Om konjunkturernas växlingar

.

Nu rabblar världens politiker och en stor del av massmedia samma mantra: Bankväsendet och betalningssystemet måste räddas. Men är det verkligen nödvändigt? Är det ens önskvärt? För att ta ställning till det bör man ta i beaktande vilken roll bankväsendet och betalningssystemet spelat för utvecklingen av kriser som den som nu utspelar sig. Man bör även beakta vilken roll de istället borde spela.

För att sätta in saker och ting i sitt rätta sammanhang först några rader om konjunkturens inverkan. Med jämna eller ojämna mellanrum, åtminstone cykliskt, hemsöks mänskligheten av hög- och lågkonjunkturer som populärt kan beskrivas som följer:

Högkonjunktur älskas av politiker, näringsliv och media. När det är högkonjunktur tror människorna att allting ska bli bättre och håller därför inte så hårt i pengarna. Med andra ord – de slösar – för de förväntar sig att de ska fortsätta tjäna nya pengar. Högkonjunkturen snurrar allt snabbare och snart drabbas människan av hybris och vill göra allting högre, större och mer fantastiskt än någonting tidigare. Under högkonjunkturen är det fint att tjäna pengar. Det tycks också alla andra göra, så till den milda grad, att alla höjer sina priser i allt snabbare takt. Så mycket faktiskt, att högkonjunkturen på detta sätt, genom människors girighet, avskaffar sig själv. Allting blir nämligen så dyrt under högkonjunkturen att snart inga investeringar längre kan räknas hem och alla investeringsprojekt därför läggs på is. Därmed inträder lågkonjunktur.

Lågkonjunkturen är ett tillstånd av eftertanke och reflektion som inträder i baksmällan efter den senaste högkonjunkturen. Lågkonjunkturen anses av proffstyckare, affärsmän och politiker vara ett hotfullt och icke önskvärt tillstånd. Lågkonjunktur är den tid då man upptäcker, att det som skulle bli högre, större och mer fantastiskt än någonting tidigare, istället blev mer ogenomtänkt, verklighetsfrämmande och tokigt än någonting tidigare. Lågkonjunktur är också det tillstånd då man frågar sig inför varje investering om den är klok att genomföra. När det har varit lågkonjunktur en tid och man har gjort ett antal investeringar med eftertanke och dessa därför har lyckats väl blir man mer säker på sig själv, tycker att man kan det och börjar skjuta från höften. När allt som man gör verkar lyckas vet man att lågkonjunkturen övergått i högkonjunktur.


Lågkonjunkturen nödvändig

Så där snubblar det på, ungefär med åtta års cykler. Fem-sex års förbannad lågkonjunktur går åt till att städa upp efter två-tre års välsignad högkonjunktur. Detta bör man komma ihåg när marknadsaktörer framställer önskemål om stadsunderstödd, evig, högkonjunktur för att skydda felinvesteringar och överbelånade tillgångar. Evig högkonjunktur går inte att uppnå och är heller inte önskvärd utan skulle medföra ödesdigra konsekvenser för mänskligheten redan efter ganska kort tid.


Slut på pyramidspelet

Emellanåt snurrar högkonjunkturen så snabbt att följderna blir obekväma eller svårhanterliga för en del aktörer. Så har det blivit för många banker – igen! I åratal har man i den finansiella värden berikat sig på att köpa och sälja lufttillgångar till allt absurdare priser, med alltmer medvetet uppskrämda värderingar - om några - som grund. Nu har pyramidspelet snurrat färdigt. Några av alla dessa aktörer som visste att någon måste få Svarte-Petter finner sig ha fått den själv. Då är det inte längre populärt med vare sig kapitalism eller marknadsekonomi. Då blir det istället populärt med samhällsnytta och att rädda betalningssystemet.


Bonus – för vad?

Under pyramidspelets gång beviljade man sig själv och sina medarbetare miljontals, tiotals miljoner eller hundratals miljoner – per år – i bonus. För vad? För att man gick till jobbet och utförde det arbete man blivit anställd för, till den lön som man kommit överens om.
Dessa bonusar har kunder och skattebetalare motvilligt eller i oförstånd fått tillhandahålla. I gengäld har finansbranschens medarbetare använt sina bonusar till att skrämma upp fastighetspriserna till en så hög nivå att allt fler inte längre har råd att skaffa sig en dräglig bostad på sin hemort. Nu ska de bostäderna sjunka till en vettigare nivå och kunder och skattebetalare ska betala den förlusten också.


Bluff om betalningssystemet

Våra politiker tror att de har lärt sig läxan från 1929, och att den läxan är att betalningssystemet inte får äventyras. De översluga inom finansvärlden har definitivt lärt sig läxan. De vet att politikerna inte vågar/vill göra på annat sätt än att värna betalningssystemet. Det är därför fritt fram för bedrägerier i kolossalformat. Vi har redan sett det här utspelas flera gånger tidigare och mönstret kommer att upprepas gång efter gång – tills våra politiker vågar genomskåda den organiserade brottslighetens bluff.


Fastighetsbubblan

1980-talets statsunderstödda fastighetsspekulationsbubbla ledde till en bankkris som våra politiker ”tvingades” städa upp efter - för att rädda betalningssystemet. Den som var fastighetsspekulant blev istället indrivningsparasit när bubblan sprack.


IT-bubblan

1990-talets IT-bubbla blev inte lika lyckad sedd ur spekulanternas perspektiv. Visserligen lyckades man prata upp ett antal innehållslösa luftbolag till framtidsföretag. Av ingenting skapades mångmiljardföretag bestående av endast show-biz och förväntningar. Mötena med den press som borde vara kritiskt granskande urartade till rena maranatamöten – med något enstaka undantag hos pressen. Ledande politiker stod i kö för att fotograferas tillsammans med den ena framtidsgurun efter den andra. Sedan gick de i konkurs så det sjöng om det – som regel med rena revisionsberättelser och väl försedda med allehanda papegojmärken och offentliga hedersuppdrag.


Företags- och låneförädling

Nu är det alltså dags igen. Nu har de som upptäckt fördelarna med att ägna sig åt affärer, särskilt stora internationella sådana, slagit till igen. I åratal har man följt samma mönster.
I konsultbranschen, bara för att ta ett exempel, har investmentbolag köpt upp företag efter företag tills hela branschen åtminstone oligopoliserats. Sedan har man kunnat höja priserna och börjat handla med förvärven. Företagsförädling kallas det på fifflarnas egen slang. Man lånar pengar, köper ett konsultföretag i högkonjunktur, höjer utdebiteringspriserna, behåller företaget ett tag. Sedan säljer man det till nästa investmentbolag som också lånefinansierar det, höjer priserna, säljer företaget vidare osv. Paralleller till detta finns i fler branscher, exempelvis köpcentrum.

Som var fallet på 1980-talet har man slutat låna ut pengar till fastigheter utifrån vad de kan förväntas avkasta och övergått till att låna utifrån vilket försäljningspris de kan förväntas stiga till.

Det allra löjligaste i alla sin enkelhet måste vara subprimelånen. Där har banker förpackat uppenbart värdelösa lån i ett snyggt paket och sålt dem vidare fullt medvetna om, att andra banker och förvaltare av våra gemensamma pensionsmedel kan köpa vad som helst utan att ens begripa att ta reda på vad det är de köper.

Hur är det möjligt att bedriva bankverksamhet och pensionsmedelsförvaltning på så lösa boliner? Jo, det är möjligt, därför att alla som ägnar sig åt sådan verksamhet vet att det är riskfritt. Går affärerna bra kan man berika sig efter förmåga. Går affärerna sämre kan man alltid lita på att staten agerar städgumma och kommer till bankens undsättning. Därför kan man bevilja sig och sina medarbetare miljonbonus utan någon särskild prestation. Man har inte ens behövt slå index.


Swedbank och de drygt nio Lehman Brothers Miljarderna

Vad sätter i huvudet på de ansvariga på en svensk småspararbank att de ska låna 9 Miljarder till en amerikansk storfinansbank känd för drivna upplägg? Vad är 72% i rasande högkonjunktur värt i den stundande lågkonjunkturen?

.