”Kraftverket i Ekfors orsakar översvämning.”

.

Ja, så basunerar Haparandabladet(NS) ut, att vattnet söker sig upp till landsvägen mellan Ekfors och Armasjärvi. Ett antal anonyma sakkunniga bereds även möjlighet att dels påpeka, att så även skett ”någon gång i mitten på 1980-talet. –Då tvingades bolaget köra kraftverket även när det var kallt för att inte turbinen skulle frysa.” Dels påpekas ”Konstigt förresten att han inte passat på och kört kraftverket då priserna var höga.” Artikeln avslutas med uppgiften att ”HB har sökt Ekforsbolagens vd, Mikael Styrman, utan att få kontakt med honom".


Viljan att uttala sig omvänt beroende av kunnandet.

Av denna i huvudsak obegripliga sörja, som den av politiskt styrda statsbidrag drivna Haparandabladets prisbelönta stjärnreporter har fått till, kan möjligen den som känner till sakförhållanden få intrycket att viljan att uttala sig står i omvänt beroende till kunnandet på området.


Den som bygger i utbyggt vattendrag måste beakta pågående verksamhet.

Kraftverket i Ekfors, och den vattendom som reglerar vattenföringen, är tillkomna i början av 1920-talet och verken har, såvitt bekant, drivits utan nämnvärda problem med svallis fram till ungefär mitten av 1980-talet. Vid denna tidpunkt byggde vägverket om bron över Puostijoki och ändrade då den yta som Puostijokis vatten fördelas på när den passerar bron. Samtidigt var man, sannolikt i missriktad välvilja, framme med grävmaskin, lagligt eller olagligt, och ändrade bottenförhållandena vid bron varefter svallis i tidigare ej skådad omfattning uppstår. Och 2010 skriver HB med ovanstående rubrik, att den för 90 år sedan genomförda vattenregleringen orsakar översvämning av den 60 år senare uppförda bron. Det är ju faktiskt upp till den som bygger bron att se till att knyta till sig den kompetens som krävs för att inte den bro man bygger ska skada vattenföringen i det utbyggda vattendraget.


Svallisens fundamenta.

Av artikeln kan förstås, att vattnet bör släppas på under en längre tid för att undvika översvämning längre ned (på grund av svallis, min anmärkning). I verkligheten är det dessvärre tvärtom. Mängden svallis som bildas ökar påtagligt i samband med kombinationen kyla och låg vattenströmning. Om man verkligen vill att bron ska korkas igen av svallis och vägen översvämmas då ska man släppa på vatten försiktigt under lång tid. Då bildas nämligen mycket svallis som efter en tid lägger igen den öppning för vatten som finns under bron. Om bron och bäckbotten är felaktigt utformade tilltar benägenheten att svalla igen.

Tyvärr råder inte Ekforsbolagen över all vattenföring i den aktuella bäcken. Nedströms kraftverken ansluter mindre vattenflöden som bildar svallis även då kraftverken står stilla.


Okunnigt om kraftverk.

Kraftverken drivs som tidigare med korttidsreglering. Verkens produktion beror på ett flertal faktorer som tillgång till vatten, pågående tillrinning, temperatur, energi- och effektpriser osv.

För att något belysa kvaliteten i den prisbelönta stjärnreporterns artikel kan jag nämna att kraftverk typiskt sett körs när det är kallt. Det beror dock inte på rädsla för att de ska frysa utan på att det är då elen behövs som bäst. På 1980-talet, som nämns i artikeln, fick detta genomslag i elpriserna och styrde i högre grad produktionen.


Fram till 1980-talet fungerade det.

Efter denna tidpunkt upptäckte vår svenska byråkrati, och våra politiker, elbranschen. Den var då en utomordentligt väl fungerande sektor, helt opåverkad av politisk klåfingrighet. Därefter har branschen hemsökts av en orgie av långt gående och radikalt förändrande lagstiftning. Det har lett till att branschen, som redan tidigare bestod av onödigt få företag, ca 300 st att jämföra med över 3.000 i slutet av 1950-talet, numera i det närmaste helt kontrolleras av tre(!) företag. I sin tur har det resulterat i att elpriserna har stigit från ca 15 öre per kWh till numera vanligt förekommande priser mellan 50 öre och en krona, ofta mer. Skatterna har ungefär tredubblats under tiden och nätbolagen har skalat bort sin driftsäkerhet. Sveriges elabonnenter har förlorat, och förlorar på detta. Någon måste väl ha vunnit på det? Det kan väl inte bara bero på dumhet även om det fenomenet inte är direkt ovanligt i byråkratin och det politiska systemet?


Prisincitament ersatt av likgiltighet.

En ytterligare följd av politikens och byråkratins omsorger har blivit att det prisincitament som nämndes i artikeln, med höga priser till följd av brist på el kraftigt avtagit, delvis helt försvunnit. Men detta är i paritet med energipolitiken i övrigt. Den innebär numera att skattemedel i stor mängd, som kunde användas för att förse oss med billig el, istället blåses bort med vindkraftverk. Dessa producerar svårreglerad el på slumpmässiga tider, snart sagt när som helst, utom när elen behövs som bäst. Då står vindkraftverken stilla.


Som SL och SJ men utan tidtabell och med nedlagd rusningstrafik.

Statens satsning på vindkraftverk kan, för att göra det konkret och begripligt, jämföras med om SL och SJ skulle inköpa bussar, tunnelbane- och pendeltåg, som fungerar då och då, utan att man i förväg vet när och kan göra tidtabeller, och dessutom inte fungerar alls under rusningstid. Jag är medveten om, att det i vinter har kunnat tyckas att det är så det är med SL och SJ, men det ska jag återkomma till.


Vattenrättslig bakgrund.

Den som är lite bevandrad i vattenrätt vet, att den som kommer först har bästa rätten. Ekfors kraftverk och vattendom tillkom i början av 1920-talet. Vägverket byggde en bro i början av 1940-talet, vill jag minnas. Den som kommer efter har att beakta redan pågående verksamheter i vattensystemet, vilket man av allt att döma också gjorde då. Ekfors byggde om sitt kraftverk och byggde ett ytterligare kraftverk nedströms, i skarven mellan 1950 och 1960-talen, vilkas vattenföring regleras i vattendomen från 1920-talet. Ytterligare ca 25 år förflyter utan problem.

På 1980-talet byggde vägverket en ny bro varefter svallisen blev ett problem.


De röda bröderna griper in.

Då ingriper de röda bröderna från länsstyrelsen, Överby och Co, och påpekar att Vägverkets vattendom för bron är av äldre datum än domen för Ekfors andra kraftverk och följaktligen ska Ekfors stå för kostnaderna för den felbyggda och möjligen delvis olagligt tillkomna bron. Det blev ju naturligtvis ingenting av detta eftersom vattenföringen regleras i vattendomen från 1920-talet.

Efter min fars bortgång, när Ekforsbolagen är försatta i blockad av Unga Örnar, förlåt Elektrikerförbundet ska det vara, dyker de röda bröderna på länsstyrelsen, Johansson och Överby, upp på vårt kontor. Då anade jag inte att jag 2005 skulle komma att bli olagligt anhållen av den av den organiserade brottsligheten kontrollerade åklagaren Jan Wallström, bland annat grundlöst anklagad för överdämning.

Trots att de röda bröderna på länsstyrelsen ganska nyligt fungerat som Vägverkets ombud och åberopat att vattendomen för Ekfors nedre kraftverk var av yngre datum än vägverkets vattendom sätter de nu upp en förvånad min på mitt kontor och säger: "Finns det TVÅ kraftverk? Vi har bara uppgift om ett från 1920-talet. Kommer Du att ansöka om lagligförklaring av det nyare kraftverket?"

De försökte, mot bättre vetande, lura mig att söka en onödig vattendom. De gjorde så, bland annat därför, att det är sökanden som står för kostnaderna i en vattendomsprocess.

Så fungerar det alltså på länsstyrelsen i norrbotten. När det passar ”rörelsens” syften kan man vara ovetande om det ena kraftverket, för att sedan, när det är lämpligt, glömma bort det kraftverk man nyss kände till, för att istället veta om det som nyss var okänt. Ingen tråd, ingen ryggrad, ingen heder.


Ingen ställs till ansvar.

Som rättsrötan numera brett ut sig så långt inom statsförvaltningen har naturligtvis ingen av dessa förbrytare ställts till ansvar. Det blir istället alltmer utbrett att rättsväsendet slutat fungera. Så utbrett att det inte längre är ovanligt att förbrytare leker åklagare och domare.


Haparandabladet förföljer företagare och zigenare.

Haparandabladet finansieras av sveriges skattebetalare för att vara megafon åt lokala skurkaktigt lagda politiker. Det tar sig de underligaste uttryck. Än förföljer man företagare som inte viker sig för en korrumperad politisk rörelse och lyckas tillsammans med de korrumperade bröderna få vederbörande satt i politiskt fängelse. Än förföljer man zigenare för att lokala politiker har svårt för zigenare. Man hetsar så grundligt faktiskt, att man lyckas få en zigensk familj inlåst i fängelse i 30-talet år för att ha befunnit sig på sin egen tomt. Högsta Domstolen går i vanlig ordning och gömmer sig när det blir politiskt känsligt. Och den korrumperade tidningsägaren, Örjan-Smörjan, som ju är den som verkligen borde skaka galler, väljs in i Tidningsutgivarnas styrelse, och hans reporter belönas med papegojmärken. Dock inte järnkorset denna gång, vilket var fallet förra gången en nordeuropeisk demokrati fallerade.


Använd Haparandabladets mutpengar till sjukvård.

Det vore naturligtvis att föredra om de 2,5 miljoner som används för att göra Haparandabladet till den organiserade brottslighetens megafon istället användes till något för nationalhushållningen nyttigt. Exempelvis kan man dra in bidraget och använda pengarna till sjukvård i Östra Norrbotten. De politiska partierna får generösa bidrag från Sveriges skattebetalare. Dessa kan användas till att föra ut partiernas budskap.


Ingen offentligt anställd brottsling blir dömd.

Eftersom vi, som väljare, inte tillräckligt har satt oss till motvärn när våra politiker infört fascistlagstiftning enligt vilken politiker som begår lagbrott inte kan åtalas, kan man säga att vi har den offentliga sektor och det rättsväsende vi förtjänar. Ingen statstjänsteman som begår brott som är politiskt initierat blir idag åtalad och dömd. Enligt lagen ska det ske men i praktiken blundar rättsväsendet kollektivt när något uppdagas.


Italien - ett föregångsland.

I Sverige brukar vi, ganska vårdslöst, jämföra oss med Italien när vi vill kunna jämföra oss med något som är korrumperat och fungerar sämre. Men en sådan jämförelse utfaller idag till stor besvikelse för svensk del. I Italien bedrivs ett aktivt arbete för att komma till rätta med den organiserade brottsligheten. Där finns separata parallella poliskårer som håller ordning på varandra och försvårar korruption av polismakten. I Sverige däremot utreder den som begår brotten sina egna brott med naturlig påföljd att snart ingen åtalas och döms. Ofta arbetar våra myndigheter i symbios med den organiserade brottsligheten som exempelvis i fråga om slavhandeln med utländska bärplockare där en offentlig institution är ägare till det företag som drar nytta av slavhandeln och där myndigheterna skräddarsyr ett regelverk för att främja slavhandeln och försvåra för slavhandlarens konkurrenter. Och för att hålla uppe skenet åtalar åklagarattrappen Jan Wallström några obetydliga springpojkar men sticker svansen mellan benen och blundar när den organiserade brottsligheten kommer på tal.


Avskaffa straffriheten och preskriptionstiden.

Detta måste vi själva se till att ändra på. Jag har svårt att tro att det ska kunna ske utan att man tar bort straffrihet och preskriptionstid för brott begångna av politiker respektive brott som begås inom rättsväsendet. Med nödvändighet måste det ske retroaktivt. Ingen korrumperad representant för vare sig rättsväsende eller politik har något incitament att förändra sitt beteende. Det krävs att han/hon är medveten om att i framtiden kunna ställas till svars. Att vara tvungen att kunna objektivt rättfärdiga sina handlingar för att inte få skaka galler och bli fråntagen förmåner erhållna genom brottslig verksamhet.


.