Biståndsarbete eller lyxsemester?

.

Genom åren har olika vågor av självuppoffrande, idealistiskt biståndsarbete svept över landet. Det har varit populärt att åka till Israel för att jobba på kibbutz, att åka till Nicaragua för att hjälpa till på kollektiv. Många har åkt till Afrika. En del av detta har varit mindre självuppoffrande än annat.


För egna pengar

Jag besökte Kenya som turist första gången 1995, med delar av min familj. Till skillnad från de flesta biståndsarbetare reste vi för egna pengar. Osökt kom jag då att konfronteras med detta minst sagt förbryllande ”biståndsarbete” och fundera lite över detta fenomen.


Vattenbrist

I Nairobi rådde en påtaglig vattenbrist. I stadsdelen Karen (efter Karin Blixen), liksom i andra delar av Nairobi, pågick en livlig handel med vatten, i dunkar av plast och andra material. Värmen var tryckande och dunkarna stod i solen vilket åtminstone vi nordbor inte var så tilltalade av.


Vatten dubbelt så dyrt som Coca-Cola

Priset på flaskvatten, som var det enda vatten vi vågade dricka, var dubbelt så högt som priset på motsvarande mängd Coca-Cola, vilket sa oss en del om Coco-Cola. Jag vill minnas att priset för en och en halv liter flaskvatten varierade över landet mellan 20 och 30 svenska kronor.


Luftkonditionerat vattenfall

Vi besökte ett slumområde i utkanten av Nairobi, Mathare, där ungefär en halv miljon människor levde under svåra umbäranden, utan vatten, mat eller arbete. Vi besökte FN:s högkvarter för Afrika inne i staden, där ett betryggande antal välavlönade FN-tjänstemän arbetade under goda förhållanden, med att fixa vatten åt människorna i Mathare, några kilometer bort. Entrén till FN:s huvudkontor var luftkonditionerad och där fanns ett konstgjort vattenfall inomhus. Det kändes onekligen som ett hån mot alla dessa människor som hade det svårt. Jag vet inte om de här högavlönade tjänstemännen som sliter i FN:s luftkonditionerade lokaler, några kilometer från Mathare, nu 13 år senare, har fixat dit något vatten ännu?


Självupptagen antropolog

På planet i ena riktningen hade jag sällskap av en yngre biståndsarbetare eller egentligen antropolog, fast övertygad om sitt arbetes betydelse för människosläktets överlevnad. Hon och hennes man jobbade i Kenya på FN-uppdrag. Tyvärr hade hon och hennes man, till deras stora bedrövelse, ännu inte kunnat komma ut och röra sig så mycket i landet, för de hade inte fått någon egen bil ännu. Nu hade de blivit lovade en bil inom kort så det skulle ordna sig.


Sanningen bakom biståndskulissen

Människor vi träffade på resan, inhemska såväl som utlänningar, berättade om hur biståndsarbetet går till. ”Biståndsarbetarna” är företrädesvis väl avlönade. De får fria hemresor och vissa kostnadsersättningar, får sina boendekostnader betalda osv.


Stadsbeduiner till afrikanernas hjälp

Ingen regel utan undantag naturligtvis, men nästan alla som jag känner, som varit biståndsarbetare i Afrika, har tummen mitt i handen. De skulle ofelbart dö, före solens nedgång, om de lämnades ensamma på savannen av sina afrikanska värdar, som de är där för att ”hjälpa”.


Politisk nobless på biståndsarbete

Afrikanerna, som kan leva under knappa förhållanden av det som naturen ger, skulle alltså få ”hjälp” med sina i stora stycken mycket praktiska och jordnära problem av våra svenska stadsbeduiner.


U-hjälpens kärna

Det finns ett litet korn av bistånd i deras vistelse i Afrika. Varje svensk biståndsarbetare anställer nämligen fem personer under vistelsen i Afrika: en kokerska; en städerska; en trädgårdsmästare; en vakt och en chaufför. Vissa anställer även en betjänt men det är inte regel fick jag veta.


Här får ingen tjäna andra

Jag slogs av att nationalsozialdemokratin, som de flesta biståndsarbetare tycks tillhöra, har gjort det omöjligt för oss i Sverige att anställa någon alls av dessa kategorier – vare sig vi har höga eller låga löner. De har skapat ett socialförsäkringssystem där man, om man vill anställa någon annan, måste betala en människa före skatt och arbetsgivaravgifter utifrån en lön efter skatt och arbetsgivaravgifter – i ett samhälle till helt nyligt nästan utan löneskillnader. De har på detta sätt skapat den svenska arbetslösheten.


Alla ska vara chefer

De har skapat ett samhälle där alla ska vara chefer och ingen ska tjäna andra, ingen ska serva andra människor, ett samhälle där det är fult att vara piga. Det är dock inte fult att leva på bidrag som andra arbetat ihop och blivit bestulna på av partiets tjänstemän. Sen åker de själva till Afrika på skattebetalarnas bekostnad, anställer pigor och drängar i parti och minut och kommer hem och tycker att det gör dem till mycket finare människor än vi andra.


Hycklande, parasiterande lyxturister

Det finns ett annat uttryck som mer träffande beskriver sådana biståndsarbetare, nämligen - hycklande parasiterande lyxturister! Hur kan man leva med detta? Att komma från överflödet i Nordeuropa och förbruka biståndet till dessa arma människor till egen lyxsemester? Jag skulle inte idas visa mig för folk om jag hade ägnat mig åt det. Ännu mindre skulle jag gå omkring och självbelåtet skryta om det på byn. En nationalsozialdemokrat av födsel och ohejdad vana tycks dock inte belastad av några onödiga skamkänslor.

.