Statens fallissemang – kostsamt för medborgarna.

.


Den senaste tiden har det varit en del uppmärksamhet kring Försäkringskassan, dess personal och hanteringen av nya sjukskrivningsregler. Under tidigare socialdemokratiska regeringar fick försäkringskassans personal dålig skolning i hantering av skattebetalarnas medel. Pengar, ibland stora belopp, kunde skickas till i stort sett vem som helst, var som helst i världen, till synes helt utan kontroll.

Under senaste socialdemokratiska regeringen började man ändra på detta efter ett nästan löjligt omfattande opinionsarbete. Detta synes nu försäkringskassans personal ha glömt. Hanteringen är så fyrkantig, nästan illvillig, att det verkar som om inställningen är den, att om inte pengarna får strös ut åt vem som helst utan kontroll, så ska ingen få någonting. En jämförelse med barn i trotsåldern ligger inte långt bort.

I det här sammanhanget kan det vara värt att påminna om hur det går när man låter någon som är ovillig utföra ett arbete.

Hur skulle det gå om man anställde en målare som var ovillig? Så här kanske:

Husägaren: Jag vill att Du målar mitt hus grönt.

Målaren: Hela huset?

Husägaren: Ja, naturligtvis (Husägaren, nu något irriterad, tänker för sig själv: Vad är det för en dumskalle till målare? Vad tror han? Att jag vill ha halva huset målat?).

Målaren: Det ska bli. (Målaren tänker för sig själv: Vilken tok, vill ha hela huset grönmålat.)

När husägaren kommer hem har målaren målat hela huset grönt: Grunden, trappan, fasaden, fönsterlister, -bågar och –glas, dörrar, tak och knutar – allt är grönt. Allting har gjorts helt rätt men ändå blivit helt fel.

Sådär tror jag att det fungerar på Försäkringskassan. Och sedan vill man förtörnat att ministern ska be om ursäkt.

Ungefär sådär fungerade det i England på 1970-talet. Där höll maktgalna fackföreningar på att driva hela landet i konkurs. Ideliga strejker i den engelska bilindustrin gjorde att den nästan upphörde att existera. Ständiga driftstopp ledde till svåra kvalitetsproblem.

Gruvarbetarfacket försökte under sin militanta ledare Artur Scargill störta Margareth Thatchers högerregering vid en stor strejk 1984-1985. England var vid den tiden mycket beroende av kol för sin energiförsörjning och militanta socialister försökte störta regeringen genom att via strejken framkalla en energikris.

Inom tidningsindustrin drev fackföreningarna igenom att tidningsarbetsgivarna skulle fortsätta att anställa och avlöna grafiker trots att de inte längre hade några arbetsuppgifter kvar. Det och andra missförhållanden ledde till hårda motsättningar mellan tidningsutgivare och fackföringar. Kulmen kom vid en sammandrabbning som kommit att kallas för The Wapping Dispute. Den Australiske tidningsmagnaten Rupert Murdoch, förvärvade de engelska tidningarna The Sun, News of the World, Times och Sunday Times. Han lyckades dock inte nå en överenskommelse med de engelska facken som motsatte sig moderniseringar och vidhöll att tidningarna skulle fortsätta att avlöna grafiker, trots att de inte längre behövdes för att ge ut tidningar. I hemlighet byggde Murdoch 1986 upp ett nytt, modernt, tidningshus i Wapping, utanför London. Där kunde man ge ut tidningar helt utan grafiker. På mycket kort tid flyttades produktionen över till den nya anläggningen. Hårda motsättningar följde. Som mest skyddades anläggningen av över 1.800 poliser samtidigt. Den som vill läsa mer kan följa någondera av länkarna

http://www.oatridge.co.uk/Wapping4.htm

eller

http://en.wikipedia.org/wiki/Wapping_dispute

Det var hårda tag. Murdoch menade att för honom var ställningstagandet enkelt. Vem som helst kunde, när som helst, starta en ny tidning, utan grafiker, och om så skedde skulle de tidningar som avlönade personal som inte behövdes för att producera tidningar, snabbt slås ut från marknaden.

Nu menar inte jag att vi har rätt att förvänta oss att en svensk minister ska kunna agera lika handlingskraftigt som en av världens på sin tid främsta företagsledare. Men de engelska problemen, och lösningarna, är värda att begrunda. Ingen verksamhet kan nämligen drivas med ovillig personal. Om verksamheten ska kunna fungera måste, ganska så snabbt, den personal som idag är ovillig att medverka, antingen vinnas för saken eller ges möjlighet att söka sig till något annat, som de vill medverka till. Om det inte finns sådana möjligheter måste de resolut lämna plats åt andra som är mer samarbetsvilliga.

Alternativa, eller parallella organisationer, kan under en övergångstid vara en framkomlig väg. Det finns gott om folk i landet som gärna skulle utföra det arbete som statens personal åtminstone delvis synes ovillig att medverka till.

Av betydelse är då att framgångsrikt kunna ringa in på vilken/vilka nivåer och hos vilka medarbetare samarbetsoviljan finns.

Jämförelser med andra länder visar att svenska staten tar ut fyra gånger högre skatter än vad som behövs för att tillhandahålla fungerande välfärd. Då duger det inte att Försäkringskassan meddelar, om en nyckelmedarbetare på grund av sjukdom inte kan arbeta heltid, att medarbetaren i fråga ska söka heltidsarbete någon annanstans och företaget ska börja utbilda en ny specialist från grunden för att det passar övervintrande nationalsocialdemokrater inom försäkringskassan, att fortsätta att vara mer nationalsocialdemokratiska partiarbetare än svenska statens tjänstemän.

Det blir utomordentligt kostsamt, och kan vara osäkert i framgång, att utbilda nya specialister. Belastas man av fyra gånger högre kostnader än vad som är försvarbart då måste staten också leverera någonting.

Övertorneå måndag den 11 januari 2010
Mikael Styrman

.