Rädda Operakällaren!

.


Alla banker systemviktiga?

Det pågår en diskussion om huruvida banker ska räddas och huruvida alla eller bara vissa banker ska räddas. Ibland kommer synpunkten att bara systemviktiga banker ska räddas. Häri ligger begravt – om än inte uttalat – att alla systemviktiga banker ska räddas. Då låter det som om det bara är en fråga om att fastställa om en bank är systemviktig eller inte. En gränsdragning som knappast låter sig göras eftersom alla banker är systempåverkande och det har visat sig svårt att avgöra i hur stor utsträckning.


Frågan är vilka banker vi har råd att rädda.

Problemet ligger nog på ett annat plan. Frågan är nämligen vilka banker respektive nationalstat har, respektive kommer att ha, råd att rädda, om någon. Även om man antar att stater i förening ska rädda bankerna kvarstår frågeställningen.

Det är nämligen så att våra bankstollar – det handlar nämligen om bankstollar, inte om banker – trots väldigt lite eget kapital i bankerna, lyckats sprida lån omkring sig i en omfattning som gör att staterna inte har råd att rädda alla banker. Det kan till och med visa sig att inga banker går att rädda. Vi har inte alla korten som behövs för att kunna bedöma frågan. Förmodligen har inte riksbank och regering det heller. Att bankerna själva inte har det är ju ganska uppenbart. De klarar ju inte ens av att låna ut pengar under ordnade förhållanden utan att det går åt fanders gång efter annan.


Fundamental kompetensbrist i bankvärlden.

Svårigheten är att bankstollarna har lånat ut med ungefär samma förutsättningar åt nästan alla: fortsatt och evig högkonjunktur. Det är ju tyvärr något som människan ännu inte har lyckats åstadkomma och heller inte kommer att åstadkomma. Konstigt att det inte lärs ut på Handelshögskolan. Fast det kanske sker, vad vet jag? I så fall undrar jag vad det var för mening med att skicka dit vårt nuvarande bankfolk i stort antal, om de inte lyckats ta in ens så rudimentär kunskap där?


Angående Carnegie.

Carnegie står först i kön för att omfattas av regeringens skräpbanksstöd och har redan fått fem miljarder i lån av riksbanken. Om jag inte minns fel var hela expeditionen till för att skydda betalningssystemet. Ett eventuellt sammanbrott för Carnegie skulle med andra ord hota betalningssystemet. Okej, jag köper det – ifall det skulle utlösa nationell hungersnöd om Operakällaren går i konkurs.

Om det är på det sättet så sysslar regeringen med helt fel saker. Nationell hungersnöd är något vi absolut inte vill ha. Därför bör regeringen i så fall lägga allt krut på att försäkra sig om att det inte finns någon risk för att det ska gå åt fanders för Operakällaren.


Skräpbankstödet och konkurrensen.

Om staten ska gå in och skydda vissa banker, men inte andra, skapas en absurd konkurrenssituation. Den som klantat sig får statligt stöd och den skött sig blir motarbetad.

Detta med att skydda bankerna har provats tidigare – förra skräpbankskrisen. Resultatet kan vi se nu. Klåparna finns kvar i bankerna, inlindade i bomull och bonusar och nu ska skattebetalarna städa efter dem igen. Snart kommer vi att ha en ny skräpbankskris om detta skräpbanksfolk ska få fortsätta att susa fram i egen gräddfil.


Bankstöd in – ägare och ledning ut.

Om vi ska komma bort från dessa ständiga skräpbankskriser, är det nödvändigt att bankernas välbeställda ägare skjuter till medel liksom de som dragit förmån av höga löner och bonusar. Statligt bankstöd måste vara förenat med att aktieägarna först tappar sitt ägande och att bankledning inkl styrelse mangrant ställer sina platser till förfogande. Annars är signalen att banking får bedrivas hur vårdslöst som helst – skattebetalarna städar alltid.


”Rörelsen” badar i pengar.

Rörelsen badar i tillgångar och försöker dränka sina chefer i pengar oavsett kompetens (oftast inte så hög). Varför ska skattebetalarna betala för deras tokigheter när de själva badar i pengar?


Reformera betalningssystemet.

Det förefaller nödvändigt att reformera betalningssystemet skyndsamt. Separera betalningsförmedlingen från investerings- och bankverksamheten. Den som ägnar sig åt att låna in och låna ut bör inte få ägna sig åt storskalig betalningsförmedling. Den som ägnar sig åt storskalig betalningsförmedling bör inte få låna in och låna ut. Vi bör ha flera parallellt arbetande betalningsförmedlare. Våra nuvarande betalningsförmedlare – skräpbankerna – har ju svamlat bort så mycket pengar att man inte med säkerhet kan slå fast att staten klarar av att städa efter dem den här gången.


Ökad transparens – minskad korruption.

Öka transparensen i låne- och investeringsverksamheten. Förbjud svårgenomskinliga produkter som utgör blandningar av än det ena, än det andra, och/eller i flera led.


Värna marknadsekonomins förmåga att korrigera sig,

Bevara marknadsekonomins utomordentliga förmåga att korrigera sig. Håll fingrarna borta från inbilska Gudsimitationer hur frestande det än kan vara för en politiker att leka Gud. Marknadsekonomin fungerar om den tillåts göra det. Förlorar spararna förtroendet för en bank, ska spararna tillåtas rösta med fötterna, genom att flytta sina pengar någon annanstans.


Övervaka bankernas utlåning i förhållande till det egna kapitalet.

Bankernas egna kapital måste stå i rimlig relation till deras åtaganden annars är de för labila, vilket visar sig med all önskvärd tydlighet nu. Slå sönder de odugliga bankoligopolen – återinför fler, lokala banker. Detta är nämligen de stora bankoligopolens skräpbankskris, precis som den förra skräpbankskrisen också var det. Det är egentligen ännu ett sammanbrott för Stalinekonomin.

.