Hur förklarar man att Lundinrättegången gör på stället marsch?

 .

I år skriver vi 2026. Lundin-rättegången som pågår i Stockholms tingsrätt handlar om skeenden som ska ha utspelat sig under tiden 1999-2003. Det är 23-27 år sedan. Det är ett kvarts sekel eller en tredjedels mänsklig livslängd. Ha detta i minne.

Andra Världskriget utspelade sig åren 1939-1945. Det kostade ca 55-60 miljoner döda och ett okänt antal skadade eller lemlästade. Förlorarna åtalades för krigsbrott under de på kriget följande Nürnbergrättegångarna med en mängd avkunnade domar av varierande längd och hårdhet. Dessa rättegångar avslutades 1948 eller ca tre år efter krigets slut.

Om Nürnbergrättegångarna hade bedrivits på samma sätt som Stockholms Tingsrätt bedriver Lundinrättegången hade jag som är född 1956 - elva år efter krigets slut - hunnit bevista en del av Nürnbergrättegångarna och jag hade kunnat köra dit med egen bil.

Så ser tidsperspektivet och dess följder ut.

Då ska man hålla i minne att det är så stor skillnad på det som rannsakades och dömdes av i Nürnberg i jämförelse med det som tröskas i Stockholms tingsrätt att man inte ens ska tala om dem samma år. Det som pågår i Stockholms tingsrätt är inget mindre än ett rättshaveristiskt spektakel, möjligen med korrupta eller politisk-fanatiska undertoner.

Vad blir det kvar att döma för efter att domstolen tröskat kvartssekel gamla ärenden? Vad blir det kvar när domstolsprocessen i sig blir ett svårare straff för den anklagade än domen, vare sig domen blir ”skyldig” eller ”oskyldig”?

Sunt förnuft och allmän hederlighet talar för, att om man inte kan sköta sitt arbete bättre, bör man inte över huvud taget få vara domare eller åklagare.

Åklagare och domare driver mål som är allvarligt ingripande för alla inblandade utan någon synbar vilja att komma i mål. Snarare tycks målsättningen vara att hålla liv i processen så länge som möjligt i syfte att i praktiken straffa de åtalade vare sig de sedan frias eller fälls i domstolen.

De som sköter sitt arbete på detta minst sagt anmärkningsvärda sätt bör säga upp sig eller avskedas. De har inte i en domstol i en rättsstat att göra.

Domstolsverksamhet ska inte bedrivas på sådant sätt att det blir likgiltigt om domen i slutändan blir friande eller fällande, eftersom domen ändå i praktiken redan har mätts ut och det inte kan göras ogjort.

Vi närmar oss, eller har redan passerat, en situation som kan innebära att domstolen gör sig skyldig till grövre brott än de åtalade. Det ger sig självt att det är ägnat att ifrågasätta domstolens och rättsväsendets oväld när processen bedrivs på ett sätt som inbjuder domstolen att avkunna en fällande dom för att dölja sina egna tillkortakommanden.

Domare och åklagare i Stockholms tingsrätt uppträder i det här fallet på ett sätt som börjar påminna obehagligt mycket om Adolf Hitlers favoritdomare Roland Freislers rättsskipning. Till Freislers försvar kan man möjligen anföra att det gick undan. Han drog inte ut på processerna mot oskyldiga i 30 år. Den som inte är dömd ska betraktas som oskyldig framför man gärna även från korrupta domstolar, samtidigt som man slår sig över bröstet uppfyllda av spelad präktighet. Men det tycks vara en sak att skrävla om och något helt annat att kunna leva upp till.

Falun torsdagen den 15 januari 2026

Mikael Styrman

.