.
I bloggen ”LKAB-plundringen”, den 3 september, skrev jag ”med stor säkerhet är plundringen av LKAB med råge det största bedrägeriet någonsin i Sverige”.
Giljotinens återinförande
Det var naturligtvis både förhastat och felaktigt. Ibland slinter pennan. Men det hindrar naturligtvis inte att LKAB-plundringen ändå är grov och väl värd en utredning. På sikt kanske den kan bidra till giljotinens snara återinförande i riket - åtminstone i bildlig mening. Och åtminstone är väl LKAB-plundringen det grövsta bedrägeriet i modern tid.
Mordet på Ivar Kreuger
Det största brottet någonsin i Sverige, om man lägger orden så, det som får alla andra ekonomiska brott i Sverige att förblekna och som möjligen kan vara det största i världen någonsin, är naturligtvis mordet på, och den efterföljande plundringen av, Ivar Kreuger.
Finlandisering svensk metafor
De flesta svenskar torde vara bekanta med termen ”finlandisering” med vilken avses det hot som en stor eller hotfull granne kan utgöra mot en mindre granne och den anpassning till den stora grannens önskemål som utgör finlandiseringen.
I Sverige är vi vana vid att se grandet i vår nästas öga utan att kunna upptäcka bjälken i vårt eget. Inte minst gäller det svenska media, för vilka kritik mot blygsamma missförhållanden i andra länder får fungera som metafor för mycket grövre missförhållanden i vårt eget land.
Blöt filt över rättsväsendet
Det här med finlandisering gäller i hög grad anpassningen till, och svassandet för, Ivar Kreugers mördare och plundrare. Det har lagt sig som en blöt filt över Sveriges politiska liv och rättsväsende allt sedan dess. Då som nu viker politiken och rättsväsendet skamset undan när Kreugers banemän och plundrare kommer stickande med sina tiggarbrev och vill ha skattebetalarnas hjälp med än det ena och än det andra, utan att tillföra särskilt mycket till folkhushållet. Ja, förstås med undantag för lite mutor och för medverkande i lite angelägen problemlösning åt de politiska brottssyndikaten genom medverkan till ekonomisk avrättning av någon småföretagare, som inte är angelägen nog om att låta sig plundras.
På väg till fest - sköt sig i förbifarten
Det har nu gått 79 år sedan mordet på världens då möjligen rikaste man, Ivar Kreuger, och starten på den genom mordet möjliggjorda plundringen. Enligt den förklaring som ”kloka och rättrådiga” män hållit för trolig, skulle en uppklädd Kreuger på väg till fest, i väntan på bilen, kommit på att ”jag tar och skjuter mig istället”. Som det skulle visa sig, efterlämnade Kreuger avskedsbrev till nära svenska medarbetare - skrivna på engelska. Men det var ingenting som ”kloka och rättrådiga” män tyckte var konstigt. Man kan undra om de skulle ha reagerat ens om de varit skrivna på JP Morgans brevpapper?
SAAB-lik utveckling tog vid
Det var en sorgens dag för Sverige den 12 mars 1932, då giriga, men inte tillnärmelsevis lika dugande affärsmän, tog över och styckade affärsbegåvningen Kreugers imperium, vilket kommit att innebära en SAAB-lik ekonomisk utveckling för många fina Kreugerföretag. Inte ens ett världskrig som lade nästan alla utvecklade länder i ruiner och bäddade för en ekonomisk paradseger, har kunnat hindra Sveriges metodiska marsch, mot att åter bli en korrumperad feodalstat och därmed också ett U-land igen.
Cats Falck och Olof Palme
Kanske kan man spåra orsaken till rättsväsendets oduglighet tillbaka till den kollektiva skam och skuld, som det måste ha inneburit för alla män med höga positioner och fina titlar, att stå vid sidan av och titta på, istället för att sköta sitt arbete. Det kanske är en alldeles naturlig följd av underkastelsen inför Kreugers mördare att rättsväsendet även i övrigt upphörde att fungera och förvandlades till en skamsen kuliss. Ett slags partihandlare i rättsövergreppsbranschen. Kanske började den 12 mars 1932 en utveckling som ledde fram till Tomas Quick-fallen, rättsövergreppen mot rättsläkaren och obducenten, den begravda utredningen av mordet på Carl-Fredrik Algernon, den uteblivna mutbrottsutredningen kring Olof Palme och Rajiv Gandhi, den uteblivna utredningen av de på Stasi skyllda morden på journalisten Cats Falck och hennes väninna Lena Gräns samt den uteblivna utredningen av LKAB-plundringen, för att nu bara ta några exempel.
Birger Jarl hett spår
Sveriges forensiska utredningskapacitet sysselsätter sig med frågan om några benbitar begravda i Varnhems kyrka tillhör den år 1266 avlidna Birger Jarl. Man håller sig med ca 750 års marginal på respektfullt avstånd till det lite hetare mordet på Ivar Kreuger.
Återbördat stöldgods
I kölvattnet på att den tyska rättsstaten rasade samman under mobbens tryck under nazisttiden, har Tyskland i efterhand försökt läka såren genom att utge skadestånd till efterlevande till de många plundrade, förföljda och mördade judarna. På snarlikt sätt försökte man återbörda egendom stulen av kommunisterna i Östtyskland till de rätta ägarna, eller deras efterlevande, efter Östtysklands sammanbrott.
Stöldgods alltjämt på avvägar
Ett uppklarande av mordet på Ivar Kreuger, och den därigenom möjliggjorda plundringen av honom och hans imperium, skulle kunna leda till att Kreugers tillgångar övergår från hans banemän till hans efterlevande. Vi har ju tagit bort preskriptionstiden på mord, gubevars. Men då måste vårt polis- och rättsväsende bildligt talat komma upp ur 1200-talsgravarna i Varnhems kyrka och sluta med sitt ryggradslösa lallande.
Äras den som äras bör
För övrigt måste det anses ovärdigt, att en för vårt land och vår välståndsutveckling så avgörande händelse, som rättsväsendets kollaps efter Kreugers död, fortfarande efter 79 år bäst beskrivs med metaforen finlandisering, istället för att hedras med ett eget namn.
Men vilket skulle namnet vara? Det vore fel att kalla det Kreugerisering. Det skulle syfta fel. Kreuger var den som blev mördad. Inte den ryggradslöse som gjorde nidingsdåden och inte heller den fege som valde att se bort och som ännu fortsätter att se bort. Kanske någon av plundrarna bör hedra beskrivningen med sitt namn?
Övertorneå den 14 september 2011
Mikael Styrman
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
1. Det ärfaktiskt inte bevisat att den gode Kreuger blev mördad!
2. Han var i princip bankrutt, ungefär som dagens Grekland.
3. Sant är att "vissa" herrar skapade sin förmögenhet på att plundra Tändsticksbolaget.
4. Vi i Jönköping förlorade ett huvudkontor och ett tusental arbetsplatser!!
5. Stasipapperen är en intressant fråga. Men faktum kvarstår, de är offentliga, men vad som, helt förståligt, inte är offentligt är ju SÄPO:s underökningar. Eftersom ingen har befunnits skyldig till brott kan man ju inte lämna ut något. Något skydd för den personliga intigriteten skall vi väl ha!!
Svar till Stoppa smot och heja HV:
Kul att se att Du är på hugget.
1.
Det är mycket som inte är bevisat här i världen.
Men det är inte heller bevisat att Ivar Kreuger begick självmord, påklädd och på väg till fest i väntan på bilen, efterlämnande engelskspråkiga självmordsbrev till mångåriga och svensktalande medarbetare.
2.
Han var inte bankrutt.
Det är istället vad hans mördare och plundrare vill att vi ska tro.
Och det är därför som det var nödvändigt att mörda honom.
Han var istället utsatt för en massiv borgenärsattack från konkurrenter, tillika fiender.
Ungefär en sådan som jag själv är utsatt för sedan nio år tillbaka, fast i mycket mindre skala naturligtvis.
Det är något som hedervärda bankmän inte ägnar sig åt, men som samtidigt inte är ovanligt att kriminellt bankslödder ägnar sig åt frekvent.
Det finns naturligtvis ett otal företagare i Sverige och resten av världen som har fått smaka på det.
Kreugers fall blir så intressant eftersom han var en så klart lysande stjärna på sin tid och affärernas omfattning förmodligen gör det till världen grövsta ekonomiska brott genom tiderna.
Att han var svensk och dessutom blev mördad gör ju inte saken mindre intressant.
3.
Ja många stora förmögenheter skapades - eller snarare omfördelades - genom mordet på Kreuger.
Möjligen kan sägas att ingen av hans banemän och plundrare har nått till hans affärsmässiga begåvning.
4.
Ja. Bara Gud vet vilken utveckling Jönköping kunde ha fått vara med om ifall Kreuger hade fått leva.
5.
Handlingar som berör svenskars samröre med Stasi är inte offentliga.
Det finns alldeles för mycket högt uppsatta och brunnästa Stasi-svenskar för att vi ska få reda på vilka de är.
Så illa är det med moral och rättsmedvetande i den svenska politiken, förvaltningen och media.
Jag kan inte hålla med om att värnandet om den personliga integriteten skulle hindra att uppgifter om samröre med Stasi skulle hindra offentliggörande. Det är ju ingen Dom och det är det väl ingen som påstår heller? Varför skulle någon som samarbetat med Stasi vara skyddad från offentliggörande och diskussion om det? Var ska man då dra gränsen? Ska en, som Du säger, icke dömd stasi-informatörs uppgifter få vara skyddade med hänsyn till den personliga integriteten? Vad gäller då för en icke dömd gaskammarinkastare? En icke dömd person som avrättat oskyldiga civilpersoner i före detta Jugoslavien? Eller för den delen Ivar Kreugers mördare och plundrare?
Jag förstår Din omsorg om den personliga integriteten men jag tror att just i den här frågan har Du nog låtit pennan skena före tanken.
Ibland de från svensk sida framförda Stasi-anklagelserna döljer sig en annan sak som är allvarlig. Att den svenska grova organiserade brottsligheten kommer undan ansvar för alla sina mord genom att skylla på Stasi. Men vad fint, endast Sverige oskyldiga mördare har. Sverige, ett helt underbart land om det inte var för att Stasi kommer hit och mördar obekväma svenskar stup i kvarten. Nä, det är med Stasi är bara ett sätt för odugliga svenska domare, åklagare, poliser och journalister att smita undan från att utföra sitt arbete när det blir lite obekvämt. Och kan man skylla på Stasi kommer man undan med en axelryckning. Eller kom undan. Numera måste man väl skylla på någon annan när man inte vågar eller vill göra sitt jobb?
Skicka en kommentar