.
I USA har successivt utvecklats världens i särklass mest omfattande och mäktiga, för att använda John F Kennedys ord, militärindustriella komplex. Det utövar en inflytelserik lobbyverksamhet, sprider mutor och skapar korruption varhelst de drar fram. Det har inte skapats under Bush tid men däremot frodats, som man kan förvänta sig att skulle ske under en svag president.
En tid, under, och strax efter första och andra världskriget – eller den Stora Europeiska Ofreden, som jag en gång hörde en chefredaktör på Borås Tidning insiktsfullt uttrycka det – hade USA en betydande nytta av sin industriella kapacitet. Lång tid därefter var politiken därför mycket lyhörd för militärindustrins önskemål. Det kunde motiveras med de nyss nämnda historiska bedrifterna. Det kunde även motiveras på grund av den särställning det gav USA i världen. Länge hade omvärlden uppfattningen att USA hade världens slagkraftigaste och effektivaste försvar. Under de senaste decennierna har det hänt ett antal saker som förskjuter fokus eller ändrar perspektivet.
Vietnamkriget
USA gav sig in i Vietnamkriget för att ”stoppa världskommunismens utbredning” eller för att det militärindustriella komplexet ville det, beroende på vilka insikter man har i politik och statsförvaltning. Där lyckades man på ganska kort tid
· få över 58.000 amerikanska soldater och ca 3,5 miljoner vietnameser dödade
· skada över 150.000 amerikaner och nästan 1 miljon vietnameser
· få de överlevande amerikanska soldaterna nedknarkade i stor mängd
· förgifta marken inom stora områden genom flygbesprutning av gifter som Agent Orange i projekt för avlövning av djungeln så att vietnameserna, eller Vietcong som man kallade dem, inte skulle kunna gömma sig (!)
· få hela befolkningen emot sig genom systematiska övergrepp mot civilbefolkningen, varav Song My bara är det mest kända
· bli utkastade med huvudet före, med helikoptrar, B52:or, hangarfartyg, Agent Orange och hela baletten.
Disneyinvasionen i Somalia
Somalia invaderades för att dölja oegentligheter under Bush seniors presidenttid. När det skedde visste den samlade pressen att det bara var ett show-krig. När amerikanska marinkåren vällde in mot stranden i sina landstigningsbåtar kunde man trott sig förflyttad till Omaha Beach i Normandie i juni 1944. Dock med en viktig skillnad. I Somalia var det ingen som besköt invasionsstyrkorna och där stod den samlade pressen på stranden och väntade och gick backande, fotograferande, före när marinen landsteg.
Klanmilis dödade några amerikanska soldater och släpade dem nakna efter bilar. Amerikansk TV visade bilderna för de amerikanska mammorna. Amerikanerna drog därför sina färde från Somalia. Uppdraget var slutfört och oegentligheterna dolda. Sedan fanns det ingen olja i Somalia.
Afghanistan
En handfull islamister flög några amerikanska civila flygplan in i World Trade Center och Pentagon. Ett plan skulle flygas in i The White House men det planet blev försenat så det kunde det amerikanska flygvapnet skjuta ned. I dessa attentat åstadkoms materiella skador och enligt Wikipedia omkom ca 2.999 personer. Enligt Car-Accidents.com inträffade bara under år 2002 ca 6.316.000 bilolyckor i USA. Vid dessa omkom enligt samma websida ca 42.815 personer eller mer än 14 gånger fler än vid WTC-attentatet. Om man sannolikt mycket lågt räknat beräknar kostnaden per olycka till 100.000 kr blir totalkostnaden 632,8 Miljarder kronor per år. Detta upprepas varje år men inte sitter det några amerikanska biltillverkare fängslade i Guantanamo utan rättegång.
Jag menar, och det tror jag att de flesta kan hålla med om, att den amerikanska reaktionen på detta ganska obetydliga attentat är helt proportionslös. Ur förstörelsesynpunkt betraktat var det naturligtvis en nullitet, inte mycket verksammare än ett myggbett på en elefant. Som krigshandling var det däremot oerhört verksamt. Det visade sig vara en nästan osannolikt kraftfull kränkning mot världens hemligaste säkerhetstjänst och mot det militärindustriella komplexet, att visa att man med en egen insats begränsad till en handfull fanatiker med fickkniv, kunde köra in fiendens egna plan i deras egna byggnader – världens i särklass dyraste försvar och säkerhetstjänst till trots. (I efterhand visade det sig att all nödvändig information om vad som var i görningen fanns hos säkerhetstjänsten som sin enorma budget till trots inte visste vad man skulle göra med den.)
Detta krävde handlingskraft och hämnd. Det internationella anseendet måste återupprättas. Man såg sig runt efter en lämplig ”fiende” som man riskfritt skulle kunna bomba tillbaka till stenåldern. Valet föll på det hyggligt efterblivna Afghanistan som bedömdes kunna bombas utan att riskera motangrepp. Där har man sedan dess bombat och beskjutit både bröllop och begravningar med samma goda humör.
Irak
Amerikanerna i Irak är egentligen en föreställning i två akter – hittills.
Akt ett var när George Bush senior befriade Kuwait. I euforisk glädje över att Irak visade sig inte innehålla någon djungel som irakierna skulle kunna gömma sig i uppmanade George Bush träskaraberna och kurderna att resa sig mot Saddam Hussein. Sedan drog jänkarna sig tillbaka och lät Saddam mörda träskaraber och kurder i lugn och ro.
Akt två var när George W Bush skulle tvätta bort den skamfläck på faderns heder och eftermäle som akt ett innebar. Amerikanerna slog sönder den fungerande förvaltningen med alla dess fel och brister och ersatte den med – ingenting. Följden av invasionen av Irak har blivit ett land i upplösning och anarki. Iraks förvaltningar har krossats och dess kulturarv skingrats för vinden. Amerikanska, ofta godtyckligt gripna, fångar torteras i åtminstone Abu Ghurayb-fängelset. Amerikanska skattebetalarna har tillskjutit stora medel för återuppbyggnad av Irak vilka alla har förskingrats av amerikanska brottslingar i, eller i nära anknytning till, regimen Bush. Civila irakier och ockuperande amerikaner (kamouflerade till säkerhetsrådgivare) mördas i tiotal dagligen, ibland i hundratal. Rädda amerikanska soldater åker i kolonn, i ambulansfart, från camp till camp, allt medan irakierna skjuter prick på dem med handeldvapen, bomber och granater. Och George W Bush säger att man håller på att vinna kriget.
Det fanns en tid när den amerikanska försvarsmakten ingöt skräck och respekt. Numera måste man fråga sig vad de amerikanska skattebetalarna egentligen får för sina skattepengar. USA:s samlade vapenmakt tycks inte längre räcka till för att stjäla olja av araber – bara förskingra skattemedel. Mot bakgrund av vad som förevarit frågar man sig om det finns ett enda land i världen, så litet och efterblivet, att världens största och dyraste försvarsmakt kan vinna ett krig mot det. Det finns anledning att tvivla.
Om Donald Rumsfeld istället hade åkt till Nepal och lejt några hundra Gurkhasoldater och skickat ut dem istället skulle krigen varit avklarade sedan länge och totalkostnaden begränsad till några miljoner kronor inklusive expenser.
Georg W Bush är på väg att gå till historien som USA:s sämsta president någonsin. Anledningen är missmanagement – oförmågan att kontrollera och styra förvaltningen och hantera det militärindustriella komplexet. När amerikanska försvaret numera anländer med hangarfartyg och hela baletten är det mer som om Kalle Anka och hans vänner kommer på besök. Åt detta kan man ha roligt.
Värre är att under George Bush och George W Bush har USA tagit Sovjetunionens plats som Ondskans Imperium i världen, för att använda Ronald Reagans ord. Det är tungt för oss alla, som i grunden har en positiv bild av USA och en stark tilltro till deras konstitution, att fortsätta att vara deras vänner och försvarare. George W Bush skulle kunna avfärdas som en oduglig stolle. Så länge George W Bush och Dick Cheney inte ställts inför riksrätt har emellertid ingen ledamot av kongressen och senaten anledning att gå hem från jobbet en endaste dag med gott samvete.
I tider av ofärd blir man påmind om, att det har sina risker även för nationer och deras ledare att bete sig som en mobbare på en skolgård. Det är nog ingen som med vett och vilja kommer att knuffa en ut i kvicksanden – men hamnar man ändå där, är det inte nödvändigtvis någon som kommer att räcka en handen…
Jag hoppas att ”störst-går-först”-inställningen snart ska vara passé i USA. Om inte annat så för att den är besläktad med talesättet ”ju större de är, desto tyngre faller de”. Jag hoppas USA snart åter ska vara en respekterad nation istället för som nu en avskydd förtryckar- och översittarnation, men det kräver nog en klokare statsledning.
.
tisdag 23 september 2008
George W Bush versus Usama bin Ladin
.
Mathias Rust var bara 19 år gammal när han den 28 maj 1987 flög till Moskva, via Helsingfors, med en Cessna 172, och landade på Röda Torget.
I skräck för Röda Armén
Fram till den dagen hade vi som vuxit upp i det kalla krigets skugga levt i skräck för Röda Armén. Det amerikanska militärindustriella komplexet och den amerikanska propagandaapparaten hade hamrat in i allas vårt medvetande hur effektiv och väl utrustad den sovjetiska armén var. Även svenska politiker visste att upplysa oss om hurdana fantastiska maskiner ryssarna hade till lands, till sjöss och i luften – inte minst under vattenytan.
Notoriskt vodkapimplande alkoholister
Det var därför med stor skepsis och viss besvikelse vi tog emot rapporterna från det sönderfallande Sovjetunionen. Vi skämdes också ett stycke när det gick upp för oss att vi hade varit rädda helt i onödan. Landet var ju ett veritabelt vårdhem för notoriskt vodkapimplande alkoholister. Flottan som vi hade fått höra så fantastiska uppgifter om visade sig till helt övervägande del bestå av inte längre sjövärdiga rostskorvar. Flyget hade inget bränsle och arméns vapen och fordon var i stor utsträckning stulna och sålda. Det enda vi egentligen skulle haft att frukta vore att någon rysk militär i vodkafyllan eller under delirium av misstag skulle komma åt knappen…
Färjan stulen för åtta år sedan
TV sände en intervju med en färjkarl vid gränsen mellan Ryssland och Estland. Färjan hade blivit stulen åtta år tidigare men han fortsatte att gå till jobbet. Lönen kom med viss försening och ingen brydde sig om att sysselsätta honom. Med andra ord inte helt olikt Sverige i den delen. Alla ska med – ingen behövs!
Mathias sådde fröet?
Men det var Mathias Rust som öppnade våra ögon när han flög oupptäckt till Moskva och landade på Röda Torget. Han avlivade på ett kompromisslöst sätt propagandan om den ryska radarns och luftvärnets effektivitet som innehållslösa floskler. Hela Sovjetstaten var en tandlös papperstiger som efter 60 års ambitionskvävande socialdemokrati bara dög till att pimpla vodka dag som natt!
För den minnesgode ligger det nära till hands att anta att Mathias Rust kan ha sått fröet hos Usama bin Ladin. Kanske var det han som väckte tanken att USA kanske också var en koloss på lerfötter?
George W Bush ./. Usama bin Ladin
Inför hela världen har George W Bush och Usama bin Ladin drabbat samman under några års tid. Det är inte känt för allmänheten varför. Beror det på någon oförrätt som Bush utsatt bin Ladin för eller beror det på något annat? Därom kan vi spekulera. Bataljen som sådan har dock innehållit spektakulära inslag.
Det var naturligtvis utomordentligt nesligt av muslimerna att skicka över fyra grabbar till den amerikanska sandlådan och välta de amerikanska grabbarnas sandslott. Ditintills hade det varit förbehållet de amerikanska grabbarna att hemsöka andras sandlådor för att där välta sandslott, stjäla olja m.m. Att de muslimska grabbarna dessutom hade fräckheten att använda amerikanska flygplan och att ta över dem med fickknivar, under näsan på världens dyraste, största och ineffektivaste militärindustriella- och säkerhetspolitiska komplex, gjorde det hela ännu mer gement.
Självförvållade dumheter
Men alla dumheter som genomförts efteråt, som exempelvis att inbilla världens militärpolitiskt säkraste land (på grund av läge, inte på grund av den amerikanska försvarsmakten och säkerhetstjänsten) att det egentligen är det osäkraste – det har amerikanarna själva gjort.
De har också själva bombat det redan tidigare efterblivna Afghanistan till stenåldern och fortsätter att med samma glada humör beskjuta och bomba Afghanska såväl bröllop som begravningar.
Expedition Irak
De har också själva åstadkommit den Irakiska katastrofen. George W Bush säger visserligen att man håller på att vinna kriget, som han redan tidigare sagt att man vunnit, men de amerikanska soldaterna visar närvaro genom att livrädda och under beskjutning och granatattacker åka i kolonn, i ambulansfart, från camp till camp, som skållade råttor. Muslimer betraktar det förundrat. De trodde att det var dem förunnat att göra saker in sha’a Allah eller om Gud vill. Plötsligt är Irak fullt med amerikanska fanatiker som likt självmordsbombare, under beskjutning kastar sig från militärförläggning till militärförläggning.
Bryter mot konstitutionen
Det är också amerikanarna själva som övergett den amerikanska konstitutionens ideal och börjat fängsla folk i åratal utan rättegång.
Det är amerikanarna själva som börjat tortera fångar.
Det är de själva som börjat betala slavhandlare för alla möjliga ointressanta fångar, flyga dem jorden runt i affärsjetplan, försedda med blöjor och huva över ansiktet, upphängda i flygplanstaket (s.k. Anna Lind-charter).
Kört USA i konkurs
Det är George W Bush och amerikanarna själva som kört sitt land till konkursens brant. De har snart (kanske redan) förvandlat världens rikaste land till ett av världens fattigaste länder. Allt det här har den samlade amerikanska hjärntrusten ställt till med alldeles själva.
USA står inför stora ekonomiska svårigheter. Det är naturligtvis inte lätt för Bush och USA att ge sig. Över huvud taget är amerikanare dåliga på att ge sig – det är en av deras goda sidor. De besitter också en närmast abnorm böjelse för att skrävla – även det gör det svårare att erkänna sig besegrad.
Dags för kongressförhör?
USA behöver nu använda sina pengar för sin befolknings och världsekonomins bästa och har inte längre råd att leka med intellektuellt överlägsna muslimer. Det får gå hur det vill för det militärindustriella komplexet – dags för lite kongressförhör eller en riksrättsprocess i USA?
Ronald Reagan kallade Sovjet för ondskans imperium och blev dess baneman. George W Bush blev för USA det Ronald Reagan blev för Sovjet. En viktig skillnad dock: Ronald Reagan gjorde inte Sovjet till ondskans imperium. Sovjet var redan det. George W Bush gjorde USA till ondskans imperium efter den 11 september 2001. Tendenser fanns innan men en stor del av ansvaret kommer nog historieböckerna att tillskriva George Bush och George W Bush.
Hissa parlamentärflagg
.
Mathias Rust var bara 19 år gammal när han den 28 maj 1987 flög till Moskva, via Helsingfors, med en Cessna 172, och landade på Röda Torget.
I skräck för Röda Armén
Fram till den dagen hade vi som vuxit upp i det kalla krigets skugga levt i skräck för Röda Armén. Det amerikanska militärindustriella komplexet och den amerikanska propagandaapparaten hade hamrat in i allas vårt medvetande hur effektiv och väl utrustad den sovjetiska armén var. Även svenska politiker visste att upplysa oss om hurdana fantastiska maskiner ryssarna hade till lands, till sjöss och i luften – inte minst under vattenytan.
Notoriskt vodkapimplande alkoholister
Det var därför med stor skepsis och viss besvikelse vi tog emot rapporterna från det sönderfallande Sovjetunionen. Vi skämdes också ett stycke när det gick upp för oss att vi hade varit rädda helt i onödan. Landet var ju ett veritabelt vårdhem för notoriskt vodkapimplande alkoholister. Flottan som vi hade fått höra så fantastiska uppgifter om visade sig till helt övervägande del bestå av inte längre sjövärdiga rostskorvar. Flyget hade inget bränsle och arméns vapen och fordon var i stor utsträckning stulna och sålda. Det enda vi egentligen skulle haft att frukta vore att någon rysk militär i vodkafyllan eller under delirium av misstag skulle komma åt knappen…
Färjan stulen för åtta år sedan
TV sände en intervju med en färjkarl vid gränsen mellan Ryssland och Estland. Färjan hade blivit stulen åtta år tidigare men han fortsatte att gå till jobbet. Lönen kom med viss försening och ingen brydde sig om att sysselsätta honom. Med andra ord inte helt olikt Sverige i den delen. Alla ska med – ingen behövs!
Mathias sådde fröet?
Men det var Mathias Rust som öppnade våra ögon när han flög oupptäckt till Moskva och landade på Röda Torget. Han avlivade på ett kompromisslöst sätt propagandan om den ryska radarns och luftvärnets effektivitet som innehållslösa floskler. Hela Sovjetstaten var en tandlös papperstiger som efter 60 års ambitionskvävande socialdemokrati bara dög till att pimpla vodka dag som natt!
För den minnesgode ligger det nära till hands att anta att Mathias Rust kan ha sått fröet hos Usama bin Ladin. Kanske var det han som väckte tanken att USA kanske också var en koloss på lerfötter?
George W Bush ./. Usama bin Ladin
Inför hela världen har George W Bush och Usama bin Ladin drabbat samman under några års tid. Det är inte känt för allmänheten varför. Beror det på någon oförrätt som Bush utsatt bin Ladin för eller beror det på något annat? Därom kan vi spekulera. Bataljen som sådan har dock innehållit spektakulära inslag.
Det var naturligtvis utomordentligt nesligt av muslimerna att skicka över fyra grabbar till den amerikanska sandlådan och välta de amerikanska grabbarnas sandslott. Ditintills hade det varit förbehållet de amerikanska grabbarna att hemsöka andras sandlådor för att där välta sandslott, stjäla olja m.m. Att de muslimska grabbarna dessutom hade fräckheten att använda amerikanska flygplan och att ta över dem med fickknivar, under näsan på världens dyraste, största och ineffektivaste militärindustriella- och säkerhetspolitiska komplex, gjorde det hela ännu mer gement.
Självförvållade dumheter
Men alla dumheter som genomförts efteråt, som exempelvis att inbilla världens militärpolitiskt säkraste land (på grund av läge, inte på grund av den amerikanska försvarsmakten och säkerhetstjänsten) att det egentligen är det osäkraste – det har amerikanarna själva gjort.
De har också själva bombat det redan tidigare efterblivna Afghanistan till stenåldern och fortsätter att med samma glada humör beskjuta och bomba Afghanska såväl bröllop som begravningar.
Expedition Irak
De har också själva åstadkommit den Irakiska katastrofen. George W Bush säger visserligen att man håller på att vinna kriget, som han redan tidigare sagt att man vunnit, men de amerikanska soldaterna visar närvaro genom att livrädda och under beskjutning och granatattacker åka i kolonn, i ambulansfart, från camp till camp, som skållade råttor. Muslimer betraktar det förundrat. De trodde att det var dem förunnat att göra saker in sha’a Allah eller om Gud vill. Plötsligt är Irak fullt med amerikanska fanatiker som likt självmordsbombare, under beskjutning kastar sig från militärförläggning till militärförläggning.
Bryter mot konstitutionen
Det är också amerikanarna själva som övergett den amerikanska konstitutionens ideal och börjat fängsla folk i åratal utan rättegång.
Det är amerikanarna själva som börjat tortera fångar.
Det är de själva som börjat betala slavhandlare för alla möjliga ointressanta fångar, flyga dem jorden runt i affärsjetplan, försedda med blöjor och huva över ansiktet, upphängda i flygplanstaket (s.k. Anna Lind-charter).
Kört USA i konkurs
Det är George W Bush och amerikanarna själva som kört sitt land till konkursens brant. De har snart (kanske redan) förvandlat världens rikaste land till ett av världens fattigaste länder. Allt det här har den samlade amerikanska hjärntrusten ställt till med alldeles själva.
USA står inför stora ekonomiska svårigheter. Det är naturligtvis inte lätt för Bush och USA att ge sig. Över huvud taget är amerikanare dåliga på att ge sig – det är en av deras goda sidor. De besitter också en närmast abnorm böjelse för att skrävla – även det gör det svårare att erkänna sig besegrad.
Dags för kongressförhör?
USA behöver nu använda sina pengar för sin befolknings och världsekonomins bästa och har inte längre råd att leka med intellektuellt överlägsna muslimer. Det får gå hur det vill för det militärindustriella komplexet – dags för lite kongressförhör eller en riksrättsprocess i USA?
Ronald Reagan kallade Sovjet för ondskans imperium och blev dess baneman. George W Bush blev för USA det Ronald Reagan blev för Sovjet. En viktig skillnad dock: Ronald Reagan gjorde inte Sovjet till ondskans imperium. Sovjet var redan det. George W Bush gjorde USA till ondskans imperium efter den 11 september 2001. Tendenser fanns innan men en stor del av ansvaret kommer nog historieböckerna att tillskriva George Bush och George W Bush.
Hissa parlamentärflagg
Det står nu klart att bin Ladin på allt sätt intellektuellt har utklassat Bush. Det är nu hög tid för Bush att, för hela världens bästa i allmänhet och USA:s bästa i synnerhet, hissa parlamentärflagg. Förhoppningsvis är inte bin Ladin argare på Bush och USA än att stridigheterna kan läggas ned om Bush och USA
· lägger ned jakten på bin Ladin och hans medarbetare
· slutar att med kriminella metoder lägga sig i andra länders inre angelägenheter
· upphör att tortera inbillade eller verkliga fiender
· upphör att kränka mänskliga rättigheter
· upphör med pågående avlyssning och Stasi-registrering
· deklarerar att USA:s lagar bara ska gälla i USA
· förbinder sig att underkasta sig internationell rätt så att även amerikanska krigsförbrytare kan rannsakas inför den internationella domstolen i Haag.
Det är bäst för dem själva om Bush och amerikanarna ger sig nu. Annars kanske muslimerna skickar fem man, och hur ska det då gå för det redan svårt, för egen hand, sargade USA?
.
Om konjunkturernas växlingar
.
Nu rabblar världens politiker och en stor del av massmedia samma mantra: Bankväsendet och betalningssystemet måste räddas. Men är det verkligen nödvändigt? Är det ens önskvärt? För att ta ställning till det bör man ta i beaktande vilken roll bankväsendet och betalningssystemet spelat för utvecklingen av kriser som den som nu utspelar sig. Man bör även beakta vilken roll de istället borde spela.
För att sätta in saker och ting i sitt rätta sammanhang först några rader om konjunkturens inverkan. Med jämna eller ojämna mellanrum, åtminstone cykliskt, hemsöks mänskligheten av hög- och lågkonjunkturer som populärt kan beskrivas som följer:
Högkonjunktur älskas av politiker, näringsliv och media. När det är högkonjunktur tror människorna att allting ska bli bättre och håller därför inte så hårt i pengarna. Med andra ord – de slösar – för de förväntar sig att de ska fortsätta tjäna nya pengar. Högkonjunkturen snurrar allt snabbare och snart drabbas människan av hybris och vill göra allting högre, större och mer fantastiskt än någonting tidigare. Under högkonjunkturen är det fint att tjäna pengar. Det tycks också alla andra göra, så till den milda grad, att alla höjer sina priser i allt snabbare takt. Så mycket faktiskt, att högkonjunkturen på detta sätt, genom människors girighet, avskaffar sig själv. Allting blir nämligen så dyrt under högkonjunkturen att snart inga investeringar längre kan räknas hem och alla investeringsprojekt därför läggs på is. Därmed inträder lågkonjunktur.
Lågkonjunkturen är ett tillstånd av eftertanke och reflektion som inträder i baksmällan efter den senaste högkonjunkturen. Lågkonjunkturen anses av proffstyckare, affärsmän och politiker vara ett hotfullt och icke önskvärt tillstånd. Lågkonjunktur är den tid då man upptäcker, att det som skulle bli högre, större och mer fantastiskt än någonting tidigare, istället blev mer ogenomtänkt, verklighetsfrämmande och tokigt än någonting tidigare. Lågkonjunktur är också det tillstånd då man frågar sig inför varje investering om den är klok att genomföra. När det har varit lågkonjunktur en tid och man har gjort ett antal investeringar med eftertanke och dessa därför har lyckats väl blir man mer säker på sig själv, tycker att man kan det och börjar skjuta från höften. När allt som man gör verkar lyckas vet man att lågkonjunkturen övergått i högkonjunktur.
Lågkonjunkturen nödvändig
Så där snubblar det på, ungefär med åtta års cykler. Fem-sex års förbannad lågkonjunktur går åt till att städa upp efter två-tre års välsignad högkonjunktur. Detta bör man komma ihåg när marknadsaktörer framställer önskemål om stadsunderstödd, evig, högkonjunktur för att skydda felinvesteringar och överbelånade tillgångar. Evig högkonjunktur går inte att uppnå och är heller inte önskvärd utan skulle medföra ödesdigra konsekvenser för mänskligheten redan efter ganska kort tid.
Slut på pyramidspelet
Emellanåt snurrar högkonjunkturen så snabbt att följderna blir obekväma eller svårhanterliga för en del aktörer. Så har det blivit för många banker – igen! I åratal har man i den finansiella värden berikat sig på att köpa och sälja lufttillgångar till allt absurdare priser, med alltmer medvetet uppskrämda värderingar - om några - som grund. Nu har pyramidspelet snurrat färdigt. Några av alla dessa aktörer som visste att någon måste få Svarte-Petter finner sig ha fått den själv. Då är det inte längre populärt med vare sig kapitalism eller marknadsekonomi. Då blir det istället populärt med samhällsnytta och att rädda betalningssystemet.
Bonus – för vad?
Under pyramidspelets gång beviljade man sig själv och sina medarbetare miljontals, tiotals miljoner eller hundratals miljoner – per år – i bonus. För vad? För att man gick till jobbet och utförde det arbete man blivit anställd för, till den lön som man kommit överens om.
Dessa bonusar har kunder och skattebetalare motvilligt eller i oförstånd fått tillhandahålla. I gengäld har finansbranschens medarbetare använt sina bonusar till att skrämma upp fastighetspriserna till en så hög nivå att allt fler inte längre har råd att skaffa sig en dräglig bostad på sin hemort. Nu ska de bostäderna sjunka till en vettigare nivå och kunder och skattebetalare ska betala den förlusten också.
Bluff om betalningssystemet
Våra politiker tror att de har lärt sig läxan från 1929, och att den läxan är att betalningssystemet inte får äventyras. De översluga inom finansvärlden har definitivt lärt sig läxan. De vet att politikerna inte vågar/vill göra på annat sätt än att värna betalningssystemet. Det är därför fritt fram för bedrägerier i kolossalformat. Vi har redan sett det här utspelas flera gånger tidigare och mönstret kommer att upprepas gång efter gång – tills våra politiker vågar genomskåda den organiserade brottslighetens bluff.
Fastighetsbubblan
1980-talets statsunderstödda fastighetsspekulationsbubbla ledde till en bankkris som våra politiker ”tvingades” städa upp efter - för att rädda betalningssystemet. Den som var fastighetsspekulant blev istället indrivningsparasit när bubblan sprack.
IT-bubblan
1990-talets IT-bubbla blev inte lika lyckad sedd ur spekulanternas perspektiv. Visserligen lyckades man prata upp ett antal innehållslösa luftbolag till framtidsföretag. Av ingenting skapades mångmiljardföretag bestående av endast show-biz och förväntningar. Mötena med den press som borde vara kritiskt granskande urartade till rena maranatamöten – med något enstaka undantag hos pressen. Ledande politiker stod i kö för att fotograferas tillsammans med den ena framtidsgurun efter den andra. Sedan gick de i konkurs så det sjöng om det – som regel med rena revisionsberättelser och väl försedda med allehanda papegojmärken och offentliga hedersuppdrag.
Företags- och låneförädling
Nu är det alltså dags igen. Nu har de som upptäckt fördelarna med att ägna sig åt affärer, särskilt stora internationella sådana, slagit till igen. I åratal har man följt samma mönster.
I konsultbranschen, bara för att ta ett exempel, har investmentbolag köpt upp företag efter företag tills hela branschen åtminstone oligopoliserats. Sedan har man kunnat höja priserna och börjat handla med förvärven. Företagsförädling kallas det på fifflarnas egen slang. Man lånar pengar, köper ett konsultföretag i högkonjunktur, höjer utdebiteringspriserna, behåller företaget ett tag. Sedan säljer man det till nästa investmentbolag som också lånefinansierar det, höjer priserna, säljer företaget vidare osv. Paralleller till detta finns i fler branscher, exempelvis köpcentrum.
Som var fallet på 1980-talet har man slutat låna ut pengar till fastigheter utifrån vad de kan förväntas avkasta och övergått till att låna utifrån vilket försäljningspris de kan förväntas stiga till.
Det allra löjligaste i alla sin enkelhet måste vara subprimelånen. Där har banker förpackat uppenbart värdelösa lån i ett snyggt paket och sålt dem vidare fullt medvetna om, att andra banker och förvaltare av våra gemensamma pensionsmedel kan köpa vad som helst utan att ens begripa att ta reda på vad det är de köper.
Hur är det möjligt att bedriva bankverksamhet och pensionsmedelsförvaltning på så lösa boliner? Jo, det är möjligt, därför att alla som ägnar sig åt sådan verksamhet vet att det är riskfritt. Går affärerna bra kan man berika sig efter förmåga. Går affärerna sämre kan man alltid lita på att staten agerar städgumma och kommer till bankens undsättning. Därför kan man bevilja sig och sina medarbetare miljonbonus utan någon särskild prestation. Man har inte ens behövt slå index.
Swedbank och de drygt nio Lehman Brothers Miljarderna
Vad sätter i huvudet på de ansvariga på en svensk småspararbank att de ska låna 9 Miljarder till en amerikansk storfinansbank känd för drivna upplägg? Vad är 72% i rasande högkonjunktur värt i den stundande lågkonjunkturen?
.
Nu rabblar världens politiker och en stor del av massmedia samma mantra: Bankväsendet och betalningssystemet måste räddas. Men är det verkligen nödvändigt? Är det ens önskvärt? För att ta ställning till det bör man ta i beaktande vilken roll bankväsendet och betalningssystemet spelat för utvecklingen av kriser som den som nu utspelar sig. Man bör även beakta vilken roll de istället borde spela.
För att sätta in saker och ting i sitt rätta sammanhang först några rader om konjunkturens inverkan. Med jämna eller ojämna mellanrum, åtminstone cykliskt, hemsöks mänskligheten av hög- och lågkonjunkturer som populärt kan beskrivas som följer:
Högkonjunktur älskas av politiker, näringsliv och media. När det är högkonjunktur tror människorna att allting ska bli bättre och håller därför inte så hårt i pengarna. Med andra ord – de slösar – för de förväntar sig att de ska fortsätta tjäna nya pengar. Högkonjunkturen snurrar allt snabbare och snart drabbas människan av hybris och vill göra allting högre, större och mer fantastiskt än någonting tidigare. Under högkonjunkturen är det fint att tjäna pengar. Det tycks också alla andra göra, så till den milda grad, att alla höjer sina priser i allt snabbare takt. Så mycket faktiskt, att högkonjunkturen på detta sätt, genom människors girighet, avskaffar sig själv. Allting blir nämligen så dyrt under högkonjunkturen att snart inga investeringar längre kan räknas hem och alla investeringsprojekt därför läggs på is. Därmed inträder lågkonjunktur.
Lågkonjunkturen är ett tillstånd av eftertanke och reflektion som inträder i baksmällan efter den senaste högkonjunkturen. Lågkonjunkturen anses av proffstyckare, affärsmän och politiker vara ett hotfullt och icke önskvärt tillstånd. Lågkonjunktur är den tid då man upptäcker, att det som skulle bli högre, större och mer fantastiskt än någonting tidigare, istället blev mer ogenomtänkt, verklighetsfrämmande och tokigt än någonting tidigare. Lågkonjunktur är också det tillstånd då man frågar sig inför varje investering om den är klok att genomföra. När det har varit lågkonjunktur en tid och man har gjort ett antal investeringar med eftertanke och dessa därför har lyckats väl blir man mer säker på sig själv, tycker att man kan det och börjar skjuta från höften. När allt som man gör verkar lyckas vet man att lågkonjunkturen övergått i högkonjunktur.
Lågkonjunkturen nödvändig
Så där snubblar det på, ungefär med åtta års cykler. Fem-sex års förbannad lågkonjunktur går åt till att städa upp efter två-tre års välsignad högkonjunktur. Detta bör man komma ihåg när marknadsaktörer framställer önskemål om stadsunderstödd, evig, högkonjunktur för att skydda felinvesteringar och överbelånade tillgångar. Evig högkonjunktur går inte att uppnå och är heller inte önskvärd utan skulle medföra ödesdigra konsekvenser för mänskligheten redan efter ganska kort tid.
Slut på pyramidspelet
Emellanåt snurrar högkonjunkturen så snabbt att följderna blir obekväma eller svårhanterliga för en del aktörer. Så har det blivit för många banker – igen! I åratal har man i den finansiella värden berikat sig på att köpa och sälja lufttillgångar till allt absurdare priser, med alltmer medvetet uppskrämda värderingar - om några - som grund. Nu har pyramidspelet snurrat färdigt. Några av alla dessa aktörer som visste att någon måste få Svarte-Petter finner sig ha fått den själv. Då är det inte längre populärt med vare sig kapitalism eller marknadsekonomi. Då blir det istället populärt med samhällsnytta och att rädda betalningssystemet.
Bonus – för vad?
Under pyramidspelets gång beviljade man sig själv och sina medarbetare miljontals, tiotals miljoner eller hundratals miljoner – per år – i bonus. För vad? För att man gick till jobbet och utförde det arbete man blivit anställd för, till den lön som man kommit överens om.
Dessa bonusar har kunder och skattebetalare motvilligt eller i oförstånd fått tillhandahålla. I gengäld har finansbranschens medarbetare använt sina bonusar till att skrämma upp fastighetspriserna till en så hög nivå att allt fler inte längre har råd att skaffa sig en dräglig bostad på sin hemort. Nu ska de bostäderna sjunka till en vettigare nivå och kunder och skattebetalare ska betala den förlusten också.
Bluff om betalningssystemet
Våra politiker tror att de har lärt sig läxan från 1929, och att den läxan är att betalningssystemet inte får äventyras. De översluga inom finansvärlden har definitivt lärt sig läxan. De vet att politikerna inte vågar/vill göra på annat sätt än att värna betalningssystemet. Det är därför fritt fram för bedrägerier i kolossalformat. Vi har redan sett det här utspelas flera gånger tidigare och mönstret kommer att upprepas gång efter gång – tills våra politiker vågar genomskåda den organiserade brottslighetens bluff.
Fastighetsbubblan
1980-talets statsunderstödda fastighetsspekulationsbubbla ledde till en bankkris som våra politiker ”tvingades” städa upp efter - för att rädda betalningssystemet. Den som var fastighetsspekulant blev istället indrivningsparasit när bubblan sprack.
IT-bubblan
1990-talets IT-bubbla blev inte lika lyckad sedd ur spekulanternas perspektiv. Visserligen lyckades man prata upp ett antal innehållslösa luftbolag till framtidsföretag. Av ingenting skapades mångmiljardföretag bestående av endast show-biz och förväntningar. Mötena med den press som borde vara kritiskt granskande urartade till rena maranatamöten – med något enstaka undantag hos pressen. Ledande politiker stod i kö för att fotograferas tillsammans med den ena framtidsgurun efter den andra. Sedan gick de i konkurs så det sjöng om det – som regel med rena revisionsberättelser och väl försedda med allehanda papegojmärken och offentliga hedersuppdrag.
Företags- och låneförädling
Nu är det alltså dags igen. Nu har de som upptäckt fördelarna med att ägna sig åt affärer, särskilt stora internationella sådana, slagit till igen. I åratal har man följt samma mönster.
I konsultbranschen, bara för att ta ett exempel, har investmentbolag köpt upp företag efter företag tills hela branschen åtminstone oligopoliserats. Sedan har man kunnat höja priserna och börjat handla med förvärven. Företagsförädling kallas det på fifflarnas egen slang. Man lånar pengar, köper ett konsultföretag i högkonjunktur, höjer utdebiteringspriserna, behåller företaget ett tag. Sedan säljer man det till nästa investmentbolag som också lånefinansierar det, höjer priserna, säljer företaget vidare osv. Paralleller till detta finns i fler branscher, exempelvis köpcentrum.
Som var fallet på 1980-talet har man slutat låna ut pengar till fastigheter utifrån vad de kan förväntas avkasta och övergått till att låna utifrån vilket försäljningspris de kan förväntas stiga till.
Det allra löjligaste i alla sin enkelhet måste vara subprimelånen. Där har banker förpackat uppenbart värdelösa lån i ett snyggt paket och sålt dem vidare fullt medvetna om, att andra banker och förvaltare av våra gemensamma pensionsmedel kan köpa vad som helst utan att ens begripa att ta reda på vad det är de köper.
Hur är det möjligt att bedriva bankverksamhet och pensionsmedelsförvaltning på så lösa boliner? Jo, det är möjligt, därför att alla som ägnar sig åt sådan verksamhet vet att det är riskfritt. Går affärerna bra kan man berika sig efter förmåga. Går affärerna sämre kan man alltid lita på att staten agerar städgumma och kommer till bankens undsättning. Därför kan man bevilja sig och sina medarbetare miljonbonus utan någon särskild prestation. Man har inte ens behövt slå index.
Swedbank och de drygt nio Lehman Brothers Miljarderna
Vad sätter i huvudet på de ansvariga på en svensk småspararbank att de ska låna 9 Miljarder till en amerikansk storfinansbank känd för drivna upplägg? Vad är 72% i rasande högkonjunktur värt i den stundande lågkonjunkturen?
.
Igår Weimarrepubliken, idag Zimbabwe, imorgon USA?
.
Presidentens uppgift i USA är bland annat att vara den som av USA:s skattebetalare är tillsatt att vakta världens största skattkista, den amerikanska, mot allehanda krafter som vill komma över den. Sedan Andra Världskriget har det främsta hotet kommit från det militärindustriella komplexet, som USA:s 35:e president John F Kennedy uttryckte det, innan han blev mördad den 22 november 1963.
Intellekt och integritet
Den som ska utföra det jobbet bör, för att vara framgångsrik, ha ett skarpt intellekt och besitta betydande integritet. Han har nämligen, om inte landets skarpaste hjärnor, så åtminstone de skarpaste av de skrupelfria hjärnorna, att värja skattebetalarnas skattekista mot.
Lobbygruppers skadliga inflytande
I USA har mäktiga ekonomiska intressen genom lobbygrupper stort inflytande på valet av president. Av naturliga skäl ligger det inte nödvändigtvis i dessa gruppers intresse att innehavaren av presidentämbetet besitter de ovan nämnda egenskaperna i någon större utsträckning.
Sedan den 20 januari 2001 innehas detta ämbete av USA:s 43:e president, George Walker Bush.
Ändrad karaktär – ändrade krav
Ämbetet har successivt ändrat karaktär från att vara väktare av världens största skattkista till att vara väktare av världens största samling skuldsedlar. Även i så motto har ämbetet förändrats att Wall Streets bankirer numera också slår sina lovar runt kistan. Det kan, för den oinvigde tyckas, att det vore riskfritt att även garantera Wall Street-bankirernas misslyckade spekulationer eftersom det inte mycket nyttar att lugga en flintskallig. Eftersom den amerikanska staten redan är påtagligt konkursmässig skulle man således kunna gå på i ullstrumporna. Dessutom kan man tycka att det bara är att köra sedelpressarna lite hårdare.
Risk för hyperinflation
Historien lär oss emellertid att så inte är fallet. Den metoden har prövats ett flertal gånger och alltid med samma resultat. Stater som ikläder sig åtaganden de inte kan klara av och/eller använder sedelpressarna i högre utsträckning, än marknaden tilltror statens ekonomi om att klara av, hamnar sannolikt alltid i hyperinflation.
Ett par kända exempel vill jag gärna påminna om:
Weimarrepubliken
Weimarrepublikens Tyskland, i likhet med dagens USA, var tungt skuldsatt, även den efter deltagande i krig som man inte klarat av. Dess första hälft av 1920-talet präglades av hyperinflation. Efter en viss förbättring under senare hälften av 1920-talet, drabbades Tyskland åter svårt, på grund av börskraschen 1929, som bäddade för Hitlers maktövertagande 1933, med känt resultat för stora delar av världen.
Enligt Wikipedia ledde hyperinflationen i Tyskland till att en limpa som förut kostat 0,63 mark, kom att kosta 201 000 000 000 (201 Miljarder) mark. Varje dag tillverkades 400 000 000 000 000 000 (400 Biljarder) tyska mark.
Zimbabwe
Ett med oss samtida exempel är Zimbabwe, som under Robert Mugabe tillämpat en sorts socialdemokrati, innebärande underblåsande av avundsjuka och missunnsamhet mot bättre lottade eller framgångsrikare medmänniskor. I Zimbabwe riktade den sig mot vita jordägare som ägde och drev de Zimbabwiska jordbruken. Dessa fråntogs med våld sina egendomar. Många trakasserades och misshandlades, en del mördades, flertalet lämnade landet, med känt resultat för Zimbabwes förmåga att upprätthålla jordbruksproduktion och ekonomi.
Likaså enligt Wikipedia, var inflationstakten i juli 2008 uppe i 2,2 miljoner procent och den 29 juli 2008 kostade en brödlimpa i Harare 200 miljarder zimbabwiska dollar!
Bottenlösa brunnar
Härtill kan läggas att förlusterna inom bankväsendet sannolikt är att jämföra med bottenlösa brunnar. Ju mer man börjar fylla i dem, desto mer ytterligare kan man fylla, utan att vattennivån stiger i brunnen. Det är ett gammalt klokt talesätt som säkert bygger på mycken bittert inhämtad mänsklig erfarenhet, att det inte går att fylla brunnen med buret vatten.
Vad man gör, och inte gör, med de amerikanska skattebetalarnas pengar är av stor betydelse för resten av världen och världshandeln, på grund av den amerikanska dollarns utbredda användning som prislikare, för bland annat råvaror och halvfabrikat. Det går inte an att godtyckligt leka jultomte med den amerikanska statens pengar, när den inte längre har några pengar.
Al-Barakat
Det framstår i nuläget som olyckligt att George W Bush och de andra krutuppfinnarna i Vita Huset och Pentagon terroriststämplat Al-Barakat och andra informella banker, som hade varit värdefulla för att hålla världshandeln igång nu när Wall Street har klantat till allting.
.
Presidentens uppgift i USA är bland annat att vara den som av USA:s skattebetalare är tillsatt att vakta världens största skattkista, den amerikanska, mot allehanda krafter som vill komma över den. Sedan Andra Världskriget har det främsta hotet kommit från det militärindustriella komplexet, som USA:s 35:e president John F Kennedy uttryckte det, innan han blev mördad den 22 november 1963.
Intellekt och integritet
Den som ska utföra det jobbet bör, för att vara framgångsrik, ha ett skarpt intellekt och besitta betydande integritet. Han har nämligen, om inte landets skarpaste hjärnor, så åtminstone de skarpaste av de skrupelfria hjärnorna, att värja skattebetalarnas skattekista mot.
Lobbygruppers skadliga inflytande
I USA har mäktiga ekonomiska intressen genom lobbygrupper stort inflytande på valet av president. Av naturliga skäl ligger det inte nödvändigtvis i dessa gruppers intresse att innehavaren av presidentämbetet besitter de ovan nämnda egenskaperna i någon större utsträckning.
Sedan den 20 januari 2001 innehas detta ämbete av USA:s 43:e president, George Walker Bush.
Ändrad karaktär – ändrade krav
Ämbetet har successivt ändrat karaktär från att vara väktare av världens största skattkista till att vara väktare av världens största samling skuldsedlar. Även i så motto har ämbetet förändrats att Wall Streets bankirer numera också slår sina lovar runt kistan. Det kan, för den oinvigde tyckas, att det vore riskfritt att även garantera Wall Street-bankirernas misslyckade spekulationer eftersom det inte mycket nyttar att lugga en flintskallig. Eftersom den amerikanska staten redan är påtagligt konkursmässig skulle man således kunna gå på i ullstrumporna. Dessutom kan man tycka att det bara är att köra sedelpressarna lite hårdare.
Risk för hyperinflation
Historien lär oss emellertid att så inte är fallet. Den metoden har prövats ett flertal gånger och alltid med samma resultat. Stater som ikläder sig åtaganden de inte kan klara av och/eller använder sedelpressarna i högre utsträckning, än marknaden tilltror statens ekonomi om att klara av, hamnar sannolikt alltid i hyperinflation.
Ett par kända exempel vill jag gärna påminna om:
Weimarrepubliken
Weimarrepublikens Tyskland, i likhet med dagens USA, var tungt skuldsatt, även den efter deltagande i krig som man inte klarat av. Dess första hälft av 1920-talet präglades av hyperinflation. Efter en viss förbättring under senare hälften av 1920-talet, drabbades Tyskland åter svårt, på grund av börskraschen 1929, som bäddade för Hitlers maktövertagande 1933, med känt resultat för stora delar av världen.
Enligt Wikipedia ledde hyperinflationen i Tyskland till att en limpa som förut kostat 0,63 mark, kom att kosta 201 000 000 000 (201 Miljarder) mark. Varje dag tillverkades 400 000 000 000 000 000 (400 Biljarder) tyska mark.
Zimbabwe
Ett med oss samtida exempel är Zimbabwe, som under Robert Mugabe tillämpat en sorts socialdemokrati, innebärande underblåsande av avundsjuka och missunnsamhet mot bättre lottade eller framgångsrikare medmänniskor. I Zimbabwe riktade den sig mot vita jordägare som ägde och drev de Zimbabwiska jordbruken. Dessa fråntogs med våld sina egendomar. Många trakasserades och misshandlades, en del mördades, flertalet lämnade landet, med känt resultat för Zimbabwes förmåga att upprätthålla jordbruksproduktion och ekonomi.
Likaså enligt Wikipedia, var inflationstakten i juli 2008 uppe i 2,2 miljoner procent och den 29 juli 2008 kostade en brödlimpa i Harare 200 miljarder zimbabwiska dollar!
Bottenlösa brunnar
Härtill kan läggas att förlusterna inom bankväsendet sannolikt är att jämföra med bottenlösa brunnar. Ju mer man börjar fylla i dem, desto mer ytterligare kan man fylla, utan att vattennivån stiger i brunnen. Det är ett gammalt klokt talesätt som säkert bygger på mycken bittert inhämtad mänsklig erfarenhet, att det inte går att fylla brunnen med buret vatten.
Vad man gör, och inte gör, med de amerikanska skattebetalarnas pengar är av stor betydelse för resten av världen och världshandeln, på grund av den amerikanska dollarns utbredda användning som prislikare, för bland annat råvaror och halvfabrikat. Det går inte an att godtyckligt leka jultomte med den amerikanska statens pengar, när den inte längre har några pengar.
Al-Barakat
Det framstår i nuläget som olyckligt att George W Bush och de andra krutuppfinnarna i Vita Huset och Pentagon terroriststämplat Al-Barakat och andra informella banker, som hade varit värdefulla för att hålla världshandeln igång nu när Wall Street har klantat till allting.
.
torsdag 11 september 2008
Per-Ola Eriksson och Sven-Erich Bucht fortsätter spela för gallerierna.
.
LKAB-bedrägerierna
Enligt uppgifter i dagens NSD intensifieras nu jakten på OBOL-pengarna. Därför ska advokat Ulf Nordekvist söka OBOL i konkurs även på Jungfruöarna. Detta förväntas leda till att Längmanska Klantfonden får tillbaka sina pengar...?
Det framgår inte av artikeln om LKAB:s pengar också ska återfås på samma sätt eller om de förväntas söka sig tillbaka av sig självt?
Kanske är strävandena att få tillbaka LKAB-pengarna lika innehållslösa som Per-Ola Erikssons kompis Sven-Erich Buchts löften om att utveckla vägbelysning med överfallslarm för kvinnor i Haparanda.
Väljarföraktet i Haparanda
Det är kvinnoförakt, Sven-Erich Bucht, att i en kommun, som omnämns titt som tätt i media, för våld mot kvinnor, hålla vägbelysningen i mörker, år efter år.
Det är också kvinnoförakt att utlova vägbelysning med överfallslarm för kvinnor och sedan inte göra något åt saken. Har du bara använt kvinnovåldet i dina uttalanden i media för att gynna din egen karriär?
Vidare är det väljar- och människoförakt att slå sig på bröstet över hur bra det går för Haparanda kommun och samtidigt låta skandalen i Vojakkala pågå.
Men det är klart, det skulle väl varken ge papegojmärken eller hela uppslag i Dagens Industri att vara ett kommunalråd som bryr sig om sina kommuninvånare. Finns det över huvud taget något annat skäl för dig att vara kommunalråd än att befrämja den egna karriären?
Skäms på dig Sven-Erich Bucht! Du bör lämna ditt uppdrag och be dina väljare om ursäkt.
.
LKAB-bedrägerierna
Enligt uppgifter i dagens NSD intensifieras nu jakten på OBOL-pengarna. Därför ska advokat Ulf Nordekvist söka OBOL i konkurs även på Jungfruöarna. Detta förväntas leda till att Längmanska Klantfonden får tillbaka sina pengar...?
Det framgår inte av artikeln om LKAB:s pengar också ska återfås på samma sätt eller om de förväntas söka sig tillbaka av sig självt?
Kanske är strävandena att få tillbaka LKAB-pengarna lika innehållslösa som Per-Ola Erikssons kompis Sven-Erich Buchts löften om att utveckla vägbelysning med överfallslarm för kvinnor i Haparanda.
Väljarföraktet i Haparanda
Det är kvinnoförakt, Sven-Erich Bucht, att i en kommun, som omnämns titt som tätt i media, för våld mot kvinnor, hålla vägbelysningen i mörker, år efter år.
Det är också kvinnoförakt att utlova vägbelysning med överfallslarm för kvinnor och sedan inte göra något åt saken. Har du bara använt kvinnovåldet i dina uttalanden i media för att gynna din egen karriär?
Vidare är det väljar- och människoförakt att slå sig på bröstet över hur bra det går för Haparanda kommun och samtidigt låta skandalen i Vojakkala pågå.
Men det är klart, det skulle väl varken ge papegojmärken eller hela uppslag i Dagens Industri att vara ett kommunalråd som bryr sig om sina kommuninvånare. Finns det över huvud taget något annat skäl för dig att vara kommunalråd än att befrämja den egna karriären?
Skäms på dig Sven-Erich Bucht! Du bör lämna ditt uppdrag och be dina väljare om ursäkt.
.
onsdag 10 september 2008
Reptilen ömsar skinn!
.
I media kan vi följa cirkusen i Övertorneå där reptilen från Lomträsk ömsar skinn. Likt ormar brukar, kränger han av sig det gamla slitna och numera dysfunktionella Arne-skinnet. Först får naturligtvis Arne sin belöning för det otacksamma arbetet att ha lånat ut sitt skinn till något han inte själv trodde på.
Mörkat avgångsvederlag
Visserligen förpackas avgångsvederlaget så att de mest obegåvade inte ska förstå vad det är som händer. Arne stackaren suckar djupt inför Pohjolan Sanomats journalist och sätter huvudet på sned som en hundvalp, men när jag mötte honom samma dag som beslutet om det kamouflerade avgångsvederlaget var fattat, var han lätt på steget som en ung pojke.
Odemokratisk härskarteknik
Efter en sedvanligt skicklig intrig lurade Lomträskreptilen bort opposition inom (s) i Övertorneå kommun. Fyra kandidater nominerades, trodde många. En kandidat uppmanades inför omröstningen att dra sig tillbaka, helt enligt plan.
Syftet med de ursprungligen fyra kandidaterna var endast att villa bort och splittra oppositionen i partiet. Efter att en kandidat således dragit sig ur, återstod bland annat Roland Kemppainen, en förväntat stabil 50-plussare med förflutet i näringslivet och van att leda större projekt, men kanske inte helt tilltalad av tanken att toppstyras av reptilen. Genom utstuderad röstningsordning manövrerades sedan Kemppainenfalangen ut.
Så väljer man ett kommunalråd som har stöd av mindre än 1/3 av fullmäktige och sidsteppar den kandidat som sannolikt skulle vinna i fullmäktige, om han hade kommit fram till kommunfullmäktiges omröstning.
Låtsad kvinnosaksfråga
Maktkampen kamouflerades till en kvinnokampsfråga när det egentligen handlade om att få till en kommunalrådskandidat som kan förväntas låta sig toppstyras. (s) kandidat till att efterträda Arne Honkamaa blev Inga Savilahti-Häggbo. Eller kanske var det bara Inga-skinnet som blev vald. Det kommer förmodligen framtiden att utvisa.
Övertorneås utförsbacke fortsätter
Övertorneå har länge lidit under (s) vanstyre. Lokala företag har systematiskt motarbetats för inte säga kämpats ned. Flyttågen har gått söderut i ca 50 år. Nu återstår mindre än en tredjedel av folkmängden med kraftigt övervikt åt pensionärshållet.
Kommunens situation blir allt svårare, med allt färre företag, allt fler nedlagda kommunala verksamheter såsom skolor, brandkår och vägbelysning. Den lokala åldringsvården undergrävs samtidigt som allt fler släktingar till etablerade nationalsozialdemokrater måste anställas i kommunen till påhittade jobb. Kommunledningen kan inte skilja på begreppen dyr och bra när Sveriges dyraste skola utropas till Sveriges bästa skola trots att jämförelser visar att den är sämst – dyrast och sämst – en märklig kombination, men ett adelsmärke för (s).
(s) kom, förstörde och försvann?
Det var för mig en händelse som såg ut som en tanke att strax efter (s) nomineringsmöte mötte jag fem långtradare och en mobilkran i Ruskola. De var på väg söderut med ännu ett nedmonterat hus från Rovainen-området. Husen flyttar dit folket flyttat före dem. Snart är det bara Rovainens gård kvar på Rovainens vainiot. Få se om det blir festplats igen, som förr i tiden, innan sosseriet började motarbeta Sveriges då framgångsrikaste festlighetsarrangör, Ville Damber, som gjorde Övertorneå till landets största midsommarfestplats?
Spåren av sosseriets härjningar utplånar sig själva verkar det. År 47 f.Kr. sa Julius Caesar, efter slaget vid Zela: Jag kom, jag såg, jag segrade. I Sverige kan vi år 2008 e. Kr. snart säga om sosseriet: De kom, de förstörde, de försvann. På få ställen torde det vara så tydligt som i Övertorneå kommun.
Korrumperade maktstrukturer
Inga får ingen lätt uppgift. Som första kvinnliga kommunalråd ska hon försöka ta över en kommun som styrs av en allt mer maktgalen, snart 70-årig, grå eminens. Besluten går underliga vägar. Kurt styr direkt på tjänstemännen. Kommunalrådet beordrar en sak och Kurt i smyg en annan och det blir alltid som Kurt vill. Passar inte KS beslut den grå eminensen, som inte sitter i KS, skrivs protokollen om - utan att något nytt möte behöver hållas. De här korrumperade maktstrukturerna förväntas alltså det blivande första kvinnliga kommunalrådet kunna hantera. Kanske är hon uppgiften vuxen. Inga kanske är en Margaret Thatcher. Hon bör i alla fall vara en sådan för att kunna orka med de tuffa intriger som väntar henne.
Makten en förgiftad kalk
Det heter att makten är en förgiftad kalk: Man måste erövra den och man måste bli fråntagen den. Kurt A Larsson kom till makten genom en kupp mot Birger Brännström. Ännu har inte (s) i Övertorneå släppt fram någon vuxen uppgiften att störta Kurt A Larsson. Alla som kan bli farliga för Kurt hålls kort.
Lek med Potemkin-kulisser
Man brukar ibland säga att det måste bli sämre innan det kan bli bättre. Kanske är det därför till det bättre att Kurt får ha makten kvar. Det garanterar en fortsatt utförsbacke för Övertorneå. Fortsatt lek med Potemkin-kulisser som bluffen Eko-kommunen. Det närmaste Övertorneå kom att vara en Eko-kommun var när Kurt A Larsson blev dömd för att ha misskött soptippen. Det av nazismen förstörda rättsväsendet fann honom skyldig men gav honom påföljdseftergift. Skrapar man på ytan på Ekokommunen kommer det fram ännu ett innehållslöst bidragsprojekt .
En lista över vad Kurt åstadkommit hittills finns i bloggen om vad Arne Honkamaas avgång medför publicerad i juni. Mot den bakgrunden man kan säga: Det är riktigt (s), gör processen kort med Övertorneå: Låt Kurt sitta kvar!
Övertorneå lider, och oppositionen får med illa dold skadeglädje se på, när (s) avvecklar sig själva i Övertorneå.
Kluven tunga
Reptilen Kurt ska nu dra på sig Ingas skinn. Det är upp till henne att försöka hålla emot. Om Inga inte klarar uppgiften kommer det att synas på att tungan blir kluven på reptilers vis…
.
I media kan vi följa cirkusen i Övertorneå där reptilen från Lomträsk ömsar skinn. Likt ormar brukar, kränger han av sig det gamla slitna och numera dysfunktionella Arne-skinnet. Först får naturligtvis Arne sin belöning för det otacksamma arbetet att ha lånat ut sitt skinn till något han inte själv trodde på.
Mörkat avgångsvederlag
Visserligen förpackas avgångsvederlaget så att de mest obegåvade inte ska förstå vad det är som händer. Arne stackaren suckar djupt inför Pohjolan Sanomats journalist och sätter huvudet på sned som en hundvalp, men när jag mötte honom samma dag som beslutet om det kamouflerade avgångsvederlaget var fattat, var han lätt på steget som en ung pojke.
Odemokratisk härskarteknik
Efter en sedvanligt skicklig intrig lurade Lomträskreptilen bort opposition inom (s) i Övertorneå kommun. Fyra kandidater nominerades, trodde många. En kandidat uppmanades inför omröstningen att dra sig tillbaka, helt enligt plan.
Syftet med de ursprungligen fyra kandidaterna var endast att villa bort och splittra oppositionen i partiet. Efter att en kandidat således dragit sig ur, återstod bland annat Roland Kemppainen, en förväntat stabil 50-plussare med förflutet i näringslivet och van att leda större projekt, men kanske inte helt tilltalad av tanken att toppstyras av reptilen. Genom utstuderad röstningsordning manövrerades sedan Kemppainenfalangen ut.
Så väljer man ett kommunalråd som har stöd av mindre än 1/3 av fullmäktige och sidsteppar den kandidat som sannolikt skulle vinna i fullmäktige, om han hade kommit fram till kommunfullmäktiges omröstning.
Låtsad kvinnosaksfråga
Maktkampen kamouflerades till en kvinnokampsfråga när det egentligen handlade om att få till en kommunalrådskandidat som kan förväntas låta sig toppstyras. (s) kandidat till att efterträda Arne Honkamaa blev Inga Savilahti-Häggbo. Eller kanske var det bara Inga-skinnet som blev vald. Det kommer förmodligen framtiden att utvisa.
Övertorneås utförsbacke fortsätter
Övertorneå har länge lidit under (s) vanstyre. Lokala företag har systematiskt motarbetats för inte säga kämpats ned. Flyttågen har gått söderut i ca 50 år. Nu återstår mindre än en tredjedel av folkmängden med kraftigt övervikt åt pensionärshållet.
Kommunens situation blir allt svårare, med allt färre företag, allt fler nedlagda kommunala verksamheter såsom skolor, brandkår och vägbelysning. Den lokala åldringsvården undergrävs samtidigt som allt fler släktingar till etablerade nationalsozialdemokrater måste anställas i kommunen till påhittade jobb. Kommunledningen kan inte skilja på begreppen dyr och bra när Sveriges dyraste skola utropas till Sveriges bästa skola trots att jämförelser visar att den är sämst – dyrast och sämst – en märklig kombination, men ett adelsmärke för (s).
(s) kom, förstörde och försvann?
Det var för mig en händelse som såg ut som en tanke att strax efter (s) nomineringsmöte mötte jag fem långtradare och en mobilkran i Ruskola. De var på väg söderut med ännu ett nedmonterat hus från Rovainen-området. Husen flyttar dit folket flyttat före dem. Snart är det bara Rovainens gård kvar på Rovainens vainiot. Få se om det blir festplats igen, som förr i tiden, innan sosseriet började motarbeta Sveriges då framgångsrikaste festlighetsarrangör, Ville Damber, som gjorde Övertorneå till landets största midsommarfestplats?
Spåren av sosseriets härjningar utplånar sig själva verkar det. År 47 f.Kr. sa Julius Caesar, efter slaget vid Zela: Jag kom, jag såg, jag segrade. I Sverige kan vi år 2008 e. Kr. snart säga om sosseriet: De kom, de förstörde, de försvann. På få ställen torde det vara så tydligt som i Övertorneå kommun.
Korrumperade maktstrukturer
Inga får ingen lätt uppgift. Som första kvinnliga kommunalråd ska hon försöka ta över en kommun som styrs av en allt mer maktgalen, snart 70-årig, grå eminens. Besluten går underliga vägar. Kurt styr direkt på tjänstemännen. Kommunalrådet beordrar en sak och Kurt i smyg en annan och det blir alltid som Kurt vill. Passar inte KS beslut den grå eminensen, som inte sitter i KS, skrivs protokollen om - utan att något nytt möte behöver hållas. De här korrumperade maktstrukturerna förväntas alltså det blivande första kvinnliga kommunalrådet kunna hantera. Kanske är hon uppgiften vuxen. Inga kanske är en Margaret Thatcher. Hon bör i alla fall vara en sådan för att kunna orka med de tuffa intriger som väntar henne.
Makten en förgiftad kalk
Det heter att makten är en förgiftad kalk: Man måste erövra den och man måste bli fråntagen den. Kurt A Larsson kom till makten genom en kupp mot Birger Brännström. Ännu har inte (s) i Övertorneå släppt fram någon vuxen uppgiften att störta Kurt A Larsson. Alla som kan bli farliga för Kurt hålls kort.
Lek med Potemkin-kulisser
Man brukar ibland säga att det måste bli sämre innan det kan bli bättre. Kanske är det därför till det bättre att Kurt får ha makten kvar. Det garanterar en fortsatt utförsbacke för Övertorneå. Fortsatt lek med Potemkin-kulisser som bluffen Eko-kommunen. Det närmaste Övertorneå kom att vara en Eko-kommun var när Kurt A Larsson blev dömd för att ha misskött soptippen. Det av nazismen förstörda rättsväsendet fann honom skyldig men gav honom påföljdseftergift. Skrapar man på ytan på Ekokommunen kommer det fram ännu ett innehållslöst bidragsprojekt .
En lista över vad Kurt åstadkommit hittills finns i bloggen om vad Arne Honkamaas avgång medför publicerad i juni. Mot den bakgrunden man kan säga: Det är riktigt (s), gör processen kort med Övertorneå: Låt Kurt sitta kvar!
Övertorneå lider, och oppositionen får med illa dold skadeglädje se på, när (s) avvecklar sig själva i Övertorneå.
Kluven tunga
Reptilen Kurt ska nu dra på sig Ingas skinn. Det är upp till henne att försöka hålla emot. Om Inga inte klarar uppgiften kommer det att synas på att tungan blir kluven på reptilers vis…
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)