Ge vägmästarna motorcykel.

.


När jag var ung hade jag motorcykel en tid. Då fick jag uppleva en del dödsfällor på våra allmänna vägar. Dödsfällor för motorcyklister, men inte för bilister.

Särskilt ett tillfälle minns jag, när jag i hygglig hastighet, intet ont anande, körde in i en kurva på en asfaltväg av hygglig standard. I slutet av kurvan fanns en vägskada, med grovt rullgrus, över hela vägens bredd, som endast var skyltad strax innan gruset började.

Mot detta vägarbete kom jag, med nedlagd motorcykel, med små möjligheter att bromsa. Vilket sladdande det blev. Men jag höll mig kvar på vägen och utan att välta. Fick inte heller möte. Det skulle ha gått illa. Fråga mig inte hur det gick till. Det kan jag inte svara på. Jag var ingen driven motorcyklist. Inte heller särskilt djärv. Jag hann inte bli rädd förrän efteråt. Kanske räddade det mitt liv.

Jag minns att jag tänkte, i ilskan som kom efteråt, att våra vägmästare och vägdirektörer borde ha motorcykel som enda tjänstefordon, sommar som vinter. Förr körde man motorcykel vintertid också.

Om väghållaren körde motorcykel skulle det inte gå till så där. Då skulle inte vägmedlen användas till dumheter utan till att hålla vägarna i gott skick. Även slöseriet skulle upphöra, i ren självbevarelsedrift.

Kanske skulle det slå lite orättvist? De kanske inte har tillräckligt mycket att bestämma över för att man skulle kunna låta det drabba enbart dem? Av politikerna satta ramar är kanske för snäva – eller kanske inte. Utan korruption och valhänt medelshantering skulle det kanske vara ganska bra ändå?

En sak vet jag säkert. Det skulle inte finnas några mitträckesvägar.

En motorcyklist som kommer i kontakt med dessa stängsel blir mycket illa skadad. Vill det sig illa blir det bara slamsor kvar. Kanske borde det vara obligatorisk närvaro bland beslutsfattare vid obduktion av motorcyklister som varit ute och bekantat sig med mitträckesvägarna?

Övertorneå torsdag den 7 januari 2010

Mikael Styrman


.