Vem tar ansvar

.


för den offentliga sektorn i Sverige? Eller rättare sagt för den offentliga sektorns effektivitet och därmed dess existens över huvud taget.

- Ingen, verkar det som.


Sjukvård i sammanbrott.

Sjukvården fungerar allt sämre, åtminstone i Norrbotten. Allt fler vårdcentraler stängs eller är på väg att stängas. Vård kan inte längre fås på hemorten och/eller på obekväm tid. Patienter och anhöriga befinner sig på vägarna, under transport mellan hemorten och Sunderby Sjukhus, utanför Luleå. Istället borde de i de flesta fall vara under vila och vård på den lokala vårdcentralen. Blir någon nära anhörig sjuk, blir det mycket svårt för någon i familjen, om man inte bor i eller nära Luleå, att över huvud taget kunna arbeta och kostnaderna för resor till och från, samt vistelse i, Sunderbyn blir betydande.


Privatisering – men inte för allmänhetens bästa?

Bland socialistiska politiker är intresset obefintligt. De verkar över huvud taget inte förstå vad det är som händer. De tycks leva kvar i en svunnen tid då det fanns betalningskraft, någon annan skulle betala, och det var närmast meriterande att göra av med så mycket pengar som möjligt eftersom det skulle drabba de besuttna.

Bland borgerliga politiker syns engagemanget tvehågset. Det tycks istället ligga nära till hands för många av dem att någon kompis får ta över en offentlig verksamhet med elefantiasis, skära bort dödköttet i organisationen och sedan skära guld med pennkniv. Men det ger inte heller skattebetalarna någon billigare vård, så i mina ögon löser det inte problemet – det bara förändrar det en aning. Vården kan nog fås att fungera på det sättet, men till den misskötta offentliga sektorns kostnadsnivå, vilket kan vara mycket svårt att förklara på ett trovärdigt sätt. Kan det inte förklaras och försvaras kan det heller inte bli bestående.


Demokratiexperiment.

Sjukvården håller på att förvandlas till ett gigantiskt demokratiexperiment. Det är väl inget fel i det om sjukvården ändå klarar av att leverera erforderlig vård och resurserna förslår. Men om vården helt eller delvis uteblir och sjukhusköerna är långa, om köerna betas av genom naturlig död i nog så hög grad som genom operationer, då bör man inom vården fråga sig vilka som är ens primära uppgifter – demokratiexperimentet eller vården?


Skyddad från verkligheten.

Det här är följden av en utveckling som sattes igång under toksosseriets glada 1970-tal när en, gentemot partiet utomordentligt servil, Gyllenhammar med skattebetalarnas hjälp byggde upp Volvofabriker där man skulle prata ihop bilarna i demokratiska diskussionsgrupper, medan resten av världen tillverkade bilar vid effektiva löpande band. Inom bilindustrin har de socialistiska idealen kolliderat med verkligheten och lagts ned. Sjukvården däremot är skyddad från verkligheten genom olika monopol och sin beskattningsrätt och naturligtvis genom den sanna socialistens beredvillighet att stå i kö - om bara de som har det bättre också tvingas stå i kö.


Hur länge accepteras patienter?

Sjukvården håller på att strypa sig själv. Byråkratin växer ohejdat. Alla är chefer. Allt färre vårdar patienter. Allt fler behöver resa länet runt på viktiga möten. Även antalet lokala möten ökar. Arbetsledningsfunktionen är på väg att ersättas av stormöten. Mötena engagerar en ständigt växande del av personalen. Enkla frågor måste avgöras under stormötesliknande former. Ofta åtgår flera möten för enkla ärenden. Den förr så hierarkiskt organiserade sjukvården kan numera liknas vid ett sjörövarskepp som guppar planlöst på vågorna därför att personalen är upptagen av stormöten och procedurfrågor. Man kan undra hur länge det över huvud taget kan accepteras att det springer patienter på vårdcentralerna och stör all viktig verksamhet?


Naturbevakarsvärmen anländer.

Härom året satt jag på Hotell Tornedalia i Övertorneå och skulle äta lunch. In kommer en svärm bestående av ca 20-talet naturbevakare från Länsstyrelsen iklädda klarröda dunjackor från Fjällräven, av expeditionstyp. Jag hajade till, för att jag själv hade tänkt köpa mig en sådan jacka, i just den där käcka klarröda färgen, men avstått, för att jag tyckte att den var för dyr. Då sköter jag ändå eldistributionen i nedre Tornedalen. Fungerar inte eldistributionen fungerar ingenting annat i Tornedalen heller. Ännu ett exempel på hur en vanskött statsförvaltnings övertaxering av medborgarna leder till att resurserna i samhället används fel. Det saknas ofta resurser till nödvändigheter men all möjlig sorts lekstuga badar i pengar.


Två timmars lek gör barnen hungriga.

Naturbevakarna hade varit ute och kört bil på vägarna i Tornedalen på förmiddagen, för att spana efter en varg som hade varit synlig i Övertorneå kommun. Förmodligen hade de gjort som statens tjänstemän brukar göra när de besöker Tornedalen. I så fall hade de åkt på morgonen efter kl 8, kommit till Tornedalen ca kl 10.00. Sedan kört omkring lite, med ett flertal bilar, mellan kl 10.00 och kl 11.30, på småvägarna i kommunen. Kanske för att se om vargen möjligen också är ute och åker bil?


Sällskapsresa.

Nu var de utmattade men mycket belåtna efter nära två timmars hårt naturbevakningsarbete och det skulle bli trevligt att få i sig lite lunch, och utbyta erfarenheter, så att man orkade arbeta hårt en timma på eftermiddagen också, innan det var dags att ge sig iväg mot Luleå. De syntes ha mycket trevligt. Hade jag inte vetat att de var hårt arbetande statstjänstemän kunde jag ha trott att de var vanliga ungdomar ute på en sällskapsresa, på sin fritid, för sina egna pengar. Ja, om det inte var för expeditionsjackorna förstås. De visade nämligen att det inte det var några vanliga knappvändare som var ute och roade sig. Inte den vanliga pöbeln.


Hur skulle vargen klara sig utan hjälp?

Jag satt ensam och åt lunch så jag hade gott om tid att iaktta spektaklet. Var det nu verkligen nödvändigt att staten höll 20-talet, förmodat välavlönade, halvvuxna barn lekande i Tornedalen för att någon sett en varg där? Skulle inte vargen kunna springa genom kommunen utan att de där Luleå-ungdomarna kom till kommunen och brände bensin? Och, om de inte ägnade sig åt väldigt viktig vargspaning – vad gjorde de då istället för sin lön, som var till nytta för skattebetalarna?


Ogin eller klarsynt?

Sen erinrade jag mig att Per-Ola Eriksson är landshövding i Norrbotten. Om han är representativ för hur den offentliga sektorn styrs, då är det väl inte konstigt att det går till så här. Eller är det bara jag som är ogin och inte är beredd att ta till mig vilket viktigt och effektivt arbete den offentliga sektorn, i alla dess delar, utför?

Var jag bara avundsjuk och missunnsam, för att de hade råd att hålla sig med kläder som inte jag hade råd att hålla mig med? Det slog mig att om jag inte hade råd att ekipera mig så, hade säkert inte heller de flesta andra som betalar kalaset råd med det. När man ser allmänheten ute i naturen i Övertorneå kommun är det en markant skillnad, åtminstone vad klädseln beträffar – oavsett om de är ute på sin fritid eller i jobbet.


Reglering av byråkratin.

Medan jag betraktade skådespelet kom jag osökt att tänka på ett ganska rått uttryck som cirkulerar bland skattebetalarna:

- Det skjuts för lite i det här landet!

Nu menar jag inte att man ska skjuta en massa onödiga byråkrater som bara kostar pengar utan att uträtta någon nytta. Jag bara speglar ett samhällsfenomen i tiden.

Kan det vara så illa? Ser framtiden ut så? Kommer byråkratin i framtiden att regleras genom att statens funktionärer inte kommer hem till kvällen när de är ute och trakasserar befolkningen? Det finns i så fall många riskyrken. Naturbevakare har jag nämnt ovan. Stasi-registrerare av månghundraårig spillning och skärvor, som åker runt och lägger död hand på människors mark, är väl ett annat jobb som man inte gärna skulle vilja ha?

Många av de här verksamheterna är rester av nationalsocialdemokratins förtryckar- och belöningsorganisation. Finns det över huvud taget någon anledning alls varför skattebetalarna ska belastas med dessa kostnader? Borde det inte istället vara det nationalsocialdemokratiska partiets sak att självt bära kostnaderna för partiorganisationen, särskilt som staten får allt svårare att klara sina kärnverksamheter som exempelvis rättsväsendet?

Blir det så i framtiden, att när naturbevakarna åker ut riskerar de att skattebetalarna skjuter dem för att ta jackan av dem? Hur lång tid tar det i så fall innan det blir så? Jag blir åtminstone lite orolig när jag ser hur fräckt den offentliga sektorn sprider ut skattebetalarnas pengar medan skattebetalarna själva inte har råd att klä sig, inte får någon vård osv efter att skattefogdarna tagit ut fyra gånger högre skatter än vad som behövs för att driva en fungerande offentlig sektor.


Rättsväsendet i samma skick som den övriga byråkratin.

Enligt uppgifter i media var ännu veckor efter värdecentralrånet i Västberga 150 polistjänster sysselsatta med att ta emot tips från allmänheten. Om den uppgiften stämmer, kan var och en förstå, att de inte utför så mycket annat arbete samt vad det innebär för möjligheterna att klara upp andra brott.

Tidigare kunde ju ett fungerande rättsväsende vara en återhållande faktor. Men efter de förändringar som genomfördes av rättsväsendet förra kalenderårsskiftet finns ju inte längre det problemet, men det ska jag ta upp i en separat blogg.


Likgiltigt vem som döms.

Dåvarande justitieministern Tomas Bodström, partivännen, advokaten, senare Jämo:n Claes Borgström, överåklagaren Krister van der Kwast och sex svenska tingsrätter har ju också gått före och visat, att det inte spelar någon roll vem som döms – bara någon döms. I det perspektivet är det väl närmast fritt fram. Risken för att rättsväsendet ska få till en utredning och döma rätt person förefaller inte vara särskilt stor. Särskilt inte om resurserna används till politisk verksamhet.


Byråkratin tillåts växa tills den kollapsar.

Så är det kanske. Den offentliga sektorn, vår byråkrati, har kanske vuxit sig så stor, med så svaga och ansvarslösa chefer, att den inte går att styra längre. Den kanske växer av sig självt numera, utan att någon kan, eller ens vill försöka, begränsa den? I så fall växer den kanske tills hela offentliga sektorn faller ihop som en sufflé och all verksamhet blir omöjlig därför att byråkratin åstadkommer så mycket krångel för varandra (och alla andra) att all verksamhet blir omöjlig. Alternativt kanske den växer tills den inte längre går att finansiera. Då blir det som i Ryssland efter Sovjetunionens sammanbrott. Landet går i konkurs, så ordentligt att man inte har råd att plocka upp bitarna.


Högskattesamhällets slöseri har berövat folket skapandekraften.

Många välbeställda människor hörs ju redan göra sig egendomslösa. Det vill säga att de gör sig av med synliga tillgångar som går att beskatta. Det är inte uttryck för något stort förtroende för staten. Inte heller tyder det på att det blir lätt att få hjulen att snurra om befolkningen har förlorat framtidstron, skapandekraften och förtroendet. Det är inte heller mycket värt om bara den som förväntar sig att bli matad av staten med nappflaska har förtroendet kvar. Den kategorin bidrar inte nämnvärt till finansieringen av cirkus staten. Ur företagar- och entreprenörssynpunkt har kanske nationalsocialdemokratin hunnit förvandla Sverige till ett Östtyskland, Estland, Polen eller Ryssland – före järnridåns fall. Ett land av nollpresterare, ovilliga och oengagerade?


Övertorneå lördag den 9 januari 2010
Mikael Styrman


.