.
Många av våra ofta både organiserade och självutnämnda förståsigpåare som ägnar sig åt samlevnadsfrågor svamlar nu så mycket tygen håller om ”frozen-fright-syndrom”. De förkunnar att äkta såväl som inbillade ”våldtäktsoffer” inte bjuder motstånd därför att de är skräckslagna. Det vill säga att det är mannens fel att de ”fryser” i vissa intima situationer. Så kan det säkert vara ibland. Det finns ju våldtäkter som är mycket grova och som är utförda av mer eller mindre motbjudande monster - numera efter miljöpartiets och sosseriets internationella röstfiske dessutom allt oftare i grupp - och det vore ju mycket konstigt om inte offret i sådana situationer vore rädd, för att inte säga skräckslagen. Men mängder av våldtäkter - troligen den helt dominerande delen - går inte till så. Det kan vara en ganska fredlig tillställning, må vara att den ena parten ibland är mer drivande än den andra. Men det är inte alltid mannen som är drivande. Det finns gott om fall, som det dock inte mig veterligen är forskat så mycket på, vid vilka kvinnan är mer drivande än mannen.
Kvinnans engagemang hänger ofta samman med hur långt kvinnans biologiska klocka har tickat och om mannen synes ha sådana egenskaper att kvinnan väljer honom till far åt sitt barn. Det finns fall där mannen blir våldtagen, på olika beslutsamt sätt. Det är nog inte fel att säga att mannen som regel inte är särskilt svårövertalad men så är dock inte alltid fallet.
Jag ser att bland annat RFSU har en grupp militanta kvinnor - förmodligen i stor utsträckning lesbiska - som lär ut att det alltid är så att frozen-fright-syndrom är utlöst av skräck. Själv tror jag inte på det. Det finns faktiskt våldtäkter som inte begås av grova busar och vid vilka parterna inte i efterhand är överens om vad som utspelat sig - utan att någon av dem ljuger. Mannen är som regel mer drivande och kvinnan ofta mer passiv. Det innebär ofta att det inte var någon våldtäkt, trots att man i efterhand kan vara av något olika åsikt om saken.
Frozen-fright-syndrom är - menar jag - ett nedärvt fenomen som går mycket långt tillbaka i människans utveckling. Det går så långt tillbaka att det är mer adekvat att tala om oss som djur än som människor. Många djur har nämligen samma syndrom. Det är en följd av släktets överlevnadsmekanismer.
Under den tid syndromet har utvecklats har människan inte suttit vare sig hemma eller på krogen och lapat alkohol för att komma i form. Sexualdriften är inte heller den självvald, men få verkar kunna göra en koppling mellan dessa två fenomen trots att bägge fortplantningsmekanismerna syftar till att trygga släktets överlevnad. Det krävs någon som är beredd att betäcka och någon som är beredd att bli betäckt.
Det är helt i naturens ordning. Våra makthavare gör sitt bästa för att rätta naturens tillkortakommanden - påhejade av olika grupper som vägrar erkänna bakomliggande biologiska orsaker. Jag har i och för sig inga invändningar mot det, för den händelse man skulle lyckas. Jag vill bara flagga lite för vilka svårigheter man möter i sin ädla strävan.
Mycket i fråga om våldtäkter och deras prövning i efterhand handlar numera om tolkning av ”frozen-fright-syndrom”. Det fenomen som innebär att personer som våldtas eller upplever sig bli våldtagna passiviseras.
Fenomenet finns även hos många andra djurarter, av vilka människan - sina höga tankar om sig själv till trots - bara är en. Förklaringen är enkel. Att åtgärda eller rätta naturens ordning är väsentligt svårare än att bara inse att den finns.
Bakgrunden är att det är nödvändigt att fortplanta sig. Utan fortplantning dör släktet ut. Naturen har försäkrat sig om släktets överlevnad och bekymrar sig mindre om detaljerna, som naturen överlåter åt kontrahenterna att sköta själva - i människans fall numera ibland via poliser och domstolar.
Jag har ingen dömande eller förklenande uppfattning vare sig sig om denna ordning eller strävandena efter att rätta naturens ordning. Min vilja är bara att upplysa om det i min mening ganska uppenbara.
Kanske är det så att hur en tillfällig eller ny relation ska fortlöpa avgörs mycket tidigare än i stridens hetta i sänghalmen? Kanske är våra rättsdebattörers utredande som tar sikte på vad som händer i sängen helt felaktigt och onaturligt? Den rättsliga prövningen i efterhand är nog ofta i sin nuvarande form ett ganska slumpmässigt lotteri och den tolkning som sentida debattörer gör är illa förankrad i människors biologiska förutsättningar.
Det är något mycket onaturligt i att parterna följs åt till sängen efter krogen, men sedan inte kan komma överens om vad man ska göra där. Jag tror att naturen har inrättat oss så att avgörandet av vad som ska, eller kan, komma att hända fattas mycket tidigare än i sänghalmen. Självfallet är många kvinnosakskvinnor, inte minst lesbiska sådana, beredda att gå i döden för att försvara att kvinnan är i sin fulla rätt att fatta sitt beslut betydligt senare, när man redan har lekt med grejorna en stund. Men så har inte det genetiska arvet fostrat männen, menar jag. De har programmerats att ta ett inledande ansvar för släktets överlevnad. Vanligtvis axlar båda parter ansvaret, men det synkar inte alltid, och det är svårt att veta säkert i förväg om det kommer att göra det. I många fall som det inte visar sig synka blir den efterföljande utredningen och domstolsprövningen lite av att skjuta mygg med kanon. Det är och ska vara skillnad mellan ett vänslande som följer på att parter som inledningsvis varit på samma våglängd sedan ”spårar ur” respektive en hårdhänt våldtäkt som aldrig varit något annat.
Det är säkert som att svära i kyrkan att uttala det, men utan ”frozen-fright-syndrom” skulle kanske många honor aldrig bli betäckta. Men kanske inte så många att släktet skulle dö ut? Naturen tar dock inga risker.
Jämför gärna med fjällämlarna som med några års mellanrum begår kollektivt självmord för att de överlevande ska kunna föra släktet vidare. Även det en besynnerlig naturens ordning som inträder när man lyckats för väl med överlevnadsdriften.
Det finns mängder av djurarter av alla de slag vilkas parningsakt innefattar att hanen mer eller mindre håller fast honan för att hon inte ska hitta på att promenera iväg mitt under föreställningen. Kanske är det till och med mer regel än undantag? Å andra sidan finns även sådana där honan äter upp hanen efter akten. Varför gör man då inte denna koppling i den offentliga diskussionen? Är det som det ofta är att människans ganska utbredda högfärd och höga tankar om sin egen överlägsenhet är ett avgörande hinder mot att acceptera att vi till syvende och sist bara är ett djur bland andra?
Troligen finns det en skillnad mellan heterosexuella och lesbiska kvinnor innebärande att lesbiska kvinnor är mer drivande i våldstäktsdebatten än heterosexuella kvinnor. Det vore mycket märkligt om det inte förhöll sig så. Det är ganska givet att en våldtäkt eller något liknande, utförd av en man kan uppfattas som ett större övergrepp av en lesbisk kvinna än av en heterosexuell kvinna. Det där inser nog de flesta innerst inne, men få eller inga vill forska på ämnet eller uttala sig om saken på grund av risken att - som gamla LO-ordföranden Stig Malm en gång uttryckte saken - få hela fittstimmet på sig. Jag tror att många i grabbgänget kan ha uttryckt sig så, men det var Stig Malm som åkte fast för det medan alla andra teg eller svor sig fria.
Falun fredagen den 14 februari 2025
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar