.
Debatten rasar i media. Hur ska Europa klara sig i krig mot Ryssland utan USA:s stridskrafters hjälp?
Frågan är fel ställd. Europa har klarat de senaste krigen trots USA:s armés hjälp - inte tack vare. Däremot hade det nog varit svårt utan USA:s industris hjälp. För att vara mer specifik: utan USA:s stora tillverkningskapacitets hjälp. Därvid lag spelade det naturligtvis en avgörande roll att den amerikanska industrin fanns på en annan kontinent, på vilken det inte rådde krig.
Erfarenheterna från de senaste stora krigen visar att stridsmedlen som jänkarna bidrag med i Europa inte var så mycket att hänga i julgranen. De var i de flesta fall sämre än sina europeiska motsvarigheter. Men mängden avgjorde kriget. Den amerikanska industrins tillverkningskapacitet i kombination med amerikanernas förmågan att få igång industrins hjul, och inte fastna i tidsödande diskussioner, vann kriget mot ett nednött Nazityskland.
Nästan all amerikansktillverkad utrustning var sämre än sina bästa europeiska konkurrenter. Men mängden avgjorde kriget.
Det ser förmodligen lite annorlunda ut idag. En del utrustning som jänkarna har idag saknar motsvarighet i Europa och troligen även i Ryssland. Det beror mest på att Europa i princip slutade kriga 1945, medan jänkarna i sin tur tyckte att det var roligt att fortsätta. En komplikation i sammanhanget är att jänkarna av och till får slut på fiender. Då brukar de anfalla någon liten försvarslös nation som de vågar ge sig på. Exempelvis Grenada, Libyen, Somalia, Irak, Afghanistan, Vietnam, Cuba m fl. Ibland går det bra, men oftast skiter det sig, jänkarnas enorma resurser till trots.
Ett genomgående fel på deras utrustning brukar vara att den är för avancerad och att den inte är verklighetsanpassad och därför förbrukar för mycket resurser som inte finns tillgängliga på krigsskådeplatsen. Ofta kräver amerikansk utrustning unika insatsvaror vilket skapar stora logistiska problem. Standardisering verkar vara ett helt okänt begrepp inom amerikansk krigsindustri.
Européerna brukar göra andra sorters fel viket tydligt framkom under ”Den Stora Europeiska Ofreden” mellan 1914 och 1945, med det 20-åriga vapenstilleståndet i halvtid. Under första perioden hade vapentekniken utvecklats men arméernas strategier motsvarade dem hos arméer utrustade med pil och båge, vilket resulterade i stillastående fronter och enorma mängder döda och mänskliga vrak.
Under andra perioden, 1938-1945, visade det sig att fransmännen trodde att de skulle möta samma motståndare som i första perioden 1914-1918, med samma utrustning och på samma slagfält. Polackerna trodde att de skulle möta kavalleri och inte stridsvagnar. Egentligen var polackernas tyska motståndare i stor utsträckning hästdrivna. Problemet var bara att längst fram rullade det moderna stridsvagnar och dessutom hade motståndaren både maskingevär, artilleri och ett flygvapen värt namnet. Både britter och fransmän hade pansar, men undermåligt och på tok för lite och saknade inledningsvis flyg som kunde mäta sig med motståndarna. Dessutom använde man åtminstone inledningsvis sina pansarresurser likadant som under Första Världskriget, vilket var dödfött. Ryssarna trodde inte att de skulle möta någon fiende alls efter att ha skjutit ihjäl alla polska officerare med nackskott i bland annat Katyn-skogen.
Jag hoppas att inte Europas försvar resonerar på samma sätt som diskussionen och spekulationerna i dagspressen går. Om så är fallet kommer alla misstagen från den stora ofreden att upprepas. Det diskuteras bland annat hur många stridsvagnar man behöver samt en hel del annan utrustning som på grund av tidens tand blivit passé. Det är som om Ukraina-kriget inte alls har inträffat och att man följaktligen inte har kunnat lära sig något av det som ägt rum.
Ukraina-kriget är också intressant på ett sätt som påminner om den stora ofreden. Till stor del utkämpas Ukraina-kriget av två ryska arméer, sprungna ur samma skola, vilka drabbar samman med ryskt sätt att strida. Det vill säga att man står på avstånd och bombar ihjäl människor och byggnader med artilleri och i ryssarnas fall även med flyg. Eftersom nöden är uppfinningarnas moder var ukrainarna först med att ta drönare i tjänst. De har även med framgång utvecklat och använt sig av havsgående drönare. Men sedan tycks kreativiteten i stort sett ha sinat.
Lite ironiskt kan man säga att både ukrainare och ryssar strider som under det som vanligen brukar kallas Första Världskriget. Dock med den skillnaden att man numera även använder drönare.
Ändå visade egyptierna redan under oktoberkriget 1973 hur effektiva kommandosoldater var redan med dåtidens teknik, i form av trådstyrda sovjetiska robotar som kunde bäras i ryggsäck. Då tog egyptiernas kommandosoldater sig med småbåtar till Sinai. När israeliskt pansar kom åkande i vanlig ordning, på väg till Kairo, blev de utslagna med trådstyrda robotar. En del stridsvagnar hade blivit träffade med 4-5 robotar vardera.
Nu, 50 år senare, ligger ryssar och ukrainare ännu och skjuter på varandra med kanon, när de inte släpper upp en och annan drönare - mest för att få tiden att gå, tycks det.
Det är stor skillnad på dagens drönare och de robotar som egyptierna använde för 50 år sedan. Då gick det åt en man för att kunna släpa med sig en enda robot. Idag skulle en man kunna ha med sig en hel drös med drönare, men istället kämpar man som i Första Världskriget.
Rådgivarna från de stora pojkarna är lika insnöade på gårdagens teknik. Dessutom vill de hellre omsätta sina gamla lager med utrustning som är föråldrad. Det tycks viktigare att omsätta lagren med gamla grejor än att hjälpa ukrainarna att vinna kriget. Allra helst naturligtvis mot rejäl betalning för det föråldrade skrotet.
Ett litet land som ska försvara sig framgångsrikt mot en stor och åtminstone skenbart överlägsen motståndare kan inte göra det med samma teknik som storebror. Det krävs mer kreativitet. I det här fallet lättrörliga förband som opererar i små rörliga gruppar - utan fasta frontlinjer. Det är svårt att slå ut fienden om man inte vet var han är. Med en sådan teknik, som inte är olik den med vars hjälp afghanerna kastade ut både ryssar och amerikaner, kan man inte åka omkring med allehanda stridsvagnar och skylta med var man är. Då kan man ju lika gärna ha blixtljus på hjälmen så fienden verkligen hittar en.
Om man försöker vinna mot ryssarna genom att strida så som ryssarna strider kommer man att förlora. Den förlorar nämligen vars soldater tar slut först och ukrainarna är mycket färre än ryssarna.
Ukraina kan vinna mot ryssarna, med partisan- eller gerillaliknande lättrörliga förband med modern utrustning.
Ukraina kan inte vinna mot ryssarna genom att åka omkring som mannekänger med gårdagens utrustning och fordon och visa hur man stred för 50 år sedan.
I krigets inledning gjorde ukrainarna bra ifrån sig i exempelvis Butja. Inte olikt hur finnarna mötte och slog tillbaka Sovjetunionens anfall längs bland annat Raatevägen. Ukrainarna behöver återvända till sådana metoder istället för att försöka bli en kopia av Rysslands och USA:s arméer.
Europa kan inte heller klara sig mot ryssarna genom att bygga upp arméer utrustade med nytillverkad men föråldrad materiel. Det stora problemet i Europa är att man har en mängd små grupper utspridda över stor yta, dessutom konventionellt utrustade stridande förband. Det är ett problem som Europas försvar måste lära sig att hantera. Annars kommer de bara att få besök av ryssarna i ett eventuellt krig, den ena gruppen efter den andra, tills alla grupper är nedkämpade. Historien rymmer en mängd exempel på överlägsna förband som förlorat slaget eller kriget för att motståndaren fått ta sig an dem lite i sänder.
Europa bör inte alls bygga upp några konventionella arméer med uråldrig teknik. Europa bör istället utrusta och utbilda små lokala decentraliserade och lättrörliga förband, vilka kan möta ryssarna så som afghanerna mötte ryssar och amerikaner, som finnarna mötte ryssarna vid Raatevägen, som ukrainarna mötte ryssarna i Butja och som egyptierna mötte israeliskt pansar i Sinai. Men just nu verkar inte Europa vara intresserat av att kunna försvara sig mot ryssarna. Man verkar mest vara intresserade av att lura till sig de europeiska skattebetalarnas pengar - må vara kamouflerat till att bygga upp ett försvar.
Frågan är: Vilka är det största hotet mot Europa? Är det ryssarna eller är det tjuvarna i maktens korridorer vilka nu vill dra nytta av hotet från Ryssland?
Falun måndagen den 10 mars 2025
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar