Censurera eller inte?

.

Fick en kommentar till bloggen ”Humle & Dumle” vilken bekymrar sig för mitt språkbruk. Jag vill gärna utveckla hur jag ser på saken:

Mycket av det jag skriver verkar leda till eller initiera förändringar. Antingen på grund av mina eller andras synpunkter och oftast säkert föranlett av den ackumulerade verkan av mångas synpunkter. Det tycks göra det oavsett om jag använder en del termer som vissa kan uppleva som mindre trovärdiga eller stötande.

Säkert får det en och annan läsare att åtminstone initialt distansera sig från det jag skriver. Framför allt finns det många som har förstått det jag skriver, som kan bedöma det, men är oroliga för att någon annan inte ska kunna ta till sig det. Ytterligare andra verkar tycka att det är uppfriskande att jag är frispråkig och inte skriver som en statlig utredning. Jag har arbetat mycket i mitt liv men läst lite. Mitt språk är säkert inte så utvecklat att jag skulle kunna skriva som en statlig utredning och ändå vara intressant att läsa. De som läser det jag skriver skulle inte nödvändigtvis göra det om jag uttryckte mig som en statlig utredning och jag skulle själv inte känna igen mig i det. Det finns de som är bra på att skriva så men jag tror inte att det är min grej riktigt.

Varför skulle jag för övrigt inte använda mig av uttryck som ”nationalsocialdemokrater” och ”sossekäringar”? De är ju mycket träffsäkra och adekvata begrepp som beskriver problemet, må vara på ett osvenskt sätt. Jag har i alla fall inte använt begreppet ”fittstimmet” som de gjorde själva. Skulle jag avstå från att använda vissa uttryck för att den som är mindre insatt, mindre upplyst eller haft mindre med dessa avarter att göra därför är främmande för uttrycken? Hur ska de människorna då få reda på hur saker och ting förhåller sig?

Låt mig ta ett exempel:

Under åren 1940-1943 fick de allierade frekventa och vederhäftiga rapporter om nazisternas massmord mot polacker och judar från den polska armékaptenen Witold Pilecki. Dessa rapporter avfärdades av de allierade i London som överdrifter.

Skulle Pilecki då ha avstått från att rapportera? Eller skulle han ha utelämnat, censurerat, uppgifterna om massmord därför att de som visste mindre än han visste upplevde hans rapporter som överdrivna?

Nu gjorde han inte det. Först i juni 1944 gick allierad press ut med vad som egentligen pågick och först efter att andra exfångar hade avlämnat detaljerade rapporter.

Om jag, och andra, avstår från att kalla de egentliga svenska nazisterna eller den svenska korruptionen vid deras rätta namn – hur ska den som inte känner till förhållandena, som inte har konfronterats med dem, då kunna få information om sakernas verkliga tillstånd? Ska de gå omkring och vänta på att få se en brinnande buske eller hur ska kunskapen komma till dem?

Mycket i vår statsapparat är mycket illa skött på grund av den dumhetens diktatur som ”sossekäringarna” eller ”sosseriet” eller om man så vill ”Ebberiet” utövat. Jag tycker att det är självklart att man ska omnämna saker och ting vid dess rätta namn även om det är svårsmält för en del läsare. Det finns ett motstånd mot att ta emot obehaglig information. Folk kan hitta på de underligaste ting för att värja sig mot obehaglig information. Om det inte är enskilda uttryck som det är fel på så hittar man på något annat i vars skugga man inte behöver ta till sig det som är obehagligt. Det innebär inte att man ska tiga.

Troligen måste man acceptera att man inte kan nå alla. Man får koncentrera sig på dem som har ett rörligt intellekt och ett kritiskt sinnelag, som vågar läsa och sedan dra egna slutsatser. Det lär finnas ett gammalt kinesiskt ordspråk som tar sikte på detta:

”När man pekar på månen tittar dåren på fingret.”

Övertorneå den 8 januari 2010
Mikael Styrman

.