.
Så skulle man möjligen kunna sammanfatta utfallet av polisens insats i Rönninge, föranledd av en ung kvinnas försvinnande under julhelgen, vilket visade sig vara följden av ett människorov, i sin tur följt av ett styckmord.
Det låter sig kanske inte vetas, men väl anas, att polisens taktik var att spana på en misstänkt gärningsman, i syfte att låta honom leda polisen till den bortförda unga kvinnan.
Metoden hade mycket väl kunnat bära frukt, resulterande i att den misstänkte gärningsmannen hade lett polisen till den bortrövade kvinnan.
I skrivande stund är det oklart för allmänheten när gärningsmannen mördade den unga kvinnan? Hade hon kunnat befrias om polisen valt en annan metod eller blev hon mördad redan i ett för tidigt tidigt skede för att kunna räddas? En annan polisiär metod hade kanske kunnat resultera i att platsen där kvinnan hölls fången - död eller levande - hade förblivit okänd för polisen.
Hur det än må vara med den saken är nog hela den diskussionen ett sidospår till en viktigare fråga.
Den viktigare frågan är hur länge galenskaperna ska få pågå innebärande att mentalt störda, samhällsfarliga, individer tämligen godtyckligt och helt vårdslöst släpps ut - allt oftare resulterande i mord och andra hemskheter riktade mot oskyldiga människor - både barn och vuxna.
Jag tror att problemet med denna slöa, slappa och likgiltiga hantering av dessa sjuka, eller bara hänsynslösa och därför farliga individer, är att det är riskfritt för läkare och politiker verksamma inom, eller med beslutanderätt över, psykvården att ta alla problem som de själva ställs inför eller åstadkommer med en klackspark.
Det kostar dem ingenting att göra fel. Vare sig karriär eller ekonomi påverkas i någon märkbar negativ utsträckning av om de gör fel eller beter sig ansvarslöst. Tvärt emot hur det borde vara påverkas de själva i mycket högre grad negativt om de krånglar till vårdgivarens situation genom att ta ansvar för var och när, framför allt hur snabbt och på hur lösa boliner dessa personer skrivs ut eller inte skrivs ut. Sannolikt har behandlande läkare ett negativt incitament innebärande att han förväntas visa ”samhällsansvar” genom att inte krångla till saken utan istället skicka ut dessa mänskliga tidsinställda bomber på gatan så fort som möjligt.
Jag lovar att om vi ändrar tingens ordning så att det blir ett oavvisligt krav på att de som skrivs ut kommer att placeras inom 500 m från berörda läkares och politikers egna eller nära anförvanters bostäder kommer antalet av psykvården godtyckligt lössläppta och därmed även antalet oskyldigt mördade att sjunka kraftigt.
Naturligtvis ska det gälla samma regler för läkare och politiker som för allmänheten. Det vill säga att berörda beslutsfattare inte ska få veta vem som placeras var och inte heller under vilket namn eller med uppgift om vad de åstadkommit hittills.
Det kräver en lite omsorgsfullare beslutsprocess för att de som hamnar i samma situation som allmänheten alltjämt är inte ska veta mer än allmänheten vet nu. Men det stora antalet våldsdåd utförda av människor utsparkade från psykvården skulle på goda grunder kunna förväntas gå ned kraftigt av den enkla anledningen att det blir minde lockande för de ansvariga att ta dessa allvarliga frågor med en klackspark om de själva och deras närstående blir de som riskerar drabbas av medvetet felaktiga beslut. Den risken är ju inte så stor idag och det är sannolikt också anledningen till att det här är ett växande problem.
Falun fredagen den 2 januari 2026
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar