt att våra mötens inledning haltade en aning. Snart kom vi underfund med att Sauli av sina många möten med Vattenfalls folk hade lärt sig att alla möten med svenskar måste inledas med en timmes artigt men fullständigt improduktivt skitprat. Han trodde följaktligen att jag fungerade likadant och pratade gärna strunt inledningsvis av artighetsskäl, för att han trodde att jag i likhet med Vattenfalls folk ville ha det så. Själv var jag ju halvfinne, uppväxt och verksam i svenska Tornedalen, enskild företagare, och hade inte alls något behov av det svenska skitpratet. Vi sparade mycket tid sedan vi kommit underfund med det och istället, på det finska sättet, kunde gå direkt på sak när vi träffades, utan att någon behövde vara ängslig över det.

Det var mycket givande att kunna jämföra de svenska och finska systemens respektive fördelar och tillkortakommanden. Svenska systemet innebar att även stora samhällsproblem hanterades genom ängsligt och okunnigt duttande, vilket inte fick önskvärda resultat utan bara ledde till gradvis avtrubbning och konserverade missförhållanden. Finland hade en antydan till ett motsatt problem. När ett missförhållande behöver rättas till i Finland tar man istället till för mycket och måste sedan korrigera tillbaka lite. Skillnaden mellan de två kulturerna är att i Finland löser man problemet, medan de ängsliga och tafatta försöken i Sverige enligt en annan kollega gärna skulle kunna beskrivas som att ”dansa hambo i knäck”.

Tyvärr hjälpte våra insikter inte den stora och viktiga frågan. Den svenska (socialdemokratiska) maffian lyckades till slut förhindra att kraften till svenska Tornedalen skulle kunna transiteras via det finska 110 kV-nätet, genom att med hjälp av det svenska rötväsendet stjäla vårt företag. Men, om det nu är någon tröst så har stollarna lyckats implementera samma tokerier över hela Sverige. Det är regel, snarare än undantag, att högspänningsnäten i Sverige byggs och drivs med ett till två steg för låg spänning. Det låter inte så allvarligt för en lekman, men det kostar den svenska kraftbalansen nyttan av ett till två kärnkraftverk, vilkas produktion åtgår till att täcka onödigt stora överföringsförluster i ledningsnät med för låg spänning.

Det svenska elnätet drivs och konstrueras med samma systemfel som även präglar riksdagen och departementens arbete. Det kan jämföras med hur en mycket liten pojke beter sig när han konfronteras med en komocka. Flickor och HBTQ-personer gör ungefär likadant i låg ålder så militanta kan obekymrat läsa vidare. Barnets nyfikenhet driver barnet att undersöka komockan, men försiktigtvis genom lite ängsligt duttande med en pinne, eftersom komockan fyller barnet med skräckblandad förtjusning och upptäckarglädjen driver barnet att undersöka den.

Det där duttandet tar en del svenskar med sig upp i åren och det utvecklas till en slags enfaldens och rädslans kultur när det präglar riksdagens arbete. Att det finns i riksdagen har förre riksdagskvinnan Anne-Marie Pålsson, beskrivit i sin bok ”Knapptryckarkompaniet” - om än med andra ord. I grunden är problemet att makthungriga, men inte alltid så klyftiga, och nästan alltid outbildade och okunniga partitoppar, ser till att bara okunniga, försiktiga och lättstyrda politiker blir invalda i riksdagen. Om någon dugligare sort blir invald av misstag beror det oftast på att de lyckats dölja sina kvaliteter. Svenska riksdagsmän är inte bara lättstyrda. De är som nyss nämnts som regel också outbildade och okunniga vilket bidrar till det ängsliga duttandet. Allt talar för att Sverige har Europas minst utbildade parlament vilket har sin förklaring i att de makthungriga i toppen inte vill ha några kunniga i riksdagen. De tror nämligen i sin enfald att riksdagen är ett självspelande piano och att det är ofarligt att okloka beslut travas på varandra i riksdagen. Det väsentliga är att partibossarna - medvetna om sina egna tillkortakommanden - inte behöver känna sig hotade av kunniga och välutbildade personer i sin närhet.

Gunnar Strömmer verkar vara alldeles för klok för att bli en Duttkung genom att ramla ned i sosseriets av okunnighet uppkörda hjulspår, vilkas konsekvenser blir att man håller på och petar ängsligt utan att göra någon nytta. Han får faktiskt ta sig i kragen och bryta ny väg när de gamla hjulspåren visar sig vara ett hinder i arbetet.

Falun onsdagen den 8 februari 2023

Mikael Styrman

.