De snöpta vägarna – under polityren.

.


Sovjetpropaganda från Vägverket.

Vägverket har, vältajmat, i dagarna gått ut med ”information” om framgångarna med de snöpta vägarna, eller mötesfria vägarna, som de föredrar att kalla dem. Vid en granskning påminner det mer om propaganda i bästa gamla sovjetstil eftersom bara ”uppsidan” berörs och ”nedsidan” med de snöpta vägarna förtigs.


Hallandsåsen skulle spara några minuter.

Staten är en svårförståelig mekanism. För att spara några minuters resväg med tåg kunde man strö ut över 10 Miljarder av skattebetalarnas pengar – kanske vet ingen hur mycket – på att ödelägga Hallandsåsen och förstöra många människors livsbetingelser. Det var god samhällsekonomi påstod Banverket och Regeringen. Allt med miljöorganisationernas goda minne.

Samtidigt är staten beredd att strypa nästan hela landets vägnät och förlänga restiderna med flera timmar. Vilken blir den återkommande privat-, företags- och samhällsekonomiska kostnaden för det, utöver investeringskostnaden?


Stillastående trafik generar förluster för oss alla.

Den enskilde kanske bara drabbas av att några timmar av ens fritid går förlorad samt av att en del bränsle går åt till tomgångskörning – i bästa fall. I sämre fall missar man planet till Thailand och hela familjens semester går förlorad. Någon annan kommer för sent till en anställningsintervju och får inte jobbet och blir kvar i stämplingsträsket.

Företag får avlöna sin personal som sitter overksamma i stillastående eller långsamtgående köer på de snöpta vägarna. Alla, privata såväl som anställda, som sitter i köer, sänker nationens internationella konkurrenskraft. De belastar även miljön.


Kostnaderna drabbar oss ÄVEN när det inte sker olyckor eller snöar.

Att dessa kostnader uppstår är uppenbart. Någon lättlurad stackare kan manipuleras att tro att kostnaderna bara uppkommer vid enstaka tillfällen i samband med olyckor och/eller snöfall eller andra omständigheter som åstadkommer förseningar. Så är det inte. Alla som har en tid att passa måste nämligen beakta den försening som de snöpta vägarna latent åstadkommer. Det är en klen tröst att familjen förlorar sin semesterresa om det blir stopp på den snöpta vägen. Ingen i familjen blir lycklig av att tänka på att man visserligen förlorade Thailandsresan men det berodde ju på mitträckesvägen… Nej, följaktligen måste man resa i sådan tid att man klarar att sitta fast i köerna och ändå kommer i tid. Det innebär allt från ca 3 h till kanske 6 h beroende på en svåröverskådlig mix: hur viktig angelägenhet, alternativa vägmöjligheter osv. Den tiden kan inte användas till något vettigt.

Likadant är det för företag. Inte är det några företagskunder som blir lyckliga och samarbetsvilliga av att man inte dyker upp på avtalade möten när kunden har samlat ihop folk från olika håll i sin organisation, som således inte heller arbetar utan sitter och väntar. Allt detta bidrar till att kostnaden för de snöpta vägarna drabbar oss hela tiden – vare sig det sker stopp på de snöpta vägarna eller ej – därför att vi måste avsätta den här tiden för att inte drabbas när vägarna korkas igen.

Det är väl bara i statlig verksamhet som många verkar tycka, och det verkar vara accepterat, att det inte gör något om dagens jobb inte kan göras idag. Det kan då göras imorgon istället, eller någon annan dag, eller… Såvida det inte handlar om Mikael Styrmans skyltar med oönskade budskap om politisk korruption – då blir det blåljus på!


Enorma kostnader.

Det torde vara uppenbart för var och en, att det handlar om mycket betydande kostnader som mitträckesvägarna orsakar. I fråga om Hallandsåsen handlade det om en ganska obetydlig andel av landets resande – de som åker tåg via Hallandsåsen. Ändå ansågs det värt att förstöra hela åsen för de boende och över 10 Miljarder för skattebetalarna.

I fråga om de snöpta vägarna handlar det om majoriteten av allt resande i landet. Jämfört med det är tidsvinsten som kunde uppnås med hjälp av tunneln genom Hallandsåsen ungefär som en piss i Mississippi. Problemet med de snöpta vägarna kan kosta vårt samhälle mer än vad det skulle kosta att hålla vård, skola, omsorg och rättsväsende fungerande. För det är väl inte så att 40-talisterna, efter att egennyttigt ha sugit ut och ödelagt det här samhället i hela sitt liv, kommer att finna tröst i tanken:

- Visserligen får jag inte mat att äta som jag vill äta och inte får jag duscha mer än var fjortonde dag. Jag blev godtyckligt dömd eftersom rättsväsendet slutat fungera, för att jag skulle ha nypt den där odräglige vårdaren som inte hade fått någon utbildning för sitt jobb - men vi fick i alla fall stopp på trafiken, tack vare de snöpta vägarna.



Decenniers möda och kostnader ödelagd.

I början av 1960-talet hade vi en trafiksituation som påminde om dagens. Då ökade antalet bilar lavinartat medan vägarna i stort sett var oförändrade. Det fanns få ställen som tillät omkörningar. Följden blev köer bakom bilar som inte gick att köra om. Trafik som flöt långsamt. Farliga omkörningar där det var möjligt, eller nästan möjligt, att köra om. Gruppomkörningar. Flera bilar, vars förare satsade mer eller mindre i blindo, utan att se mer än framförvarande bils baklyktor, samtidigt omkörande flera bilar. Det vill säga, det var som idag, på de snöpta vägarnas omkörningssträckor.

Sedan dess har samhället byggt och byggt för att komma ikapp. Miljard efter Miljard av skattebetalarnas pengar har plöjts ned. Innan man började med mitträckesvägarna var situationen ganska hygglig. Nu har man genom att använda ytterligare ett antal Miljarder, fast nu till mitträcken, snart lyckats ödelägga decenniers arbete till nationens fromma. Det har skett under skydd av den absurda nollvisionen. Snart återstår bara att fälla en bom över vägarna. Då blir nollvision äntligen infriad. Tyvärr får det den oönskade bieffekten att samhället, välfärden och allt annat stannar också.

Det påminner om mannen som skulle lära sin häst att vara utan mat. Precis när han höll på att lyckas dog hästen.

Det skulle vara mer än intressant om någon ville borra i detta och försöka beräkna hur mycket de här tokigheterna har kostat redan nu, för att inte säga vad de kommer att kosta framöver.


Peka ut den skyldige.

Vems fel är då detta? Jag tror att det är de maktgalna sossekäringarna, med och utan kjol, som kör 500 mil om året, som ställt till med detta. En del tycker att man inte ska peka ut någon skyldig. Det tycker jag är fel. Då kan man aldrig hindra att det fortsätter, eller återupprepas i någon ny form. Jag tycker tvärtom. Det här är så allvarligt vanstyre att det är viktigt att peka ut den skyldige, så att vi åtminstone symboliskt får möjligt att korsfästa stollen i fråga. Det får inte vara liktydigt att vara imbecill och vara statstjänsteman, statsanställd eller politiker. Det måste få ställas högre krav. Annars kan vi inte få någon ordning på den här nationen. Odugliga nollor ska inte vara inbäddade i bomull och få gå och gömma sig, när det kommer fram vad de ställt till med. Jag har talat om vems fel jag tror att det är. Om det, mot förmodan, är någon annan, är det naturligtvis fritt att kliva fram och sträcka upp handen och tala om att ”det var jag”.


- Återupprätta välståndet – riv bort mitträckena!


Övertorneå torsdag den 7 januari 2010

Mikael Styrman


.