Carnegie – surdeg på jäsning!

.

Carnegies kunder räddade till sista kronan?

I skuggan av den stora skräpbankskrisen räddades Carnegies sparare med hjälp av skattebetalarnas pengar. Det vill säga, de räddades inte intill en halv miljon kronor, som gäller för vanliga dödliga, de räddades förmodligen till sista kronan. Riktigt hur det gick återstår att se, liksom lagligheten av åtgärderna.


Lojalitet kan uträtta underverk.

Anledningen till statens genom Riksbanken, Riksgälden och Finansinspektionen genomförda kommandoräd finns förmodligen att finna om man studerar Carnegies kundförteckning. Bland kunderna torde det minsta insatta beloppet börja väl över en halv miljon kronor. Kompis- och brödraskap kan ibland uträtta underverk…

I det korta perspektivet behöver det inte vara fel att Carnegies kunder räddas. Detta under förutsättning att även övriga kunder hos Sveriges skräpbanker erhåller samma förmånliga behandling. I det långa perspektivet däremot undergrävs marknadsekonomins möjligheter att justera sig.


Hur går det för resten av bankkunderna?

Det förefaller i dagsläget tveksamt om det kommer att vara möjligt för staten att garantera övriga sparare samma förmåner. Våra bankledningar har försatt våra banker i en så osäker situation, att det är tveksamt om ens statens resurser förmår rädda sparare och banker. Att staten förmår rädda dem idag är väl inte så tveksamt. Däremot är det tveksamt om staten förmår göra det sedan,
när recessionen träffat oss med full kraft,
när bankernas äventyr i Baltikum och övriga Östeuropa detonerat,
när våra inhemska fastighetsbubblor spruckit,
när Nils G Åsling återinträtt i tjänst och industriakuten öppnat igen,
när staten ska bära SAAB och Volvo på sina axlar för att rädda bland annat Handelsbanken och,
när recessionen eventuellt övergått i en depression för att industriländerna kört sig i konkurs i försöken att köpa kvar högkonjunkturen.


Konjunkturväxling med förhinder.

Ändå handlar alltihop bara om en, visserligen lång och hög men, alldeles vanlig högkonjunktur, under övergång till en alldeles vanlig lågkonjunktur, som våra politiker håller på att förvandla till en katastrof, i sina strävanden att hindra lågkonjunkturens reningsbad från att tvätta bort alla finansiella dumheter.


Cirkustält erfordras.

Förr kunde fransmännen nöja sig med att låta Europas, av den franska byråkratin inspirerade, maktapparat kajka fram och tillbaka på landsvägarna mellan Bryssel och Strasbourg till skandalöst höga kostnader för Europas skattebetalare. En sådan verksamhet behöver inte de flotta byggnader i vilka man sitter och leker högavlönad språkskola i kolossalformat. En sådan verksamhet behöver istället ett röd- och vitrandigt cirkustält, som man snabbt kan slå upp varhelst man drar fram, under förbrukande av avsevärda medel för Europas skattebetalare.


Franska byråkratin på frammarsch.

Nu känner sig den franska maktapparaten mogen, att ödelägga resten av världen, i fast förvissning om, att lågkonjunkturens inträde beror på, att ens politiska företrädare inte lyckats fullt ut med den politiska regleringen. Ingen tvekan synes råda om den egna kapaciteten på området.


Stormningen av Bastiljen kommer att omprövas.

Om lågkonjunkturen kan sägas att den är ett fullkomligt naturligt inslag i ekonomin. Den kommer att rensa bort en hel del av de tokigheter som bankledningar, politiker och byråkrati får dela på äran av att ha skapat. I så måtto har bankerna och den politiska regleringen misslyckats, att hade de fungerat skulle övergången från hög- till lågkonjunktur ha varit tämligen odramatisk, som många gånger förr. Men får nu inbilska och/eller vettskrämda politiker hålla på och fingra i det här tillräckligt mycket, så kommer de utan större tvekan, att ställa till med en ekonomisk katastrof, i vars kölvatten historien kommer att omprövas, så att även den franska byråkratin fortsättningsvis kan komma att referera till stormningen av Bastiljen, som ett tämligen betydelselöst kvartersslagsmål.

.