Tänt är bränt!

.

.
Igår och i förrgår har mycket av medias utrymme upptagits av den hemska brandkatastrofen i Grenfell Towers, North Kensington, London. Branden startade ungefär vid halv två-tiden, natten till i förrgår, onsdagen den 14 juni 2017. Fram till nämnda tidpunkt kunde vi vara i tron, att om inte brandkåren anländer inom några minuter vid en brand, är det tveksamt om den behöver komma alls. Det resonemanget har präglat debatten om nedläggningen av glesbygdsbrandkårerna i Sverige.

Brandkåren anlände enligt uppgifter i media till Grenfell Towers 6 minuter efter att första brandlarmet emottagits. Senast i förrgår på eftermiddagen kunde vi konstatera att med de byggmaterial och -metoder som byggnadsindustrin och dess materialleverantörer använder, med våra myndigheters stöd, spelar det ingen, eller endast obetydlig, roll när brandkåren anländer. Inte ens om brandkåren finns på plats när elden uppstår är det klarlagt att ens en av världens bäst rustade brandkårer, som Londons, förmår släcka branden. - Tänt är bränt!

I skrivande stund bekräftas 17 omkomna. Uppgifterna i media om hur många som bodde i huset varierar mellan 200 och uppemot 600 personer. Förmodligen vet väl ännu ingen hur många som lyckats ta sig ut på eget initiativ eller som självuppoffrande brandmän lyckats få ut i det inledande skedet. Ingen vågar gå in i huset på grund av risken för att det ska rasa.

Människor som var i kontakt med myndighetsrepresentanter när det brann fick rådet att stanna inne i bostaden. De som lydde rådet omkom. ”Keep Calm and Die” skulle man kunna säga. Givet hur vår byggindustri utför sitt arbete, under våra myndigheters överinseende, finns det kanske anledning att se över vilka råd man ska lämna till allmänheten? Kanske är det dags att överge nu inlärda mantran för att istället säga ”rädde sig den som kan”? Innan man har kunnat ta reda på om det var ett gott eller ett dåligt råd man fick kan man vara död. De hittills använda råden tyder på en orealistisk självbild hos räddningstjänsten om den egna förmågan. Eller kanske är det uttryck för en optimistisk syn på bränder som varande små, ofarliga och hanterbara för räddningstjänsten. Branden i Grenfell Towers avslöjar på ett obönhörligt sätt att det kan vara långt mellan verkligheten och de råd myndighetsrepresentanterna lämnar till människor i nöd.

Att såväl mindre hus som större monumentala byggnader brinner är inte konstigt. Det konstiga är väl, mot bakgrund av hur människan bygger, att det inte brinner oftare, mer och snabbare. Vi har en omfattande och okontrollerad massimmigration av terrorister och religiösa fanatiker samt latenta dito. Redan tidigare kunde vi göra långa listor över skyddsobjekt som våra myndigheter nu måste låtsas att de kan övervaka: flygplatser, idrottsanläggningar, större handelsstråk och kända broar. Nu kan listorna göras än längre eftersom även många tilläggsisolerade byggnader, stora som små, kan fogas till listan. Det blir många objekt att bevaka… Återstår nu för Anders Ygeman och Dan Eliasson att kliva fram igen och tala om att de har allt under kontroll.

Vår byggnadsindustris framfart genom åren förskräcker. Gammalt tillbaka - innan den kemikaliedrivna byggindustrin hade klivit in på scenen - var husen friska. Sedan kom de många oprövade kemiprodukterna, tilläggsisolering av husen och den tvångsdrivna ventilationen som piskade runt sjukdomar och allergier.

Förr - före 1980-talet - byggde man raka hus, med badrum vars lägsta punkt utgjordes av golvbrunnen. Under 1980-talet, när nationalsocialdemokratin använde byggindustrin som sysselsättningsregulator fick vi sneda hus och badrumsgolv vars högsta punkt utgjordes av golvbrunnen. Hus med sådana badrum kräver på kort sikt gummirakor för att få vattnet att rinna uppför. På längre sikt begåvas de med vattenskador på grund av vatten som blir liggande, på fel ställe, istället för att söka sig till avloppet. Sneda hus kräver flytspackel eller något annat som kan få golven raka. För att förvissa sig om att det skulle gå åt helvete lät byggföretagen slänga på plastmattor innan flytspacklet torkat, detta bara för att ta ett exempel på hur man farit fram. Vi fick begreppet ”sjuka hus”. Det fanns inte tidigare. Att döma av hur den moderna människan bygger kanske det snart är dags att sluta använda begreppet ”sjuka hus” och istället övergå till att använda termen ”friska hus” då de senare med nuvarande utveckling snart är i kraftig minoritet.

De senaste åren har debatten handlat om enstegstätade fasader som gör människor sjuka. Det har ”alltid” varit känt. Ändå har man under de senaste decennierna struntat i känd kunskap och beprövad erfarenhet och byggt tiotusentals bostäder med enstegstätade fasader. Det har skett i sådan omfattning och har skapat sådana latenta ombyggnadskostnader att det sannolikt aldrig kommer att åtgärdas fullt ut. Man kan säga att enstegstätade fasader dödar långsamt, men bara om man har otur. I så motto är användandet av brandfarlig cellplast som isoleringsmaterial något mer demokratiskt. Det dödar snabbt och det dödar alla som inte har en ofantlig tur och/eller mycket utvecklad självbevarelsedrift.

Man tar sig naturligtvis för pannan när man inser att de här kriminellt hänsynslösa raketforskarna inom byggindustrin, med mutade politikers och tjänstemäns hjälp, har använt brandfängda isoleringsmaterial trots att brandsäkra sådana finns att tillgå. Men vad är väl annat att vänta när det är känt att våra brandkårer endast med svårighet kan bekämpa bränder upp till åttonde våningen och vi ändå låter psykopater som vill göra monument över sig själva uppföra hus som Burj Khalifa, 828 m högt. Det råder en sorts konsekvens i galenskapen.

Nu skulle vi förmodligen få se skurkarna skylla på varandra. En intensiv pseudodiskussion skulle komma att föras i media och domstolar om huruvida det fanns eller inte fanns brandbarriärer i byggnaden. Sedan skulle den övergå i en lika intensiv debatt om vems fel det är att det inte fanns några barriärer: konstruktören som inte föreskrev sådana, entreprenören som inte utförde dem eller beställaren som inte kontrollerade att de utfördes…åtminstone om det hade skett i Sverige. I Storbritannien tycks ilskan åtminstone just nu för stor för den sortens tricks.

Tur i oturen att det var ett allmännyttigt företag som stod som huvudman för katastrofen. Då kanske rödingarna slipper gräva ned sig i skyttegravarna i vanlig ordning och skylla på privat verksamhet och vinster. Vanligtvis förhindrar sådant politiserande all förnuftig analys.

Det är naturligtvis inte avsaknaden av brandbarriärer som är problemet. Det är användandet av livsfarliga byggmaterial och byggande på fullständigt vettlös höjd som är problemet. Om det hade varit meningen att vi skulle bygga så höga hus som idag skulle vi varit minst 50 m långa… Grundproblemet som i sin tur indirekt skapat förutsättningar för de höga husen är för billig energi, men det är en annan historia.

Verkligheten visar att det inte är möjligt för mutvänliga politiker och dito tjänstemän eller mutglada byggare att hantera det här problemet. Kanske kan ”marknaden” fixa det? För att det ska kunna ske krävs nog att det brinner så pass många vansinnigt konstruerade hus att ingen vågar bo i dem. Åtminstone ingen som har råd med ett alternativ. Då sjunker hyrorna och det blir olönsamt att bygga med felaktiga metoder och material. Med våra samhällen fulla av kända såväl som okända tidsinställda mänskliga bomber som Löfven och hans anhang släpat hit är prognosen ganska gynnsam för att det ska brinna en hel del i framtiden. Tidigare behövde en religiös fanatiker få tag i ett flygplan, senare en lastbil, ännu senare bara en bil och i skrivande stund verkar en vanlig bondkniv duga. I framtiden behöver han eller hon bara få tag i en tändsticka och en bit plån. Kostnadseffektivare kan terroristverksamhet knappast bli… En knarklangande arab som åker omkring med en BMW, beväpnad, och skjuter folk på öppen gata - det går ju att spana på…men en som går omkring med en tändsticka och en bit plån…hur spanar man på en sådan med rimligt bevarad rättssäkerhet?

- Tänt är bränt!

Falun fredagen den 16 juni 2017
Mikael Styrman
.