tisdag 23 september 2008

George W Bush och det militärindustriella komplexet

.

I USA har successivt utvecklats världens i särklass mest omfattande och mäktiga, för att använda John F Kennedys ord, militärindustriella komplex. Det utövar en inflytelserik lobbyverksamhet, sprider mutor och skapar korruption varhelst de drar fram. Det har inte skapats under Bush tid men däremot frodats, som man kan förvänta sig att skulle ske under en svag president.

En tid, under, och strax efter första och andra världskriget – eller den Stora Europeiska Ofreden, som jag en gång hörde en chefredaktör på Borås Tidning insiktsfullt uttrycka det – hade USA en betydande nytta av sin industriella kapacitet. Lång tid därefter var politiken därför mycket lyhörd för militärindustrins önskemål. Det kunde motiveras med de nyss nämnda historiska bedrifterna. Det kunde även motiveras på grund av den särställning det gav USA i världen. Länge hade omvärlden uppfattningen att USA hade världens slagkraftigaste och effektivaste försvar. Under de senaste decennierna har det hänt ett antal saker som förskjuter fokus eller ändrar perspektivet.


Vietnamkriget

USA gav sig in i Vietnamkriget för att ”stoppa världskommunismens utbredning” eller för att det militärindustriella komplexet ville det, beroende på vilka insikter man har i politik och statsförvaltning. Där lyckades man på ganska kort tid
· få över 58.000 amerikanska soldater och ca 3,5 miljoner vietnameser dödade
· skada över 150.000 amerikaner och nästan 1 miljon vietnameser
· få de överlevande amerikanska soldaterna nedknarkade i stor mängd
· förgifta marken inom stora områden genom flygbesprutning av gifter som Agent Orange i projekt för avlövning av djungeln så att vietnameserna, eller Vietcong som man kallade dem, inte skulle kunna gömma sig (!)
· få hela befolkningen emot sig genom systematiska övergrepp mot civilbefolkningen, varav Song My bara är det mest kända
· bli utkastade med huvudet före, med helikoptrar, B52:or, hangarfartyg, Agent Orange och hela baletten.


Disneyinvasionen i Somalia

Somalia invaderades för att dölja oegentligheter under Bush seniors presidenttid. När det skedde visste den samlade pressen att det bara var ett show-krig. När amerikanska marinkåren vällde in mot stranden i sina landstigningsbåtar kunde man trott sig förflyttad till Omaha Beach i Normandie i juni 1944. Dock med en viktig skillnad. I Somalia var det ingen som besköt invasionsstyrkorna och där stod den samlade pressen på stranden och väntade och gick backande, fotograferande, före när marinen landsteg.

Klanmilis dödade några amerikanska soldater och släpade dem nakna efter bilar. Amerikansk TV visade bilderna för de amerikanska mammorna. Amerikanerna drog därför sina färde från Somalia. Uppdraget var slutfört och oegentligheterna dolda. Sedan fanns det ingen olja i Somalia.


Afghanistan

En handfull islamister flög några amerikanska civila flygplan in i World Trade Center och Pentagon. Ett plan skulle flygas in i The White House men det planet blev försenat så det kunde det amerikanska flygvapnet skjuta ned. I dessa attentat åstadkoms materiella skador och enligt Wikipedia omkom ca 2.999 personer. Enligt Car-Accidents.com inträffade bara under år 2002 ca 6.316.000 bilolyckor i USA. Vid dessa omkom enligt samma websida ca 42.815 personer eller mer än 14 gånger fler än vid WTC-attentatet. Om man sannolikt mycket lågt räknat beräknar kostnaden per olycka till 100.000 kr blir totalkostnaden 632,8 Miljarder kronor per år. Detta upprepas varje år men inte sitter det några amerikanska biltillverkare fängslade i Guantanamo utan rättegång.

Jag menar, och det tror jag att de flesta kan hålla med om, att den amerikanska reaktionen på detta ganska obetydliga attentat är helt proportionslös. Ur förstörelsesynpunkt betraktat var det naturligtvis en nullitet, inte mycket verksammare än ett myggbett på en elefant. Som krigshandling var det däremot oerhört verksamt. Det visade sig vara en nästan osannolikt kraftfull kränkning mot världens hemligaste säkerhetstjänst och mot det militärindustriella komplexet, att visa att man med en egen insats begränsad till en handfull fanatiker med fickkniv, kunde köra in fiendens egna plan i deras egna byggnader – världens i särklass dyraste försvar och säkerhetstjänst till trots. (I efterhand visade det sig att all nödvändig information om vad som var i görningen fanns hos säkerhetstjänsten som sin enorma budget till trots inte visste vad man skulle göra med den.)

Detta krävde handlingskraft och hämnd. Det internationella anseendet måste återupprättas. Man såg sig runt efter en lämplig ”fiende” som man riskfritt skulle kunna bomba tillbaka till stenåldern. Valet föll på det hyggligt efterblivna Afghanistan som bedömdes kunna bombas utan att riskera motangrepp. Där har man sedan dess bombat och beskjutit både bröllop och begravningar med samma goda humör.


Irak

Amerikanerna i Irak är egentligen en föreställning i två akter – hittills.
Akt ett var när George Bush senior befriade Kuwait. I euforisk glädje över att Irak visade sig inte innehålla någon djungel som irakierna skulle kunna gömma sig i uppmanade George Bush träskaraberna och kurderna att resa sig mot Saddam Hussein. Sedan drog jänkarna sig tillbaka och lät Saddam mörda träskaraber och kurder i lugn och ro.

Akt två var när George W Bush skulle tvätta bort den skamfläck på faderns heder och eftermäle som akt ett innebar. Amerikanerna slog sönder den fungerande förvaltningen med alla dess fel och brister och ersatte den med – ingenting. Följden av invasionen av Irak har blivit ett land i upplösning och anarki. Iraks förvaltningar har krossats och dess kulturarv skingrats för vinden. Amerikanska, ofta godtyckligt gripna, fångar torteras i åtminstone Abu Ghurayb-fängelset. Amerikanska skattebetalarna har tillskjutit stora medel för återuppbyggnad av Irak vilka alla har förskingrats av amerikanska brottslingar i, eller i nära anknytning till, regimen Bush. Civila irakier och ockuperande amerikaner (kamouflerade till säkerhetsrådgivare) mördas i tiotal dagligen, ibland i hundratal. Rädda amerikanska soldater åker i kolonn, i ambulansfart, från camp till camp, allt medan irakierna skjuter prick på dem med handeldvapen, bomber och granater. Och George W Bush säger att man håller på att vinna kriget.

Det fanns en tid när den amerikanska försvarsmakten ingöt skräck och respekt. Numera måste man fråga sig vad de amerikanska skattebetalarna egentligen får för sina skattepengar. USA:s samlade vapenmakt tycks inte längre räcka till för att stjäla olja av araber – bara förskingra skattemedel. Mot bakgrund av vad som förevarit frågar man sig om det finns ett enda land i världen, så litet och efterblivet, att världens största och dyraste försvarsmakt kan vinna ett krig mot det. Det finns anledning att tvivla.

Om Donald Rumsfeld istället hade åkt till Nepal och lejt några hundra Gurkhasoldater och skickat ut dem istället skulle krigen varit avklarade sedan länge och totalkostnaden begränsad till några miljoner kronor inklusive expenser.

Georg W Bush är på väg att gå till historien som USA:s sämsta president någonsin. Anledningen är missmanagement – oförmågan att kontrollera och styra förvaltningen och hantera det militärindustriella komplexet. När amerikanska försvaret numera anländer med hangarfartyg och hela baletten är det mer som om Kalle Anka och hans vänner kommer på besök. Åt detta kan man ha roligt.

Värre är att under George Bush och George W Bush har USA tagit Sovjetunionens plats som Ondskans Imperium i världen, för att använda Ronald Reagans ord. Det är tungt för oss alla, som i grunden har en positiv bild av USA och en stark tilltro till deras konstitution, att fortsätta att vara deras vänner och försvarare. George W Bush skulle kunna avfärdas som en oduglig stolle. Så länge George W Bush och Dick Cheney inte ställts inför riksrätt har emellertid ingen ledamot av kongressen och senaten anledning att gå hem från jobbet en endaste dag med gott samvete.

I tider av ofärd blir man påmind om, att det har sina risker även för nationer och deras ledare att bete sig som en mobbare på en skolgård. Det är nog ingen som med vett och vilja kommer att knuffa en ut i kvicksanden – men hamnar man ändå där, är det inte nödvändigtvis någon som kommer att räcka en handen…

Jag hoppas att ”störst-går-först”-inställningen snart ska vara passé i USA. Om inte annat så för att den är besläktad med talesättet ”ju större de är, desto tyngre faller de”. Jag hoppas USA snart åter ska vara en respekterad nation istället för som nu en avskydd förtryckar- och översittarnation, men det kräver nog en klokare statsledning.

.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Tycker då låter som en sån där jävla FNL:are!

Knapsu sa...

Den här bloggen är som bäst när du tar upp de globala frågorna. Och tre läsvärda inlägg på raken!

Mikael Styrman sa...

Angående FNL:are.

Det är lustigt att Du skriver så. Jag är nämligen en stor USA-vän, uppvuxen i ett borgerligt hem där beundran för och förtroendet för USA som frihetens försvarare var mycket stort. Det har naturligtvis präglat mig.

Min ungdom innebar mycket munhuggande med FNL:are som jag inte hade mycket till övers för.
Det tar på prestige och självkänsla att erkänna att man haft fel. Jag försöker ändå leva efter devisen:

”Måste jag vara av samma åsikt idag som i förrgår, hade då gårdagen ingenting att ge?”

Härav följer även, att när kartan och verkligheten inte stämmer överens måste verkligheten få styra.

Mitt barndomshems bild av USA berodde på deras insats i kampen mot nazismen och kommunismen (det expansiva Sovjetunionen). Sedan har illasinnade och skrupelfria krafter utnyttjat kommunistskräcken i USA för egoistiska syften.

Jag har fortfarande höga tankar om den amerikanska konstitutionen och dynamiken i USA. Konstitutionen är ett föredöme för alla länder i världen. Det räcker dock inte att den finns där. Den måste tillämpas också.

Konstitutionen har varit utsatt för angrepp förr, t ex under McCarthy-ismen, och rest sig. USA har nu, att ta itu med inkompetensen och korruptionen, som Bush-ismen innebär och lämnar efter sig.

Det militärindustriella komplexet och korruption har förstört det USA som fanns i min barndom. Man måste kritiskt granska även sina vänner. Ser man att de håller på att spåra ur måste man ta ansvar för dem.

Mvh
Mikael S

Anonym sa...

Men Herr Styrman, är du inte lite ouppdaterad om irak nu?