.
Det tycks vara så, som man länge kunnat misstänka, att människan tenderar att göra så många barn som man kan försörja. I synnerhet verkar det stämma bra i områden där försörjningen varit osäker och sjukvården varit obefintlig. I sådana områden har riklig avkomma varit en försäkran om släktets överlevnad, vilket är en djupt implementerad drift hos oss alla och som vi inte råder över. Att människans reproduktion avtar över tid med stigande välstånd talar i samma riktning.
Följaktligen blir resultatet av mycket av u-hjälpen inte att lidandet minskar utan istället att lidandet ökar. Den tydligaste positiva effekten av merparten av u-hjälpen är självtillfredsställelse hos godhetsknarkare som med hjälp av andras medel främst tillfredsställer sig själva, men naturligtvis intalande sig att de hjälper andra.
För människor som under generationer levt under knappa förhållanden löser inte U-hjälpen problemen med försörjningen. Följden blir bara fler som behöver försörjas av andra. För en riktig godhetsknarkare är detta inget problem utan mest en ytterligare bekräftelse på den egna godheten och den egna betydelsen.
Tyvärr talar allt för att mänsklighetens problem i stora områden, där människor inte kan försörja sig, inte blir löst av att någon annan försörjer dem. Problemet växer bara när det naturliga urvalet slås ut.
Vi har många decennier av misslyckad U-hjälp bakom oss. Det den lyckats åstadkomma är att förvärra problemet och förhindra den lokala befolkningens förmåga och incitament att anpassa sig till förändrade förhållanden.
Falun tisdagen den 30 september 2025
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar