lördag 24 maj 2014

Den försvunna Ex-ministern…

.
…och den censurerade public-service-kanalen.

För några dagar sedan aviserades att Maud Olofsson skulle vara med i morgon-TV. Intressant, tyckte jag och bestämde mig för att titta på det. Nu ser ju inte jag allt som sänds i TV. Men i det jag faktiskt såg fanns hon inte med. Inte heller någon förklaring till att hon uteblivit.

Förr kunde man titta igenom programmen helt och söka reda på sådant som var intressant, inkl fadäser och synliga tecken på censur. Men numera har man ändrat så att man bara kan se olika klipp från exempelvis morgonprogrammen. På snarlikt sätt rumphugger man numera nyhetssändningarna som är tillgängliga på SVT Play, så att det inte längre är så lätt att se när man har gjort aviseringar inför morgondagen vilka censuren sedan gripit in i.

Det är klart, att för den journalistiska självbildens överflöd av förträfflighet är det ju inte så roligt att tittarna kan se när censuren gripit in och styrt upp det ”fria” ordet.

Södertälje lördagen den 24 maj 2014
Mikael Styrman
.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Artikeln liknar den försvunna avslutningen på politikerbarnen som det aldrig kom ett avslut på......

Mikael Styrman sa...

Ja, Du kanske har rätt, det kanske har en likhet, i så måtto att historien om hur politikerbarnen och - föräldrarna - behandlades, och behandlas, av rättsväsendet ännu inte har berättats.

Massmedia var på plats, fick all information, följde själva förhandlingarna och hade alla möjligheter att berätta, men gjorde inte det. Precis som de haft möjligt att berätta om mycken annan maffia-verksamhet, men ständigt duckar.

Det är en på flera sätt fantastisk historia. För bra för att slarvas bort. Så länge den inte är färdigt berättad finns alltid möjligheten att berätta den väl. Men bortslarvat är bortslarvat.

Jag vacklar emellanåt i min övertygelse om det meningsfulla i att lägga ned mycket arbete på att berätta om rättsröta för människor som redan vet att den existerar, men inte bryr sig om saken, eller i alla fall inte gör något åt den. Från tid till annan tycker jag att svenskarna har allt för stora likheter med Hitlertidens tyskar för att vara förtjänt av en berättelses möda. Som tyskarna gjorde på 1930-1940-talen stjäl ju svenskarna gärna när tillfälle ges och tittar bort när de konfronteras med att vara tjuvar som drar nytta av rättsrötan.

Många gånger känner jag mig mer lockad av att luta mig tillbaka och bara titta på när de svenska tattarna drabbas av den fortsättning som oundvikligen följer av att rättssamhället förvandlats till maffiastaten. Den som inte bryr sig om att agera så länge den egna svansen inte sitter i kläm förtjänar nog inte att räddas. Den bör nog drabbas av den egna empatilöshetens, ohederlighetens och passivitetens draksådd.