.
Det osålda bilberget
hindrar nybilsförsäljningen från att komma igång. Ytterst få kunder köper ny bil till högt pris när det är känt att fabrikanterna sitter med ett stort osålt lager. Det här är ett problem som bilindustrin måste hantera. Bilbranschen riskerar annars hamna i ett deflationsliknande tillstånd som kan bli mycket svårt att häva. Får man anta att det kommer att hanteras på olika sätt på olika företag, i hög grad styrt av befolkningens nationalkaraktär? Så här kanske nybilsförsäljningen kommer igång i olika länder:
USA.
De effektiva och pragmatiska amerikanarna identifierar snabbt lagerbilarna som osäljbara och säljer dem antingen på auktion eller vräker ut dem till låga priser. Då får bilarna snabbt det värde de verkligen har idag. Lagret avvecklas snabbt och tillverkning och nyförsäljning av bilar som ingen vill köpa kan komma igång igen, med början på en låg nivå.
Tyskland.
Tyskarna kommer antagligen att tillverka bilar på lager och slå vakt om priserna från högkonjunkturen. De bygger upp en imponerande turkisk organisation för flyttning av bilar mellan olika industriområden samt bevakning och skötsel av dem, i hopp om att så småningom lyckas sälja sekunda bilar till prima priser, utan att alls kännas vid några kostnader för hantering av jättelagret.
Sverige.
Svenskarna kommer förmodligen, åtminstone om landet är som förr, att tillverka statssubventionerade bilar och lastbilar och gömma dem i tiotusentals nyproducerade förråd runt om i de svenska skogarna. Sedan, när skogarna är fulla med bilar kommer man ändå inte att lyckas komma fram till någon lösning förrän verkligheten gör, att bara en lösning återstår. Då kommer den lösningen att omfattas av koncensus.
Italien.
I Italien kommer tillverkarna ganska snart att besluta sig för att sälja ut lagerbilarna. Då kommer det att visa sig, att de nytillverkade, osålda bilarna, under tiden som förflutit förvandlats till ordentligt begagnade Fiat flerahundra därför att någon mutat vaktpersonalen och successivt ställt dit en gammal bil i utbyte mot varje ny. Därför upptäcktes bytet inte från fabrikens direktionsfönster.
Ryssland.
I Ryssland kommer det inte igång någon nybilsförsäljning på lång tid därför att landet kommer att vara fullt av nya italienska bilar, som den ryska maffian köpt från den italienska maffian.
Frankrike.
I Frankrike kommer befolkningen att storma bilfabrikerna och individuellt socialisera bilarna. Som avslutning bränner man fabrikerna.
England
kommer att klara sig bäst. Där strejkade militanta fackföreningar bort det mesta av bilindustrin redan på 1970-talet.
.
måndag 24 november 2008
lördag 22 november 2008
Staten, biltillverkarna och recessionen
.
Överuttag av skatt gör ekonomin improduktiv.
Överuttaget av skatt från medborgarna har gjort att den ofantliga sektorn, som smeknamnet säger, svarar för den helt dominerande delen av nationens ekonomi. Det har förvandlat banker, och stora delar av näringslivet, till för nationalhushållet improduktiva politiska rövslickare.
Pratade ihop bilar.
Dåvarande Volvo-chefen Pehr G Gyllenhammar byggde, ofrivilligt finansierade av landets utsugna småföretagare, genom generösa statsbidrag till Volvo, fabriker i vilka man i socialistisk naivitet försökte prata ihop bilarna i ”diskussionsgrupper”. Samtidigt byggde resten av världen bilar vid effektiva löpande band. Våra självupptagna sossepåvar trodde att det skulle gå att konkurera på det sättet. Det förstörde naturligtvis bara skattepengar och det förstörde Volvo.
Byggde onödig bilfabrik.
Wallenbergarna byggde, som en av många sossesmekande åtgärder, likaledes finansierad av utsugna småföretagare, en helt onödig bilfabrik i Malmö, trots att man inte lyckades sälja bilarna som tillverkades i den fabrik som man redan hade. Det förstörde SAAB. Mer om dessa framgångar en annan gång.
Tog död på företagsnybildningen.
Tillsammans förvandlade Gyllenhammar och Wallenberg SAAB och Volvo till samhällsskadliga bidragsfnask och det är huvudanledningen till att de är där de är idag. Genom utsugning av Sveriges befolkning samt våra små och medelstora företag kunde socialdemokratin betala dem för att låtsas bygga bilar på kommersiella villkor. Priset som vi ännu betalar, kanske mer nu i stundande tider än tidigare, är att Palme och toksossarna tog död på företagsnybildningen i landet. Vi har därför ett mycket litet antal stora internationella företag och/eller företagare med carte blanche som betalar obetydligt mer skatt än en änka i Korpilombolo. Ständigt servade av allehanda offentliga institutioner som högskolor och exportbefrämjande institutioner. De stora företagen tenderar att bli uppköpta av utländska företag varefter avknoppningseffekterna, i vart fall kvalificerade sådana, avklingar. Efter vårt fåtal stora företag kommer ingenting, ingenting och därefter ingenting. Först därefter kommer våra utsugna och trakasserade småföretag. Och nu vill kravapparaten cementera detta ännu en gång. Ännu mer knark till de drogberoende SAAB och Volvo för att bygga bilar som ingen köper.
GM mot undergången?
Wallenbergarna lyckades få GM att överta det ekonomiska sorgebarnet SAAB. När det skedde tyckte jag att det var en imponerande bedrift. När man sedan sett vad GM lyckades göra av SAAB inser man att Wallenbergarna sköt på sittande fågel. SAAB hade en imponerande samling förluster före GM och det har fortsatt under GM:s tid. År efter år har förflutit utan att GM dugt till att göra någonting av SAAB. Det GM lyckats med, är att utplåna den relativt personliga och ingenjörstekniskt fina bil SAAB var, om än ingen ekonomisk framgång, och ersätta den med utslätade GM-produkter med SAAB-dekal. Man får ju nästan imponeras av GM:s förmåga att göra allting fel, utan att tillvarata det som fanns av värde i SAAB. GM hotas av konkurs och vill bli ett amerikanskt socialfall av kolossalt format men enligt känd Svensk modell: SAAB, Volvo, varvsindustrin, tekoindustrin, försvarsindustrin m fl. Men vad finns det för behov av ett bilföretag som GM, ifall sättet som de skött SAAB på är representativt för deras förmåga? Då måste det väl vara bättre att börja på ny kula, i mindre skala, i fler självständiga bolag, i fler branscher, utan elefantiasis?
Fingra inte på marknadsekonomins självjusteringsmekanismer.
Vart är vi på väg? Varför måste stora delar av näringslivet bli alldeles svamliga bara för att det blir lågkonjunktur? Om man driver företag har man att planera för hög- och lågkonjunkturer och att läsa av marknaden. Redan innan högkonjunkturen börjat mogna, måste en företagare sluta investera och övergå till att tjäna in redan investerade pengar. Staten ska inte skyffla in skattepengar i företag som vägrar att acceptera lågkonjunkturens inträde. Det ska företagen anpassa sig till själva. Gör man inte det fixar marknadsekonomin det. Det måste gälla även för SAAB, Volvo och Handelsbanken.
Olof Palme är död sedan många år. Socialismen är lika död som ideologi. Låt Stalin-ekonomin också gå i graven.
.
Överuttag av skatt gör ekonomin improduktiv.
Överuttaget av skatt från medborgarna har gjort att den ofantliga sektorn, som smeknamnet säger, svarar för den helt dominerande delen av nationens ekonomi. Det har förvandlat banker, och stora delar av näringslivet, till för nationalhushållet improduktiva politiska rövslickare.
Pratade ihop bilar.
Dåvarande Volvo-chefen Pehr G Gyllenhammar byggde, ofrivilligt finansierade av landets utsugna småföretagare, genom generösa statsbidrag till Volvo, fabriker i vilka man i socialistisk naivitet försökte prata ihop bilarna i ”diskussionsgrupper”. Samtidigt byggde resten av världen bilar vid effektiva löpande band. Våra självupptagna sossepåvar trodde att det skulle gå att konkurera på det sättet. Det förstörde naturligtvis bara skattepengar och det förstörde Volvo.
Byggde onödig bilfabrik.
Wallenbergarna byggde, som en av många sossesmekande åtgärder, likaledes finansierad av utsugna småföretagare, en helt onödig bilfabrik i Malmö, trots att man inte lyckades sälja bilarna som tillverkades i den fabrik som man redan hade. Det förstörde SAAB. Mer om dessa framgångar en annan gång.
Tog död på företagsnybildningen.
Tillsammans förvandlade Gyllenhammar och Wallenberg SAAB och Volvo till samhällsskadliga bidragsfnask och det är huvudanledningen till att de är där de är idag. Genom utsugning av Sveriges befolkning samt våra små och medelstora företag kunde socialdemokratin betala dem för att låtsas bygga bilar på kommersiella villkor. Priset som vi ännu betalar, kanske mer nu i stundande tider än tidigare, är att Palme och toksossarna tog död på företagsnybildningen i landet. Vi har därför ett mycket litet antal stora internationella företag och/eller företagare med carte blanche som betalar obetydligt mer skatt än en änka i Korpilombolo. Ständigt servade av allehanda offentliga institutioner som högskolor och exportbefrämjande institutioner. De stora företagen tenderar att bli uppköpta av utländska företag varefter avknoppningseffekterna, i vart fall kvalificerade sådana, avklingar. Efter vårt fåtal stora företag kommer ingenting, ingenting och därefter ingenting. Först därefter kommer våra utsugna och trakasserade småföretag. Och nu vill kravapparaten cementera detta ännu en gång. Ännu mer knark till de drogberoende SAAB och Volvo för att bygga bilar som ingen köper.
GM mot undergången?
Wallenbergarna lyckades få GM att överta det ekonomiska sorgebarnet SAAB. När det skedde tyckte jag att det var en imponerande bedrift. När man sedan sett vad GM lyckades göra av SAAB inser man att Wallenbergarna sköt på sittande fågel. SAAB hade en imponerande samling förluster före GM och det har fortsatt under GM:s tid. År efter år har förflutit utan att GM dugt till att göra någonting av SAAB. Det GM lyckats med, är att utplåna den relativt personliga och ingenjörstekniskt fina bil SAAB var, om än ingen ekonomisk framgång, och ersätta den med utslätade GM-produkter med SAAB-dekal. Man får ju nästan imponeras av GM:s förmåga att göra allting fel, utan att tillvarata det som fanns av värde i SAAB. GM hotas av konkurs och vill bli ett amerikanskt socialfall av kolossalt format men enligt känd Svensk modell: SAAB, Volvo, varvsindustrin, tekoindustrin, försvarsindustrin m fl. Men vad finns det för behov av ett bilföretag som GM, ifall sättet som de skött SAAB på är representativt för deras förmåga? Då måste det väl vara bättre att börja på ny kula, i mindre skala, i fler självständiga bolag, i fler branscher, utan elefantiasis?
Fingra inte på marknadsekonomins självjusteringsmekanismer.
Vart är vi på väg? Varför måste stora delar av näringslivet bli alldeles svamliga bara för att det blir lågkonjunktur? Om man driver företag har man att planera för hög- och lågkonjunkturer och att läsa av marknaden. Redan innan högkonjunkturen börjat mogna, måste en företagare sluta investera och övergå till att tjäna in redan investerade pengar. Staten ska inte skyffla in skattepengar i företag som vägrar att acceptera lågkonjunkturens inträde. Det ska företagen anpassa sig till själva. Gör man inte det fixar marknadsekonomin det. Det måste gälla även för SAAB, Volvo och Handelsbanken.
Olof Palme är död sedan många år. Socialismen är lika död som ideologi. Låt Stalin-ekonomin också gå i graven.
.
Aj då, vilken öm tå
.
jag råkade trampa på i min blogg ”Carnegie – surdeg på jäsning!”
Rekord-julhandel inleds med realisation.
I förrgår var Svensk Handel genom Dag Klackenberg, Vattenfalls förre styrelseordförande, ute i Rapport och förklarade att det väntas rekordstor julhandel i år - uppenbarligen utan att tro på det själv. I dag, två dagar senare, inleds den svenska julhandeln med – realisation – enligt Engelsk förebild. Onekligen ett nytt grepp om man väntar sig rekordstor julhandel.
Varför tar jag upp det här? Jo, informationen som är inhämtad under kort tid från en och samma källa, Sveriges Television, är helt motstridig. Det åskådliggör svårigheterna med att bedöma vederhäftigheten i information som vi nås av. Svensk media är kända för sin hemfallenhet åt självcensur på grund av politiska eller ekonomiska krafter. Nu, när människor, företag och organisationer är utsatta för stark stress och många riskerar ekonomisk ruin, är risken för att manipuleras större än någonsin.
Makt korrumperar.
Svårigheten att bedöma informationen gäller oss alla. Även de som har att besluta om till exempel bankstöd måste fråga sig om den information som lämnas av banker och andra är korrekt. Likaså kan annars lojala medarbetare vara belastade av dubbla eller multipla lojaliteter vilket kan påverka kvaliteten i deras arbete.
Med all respekt för Bo Lundgren kan det även vara så att alliansregeringen lider av samma sjuka som fällt tidigare borgerliga regeringar. Ett etablerat uttryck är att makt korrumperar och att absolut makt korrumperar absolut! Efter ett långvarigt och korrumperande socialdemokratiskt maktinnehav är det därför nödvändigt att bryta sönder strukturerna, om man vill att politiken ska förändras. De första borgerliga regeringarna vi genomled förstod inte alls att ta åt sig makten utan regerade helt och hållet med socialdemokraternas nåde, med sina företrädares politiserade tjänstemän och därför med känt resultat.
Det är klart att det är bekvämare att inte byta nyckeltjänstemän. Vi som röstade fram alliansregeringen, gjorde det inte i första hand för att de skulle få ha det bekvämt, utan vi gjorde det för att få det korrumperade råttboet som sosseriet lämnade efter sig sanerat.
Nomenklaturans tillgångar hotades.
Alliansregeringen synes ha lärt sig en del av historien, dock inte tillräckligt mycket. Hur ska man annars förklara, att man först utformar en bankstödspolicy för att värna ”betalningssystemet”. För att värna bankernas stabilitet åtar sig staten att garantera spararnas pengar intill en halv miljon kronor. När sedan nomenklaturans tillgångar hotas i Carnegie, kan man plötsligt välla in som ett Spetsnazförband, på ett sätt som tyder på att landet är helt laglöst, och ta över banken, som närmast är betydelselös för betalningssystemet.
Tala klarspråk.
Du påstår att staten kommer att tjäna på bankgarantin. Swedbank å sin sida påstod igår att det börjat ljusna i Baltikum... Samtidigt synes alla andra vara av uppfattningen att krisen fördjupas i Baltikum.
I debatten hymlas om att vi kanske kan hamna i recession när verkligheten innebär att vi är i recession och att flera branscher, bland annat fastigheter och bilar, närmast är i deflation. Det är som det är med den saken. Det är inga goda nyheter, men det är verkligheten bakom Potemkinkulisserna och propagandan. Verkligheten förändras inte till det bättre av att man tiger om den, istället för att rapportera sakligt. Tvärtom torde det öka osäkerheten och ytterligare undergräva förtroendet för propagandaorganen.
Efter den utveckling som varit i vår omvärld, med Sovjetunionens sammanbrott och de Östeuropeiska socialdemokratiernas upplösning, känns det som om tiden med den här förljugna propagandan gott kunde börja vara slut även i Sverige.
Mutor ofta bakom sanslös utlåning.
För skräpbankerna, som Du menar att staten ska tjäna på, liksom försäkrings- och pensionsbolagen, är recession och deflation inga goda nyheter. De har ägnat sig åt en fullständigt sanslös utlåning till fastigheter. Utlåningen har sannolikt i hög grad drivits av mutor. Våra banker har en stor fastighetsbubbla i landet, såväl som utomlands, att sticka hål på. Detta problem åtgärdas inte av att man låtsas att bankernas situation är stabil och av att staten skyfflar in skattemedel, så att våra odugliga skräpbanker kan fortsätta förstöra spararnas/skattebetalarnas pengar.
Bankerna inte solventa.
Jag vill mena, att Du skönmålar när Du påstår att en bankkonkurs inte är ”för stunden föreliggande”. Det må vara att ingen av dem gått i konkurs än. Skulle man emellertid sätta sig och räkna deras tillgångar, så som de själva tycker om att utsätta sina låntagare för, när det är till gagn för banken, då är redan flera av våra stora banker i princip i konkurs. Deras egna kapital är förbrukat, i vissa fall troligen flera gånger om. Ska land med lag byggas ska väl lagen även tillämpas mot banker även om det är obekvämt?
Legaliserat tjuveri.
Vi har en hantering av rättsförhållandena mellan bankerna och deras kunder värdig 1700-talet. Den är som hämtad ur den franska filmatiseringen för TV, av Honoré de Balzacs roman Kurtisanernas liv, som de av oss som inte är helt nyfödda minns, bland annat för den svenska skådespelaren Holger Löwenadlers utmärkta rollprestation. Våra banker drar nytta av ett system, som innebär att om pantens värde förändras, bär låntagaren hela risken och banken säger omedelbart upp lånet. Metoden kan närmast karaktäriseras som legaliserat tjuveri. Varsågod skräpbankerna, tillämpa Era metoder nu och dilla inte om att inte fastighetsvärdena sjunkit och om att det ljusnar i Baltikum när sanningen är att det håller på att gå åt helvete i Baltikum.
Nyttig idiot.
Handelsbankens styrelse vill gärna jämföra sig med forna tiders ärofulla Handelsbanksstyrelser. Dessvärre har sentida styrelser mindre gemensamt med sina företrädare och liknar mer politbyråledamöter, av den tjuvaktigare sorten. För att fortsätta att bevaka sina positioner och välja om sig själva, lånade Handelsbanken, enligt e24.se och di.se, ut miljardbelopp till den högbelånade Maths O Sundqvist, för att han skulle förvärva aktier i företag inom Handelsbankssfären. En högbelånad bankberoende aktieägare kan styrelsen lita på att röstar som styrelsen vill. Särskilt bra för bankens, kundernas och aktieägarnas ekonomiska utveckling torde det dock inte vara. Sundqvist skulle bli en ”nyttig idiot” enligt ett uttryck som Lenin med rätt eller orätt brukar tillskrivas.
Så gör inte en kunnig, ansvarskännande och seriös bankstyrelse. Så gör samvetslösa gangsters som sjanghajat en bank i löntagarfondernas tidevarv.
Starka ägare i bankerna?
Påståendet att bankerna har starka aktieägare i ryggen håller knappast för en syn. Vad gäller Handelsbanken har den knappt några ägare. Den blev aktieägarna bestulna på av styrelsen redan under 1970-talet, med regeringens gillande. Sossarna tyckte att det var ett riktigt rättviseprojekt. Bankdrivna löntagarfonder trodde de i sin enfald. I Handelsbanken utser styrelsen sig själv, genom samverkan med en handfull bolag där styrelserna väljer sig själva såsom Volvo, Industrivärden, Skanska, SCA. De har alla det gemensamt, att de har Handelsbanken som husbank och de är alla, samtidigt, drabbade av recessionen. Somliga av dem är konkursmässiga nu. Volvo hade till exempel nästan lika höga skulder som omsättning redan under högkonjunkturen. Nu har Volvo skulderna kvar men nästan ingen omsättning. Deflation råder i det närmaste i personbils- och lastbilsbranschen. Det blir inte så starkt stöd för banken därifrån…
Desinformation.
Du verkar hyggligt påläst i övrigt men Din avsikt tycks vara att desinformera. Jag förstår att Du vill vara anonym. Den här bloggens uppgift är emellertid att föra en öppen, ocensurerad diskussion om inkompetens, maktmissbruk, rättsröta och andra missförhållanden i vårt samhälle. Bara om vi kan nämna saker och ting vid deras rätta namn kan vi göra något åt dem.
Mycket talar för att nomenklaturan har nyttjat staten till att göra ett rättsövergrepp mot Carnegie för att rädda sina egna pengar till 100%. Det kommer inte befolkningen i övrigt att förunnas om den här ekonomiska recessionen utvecklas på ett sådant sätt, som följer av förhållandena inom skräpbankerna och den pågående ekonomiska utvecklingen i vår omvärld.
Inga paralleller till Ekfors.
Tvärtemot vad Du påstår går det inte alls att dra några paralleller till Mikael Styrman och Ekfors. Snarare är vi motpoler till de bankfinansierade spekulationsdrivna korthusen. Ekfors är ett litet samhällsnyttigt företag. Våra banker kan numera knappast anklagas för att vara någotdera. Ekfors har monopol och sedan Handelsbanken på sosseriets uppdrag utan anledning sade upp bolagets lån i ett försök till konfiskation år 2002, har företaget nu drivits i snart sju år utan extern finansiering, trots att verksamheten innebär investeringar på 40-50 års sikt. Inte heller andra banker har stått i kö för att finansiera verksamheten, vilket sammanhänger med den budkavle som gick även till dessa, när Sven-Erich Bucht storstilat skulle fälla Ekfors-koncernen, stöttad av regeringskansliets juristämnen.
Efter 70 års absolut makt utmanar ingen svensk bank den nationalsozialdemokratiska rörelsen och det är inte så konstigt. Sedan början av 2000-talet har hundratals politruker, istället för att sköta sina statliga arbeten, förföljt Ekforsbolagen på ”rörelsens” uppdrag och försökt få dessa i konkurs. Det hade knappast varit möjligt att stå emot, om inte företaget hade varit sunt. Riskerna för en finansiär skulle vara mycket liten om företaget hade tillgång till normal finansiering.
Prova gärna metoden i stor skala. Säg upp alla lån så får vi se vilka företag och banker som överlever – med eller utan politrukernas förföljelse.
.
jag råkade trampa på i min blogg ”Carnegie – surdeg på jäsning!”
Rekord-julhandel inleds med realisation.
I förrgår var Svensk Handel genom Dag Klackenberg, Vattenfalls förre styrelseordförande, ute i Rapport och förklarade att det väntas rekordstor julhandel i år - uppenbarligen utan att tro på det själv. I dag, två dagar senare, inleds den svenska julhandeln med – realisation – enligt Engelsk förebild. Onekligen ett nytt grepp om man väntar sig rekordstor julhandel.
Varför tar jag upp det här? Jo, informationen som är inhämtad under kort tid från en och samma källa, Sveriges Television, är helt motstridig. Det åskådliggör svårigheterna med att bedöma vederhäftigheten i information som vi nås av. Svensk media är kända för sin hemfallenhet åt självcensur på grund av politiska eller ekonomiska krafter. Nu, när människor, företag och organisationer är utsatta för stark stress och många riskerar ekonomisk ruin, är risken för att manipuleras större än någonsin.
Makt korrumperar.
Svårigheten att bedöma informationen gäller oss alla. Även de som har att besluta om till exempel bankstöd måste fråga sig om den information som lämnas av banker och andra är korrekt. Likaså kan annars lojala medarbetare vara belastade av dubbla eller multipla lojaliteter vilket kan påverka kvaliteten i deras arbete.
Med all respekt för Bo Lundgren kan det även vara så att alliansregeringen lider av samma sjuka som fällt tidigare borgerliga regeringar. Ett etablerat uttryck är att makt korrumperar och att absolut makt korrumperar absolut! Efter ett långvarigt och korrumperande socialdemokratiskt maktinnehav är det därför nödvändigt att bryta sönder strukturerna, om man vill att politiken ska förändras. De första borgerliga regeringarna vi genomled förstod inte alls att ta åt sig makten utan regerade helt och hållet med socialdemokraternas nåde, med sina företrädares politiserade tjänstemän och därför med känt resultat.
Det är klart att det är bekvämare att inte byta nyckeltjänstemän. Vi som röstade fram alliansregeringen, gjorde det inte i första hand för att de skulle få ha det bekvämt, utan vi gjorde det för att få det korrumperade råttboet som sosseriet lämnade efter sig sanerat.
Nomenklaturans tillgångar hotades.
Alliansregeringen synes ha lärt sig en del av historien, dock inte tillräckligt mycket. Hur ska man annars förklara, att man först utformar en bankstödspolicy för att värna ”betalningssystemet”. För att värna bankernas stabilitet åtar sig staten att garantera spararnas pengar intill en halv miljon kronor. När sedan nomenklaturans tillgångar hotas i Carnegie, kan man plötsligt välla in som ett Spetsnazförband, på ett sätt som tyder på att landet är helt laglöst, och ta över banken, som närmast är betydelselös för betalningssystemet.
Tala klarspråk.
Du påstår att staten kommer att tjäna på bankgarantin. Swedbank å sin sida påstod igår att det börjat ljusna i Baltikum... Samtidigt synes alla andra vara av uppfattningen att krisen fördjupas i Baltikum.
I debatten hymlas om att vi kanske kan hamna i recession när verkligheten innebär att vi är i recession och att flera branscher, bland annat fastigheter och bilar, närmast är i deflation. Det är som det är med den saken. Det är inga goda nyheter, men det är verkligheten bakom Potemkinkulisserna och propagandan. Verkligheten förändras inte till det bättre av att man tiger om den, istället för att rapportera sakligt. Tvärtom torde det öka osäkerheten och ytterligare undergräva förtroendet för propagandaorganen.
Efter den utveckling som varit i vår omvärld, med Sovjetunionens sammanbrott och de Östeuropeiska socialdemokratiernas upplösning, känns det som om tiden med den här förljugna propagandan gott kunde börja vara slut även i Sverige.
Mutor ofta bakom sanslös utlåning.
För skräpbankerna, som Du menar att staten ska tjäna på, liksom försäkrings- och pensionsbolagen, är recession och deflation inga goda nyheter. De har ägnat sig åt en fullständigt sanslös utlåning till fastigheter. Utlåningen har sannolikt i hög grad drivits av mutor. Våra banker har en stor fastighetsbubbla i landet, såväl som utomlands, att sticka hål på. Detta problem åtgärdas inte av att man låtsas att bankernas situation är stabil och av att staten skyfflar in skattemedel, så att våra odugliga skräpbanker kan fortsätta förstöra spararnas/skattebetalarnas pengar.
Bankerna inte solventa.
Jag vill mena, att Du skönmålar när Du påstår att en bankkonkurs inte är ”för stunden föreliggande”. Det må vara att ingen av dem gått i konkurs än. Skulle man emellertid sätta sig och räkna deras tillgångar, så som de själva tycker om att utsätta sina låntagare för, när det är till gagn för banken, då är redan flera av våra stora banker i princip i konkurs. Deras egna kapital är förbrukat, i vissa fall troligen flera gånger om. Ska land med lag byggas ska väl lagen även tillämpas mot banker även om det är obekvämt?
Legaliserat tjuveri.
Vi har en hantering av rättsförhållandena mellan bankerna och deras kunder värdig 1700-talet. Den är som hämtad ur den franska filmatiseringen för TV, av Honoré de Balzacs roman Kurtisanernas liv, som de av oss som inte är helt nyfödda minns, bland annat för den svenska skådespelaren Holger Löwenadlers utmärkta rollprestation. Våra banker drar nytta av ett system, som innebär att om pantens värde förändras, bär låntagaren hela risken och banken säger omedelbart upp lånet. Metoden kan närmast karaktäriseras som legaliserat tjuveri. Varsågod skräpbankerna, tillämpa Era metoder nu och dilla inte om att inte fastighetsvärdena sjunkit och om att det ljusnar i Baltikum när sanningen är att det håller på att gå åt helvete i Baltikum.
Nyttig idiot.
Handelsbankens styrelse vill gärna jämföra sig med forna tiders ärofulla Handelsbanksstyrelser. Dessvärre har sentida styrelser mindre gemensamt med sina företrädare och liknar mer politbyråledamöter, av den tjuvaktigare sorten. För att fortsätta att bevaka sina positioner och välja om sig själva, lånade Handelsbanken, enligt e24.se och di.se, ut miljardbelopp till den högbelånade Maths O Sundqvist, för att han skulle förvärva aktier i företag inom Handelsbankssfären. En högbelånad bankberoende aktieägare kan styrelsen lita på att röstar som styrelsen vill. Särskilt bra för bankens, kundernas och aktieägarnas ekonomiska utveckling torde det dock inte vara. Sundqvist skulle bli en ”nyttig idiot” enligt ett uttryck som Lenin med rätt eller orätt brukar tillskrivas.
Så gör inte en kunnig, ansvarskännande och seriös bankstyrelse. Så gör samvetslösa gangsters som sjanghajat en bank i löntagarfondernas tidevarv.
Starka ägare i bankerna?
Påståendet att bankerna har starka aktieägare i ryggen håller knappast för en syn. Vad gäller Handelsbanken har den knappt några ägare. Den blev aktieägarna bestulna på av styrelsen redan under 1970-talet, med regeringens gillande. Sossarna tyckte att det var ett riktigt rättviseprojekt. Bankdrivna löntagarfonder trodde de i sin enfald. I Handelsbanken utser styrelsen sig själv, genom samverkan med en handfull bolag där styrelserna väljer sig själva såsom Volvo, Industrivärden, Skanska, SCA. De har alla det gemensamt, att de har Handelsbanken som husbank och de är alla, samtidigt, drabbade av recessionen. Somliga av dem är konkursmässiga nu. Volvo hade till exempel nästan lika höga skulder som omsättning redan under högkonjunkturen. Nu har Volvo skulderna kvar men nästan ingen omsättning. Deflation råder i det närmaste i personbils- och lastbilsbranschen. Det blir inte så starkt stöd för banken därifrån…
Desinformation.
Du verkar hyggligt påläst i övrigt men Din avsikt tycks vara att desinformera. Jag förstår att Du vill vara anonym. Den här bloggens uppgift är emellertid att föra en öppen, ocensurerad diskussion om inkompetens, maktmissbruk, rättsröta och andra missförhållanden i vårt samhälle. Bara om vi kan nämna saker och ting vid deras rätta namn kan vi göra något åt dem.
Mycket talar för att nomenklaturan har nyttjat staten till att göra ett rättsövergrepp mot Carnegie för att rädda sina egna pengar till 100%. Det kommer inte befolkningen i övrigt att förunnas om den här ekonomiska recessionen utvecklas på ett sådant sätt, som följer av förhållandena inom skräpbankerna och den pågående ekonomiska utvecklingen i vår omvärld.
Inga paralleller till Ekfors.
Tvärtemot vad Du påstår går det inte alls att dra några paralleller till Mikael Styrman och Ekfors. Snarare är vi motpoler till de bankfinansierade spekulationsdrivna korthusen. Ekfors är ett litet samhällsnyttigt företag. Våra banker kan numera knappast anklagas för att vara någotdera. Ekfors har monopol och sedan Handelsbanken på sosseriets uppdrag utan anledning sade upp bolagets lån i ett försök till konfiskation år 2002, har företaget nu drivits i snart sju år utan extern finansiering, trots att verksamheten innebär investeringar på 40-50 års sikt. Inte heller andra banker har stått i kö för att finansiera verksamheten, vilket sammanhänger med den budkavle som gick även till dessa, när Sven-Erich Bucht storstilat skulle fälla Ekfors-koncernen, stöttad av regeringskansliets juristämnen.
Efter 70 års absolut makt utmanar ingen svensk bank den nationalsozialdemokratiska rörelsen och det är inte så konstigt. Sedan början av 2000-talet har hundratals politruker, istället för att sköta sina statliga arbeten, förföljt Ekforsbolagen på ”rörelsens” uppdrag och försökt få dessa i konkurs. Det hade knappast varit möjligt att stå emot, om inte företaget hade varit sunt. Riskerna för en finansiär skulle vara mycket liten om företaget hade tillgång till normal finansiering.
Prova gärna metoden i stor skala. Säg upp alla lån så får vi se vilka företag och banker som överlever – med eller utan politrukernas förföljelse.
.
söndag 16 november 2008
Carnegie – surdeg på jäsning!
.
Carnegies kunder räddade till sista kronan?
I skuggan av den stora skräpbankskrisen räddades Carnegies sparare med hjälp av skattebetalarnas pengar. Det vill säga, de räddades inte intill en halv miljon kronor, som gäller för vanliga dödliga, de räddades förmodligen till sista kronan. Riktigt hur det gick återstår att se, liksom lagligheten av åtgärderna.
Lojalitet kan uträtta underverk.
Anledningen till statens genom Riksbanken, Riksgälden och Finansinspektionen genomförda kommandoräd finns förmodligen att finna om man studerar Carnegies kundförteckning. Bland kunderna torde det minsta insatta beloppet börja väl över en halv miljon kronor. Kompis- och brödraskap kan ibland uträtta underverk…
I det korta perspektivet behöver det inte vara fel att Carnegies kunder räddas. Detta under förutsättning att även övriga kunder hos Sveriges skräpbanker erhåller samma förmånliga behandling. I det långa perspektivet däremot undergrävs marknadsekonomins möjligheter att justera sig.
Hur går det för resten av bankkunderna?
Det förefaller i dagsläget tveksamt om det kommer att vara möjligt för staten att garantera övriga sparare samma förmåner. Våra bankledningar har försatt våra banker i en så osäker situation, att det är tveksamt om ens statens resurser förmår rädda sparare och banker. Att staten förmår rädda dem idag är väl inte så tveksamt. Däremot är det tveksamt om staten förmår göra det sedan,
när recessionen träffat oss med full kraft,
när bankernas äventyr i Baltikum och övriga Östeuropa detonerat,
när våra inhemska fastighetsbubblor spruckit,
när Nils G Åsling återinträtt i tjänst och industriakuten öppnat igen,
när staten ska bära SAAB och Volvo på sina axlar för att rädda bland annat Handelsbanken och,
när recessionen eventuellt övergått i en depression för att industriländerna kört sig i konkurs i försöken att köpa kvar högkonjunkturen.
Konjunkturväxling med förhinder.
Ändå handlar alltihop bara om en, visserligen lång och hög men, alldeles vanlig högkonjunktur, under övergång till en alldeles vanlig lågkonjunktur, som våra politiker håller på att förvandla till en katastrof, i sina strävanden att hindra lågkonjunkturens reningsbad från att tvätta bort alla finansiella dumheter.
Cirkustält erfordras.
Förr kunde fransmännen nöja sig med att låta Europas, av den franska byråkratin inspirerade, maktapparat kajka fram och tillbaka på landsvägarna mellan Bryssel och Strasbourg till skandalöst höga kostnader för Europas skattebetalare. En sådan verksamhet behöver inte de flotta byggnader i vilka man sitter och leker högavlönad språkskola i kolossalformat. En sådan verksamhet behöver istället ett röd- och vitrandigt cirkustält, som man snabbt kan slå upp varhelst man drar fram, under förbrukande av avsevärda medel för Europas skattebetalare.
Franska byråkratin på frammarsch.
Nu känner sig den franska maktapparaten mogen, att ödelägga resten av världen, i fast förvissning om, att lågkonjunkturens inträde beror på, att ens politiska företrädare inte lyckats fullt ut med den politiska regleringen. Ingen tvekan synes råda om den egna kapaciteten på området.
Stormningen av Bastiljen kommer att omprövas.
Om lågkonjunkturen kan sägas att den är ett fullkomligt naturligt inslag i ekonomin. Den kommer att rensa bort en hel del av de tokigheter som bankledningar, politiker och byråkrati får dela på äran av att ha skapat. I så måtto har bankerna och den politiska regleringen misslyckats, att hade de fungerat skulle övergången från hög- till lågkonjunktur ha varit tämligen odramatisk, som många gånger förr. Men får nu inbilska och/eller vettskrämda politiker hålla på och fingra i det här tillräckligt mycket, så kommer de utan större tvekan, att ställa till med en ekonomisk katastrof, i vars kölvatten historien kommer att omprövas, så att även den franska byråkratin fortsättningsvis kan komma att referera till stormningen av Bastiljen, som ett tämligen betydelselöst kvartersslagsmål.
.
Carnegies kunder räddade till sista kronan?
I skuggan av den stora skräpbankskrisen räddades Carnegies sparare med hjälp av skattebetalarnas pengar. Det vill säga, de räddades inte intill en halv miljon kronor, som gäller för vanliga dödliga, de räddades förmodligen till sista kronan. Riktigt hur det gick återstår att se, liksom lagligheten av åtgärderna.
Lojalitet kan uträtta underverk.
Anledningen till statens genom Riksbanken, Riksgälden och Finansinspektionen genomförda kommandoräd finns förmodligen att finna om man studerar Carnegies kundförteckning. Bland kunderna torde det minsta insatta beloppet börja väl över en halv miljon kronor. Kompis- och brödraskap kan ibland uträtta underverk…
I det korta perspektivet behöver det inte vara fel att Carnegies kunder räddas. Detta under förutsättning att även övriga kunder hos Sveriges skräpbanker erhåller samma förmånliga behandling. I det långa perspektivet däremot undergrävs marknadsekonomins möjligheter att justera sig.
Hur går det för resten av bankkunderna?
Det förefaller i dagsläget tveksamt om det kommer att vara möjligt för staten att garantera övriga sparare samma förmåner. Våra bankledningar har försatt våra banker i en så osäker situation, att det är tveksamt om ens statens resurser förmår rädda sparare och banker. Att staten förmår rädda dem idag är väl inte så tveksamt. Däremot är det tveksamt om staten förmår göra det sedan,
när recessionen träffat oss med full kraft,
när bankernas äventyr i Baltikum och övriga Östeuropa detonerat,
när våra inhemska fastighetsbubblor spruckit,
när Nils G Åsling återinträtt i tjänst och industriakuten öppnat igen,
när staten ska bära SAAB och Volvo på sina axlar för att rädda bland annat Handelsbanken och,
när recessionen eventuellt övergått i en depression för att industriländerna kört sig i konkurs i försöken att köpa kvar högkonjunkturen.
Konjunkturväxling med förhinder.
Ändå handlar alltihop bara om en, visserligen lång och hög men, alldeles vanlig högkonjunktur, under övergång till en alldeles vanlig lågkonjunktur, som våra politiker håller på att förvandla till en katastrof, i sina strävanden att hindra lågkonjunkturens reningsbad från att tvätta bort alla finansiella dumheter.
Cirkustält erfordras.
Förr kunde fransmännen nöja sig med att låta Europas, av den franska byråkratin inspirerade, maktapparat kajka fram och tillbaka på landsvägarna mellan Bryssel och Strasbourg till skandalöst höga kostnader för Europas skattebetalare. En sådan verksamhet behöver inte de flotta byggnader i vilka man sitter och leker högavlönad språkskola i kolossalformat. En sådan verksamhet behöver istället ett röd- och vitrandigt cirkustält, som man snabbt kan slå upp varhelst man drar fram, under förbrukande av avsevärda medel för Europas skattebetalare.
Franska byråkratin på frammarsch.
Nu känner sig den franska maktapparaten mogen, att ödelägga resten av världen, i fast förvissning om, att lågkonjunkturens inträde beror på, att ens politiska företrädare inte lyckats fullt ut med den politiska regleringen. Ingen tvekan synes råda om den egna kapaciteten på området.
Stormningen av Bastiljen kommer att omprövas.
Om lågkonjunkturen kan sägas att den är ett fullkomligt naturligt inslag i ekonomin. Den kommer att rensa bort en hel del av de tokigheter som bankledningar, politiker och byråkrati får dela på äran av att ha skapat. I så måtto har bankerna och den politiska regleringen misslyckats, att hade de fungerat skulle övergången från hög- till lågkonjunktur ha varit tämligen odramatisk, som många gånger förr. Men får nu inbilska och/eller vettskrämda politiker hålla på och fingra i det här tillräckligt mycket, så kommer de utan större tvekan, att ställa till med en ekonomisk katastrof, i vars kölvatten historien kommer att omprövas, så att även den franska byråkratin fortsättningsvis kan komma att referera till stormningen av Bastiljen, som ett tämligen betydelselöst kvartersslagsmål.
.
söndag 9 november 2008
Rädda Operakällaren!
.
Alla banker systemviktiga?
Det pågår en diskussion om huruvida banker ska räddas och huruvida alla eller bara vissa banker ska räddas. Ibland kommer synpunkten att bara systemviktiga banker ska räddas. Häri ligger begravt – om än inte uttalat – att alla systemviktiga banker ska räddas. Då låter det som om det bara är en fråga om att fastställa om en bank är systemviktig eller inte. En gränsdragning som knappast låter sig göras eftersom alla banker är systempåverkande och det har visat sig svårt att avgöra i hur stor utsträckning.
Frågan är vilka banker vi har råd att rädda.
Problemet ligger nog på ett annat plan. Frågan är nämligen vilka banker respektive nationalstat har, respektive kommer att ha, råd att rädda, om någon. Även om man antar att stater i förening ska rädda bankerna kvarstår frågeställningen.
Det är nämligen så att våra bankstollar – det handlar nämligen om bankstollar, inte om banker – trots väldigt lite eget kapital i bankerna, lyckats sprida lån omkring sig i en omfattning som gör att staterna inte har råd att rädda alla banker. Det kan till och med visa sig att inga banker går att rädda. Vi har inte alla korten som behövs för att kunna bedöma frågan. Förmodligen har inte riksbank och regering det heller. Att bankerna själva inte har det är ju ganska uppenbart. De klarar ju inte ens av att låna ut pengar under ordnade förhållanden utan att det går åt fanders gång efter annan.
Fundamental kompetensbrist i bankvärlden.
Svårigheten är att bankstollarna har lånat ut med ungefär samma förutsättningar åt nästan alla: fortsatt och evig högkonjunktur. Det är ju tyvärr något som människan ännu inte har lyckats åstadkomma och heller inte kommer att åstadkomma. Konstigt att det inte lärs ut på Handelshögskolan. Fast det kanske sker, vad vet jag? I så fall undrar jag vad det var för mening med att skicka dit vårt nuvarande bankfolk i stort antal, om de inte lyckats ta in ens så rudimentär kunskap där?
Angående Carnegie.
Carnegie står först i kön för att omfattas av regeringens skräpbanksstöd och har redan fått fem miljarder i lån av riksbanken. Om jag inte minns fel var hela expeditionen till för att skydda betalningssystemet. Ett eventuellt sammanbrott för Carnegie skulle med andra ord hota betalningssystemet. Okej, jag köper det – ifall det skulle utlösa nationell hungersnöd om Operakällaren går i konkurs.
Om det är på det sättet så sysslar regeringen med helt fel saker. Nationell hungersnöd är något vi absolut inte vill ha. Därför bör regeringen i så fall lägga allt krut på att försäkra sig om att det inte finns någon risk för att det ska gå åt fanders för Operakällaren.
Skräpbankstödet och konkurrensen.
Om staten ska gå in och skydda vissa banker, men inte andra, skapas en absurd konkurrenssituation. Den som klantat sig får statligt stöd och den skött sig blir motarbetad.
Detta med att skydda bankerna har provats tidigare – förra skräpbankskrisen. Resultatet kan vi se nu. Klåparna finns kvar i bankerna, inlindade i bomull och bonusar och nu ska skattebetalarna städa efter dem igen. Snart kommer vi att ha en ny skräpbankskris om detta skräpbanksfolk ska få fortsätta att susa fram i egen gräddfil.
Bankstöd in – ägare och ledning ut.
Om vi ska komma bort från dessa ständiga skräpbankskriser, är det nödvändigt att bankernas välbeställda ägare skjuter till medel liksom de som dragit förmån av höga löner och bonusar. Statligt bankstöd måste vara förenat med att aktieägarna först tappar sitt ägande och att bankledning inkl styrelse mangrant ställer sina platser till förfogande. Annars är signalen att banking får bedrivas hur vårdslöst som helst – skattebetalarna städar alltid.
”Rörelsen” badar i pengar.
Rörelsen badar i tillgångar och försöker dränka sina chefer i pengar oavsett kompetens (oftast inte så hög). Varför ska skattebetalarna betala för deras tokigheter när de själva badar i pengar?
Reformera betalningssystemet.
Det förefaller nödvändigt att reformera betalningssystemet skyndsamt. Separera betalningsförmedlingen från investerings- och bankverksamheten. Den som ägnar sig åt att låna in och låna ut bör inte få ägna sig åt storskalig betalningsförmedling. Den som ägnar sig åt storskalig betalningsförmedling bör inte få låna in och låna ut. Vi bör ha flera parallellt arbetande betalningsförmedlare. Våra nuvarande betalningsförmedlare – skräpbankerna – har ju svamlat bort så mycket pengar att man inte med säkerhet kan slå fast att staten klarar av att städa efter dem den här gången.
Ökad transparens – minskad korruption.
Öka transparensen i låne- och investeringsverksamheten. Förbjud svårgenomskinliga produkter som utgör blandningar av än det ena, än det andra, och/eller i flera led.
Värna marknadsekonomins förmåga att korrigera sig,
Bevara marknadsekonomins utomordentliga förmåga att korrigera sig. Håll fingrarna borta från inbilska Gudsimitationer hur frestande det än kan vara för en politiker att leka Gud. Marknadsekonomin fungerar om den tillåts göra det. Förlorar spararna förtroendet för en bank, ska spararna tillåtas rösta med fötterna, genom att flytta sina pengar någon annanstans.
Övervaka bankernas utlåning i förhållande till det egna kapitalet.
Bankernas egna kapital måste stå i rimlig relation till deras åtaganden annars är de för labila, vilket visar sig med all önskvärd tydlighet nu. Slå sönder de odugliga bankoligopolen – återinför fler, lokala banker. Detta är nämligen de stora bankoligopolens skräpbankskris, precis som den förra skräpbankskrisen också var det. Det är egentligen ännu ett sammanbrott för Stalinekonomin.
.
Alla banker systemviktiga?
Det pågår en diskussion om huruvida banker ska räddas och huruvida alla eller bara vissa banker ska räddas. Ibland kommer synpunkten att bara systemviktiga banker ska räddas. Häri ligger begravt – om än inte uttalat – att alla systemviktiga banker ska räddas. Då låter det som om det bara är en fråga om att fastställa om en bank är systemviktig eller inte. En gränsdragning som knappast låter sig göras eftersom alla banker är systempåverkande och det har visat sig svårt att avgöra i hur stor utsträckning.
Frågan är vilka banker vi har råd att rädda.
Problemet ligger nog på ett annat plan. Frågan är nämligen vilka banker respektive nationalstat har, respektive kommer att ha, råd att rädda, om någon. Även om man antar att stater i förening ska rädda bankerna kvarstår frågeställningen.
Det är nämligen så att våra bankstollar – det handlar nämligen om bankstollar, inte om banker – trots väldigt lite eget kapital i bankerna, lyckats sprida lån omkring sig i en omfattning som gör att staterna inte har råd att rädda alla banker. Det kan till och med visa sig att inga banker går att rädda. Vi har inte alla korten som behövs för att kunna bedöma frågan. Förmodligen har inte riksbank och regering det heller. Att bankerna själva inte har det är ju ganska uppenbart. De klarar ju inte ens av att låna ut pengar under ordnade förhållanden utan att det går åt fanders gång efter annan.
Fundamental kompetensbrist i bankvärlden.
Svårigheten är att bankstollarna har lånat ut med ungefär samma förutsättningar åt nästan alla: fortsatt och evig högkonjunktur. Det är ju tyvärr något som människan ännu inte har lyckats åstadkomma och heller inte kommer att åstadkomma. Konstigt att det inte lärs ut på Handelshögskolan. Fast det kanske sker, vad vet jag? I så fall undrar jag vad det var för mening med att skicka dit vårt nuvarande bankfolk i stort antal, om de inte lyckats ta in ens så rudimentär kunskap där?
Angående Carnegie.
Carnegie står först i kön för att omfattas av regeringens skräpbanksstöd och har redan fått fem miljarder i lån av riksbanken. Om jag inte minns fel var hela expeditionen till för att skydda betalningssystemet. Ett eventuellt sammanbrott för Carnegie skulle med andra ord hota betalningssystemet. Okej, jag köper det – ifall det skulle utlösa nationell hungersnöd om Operakällaren går i konkurs.
Om det är på det sättet så sysslar regeringen med helt fel saker. Nationell hungersnöd är något vi absolut inte vill ha. Därför bör regeringen i så fall lägga allt krut på att försäkra sig om att det inte finns någon risk för att det ska gå åt fanders för Operakällaren.
Skräpbankstödet och konkurrensen.
Om staten ska gå in och skydda vissa banker, men inte andra, skapas en absurd konkurrenssituation. Den som klantat sig får statligt stöd och den skött sig blir motarbetad.
Detta med att skydda bankerna har provats tidigare – förra skräpbankskrisen. Resultatet kan vi se nu. Klåparna finns kvar i bankerna, inlindade i bomull och bonusar och nu ska skattebetalarna städa efter dem igen. Snart kommer vi att ha en ny skräpbankskris om detta skräpbanksfolk ska få fortsätta att susa fram i egen gräddfil.
Bankstöd in – ägare och ledning ut.
Om vi ska komma bort från dessa ständiga skräpbankskriser, är det nödvändigt att bankernas välbeställda ägare skjuter till medel liksom de som dragit förmån av höga löner och bonusar. Statligt bankstöd måste vara förenat med att aktieägarna först tappar sitt ägande och att bankledning inkl styrelse mangrant ställer sina platser till förfogande. Annars är signalen att banking får bedrivas hur vårdslöst som helst – skattebetalarna städar alltid.
”Rörelsen” badar i pengar.
Rörelsen badar i tillgångar och försöker dränka sina chefer i pengar oavsett kompetens (oftast inte så hög). Varför ska skattebetalarna betala för deras tokigheter när de själva badar i pengar?
Reformera betalningssystemet.
Det förefaller nödvändigt att reformera betalningssystemet skyndsamt. Separera betalningsförmedlingen från investerings- och bankverksamheten. Den som ägnar sig åt att låna in och låna ut bör inte få ägna sig åt storskalig betalningsförmedling. Den som ägnar sig åt storskalig betalningsförmedling bör inte få låna in och låna ut. Vi bör ha flera parallellt arbetande betalningsförmedlare. Våra nuvarande betalningsförmedlare – skräpbankerna – har ju svamlat bort så mycket pengar att man inte med säkerhet kan slå fast att staten klarar av att städa efter dem den här gången.
Ökad transparens – minskad korruption.
Öka transparensen i låne- och investeringsverksamheten. Förbjud svårgenomskinliga produkter som utgör blandningar av än det ena, än det andra, och/eller i flera led.
Värna marknadsekonomins förmåga att korrigera sig,
Bevara marknadsekonomins utomordentliga förmåga att korrigera sig. Håll fingrarna borta från inbilska Gudsimitationer hur frestande det än kan vara för en politiker att leka Gud. Marknadsekonomin fungerar om den tillåts göra det. Förlorar spararna förtroendet för en bank, ska spararna tillåtas rösta med fötterna, genom att flytta sina pengar någon annanstans.
Övervaka bankernas utlåning i förhållande till det egna kapitalet.
Bankernas egna kapital måste stå i rimlig relation till deras åtaganden annars är de för labila, vilket visar sig med all önskvärd tydlighet nu. Slå sönder de odugliga bankoligopolen – återinför fler, lokala banker. Detta är nämligen de stora bankoligopolens skräpbankskris, precis som den förra skräpbankskrisen också var det. Det är egentligen ännu ett sammanbrott för Stalinekonomin.
.
Har Finland råd med både Fortum och Mikael Lilius?
.
Corporate Bullshit
När Fortum i februari 2008 övertog bolaget TGC-10, bakom Ural, i Ryssland, gjorde Fortumledningen vissa uttalanden. Låt mig påminna om några av dem, så som de presenterades av Vattenfalls intresseförening, i tidskriften ERA. Sannolikt är det mesta att beteckna som ”corporate bullshit”. Tillåt mig därför att, efter respektive uttalande, även presentera hur det sannolikt bör tolkas:
”Förvärvet är i linje med Fortums tillväxtstrategi”
vilket betyder:
Så här i efterhand kan vi inte förklara vad vi ska ha det till.
”Fortum behåller sin finansiella flexibilitet och Fortums nordiska investeringsprogram kommer också att fortsätta som planerat” samt ”Affären påverkar inte vår finansiella flexibilitet, vilket ger oss möjlighet att fortsätta med vårt nordiska investeringsprogram och finansiera möjliga nyinvesteringar i framtiden. Vi är synnerligen nöjda med detta strategiskt viktiga steg”, sa Fortums vd Mikael Lilius
vilket betyder:
Vi har inte en aning om hur vi ska finansiera det här finansiella korthuset men eftersom nöden är alla uppfinningars moder så får vi improvisera. Tack vare att vi får ta ut höga priser i Norden, och inte avkrävs några investeringar där, kan vi låta Nordens elkunder subventionera den här katastrofen, vilket vi är synnerligen nöjda med.
”Av alla regionala bolag har TGC-10 den bästa utnyttjandegraden av produktionskapaciteten”
vilket betyder:
TGC-10:s produktionskapacitet är redan utnyttjad i hög grad varför det kommer att krävas omfattande investeringar i företaget.
”Företaget har ett omfattande investeringsprogram vilket ökar kraftproduktionen med 2 300 MW till 2013. Kraftverken finns i ett område med hög tillväxt och betydande olje- och gasindustrier” samt ”Verksamheten finns i hjärtat av de snabbt växande ryska olje- och gasproducerande områdena”
vilket betyder:
TGC-10 måste göra omfattande investeringar men på grund av att det finns närliggande olje- och gasindustrier, som har höga transportkostnader till världsmarknaden och därför kan sälja billigt i TGC-10:s verksamhetsområde, kommer vi att ha svårt att få ut tillräckligt höga priser för att nå lönsamhet.
”Vi kan nu bidra till ryska energisektorn…genom att vara en pålitlig energipartner och genom att ta in ledande teknologier och kunnande för att förbättra effektiviteten”
vilket betyder:
Effektiviteten, den tekniska standarden och pålitligheten, är så låga att till och med Fortum kan bidra med förbättringar.
”Vi är mycket engagerade i arbetet som vi har framför oss”, sa Tapio Kuula, Senior Vice President Fortum
vilket betyder:
Vi har tagit oss vatten över huvudet och har inte en aning om hur vi ska klara upp det här.
Inte råd att köpa tillbaka Karelen.
Under Sovjetunionens sammanbrott lär Finland ha fått erbjudande om att köpa tillbaka Karelen. Landskapet hade stått för fäfot sedan Stalin tog över det under andra världskriget. Finland lär ha tackat nej på grund av att man bedömde sig inte komma att ha råd att återuppbygga Karelen. Då har ändå många finnar sina rötter i Karelen.
Karelen nära Västeuropa.
Karelen är beläget i västra Ryssland, norr om Sankt Petersburg och gränsande till Finland. Det rör sig om hyggligt gammal kulturbygd och det är nära till Västeuropa. Ändå ansåg sig Finland inte ha råd att återuppbygga Karelen.
Bättre bakom Ural än i Karelen?
Finns det någonting som talar för att den tekniska och ekonomiska standarden mellan Ekaterinburg och Kazakstan, i det bitvis väglösa Sibirien, där TGC-10 är beläget och verksamt, i någon väsentlig grad skulle vara bättre än situationen är i det, i förhållande till Europa, mer närliggande Karelen?
Strålande affärer blir till bistånd.
Efter hand som det blivit allt uppenbarare vad Fortums ledning (med stöd av tunga finska politiker?) ägnat sig åt i Ryssland, har Fortums informationsavdelning glidit över till att allt mer tona ned den goda affär som Fortum lät påskina att de hade gjort i mars 2008. Istället är det numera populärt att lyfta fram att Fortum förvärvat TGC-10 som ett led i ett uppbyggnadsarbete i Ryssland – bakom Ural – mellan Ekaterinburg och Kazakstan. Lilla Finlands politiker tycker att det är Finlands sak att bygga upp Ryssland, ett land som har världens största oljetillgångar och vars affärsmän nyligt åkt på minst sagt uppseendeväckande uppköpsrundor världen runt.
Skulderna dubbelt så höga som omsättningen 2007.
Fortum hade enligt sin årsredovisning för kalenderåret 2007 en omsättning på 4 479 miljoner euro och skulder uppgående till 9 023 miljoner euro och har tillsammans med Vattenfall och EON tryckt upp energipriserna i norden skyhögt under senare tid. Att under sådana premisser lägga upp 2 700 miljoner euro på att förvärva ett ryskt råttbo är ett agerande som närmast borde rendera arkebusering.
Fritt fall?
Till september 2008 har motsvarande värden på kalenderårsbasis förvandlats till 5 354 miljoner euro i omsättning, sjunkande resultat och skenande skulder, som nu är 12 489 miljoner euro. Då bör man hålla i minne att det i huvudsak gäller perioden före konjunkturnedgången. Mycket talar för att Finland har att hantera ett Fortum i fritt fall?
Vad kommer Mikael Lilius att göra – höja bonusen?
Vad kommer Finlands regering att göra – jaga ut Mikael Lilius i världen på en ny inköpsrunda?
Ryska notan hittills 3 700 miljoner euro.
Enligt uppgifter i media skenar nu Fortums ryska nota. Det som för en tid sedan var 2 700 miljoner euro har numera svällt till 3.700 miljoner euro och man kan befara att vi ännu bara ser toppen på isberget. Fortum torde därmed ha passerat de nivåer vid vilka finska staten tvingades skänka bort Sonera efter deras lika optimistiska förvärv av mobiltelefonrättigheter i Tyskland.
Är det rimligt att Fortum bedriver biståndsarbete?
Om det mot all förmodan vore så illa att Fortums ledning, och Finlands ledande politiker, anser att det är Finlands sak att idka u-hjälp i Ryssland infinner sig osökt en fråga:
- Finns det inte något annat forum inom vilket Finland kan idka biståndsarbete än ett konkursmässigt Fortum?
Gravad hund.
Här ligger en gravad hund som Reefat El-Sayed skulle ha uttryckt det. Jag vill mena att här finns bara utrymme för endera av två tolkningar. Antingen anser Finlands politiker att den finska befolkningen är så dum i huvudet att man kan påstå vad som helst, och gå i land med det. Alternativt är det Fortums ledning och ledande finska politiker som är imbeciller. Sanningen att säga så vet jag inte vilket som vore värre. Om Finland ska kunna försvara sin internationella ranking i fråga om frihet från korruption så är det nog nödvändigt att det finska rättsväsendet vaknar upp ur sin Törnrosa-sömn.
Fortum-BomBom.
Med hänvisning till Assi Domäns expedition till Ryssland för tolv år sedan, vid vilken de lät lura sig på ca 550 miljoner kronor i samband med förvärvet av pappers- och cellulosakombinatet Segezha Bumprom, kanske Fortum skulle döpa om sig för att manifestera sin nya roll som bidragsgivare till det land som har världens i särklass största oljereserver? – Vad sägs om Fortum-BomBom?
- Finland är ett litet land - Har Finland verkligen råd
med både Fortum och Mikael Lilius, med bonus och med mutor?
.
Corporate Bullshit
När Fortum i februari 2008 övertog bolaget TGC-10, bakom Ural, i Ryssland, gjorde Fortumledningen vissa uttalanden. Låt mig påminna om några av dem, så som de presenterades av Vattenfalls intresseförening, i tidskriften ERA. Sannolikt är det mesta att beteckna som ”corporate bullshit”. Tillåt mig därför att, efter respektive uttalande, även presentera hur det sannolikt bör tolkas:
”Förvärvet är i linje med Fortums tillväxtstrategi”
vilket betyder:
Så här i efterhand kan vi inte förklara vad vi ska ha det till.
”Fortum behåller sin finansiella flexibilitet och Fortums nordiska investeringsprogram kommer också att fortsätta som planerat” samt ”Affären påverkar inte vår finansiella flexibilitet, vilket ger oss möjlighet att fortsätta med vårt nordiska investeringsprogram och finansiera möjliga nyinvesteringar i framtiden. Vi är synnerligen nöjda med detta strategiskt viktiga steg”, sa Fortums vd Mikael Lilius
vilket betyder:
Vi har inte en aning om hur vi ska finansiera det här finansiella korthuset men eftersom nöden är alla uppfinningars moder så får vi improvisera. Tack vare att vi får ta ut höga priser i Norden, och inte avkrävs några investeringar där, kan vi låta Nordens elkunder subventionera den här katastrofen, vilket vi är synnerligen nöjda med.
”Av alla regionala bolag har TGC-10 den bästa utnyttjandegraden av produktionskapaciteten”
vilket betyder:
TGC-10:s produktionskapacitet är redan utnyttjad i hög grad varför det kommer att krävas omfattande investeringar i företaget.
”Företaget har ett omfattande investeringsprogram vilket ökar kraftproduktionen med 2 300 MW till 2013. Kraftverken finns i ett område med hög tillväxt och betydande olje- och gasindustrier” samt ”Verksamheten finns i hjärtat av de snabbt växande ryska olje- och gasproducerande områdena”
vilket betyder:
TGC-10 måste göra omfattande investeringar men på grund av att det finns närliggande olje- och gasindustrier, som har höga transportkostnader till världsmarknaden och därför kan sälja billigt i TGC-10:s verksamhetsområde, kommer vi att ha svårt att få ut tillräckligt höga priser för att nå lönsamhet.
”Vi kan nu bidra till ryska energisektorn…genom att vara en pålitlig energipartner och genom att ta in ledande teknologier och kunnande för att förbättra effektiviteten”
vilket betyder:
Effektiviteten, den tekniska standarden och pålitligheten, är så låga att till och med Fortum kan bidra med förbättringar.
”Vi är mycket engagerade i arbetet som vi har framför oss”, sa Tapio Kuula, Senior Vice President Fortum
vilket betyder:
Vi har tagit oss vatten över huvudet och har inte en aning om hur vi ska klara upp det här.
Inte råd att köpa tillbaka Karelen.
Under Sovjetunionens sammanbrott lär Finland ha fått erbjudande om att köpa tillbaka Karelen. Landskapet hade stått för fäfot sedan Stalin tog över det under andra världskriget. Finland lär ha tackat nej på grund av att man bedömde sig inte komma att ha råd att återuppbygga Karelen. Då har ändå många finnar sina rötter i Karelen.
Karelen nära Västeuropa.
Karelen är beläget i västra Ryssland, norr om Sankt Petersburg och gränsande till Finland. Det rör sig om hyggligt gammal kulturbygd och det är nära till Västeuropa. Ändå ansåg sig Finland inte ha råd att återuppbygga Karelen.
Bättre bakom Ural än i Karelen?
Finns det någonting som talar för att den tekniska och ekonomiska standarden mellan Ekaterinburg och Kazakstan, i det bitvis väglösa Sibirien, där TGC-10 är beläget och verksamt, i någon väsentlig grad skulle vara bättre än situationen är i det, i förhållande till Europa, mer närliggande Karelen?
Strålande affärer blir till bistånd.
Efter hand som det blivit allt uppenbarare vad Fortums ledning (med stöd av tunga finska politiker?) ägnat sig åt i Ryssland, har Fortums informationsavdelning glidit över till att allt mer tona ned den goda affär som Fortum lät påskina att de hade gjort i mars 2008. Istället är det numera populärt att lyfta fram att Fortum förvärvat TGC-10 som ett led i ett uppbyggnadsarbete i Ryssland – bakom Ural – mellan Ekaterinburg och Kazakstan. Lilla Finlands politiker tycker att det är Finlands sak att bygga upp Ryssland, ett land som har världens största oljetillgångar och vars affärsmän nyligt åkt på minst sagt uppseendeväckande uppköpsrundor världen runt.
Skulderna dubbelt så höga som omsättningen 2007.
Fortum hade enligt sin årsredovisning för kalenderåret 2007 en omsättning på 4 479 miljoner euro och skulder uppgående till 9 023 miljoner euro och har tillsammans med Vattenfall och EON tryckt upp energipriserna i norden skyhögt under senare tid. Att under sådana premisser lägga upp 2 700 miljoner euro på att förvärva ett ryskt råttbo är ett agerande som närmast borde rendera arkebusering.
Fritt fall?
Till september 2008 har motsvarande värden på kalenderårsbasis förvandlats till 5 354 miljoner euro i omsättning, sjunkande resultat och skenande skulder, som nu är 12 489 miljoner euro. Då bör man hålla i minne att det i huvudsak gäller perioden före konjunkturnedgången. Mycket talar för att Finland har att hantera ett Fortum i fritt fall?
Vad kommer Mikael Lilius att göra – höja bonusen?
Vad kommer Finlands regering att göra – jaga ut Mikael Lilius i världen på en ny inköpsrunda?
Ryska notan hittills 3 700 miljoner euro.
Enligt uppgifter i media skenar nu Fortums ryska nota. Det som för en tid sedan var 2 700 miljoner euro har numera svällt till 3.700 miljoner euro och man kan befara att vi ännu bara ser toppen på isberget. Fortum torde därmed ha passerat de nivåer vid vilka finska staten tvingades skänka bort Sonera efter deras lika optimistiska förvärv av mobiltelefonrättigheter i Tyskland.
Är det rimligt att Fortum bedriver biståndsarbete?
Om det mot all förmodan vore så illa att Fortums ledning, och Finlands ledande politiker, anser att det är Finlands sak att idka u-hjälp i Ryssland infinner sig osökt en fråga:
- Finns det inte något annat forum inom vilket Finland kan idka biståndsarbete än ett konkursmässigt Fortum?
Gravad hund.
Här ligger en gravad hund som Reefat El-Sayed skulle ha uttryckt det. Jag vill mena att här finns bara utrymme för endera av två tolkningar. Antingen anser Finlands politiker att den finska befolkningen är så dum i huvudet att man kan påstå vad som helst, och gå i land med det. Alternativt är det Fortums ledning och ledande finska politiker som är imbeciller. Sanningen att säga så vet jag inte vilket som vore värre. Om Finland ska kunna försvara sin internationella ranking i fråga om frihet från korruption så är det nog nödvändigt att det finska rättsväsendet vaknar upp ur sin Törnrosa-sömn.
Fortum-BomBom.
Med hänvisning till Assi Domäns expedition till Ryssland för tolv år sedan, vid vilken de lät lura sig på ca 550 miljoner kronor i samband med förvärvet av pappers- och cellulosakombinatet Segezha Bumprom, kanske Fortum skulle döpa om sig för att manifestera sin nya roll som bidragsgivare till det land som har världens i särklass största oljereserver? – Vad sägs om Fortum-BomBom?
- Finland är ett litet land - Har Finland verkligen råd
med både Fortum och Mikael Lilius, med bonus och med mutor?
.
Kristallnatten i glömska.
.
Natten mellan den 9 och den 10 november 1938, på dagen för 70 år sedan, ägde kristallnatten rum. Beväpnade nationalsozialistiska grupper anordnade rikstäckande pogromer över hela Tyskland och Österrike. Faktauppgifter varierar något. Exakta antalet kan säkert aldrig fastställas. Hundratals judar mördades, många hundra synagogor brändes eller förstördes på annat sätt, många tusen judiska hem, butiker och företag ödelades och ca 30 000 judar bortfördes till koncentrationsläger.
Kristallnatten är för många en viktig hållpunkt i historien. Den är ett riktmärke när det gäller att fastställa hur det nationalsocialdemokratiska förfallet spred sig över Tyskland och rättssäkerheten urgröptes. Idag har jag tittat på långa dokumentärer som behandlade ämnet – i finsk TV. Trots att det nu är jämna 70 år sedan hittar jag ingenting om ämnet i den svenska televisionens programtablå.
Vad beror det på? Gör det ont med vårt socialdemokratiska ”riksarv” att påminnas om vad de politiska bröderna ställde till med i Tyskland, så relativt nära tillbaka i tiden? Eller har vi efter 70 års nationalsocialdemokrati i Sverige förvandlats till sådana historiska analfabeter, att vi inte förmår hålla reda på en sådan sak?
Nu, när rättsrötan och dess stank sprider sig över landet, när korruptionsbekämparna mer påminner om cirkusclowner än om åklagare och domare. När det som borde vara domarkårens främsta representant är alla korrumperade domares fader, Skunk-Johan. Då behöver vi mer än någonsin tidigare hålla reda på hur rättsröta sprider sig och vad den kan få för konsekvenser. Då är det en skam för Sverige att inte Kristallnatten uppmärksammas.
.
Natten mellan den 9 och den 10 november 1938, på dagen för 70 år sedan, ägde kristallnatten rum. Beväpnade nationalsozialistiska grupper anordnade rikstäckande pogromer över hela Tyskland och Österrike. Faktauppgifter varierar något. Exakta antalet kan säkert aldrig fastställas. Hundratals judar mördades, många hundra synagogor brändes eller förstördes på annat sätt, många tusen judiska hem, butiker och företag ödelades och ca 30 000 judar bortfördes till koncentrationsläger.
Kristallnatten är för många en viktig hållpunkt i historien. Den är ett riktmärke när det gäller att fastställa hur det nationalsocialdemokratiska förfallet spred sig över Tyskland och rättssäkerheten urgröptes. Idag har jag tittat på långa dokumentärer som behandlade ämnet – i finsk TV. Trots att det nu är jämna 70 år sedan hittar jag ingenting om ämnet i den svenska televisionens programtablå.
Vad beror det på? Gör det ont med vårt socialdemokratiska ”riksarv” att påminnas om vad de politiska bröderna ställde till med i Tyskland, så relativt nära tillbaka i tiden? Eller har vi efter 70 års nationalsocialdemokrati i Sverige förvandlats till sådana historiska analfabeter, att vi inte förmår hålla reda på en sådan sak?
Nu, när rättsrötan och dess stank sprider sig över landet, när korruptionsbekämparna mer påminner om cirkusclowner än om åklagare och domare. När det som borde vara domarkårens främsta representant är alla korrumperade domares fader, Skunk-Johan. Då behöver vi mer än någonsin tidigare hålla reda på hur rättsröta sprider sig och vad den kan få för konsekvenser. Då är det en skam för Sverige att inte Kristallnatten uppmärksammas.
.
tisdag 4 november 2008
Hästhandeln fortsätter.
.
Budkavle går!
Än en gång löper budkavlen i affärspressen: Nu är det köpläge på börsen! – Skynda, skynda! Gratis godis åt alla! Ungefär så fyndigt uttryckte sig signaturen GG under en artikel på det nyss nämnda temat på Affärsvärldens webbtidning. Kunde inte ha sagt det bättre själv.
Systemet kräver att det görs affärer.
Våra översluga finansmänniskor har byggt upp ett system som kräver att det hela tiden görs affärer. Vare sig börsen står högt eller lågt, har ljusa eller dystra framtidsutsikter, ska allmänheten lockas att göra affärer på börsen.
Grabbgängens skuldberg.
Överdriven, nästan hysterisk, kreditgivning inom myglande grabbgäng har skapat ett skuldtyngt finanssystem, en skuldtyngd fastighetsbransch (igen) och dessvärre även en skuldtyngd industri. Alla dessa skulder måste så småningom plockas fram, när situationen blir ohållbar.
Självdestruktivt.
Systemet är så självdestruktivt utformat att sjunkande kurser får det att till stora delar falla samman. Åtminstone blir många branschaktörer utan bonus om det inte görs affärer. För många aktörer blir det därför önskvärt att pumpa upp kurserna med konstgjorda medel. Hela tiden finns det nya människor som man kan lura att ruinera sig. Lyckas det får man andrum och sammanbrottet flyttas framåt i tiden och till en högre fallhöjd. Så är ju också vägen till helvetet stenlagd med goda föresatser.
Allmänheten manipuleras.
Med jämna mellanrum fylls affärspressen med dessa manipulerande uppmaningar att köpa eller till och med att fyndköpa. Ledande aktörer i bolagen, Vd och styrelseledamöter, går före och visar vägen genom att köpa t ex 1 000 aktier i ett bolag med tiotals miljoner aktier.
Förkastlig människosyn.
Branschen har människosynen gemensam - folk är lättlurade idioter som man har rätt att lura. De mest förslagna, har vana från tidigare vid att prata upp konkursmässiga bolag, utan att något skett med vare sig bolag eller marknad, som föranleder annan värdering.
Börsen stiger – eller?
Trots att världen är på väg in i recession, stora delar av världen är det redan, stiger börsen 20 % på en vecka! Eller gör den det? Är det inte istället ett förslaget och hänsynslöst grabbgäng som pratat ihop sig och säljer aktier i små poster till varandra för att bluffa upp kursen? För det är nämligen alltid grabbar – visserligen ibland av bägge könen, men ändå grabbar.
Hästhandel.
Det ser föga trovärdigt ut när ett antal överdrivet giriga spekulanter som lånat och handlat sig i fällan, under obetydlig omsättning lurar, eller försöker lura, sina medmänniskor att det är ”business as usual” genom att handla upp kurserna sinsemellan. Det påminner mest om gamla tiders hästhandel.
Håll huvudet kallt.
När det finns anledning att befara att någon vill forcera och lura en till oövertänkta affärer finns det anledning att hålla huvudet kallt. Jag såg i Affärsvärldens webbtidning att Richard Branson hade uttryckt det väl:
”Affärsmöjligheter är som bussar, det kommer alltid en ny”.
Spekulationsekonomin vid vägs ände.
Nu börjar låne- och spekulationsekonomin ha nått vägs ände. Det är dags nu att Ni plockar fram förlusterna ur Era skräpbanker och ”fastighetsförädlingsbolag”. Ni försöker ännu lura omvärlden att skuldberget inte finns och att fastighetspriserna inte sjunkit mer än 10 %. Men inte många tror Er. Det görs inte några avslut på fastigheter trots långa försäljningstider och tiotals procent i rabatt. Det görs framför allt inga avslut som innebär något annat än att skulderna bara flyttas runt mellan olika aktörer.
Det hjälper inte att gömma huvudet i sanden.
Lågkonjunkturen och recessionen är här nu. Nu rasar hyresintäkterna. Företag nybildas inte. Företag och privatpersoner flyttar inte in i avtalade eller nya lokaler. Hyresgäster går i konkurs eller avflyttar. Kort sagt, hyresintäkterna sinar men merparten av kostnadsmassan finns kvar. Klockan går. Problemet försvinner inte av att Ni inte tar i det. Det hjälper föga att gömma huvudet i sanden. Antingen tar Ni itu med det under ordnade former eller så tar verkligheten itu med det åt Er under oordnade former. Vissa tennis- och golfgäng kommer att splittras. Visst, det är sorgligt, men det är inte mycket att göra åt.
Sluta lura människor att ruinera sig för att kortsiktigt rädda Ert skinn – plocka fram skulderna i Era odugliga skräpbanker och fastighetsbolag så att vi kan klara av det här och komma vidare med livet!
Ge oss bankirer!
Regeringen bör göra upp med det nationalsozialdemokratiska arvet från den förra skräpbankskrisen. Den dåvarande hanteringen löste inte problemet med skräpbankerna – den övervintrade problemet och nu är vi där igen – vid bidragskranen. Det är beroendeframkallande.
Hantera istället den här skräpbankskrisen på ett sådant sätt, att vi får banker som drivs av riktiga bankirer och inte av socialfall, som måste få ständiga injektioner av statsbidrag, efter hand som de suttit och räknat andras pengar och lekt bank ett tag.
.
Budkavle går!
Än en gång löper budkavlen i affärspressen: Nu är det köpläge på börsen! – Skynda, skynda! Gratis godis åt alla! Ungefär så fyndigt uttryckte sig signaturen GG under en artikel på det nyss nämnda temat på Affärsvärldens webbtidning. Kunde inte ha sagt det bättre själv.
Systemet kräver att det görs affärer.
Våra översluga finansmänniskor har byggt upp ett system som kräver att det hela tiden görs affärer. Vare sig börsen står högt eller lågt, har ljusa eller dystra framtidsutsikter, ska allmänheten lockas att göra affärer på börsen.
Grabbgängens skuldberg.
Överdriven, nästan hysterisk, kreditgivning inom myglande grabbgäng har skapat ett skuldtyngt finanssystem, en skuldtyngd fastighetsbransch (igen) och dessvärre även en skuldtyngd industri. Alla dessa skulder måste så småningom plockas fram, när situationen blir ohållbar.
Självdestruktivt.
Systemet är så självdestruktivt utformat att sjunkande kurser får det att till stora delar falla samman. Åtminstone blir många branschaktörer utan bonus om det inte görs affärer. För många aktörer blir det därför önskvärt att pumpa upp kurserna med konstgjorda medel. Hela tiden finns det nya människor som man kan lura att ruinera sig. Lyckas det får man andrum och sammanbrottet flyttas framåt i tiden och till en högre fallhöjd. Så är ju också vägen till helvetet stenlagd med goda föresatser.
Allmänheten manipuleras.
Med jämna mellanrum fylls affärspressen med dessa manipulerande uppmaningar att köpa eller till och med att fyndköpa. Ledande aktörer i bolagen, Vd och styrelseledamöter, går före och visar vägen genom att köpa t ex 1 000 aktier i ett bolag med tiotals miljoner aktier.
Förkastlig människosyn.
Branschen har människosynen gemensam - folk är lättlurade idioter som man har rätt att lura. De mest förslagna, har vana från tidigare vid att prata upp konkursmässiga bolag, utan att något skett med vare sig bolag eller marknad, som föranleder annan värdering.
Börsen stiger – eller?
Trots att världen är på väg in i recession, stora delar av världen är det redan, stiger börsen 20 % på en vecka! Eller gör den det? Är det inte istället ett förslaget och hänsynslöst grabbgäng som pratat ihop sig och säljer aktier i små poster till varandra för att bluffa upp kursen? För det är nämligen alltid grabbar – visserligen ibland av bägge könen, men ändå grabbar.
Hästhandel.
Det ser föga trovärdigt ut när ett antal överdrivet giriga spekulanter som lånat och handlat sig i fällan, under obetydlig omsättning lurar, eller försöker lura, sina medmänniskor att det är ”business as usual” genom att handla upp kurserna sinsemellan. Det påminner mest om gamla tiders hästhandel.
Håll huvudet kallt.
När det finns anledning att befara att någon vill forcera och lura en till oövertänkta affärer finns det anledning att hålla huvudet kallt. Jag såg i Affärsvärldens webbtidning att Richard Branson hade uttryckt det väl:
”Affärsmöjligheter är som bussar, det kommer alltid en ny”.
Spekulationsekonomin vid vägs ände.
Nu börjar låne- och spekulationsekonomin ha nått vägs ände. Det är dags nu att Ni plockar fram förlusterna ur Era skräpbanker och ”fastighetsförädlingsbolag”. Ni försöker ännu lura omvärlden att skuldberget inte finns och att fastighetspriserna inte sjunkit mer än 10 %. Men inte många tror Er. Det görs inte några avslut på fastigheter trots långa försäljningstider och tiotals procent i rabatt. Det görs framför allt inga avslut som innebär något annat än att skulderna bara flyttas runt mellan olika aktörer.
Det hjälper inte att gömma huvudet i sanden.
Lågkonjunkturen och recessionen är här nu. Nu rasar hyresintäkterna. Företag nybildas inte. Företag och privatpersoner flyttar inte in i avtalade eller nya lokaler. Hyresgäster går i konkurs eller avflyttar. Kort sagt, hyresintäkterna sinar men merparten av kostnadsmassan finns kvar. Klockan går. Problemet försvinner inte av att Ni inte tar i det. Det hjälper föga att gömma huvudet i sanden. Antingen tar Ni itu med det under ordnade former eller så tar verkligheten itu med det åt Er under oordnade former. Vissa tennis- och golfgäng kommer att splittras. Visst, det är sorgligt, men det är inte mycket att göra åt.
Sluta lura människor att ruinera sig för att kortsiktigt rädda Ert skinn – plocka fram skulderna i Era odugliga skräpbanker och fastighetsbolag så att vi kan klara av det här och komma vidare med livet!
Ge oss bankirer!
Regeringen bör göra upp med det nationalsozialdemokratiska arvet från den förra skräpbankskrisen. Den dåvarande hanteringen löste inte problemet med skräpbankerna – den övervintrade problemet och nu är vi där igen – vid bidragskranen. Det är beroendeframkallande.
Hantera istället den här skräpbankskrisen på ett sådant sätt, att vi får banker som drivs av riktiga bankirer och inte av socialfall, som måste få ständiga injektioner av statsbidrag, efter hand som de suttit och räknat andras pengar och lekt bank ett tag.
.
söndag 2 november 2008
Fäller Volvo Handelsbanken?
.
Vad betyder Handelsbankens genom Industrivärden pågående stödköp i Volvo?
Hur stor är egentligen Handelsbankens sammanlagda exponering gentemot Volvo?
Fäller Volvo Handelsbanken?
Orkar den svenska staten rädda ännu en skräpbank ovanpå alla sina tidigare bördor?
Innebär inte ett räddande av Handelsbanken att även mygelkulturen inom Handelsbanken räddas och övervintras?
.
Vad betyder Handelsbankens genom Industrivärden pågående stödköp i Volvo?
Hur stor är egentligen Handelsbankens sammanlagda exponering gentemot Volvo?
Fäller Volvo Handelsbanken?
Orkar den svenska staten rädda ännu en skräpbank ovanpå alla sina tidigare bördor?
Innebär inte ett räddande av Handelsbanken att även mygelkulturen inom Handelsbanken räddas och övervintras?
.
Myglandet föröder bankväsendet – 2.
.
I bloggen ”Myglet föröder bankväsendet – 1” har jag berättat en del om den degenererade bankkultur som möjliggjort den skräpbankskris som just nu utspelar sig. Kanske är det för Sveriges del mer adekvat att uttrycka sig i termer av den skräpbankskris som vi är på väg in i?
Tubbades att ge in konkursansökan.
Tillsammans lyckades de i föregående blogg nämnda ekonomiska talibanerna få Handelsbanken att 2002 säga upp Ekfors-Bolagets lån utan att lånen var misskötta och utan att Handelsbanken, trots upprepade frågor, gav någon som helst förklaring härtill. Ekfors-Bolaget, som bedriver en verksamhet där man investerar på 30-40 års sikt, fick en vecka på sig att betala sitt lån, varefter Handelsbanken gav in en konkursansökan till den Kinesiska Folkdomstolen i Haparanda.
Sekonderades av olaglig ansökan.
Handelsbankens ansökan sekonderades av en olagligt grundad konkursansökan från Kronofogdemyndigheten. I ett okorrumperat rättsväsende skulle denna ansökan helt ha kunnat ignoreras av bolaget. Vid den redan då välkänt politiskt styrda domstolen i Haparanda skulle en sådan ansökan kunnat vara livsfarlig för bolaget.
Politiskt opålitlig domstol.
Vid den tiden var bolagsledningens uppfattning, ännu, att ett felaktigt grundat konkursbeslut skulle ha ändrats av Hovrätten i Umeå. Dock var risken uppenbar, att en politiskt medgörlig konkursförvaltare (sådana råder det ingen brist på i Norrbotten), redan skulle ha åstadkommit irreparabel skada för bolaget när väl Hovrättens eventuellt ändrande Dom skulle ha kommit. Bolagsledningen bedömde det därför nödvändigt att söka undvika, att utlämnas åt en prövning av konkursfrågan i den Kinesiska Folkdomstolen. Bolaget lyckades även lösa lånet innan konkursförhandlingen varför ansökan föll.
Bäddade för justitiemord.
I sammanhanget kan nämnas att min farfar alltid hade sina affärer fördelade på minst tre olika banker. Dessutom var han ”on speaking terms” med ett par banker till – det fanns fler banker på den tiden. Min far sa upp samarbetet med två av dessa banker med den interna motiveringen att han bedömde att de var ”politiskt opålitliga” och flyttade över alla affärer till Handelsbanken. Därför är det en ödets ironi att detta skulle komma att bädda för ett politiskt justitiemord och att det skulle komma att bli just Handelsbanken som skulle komma att låna sig till det.
Handelsbanken visade sig opålitlig.
Ekfors Kraft AB är ett litet, 90-årigt, samhällsnyttigt företag, vars verksamhet utgörs av produktion och distribution av elektrisk kraft. Bolaget förfogade då, som nu, över ca 500 km ledningsnät i mycket gott skick, två mindre kraftverk och ett antal fastigheter i Övertorneå för kontor, verkstad, lager, garage och produktionsanläggningar – alltsammans obelånat, med undantag för det då aktuella lånet från Handelsbanken. Bolagets lån var på ca 10 Mkr. Efter avräkning för tillgodohavanden på bolagets kapitalräkningar på Handelsbanken var nettoskulden ca 5,5 Mkr. Bolaget omsatte ca 50 Mkr. Bolagets verksamhet var och är skyddad av monopol. Ändå kunde Handelsbanken komma till slutsatsen att bolaget utan vidare krusiduller skulle sökas i konkurs!
Betalningsanmaning för konkursansökan delgiven Handelsbankens VD.
För att ytterligare försäkra sig om att få bolaget i konkurs tog Handelsbanken felaktigt ut en årlig avgift om 100.000 kr för förlängning av checkkrediten, som man alltså inte hade förlängt utan istället sagt upp. Denna avgift vägrade banken trots påstötningar att återbetala. Inte förrän Ekfors-Bolagets styrelseledamot knallade in på Handelsbankens huvudkontor vid Kungsträdgården och delgav Handelsbankens VD en betalningsanmaning för konkursansökan enligt 2 kap 2 § konkurslagen kom pengarna. Men då kom de fort! Jag kommenterade detta i media med att det därför inte blev aktuellt att söka Handelsbanken i konkurs – den här gången.
Vårdslös bankverksamhet.
Med stigande besvikelse tar jag i media del av, att Handelsbanken som 2002 inte ansåg sig kunna låna ut 5,5 Mkr till en kund, som man hade en åtminstone 50-årig relation till och som bedrev en monopolskyddad samhällsnyttig verksamhet, nu mer offentligt har visat vad de går för.
Tillsammans med Carnegie, Swedbank och Nordea har man lånat ut ca 15-20 Miljarder kronor – man verkar inte själv veta säkert hur mycket och till vilken säkerhet – om någon – till Maths O Sundqvists aktie- och fastighetsspekulationer!
Korsvist ägande befrämjar mygelkultur.
Det framstår som uppenbart, menar jag, att Handelsbankens korsvisa ägande med Industrivärden, varigenom banken, mer eller mindre, äger sig själv, har befrämjat framväxt av en mygelkultur inom den en gång så respekterade Handelsbanken.
Kanske var jag inte så fel ute när jag 2002 inför pressen uttalade, att det inte blev aktuellt att söka Handelsbanken i konkurs – den gången?
.
I bloggen ”Myglet föröder bankväsendet – 1” har jag berättat en del om den degenererade bankkultur som möjliggjort den skräpbankskris som just nu utspelar sig. Kanske är det för Sveriges del mer adekvat att uttrycka sig i termer av den skräpbankskris som vi är på väg in i?
Tubbades att ge in konkursansökan.
Tillsammans lyckades de i föregående blogg nämnda ekonomiska talibanerna få Handelsbanken att 2002 säga upp Ekfors-Bolagets lån utan att lånen var misskötta och utan att Handelsbanken, trots upprepade frågor, gav någon som helst förklaring härtill. Ekfors-Bolaget, som bedriver en verksamhet där man investerar på 30-40 års sikt, fick en vecka på sig att betala sitt lån, varefter Handelsbanken gav in en konkursansökan till den Kinesiska Folkdomstolen i Haparanda.
Sekonderades av olaglig ansökan.
Handelsbankens ansökan sekonderades av en olagligt grundad konkursansökan från Kronofogdemyndigheten. I ett okorrumperat rättsväsende skulle denna ansökan helt ha kunnat ignoreras av bolaget. Vid den redan då välkänt politiskt styrda domstolen i Haparanda skulle en sådan ansökan kunnat vara livsfarlig för bolaget.
Politiskt opålitlig domstol.
Vid den tiden var bolagsledningens uppfattning, ännu, att ett felaktigt grundat konkursbeslut skulle ha ändrats av Hovrätten i Umeå. Dock var risken uppenbar, att en politiskt medgörlig konkursförvaltare (sådana råder det ingen brist på i Norrbotten), redan skulle ha åstadkommit irreparabel skada för bolaget när väl Hovrättens eventuellt ändrande Dom skulle ha kommit. Bolagsledningen bedömde det därför nödvändigt att söka undvika, att utlämnas åt en prövning av konkursfrågan i den Kinesiska Folkdomstolen. Bolaget lyckades även lösa lånet innan konkursförhandlingen varför ansökan föll.
Bäddade för justitiemord.
I sammanhanget kan nämnas att min farfar alltid hade sina affärer fördelade på minst tre olika banker. Dessutom var han ”on speaking terms” med ett par banker till – det fanns fler banker på den tiden. Min far sa upp samarbetet med två av dessa banker med den interna motiveringen att han bedömde att de var ”politiskt opålitliga” och flyttade över alla affärer till Handelsbanken. Därför är det en ödets ironi att detta skulle komma att bädda för ett politiskt justitiemord och att det skulle komma att bli just Handelsbanken som skulle komma att låna sig till det.
Handelsbanken visade sig opålitlig.
Ekfors Kraft AB är ett litet, 90-årigt, samhällsnyttigt företag, vars verksamhet utgörs av produktion och distribution av elektrisk kraft. Bolaget förfogade då, som nu, över ca 500 km ledningsnät i mycket gott skick, två mindre kraftverk och ett antal fastigheter i Övertorneå för kontor, verkstad, lager, garage och produktionsanläggningar – alltsammans obelånat, med undantag för det då aktuella lånet från Handelsbanken. Bolagets lån var på ca 10 Mkr. Efter avräkning för tillgodohavanden på bolagets kapitalräkningar på Handelsbanken var nettoskulden ca 5,5 Mkr. Bolaget omsatte ca 50 Mkr. Bolagets verksamhet var och är skyddad av monopol. Ändå kunde Handelsbanken komma till slutsatsen att bolaget utan vidare krusiduller skulle sökas i konkurs!
Betalningsanmaning för konkursansökan delgiven Handelsbankens VD.
För att ytterligare försäkra sig om att få bolaget i konkurs tog Handelsbanken felaktigt ut en årlig avgift om 100.000 kr för förlängning av checkkrediten, som man alltså inte hade förlängt utan istället sagt upp. Denna avgift vägrade banken trots påstötningar att återbetala. Inte förrän Ekfors-Bolagets styrelseledamot knallade in på Handelsbankens huvudkontor vid Kungsträdgården och delgav Handelsbankens VD en betalningsanmaning för konkursansökan enligt 2 kap 2 § konkurslagen kom pengarna. Men då kom de fort! Jag kommenterade detta i media med att det därför inte blev aktuellt att söka Handelsbanken i konkurs – den här gången.
Vårdslös bankverksamhet.
Med stigande besvikelse tar jag i media del av, att Handelsbanken som 2002 inte ansåg sig kunna låna ut 5,5 Mkr till en kund, som man hade en åtminstone 50-årig relation till och som bedrev en monopolskyddad samhällsnyttig verksamhet, nu mer offentligt har visat vad de går för.
Tillsammans med Carnegie, Swedbank och Nordea har man lånat ut ca 15-20 Miljarder kronor – man verkar inte själv veta säkert hur mycket och till vilken säkerhet – om någon – till Maths O Sundqvists aktie- och fastighetsspekulationer!
Korsvist ägande befrämjar mygelkultur.
Det framstår som uppenbart, menar jag, att Handelsbankens korsvisa ägande med Industrivärden, varigenom banken, mer eller mindre, äger sig själv, har befrämjat framväxt av en mygelkultur inom den en gång så respekterade Handelsbanken.
Kanske var jag inte så fel ute när jag 2002 inför pressen uttalade, att det inte blev aktuellt att söka Handelsbanken i konkurs – den gången?
.
Myglandet föröder bankväsendet – 1.
.
I början av 2000-talet började nationalsozialdemokratins senaste korståg mot Ekfors Kraft och Mikael Styrman. Jag ska redogöra för en del som då utspelade sig och som inte är känt annat än i en snäv krets. Vidare ska jag anknyta till vad som hände i förlängningen för inblandade aktörer och hur missförhållanden här i den lilla världen kan länkas till missförhållanden där ute i den stora världen.
Bucht förvärvade aktier.
Sven-Erich Bucht (nedan Sven-Erich), sedermera kommunalråd i Haparanda, hade förvärvat Ekforsaktier av sin far och därefter förvärvat ytterligare aktier i samband med en nyemission som genomfördes 1997. Därvid hade han viss teckningsrätt i kraft av sitt aktieinnehav och förvärvade även Kurt Hullkoffs (då Kankaanranta) teckningsrätter. Allt detta, och mer därtill, har han ihärdigt förnekat offentligt och istället påstått att han ärvt sina aktier. I denna hans kampanj för att skaffa sig personlig framgång i missunnsamhetspartiet (s) döljer sig den verkliga anledningen till att Haparanda kommuns politiker inte betalar vägbelysningsräkningarna utan istället håller kommuninvånarna i mörker.
I början av 2000-talet torgförde Sven-Erich, inom partiet, sina möjligheter att bidra till partiets framtida utveckling genom att få omkull Ekfors Kraft. Detta var något som senast Övertorneås kommunalråd Kurt A Larsson hade misslyckats med under 1980-talet.
Sven-Erich och Mattias bildade allians.
Sven-Erich lierade sig med en småkusin till mig, Mattias Styrman (nedan Mattias), som var bitter för att inte min far låtit Ekfors-Bolaget borga för hans fars skulder, när han med viss envishet lyckades bygga ett hyreshus i Haparanda, precis när 1980-talets byggboom kraschade i början av 1990-talet. Mattias far blev då sittande med ett pågående bygge med oplacerade lån när räntan under kronförsvaret gick upp till 500 %. Mattias var därför inte svårflörtad när Sven-Erich uppvaktade honom.
Bolaget bytte revisor på grund av diskretionsproblem.
Bolaget hade tidigare en Norrbottensbaserad revisor som läckte som ett såll till den HSB- och offantliga sektorn-anknutne Sven-Erich. För att komma till rätta med detta missförhållande bytte vi revisor till en sådan verksam söder om Dalälven. Sven-Erich och Mattias övergick till att bearbeta bolagets nya revisor, för att söka komma i åtnjutande av exklusiv information, som de skulle kunna ha nytta av i en maktkamp om Ekfors Kraft.
De erhöll inte sådan olaglig information vid direktkontakt med vår nya revisor. Bolagets taktik hade visat sig fungera. Valet av en revisor oberoende av sosseriet i Norrbotten och själv av rejäl beskaffenhet hade fungerat.
Gemensam bekant utnyttjades.
Mattias dammsög sin bekantskapskrets tills han, på en aktiemäklarfirma, fann en för honom och bolagets revisor gemensam bekant. Genom denne uppvaktades bolagets nya revisor åter för att komma i åtnjutande av exklusiv information. Inte heller detta lyckades.
Mygelallianser bildades.
Under den smutskastningskampanj som sedan kom att bedrivas bland annat genom direktkontakter med olika myndighetspersoner, genom Sven-Erichs goda relationer till landshövding Per-Ola Eriksson (s), samt genom den på grund av sosseriets mygel av skattebidrag finansierade tidningen Haparandabladet, utnyttjade även Mattias sitt kontaktnät inom bankvärlden.
Mattias fick SE-Banken att säga upp våra Eurocard.
Mattias lyckades genom sin anställning vid SE-banken få bolagets kontokort, Eurocard, vilka administrerades genom SE-banken, indragna utan att det fanns saklig anledning.
Handelsbanken sade upp lånen.
Tillsammans lyckades de ovan nämnda ekonomiska talibanerna få Handelsbanken att säga upp Ekfors-Bolagets lån. Detta ska jag ta upp mer utförligt i en separat blogg.
SE-Banken satsade på Mattias.
Mattias karriär fortsatte med placering i Vilnius, Litauen, som kreditansvarig för SE-Bankens företagsutlåning i Baltikum. Mattias karriär i Baltikum förefaller ha varit framgångsrik för egen del. Han bedriver numera fastighetsförädlingsverksamhet på hemorten Haparanda, med blandad framgång. Enligt uppgift dock inte finansierad av SE-Banken.
Hur har det gått i Baltikum för SE-Banken?
Hur framgångsrik Matttias karriär i Baltikum varit för SE-Bankens del återstår att se och kommer av allt att döma att bli offentligt vad det lider – åtminstone delvis. Har SE-Banken löst ut Mattias i tysthet för att hemlighålla sitt debacle i Baltikum? För närvarande delar de svenska bankerna ut nödkrediter i Baltikum, för att dölja och försena avslöjandet av magnituden av deras skräpbanksverksamhet i Baltikum.
Lärdomar från 1980-talets skräpbankskris.
I början av 1990-talet avslöjades
att utlåning under 1980-talets fastighetsboom hade skett i en kolossal och närmast okontrollerad omfattning,
att utlåning hade skett mot kraftigt övervärderade säkerheter,
att vissa säkerheter över huvud taget inte existerade,
att ett flertal bankfunktionärer kunde misstänkas för mutbrott i samband med kredithanteringen,
att bankerna hade haft mycket bristfällig kontroll över sin verksamhet,
att skattebetalarna skulle få betala för skräpbanksverksamheten.
Fler skräpbankskriser att vänta.
Det mesta talar tyvärr för att historien kommer att visa sig ha upprepat sig och det inte bara i Baltikum.
Det mesta talar även för att historien kommer att fortsätta att upprepa sig om det inte anställs räfst- och rättarting i vårt korrumperade bankväsende.
.
I början av 2000-talet började nationalsozialdemokratins senaste korståg mot Ekfors Kraft och Mikael Styrman. Jag ska redogöra för en del som då utspelade sig och som inte är känt annat än i en snäv krets. Vidare ska jag anknyta till vad som hände i förlängningen för inblandade aktörer och hur missförhållanden här i den lilla världen kan länkas till missförhållanden där ute i den stora världen.
Bucht förvärvade aktier.
Sven-Erich Bucht (nedan Sven-Erich), sedermera kommunalråd i Haparanda, hade förvärvat Ekforsaktier av sin far och därefter förvärvat ytterligare aktier i samband med en nyemission som genomfördes 1997. Därvid hade han viss teckningsrätt i kraft av sitt aktieinnehav och förvärvade även Kurt Hullkoffs (då Kankaanranta) teckningsrätter. Allt detta, och mer därtill, har han ihärdigt förnekat offentligt och istället påstått att han ärvt sina aktier. I denna hans kampanj för att skaffa sig personlig framgång i missunnsamhetspartiet (s) döljer sig den verkliga anledningen till att Haparanda kommuns politiker inte betalar vägbelysningsräkningarna utan istället håller kommuninvånarna i mörker.
I början av 2000-talet torgförde Sven-Erich, inom partiet, sina möjligheter att bidra till partiets framtida utveckling genom att få omkull Ekfors Kraft. Detta var något som senast Övertorneås kommunalråd Kurt A Larsson hade misslyckats med under 1980-talet.
Sven-Erich och Mattias bildade allians.
Sven-Erich lierade sig med en småkusin till mig, Mattias Styrman (nedan Mattias), som var bitter för att inte min far låtit Ekfors-Bolaget borga för hans fars skulder, när han med viss envishet lyckades bygga ett hyreshus i Haparanda, precis när 1980-talets byggboom kraschade i början av 1990-talet. Mattias far blev då sittande med ett pågående bygge med oplacerade lån när räntan under kronförsvaret gick upp till 500 %. Mattias var därför inte svårflörtad när Sven-Erich uppvaktade honom.
Bolaget bytte revisor på grund av diskretionsproblem.
Bolaget hade tidigare en Norrbottensbaserad revisor som läckte som ett såll till den HSB- och offantliga sektorn-anknutne Sven-Erich. För att komma till rätta med detta missförhållande bytte vi revisor till en sådan verksam söder om Dalälven. Sven-Erich och Mattias övergick till att bearbeta bolagets nya revisor, för att söka komma i åtnjutande av exklusiv information, som de skulle kunna ha nytta av i en maktkamp om Ekfors Kraft.
De erhöll inte sådan olaglig information vid direktkontakt med vår nya revisor. Bolagets taktik hade visat sig fungera. Valet av en revisor oberoende av sosseriet i Norrbotten och själv av rejäl beskaffenhet hade fungerat.
Gemensam bekant utnyttjades.
Mattias dammsög sin bekantskapskrets tills han, på en aktiemäklarfirma, fann en för honom och bolagets revisor gemensam bekant. Genom denne uppvaktades bolagets nya revisor åter för att komma i åtnjutande av exklusiv information. Inte heller detta lyckades.
Mygelallianser bildades.
Under den smutskastningskampanj som sedan kom att bedrivas bland annat genom direktkontakter med olika myndighetspersoner, genom Sven-Erichs goda relationer till landshövding Per-Ola Eriksson (s), samt genom den på grund av sosseriets mygel av skattebidrag finansierade tidningen Haparandabladet, utnyttjade även Mattias sitt kontaktnät inom bankvärlden.
Mattias fick SE-Banken att säga upp våra Eurocard.
Mattias lyckades genom sin anställning vid SE-banken få bolagets kontokort, Eurocard, vilka administrerades genom SE-banken, indragna utan att det fanns saklig anledning.
Handelsbanken sade upp lånen.
Tillsammans lyckades de ovan nämnda ekonomiska talibanerna få Handelsbanken att säga upp Ekfors-Bolagets lån. Detta ska jag ta upp mer utförligt i en separat blogg.
SE-Banken satsade på Mattias.
Mattias karriär fortsatte med placering i Vilnius, Litauen, som kreditansvarig för SE-Bankens företagsutlåning i Baltikum. Mattias karriär i Baltikum förefaller ha varit framgångsrik för egen del. Han bedriver numera fastighetsförädlingsverksamhet på hemorten Haparanda, med blandad framgång. Enligt uppgift dock inte finansierad av SE-Banken.
Hur har det gått i Baltikum för SE-Banken?
Hur framgångsrik Matttias karriär i Baltikum varit för SE-Bankens del återstår att se och kommer av allt att döma att bli offentligt vad det lider – åtminstone delvis. Har SE-Banken löst ut Mattias i tysthet för att hemlighålla sitt debacle i Baltikum? För närvarande delar de svenska bankerna ut nödkrediter i Baltikum, för att dölja och försena avslöjandet av magnituden av deras skräpbanksverksamhet i Baltikum.
Lärdomar från 1980-talets skräpbankskris.
I början av 1990-talet avslöjades
att utlåning under 1980-talets fastighetsboom hade skett i en kolossal och närmast okontrollerad omfattning,
att utlåning hade skett mot kraftigt övervärderade säkerheter,
att vissa säkerheter över huvud taget inte existerade,
att ett flertal bankfunktionärer kunde misstänkas för mutbrott i samband med kredithanteringen,
att bankerna hade haft mycket bristfällig kontroll över sin verksamhet,
att skattebetalarna skulle få betala för skräpbanksverksamheten.
Fler skräpbankskriser att vänta.
Det mesta talar tyvärr för att historien kommer att visa sig ha upprepat sig och det inte bara i Baltikum.
Det mesta talar även för att historien kommer att fortsätta att upprepa sig om det inte anställs räfst- och rättarting i vårt korrumperade bankväsende.
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)